Annons

Svenska skolans resurser i realiteten är en gåta

Ja nu händer det minsann saker! Ny utbildningsminister – till och med tre! Man får väl anta att tanken med att dela upp ansvaret för grundskola och gymnasium handlar om att markera att skolområdet är viktigt (samt att S ville ha bra betalt för att ge upp utbildningsministerposten). Låt oss hoppas att det också mynnar i relevanta reformer och inte i en splittrad skolsyn. 

Det är några av de klassiska frågorna som har stått i centrum de senaste dagarna. Det gäller viktiga saker som friskoleetableringar och vinster. Men så finns det också en annan fråga som liksom svävar runt i bakgrunden. Den är numera en vedertagen sanning, som jag personligen aldrig blir klok på. Det finns många som har för vana att av olika anledningar framföra denna ”sanning”, och det gäller företrädare av olika politiska färger. Borgerliga debattörer använder t.ex. gärna den här statistiken för att hävda att skolan inte behöver mer pengar. Beroende på inriktningen förordar man istället hårdare krav, fler friskolor och mer skolmarknad, eller annat.

Frågan gäller resursfördelningen till svensk skola. Av internationella rapporter har vi nämligen fått lära oss att svensk skola har relativt mycket resurser (att samma rapporter visar att vi har låga lärarlöner nämner man sällan i det här sammanhanget). Ändå försämras elevresultaten. Problemet är bara att rättvisa internationella jämförelser är svåra att göra när man ska jämföra hela system på det här viset. Den som kan upplysa mig på det här området får gärna göra det, men enligt min mening är statistiken över resursfördelningen till svensk skola förmodligen mycket missvisande både för offentliga och privata skolor.

För offentliga skolor är problemen bl.a. följande. Utgår man från den nationella nivån är problemet att statens bidrag till skolan inte är öronmärkt, utan inbakat i det generella bidraget till kommunerna. Tittar man på statens bidrag till skolan blir bilden alltså lätt missvisande. Det som skulle ha blivit fler specialpedagoger eller bättre läromedel för eleverna lätt kan förvandlas till en hockeyarena ute i någon kommun. Hur stora resurserna till skolan är kan alltså skilja sig mellan olika kommuner även med samma statsbidrag.

Om man istället utgår från kommunnivå finns det åtminstone en stor felkälla, och det gäller lokalhyressättningen. Såvitt jag förstått saken är det normalt så att kommunerna äger skolans lokaler och låter skolorna ”hyra” dem. Med andra ord hyr alltså kommunen skolorna av sig själv. Med sitt hyressättningssystem kan man tack vare detta styra hur mycket av skolans resurser som går tillbaka rakt in i den kommunala budgeten. (Att gräva i hur det här fungerar ute i kommunerna vore en viktig fråga för journalistiken!) Genom att höja lokalkostnaden kan kommunerna alltså dränera skolan på resurser utan att minska dess teoretiska anslag.

För de vinstdrivande friskolorna gör förstås bl.a. vinsterna att det är svårt att avgöra hur mycket pengar som går till själva verksamheten. Det grundläggande mysterium som omger resursfördelningsfrågan i Sverige är varför det går så dåligt för eleverna trots att skolan får så mycket resurser. Men om – jag säger om – det är så att resurserna på sina håll går till vinster eller inköp av nya skolor istället för till undervisning, så finns det inget mysterium. Då kan det nämligen vara som så att skolsystemet har mycket resurser i statistisk mening, men inte i praktiken. Och debatten blir helt missvisande. 

Hur mycket pengar som når fram till elever, lärare och rektorer för faktisk skolverksamhet är alltså väldigt svårt att bedöma. Hur mycket resurser den svenska skolan i realiteten förfogar över är en gåta.

Reagera på inlägget:

Facebook kommentarer