Annons

En naiv syn på skolan är knappast givande

För ett antal år sedan läste jag en samling essäer av Horace Engdahl, litteraturvetare, författare, och före detta ständig sekreterare i Svenska Akademien. Jag begrep, vad jag minns, inte mycket. ”Där fanns nog ingenting att begripa!”, ropar kanske någon, men det gjorde det säkerligen. Citatmaskinen Engdahl ställer dock krav på sin läsare.

Förutom för sina essäer är Engdahl känd för att skriva ”fragment”. Hans senaste samling fragment är Cigaretten efteråt (Albert Bonniers förlag, 2011). Baksidestexten beskriver fragment som en textform mellan aforismer – dvs. slagkraftiga visdomsord – och essäer. Det är en utmärkt beskrivning, med brasklappen att Engdahls fragment emellanåt är just aforismer. Och därtill ibland sådana som driver med själva formen. I en ironisk aforism påtalar han formens narcissistiska drag: ”den avslöjar upphovsmannens förtjusning över sin formuleringskonst” (s. 46). (Något som väl inte enbart gäller aforismen…!)
 
I ett något längre fragment, och med något längre avses här en knapp sida, behandlar Engdahl skolan. Först minnet av den första skoldagens promenad till skolan med fadern, sedan minnet av promenaden till skolan med äldste sonen. Skolstarterna kommer och går och generationerna passerar alla denna institution, som i Engdahls universum skimrar av kunskap och rättvisa. Eleverna får ägna tiden åt lösbara problem och det enda bekymret är att man kan drabbas av långtråkighet, något som snabbt råds bot på eftersom det snart är rast. Engdahl skriver: ”Hemligheten med skolan är att så många trivs i den. De som vantrivdes skrev om den” (s. 43).
 
Det kan ligga mycket i detta. Om inte annat är det befriande att läsa en text som faktiskt hyllar skolans positiva sidor. Det är ju, om man säger så, inte direkt på modet.
 
Engdahl vidrör i sin korta text två motsatta uppfattningar om skolan. Den ena, som man kanske skulle kunna beskriva som den liberala, ser skolan som frigörande för individen. Rikedom, yttre skönhet och fysisk styrka har inom skolans väggar begränsat värde – här premieras främst flit och begåvning. Den andra uppfattningen om skolan, som man kanske skulle kunna beteckna som kritisk i brist på en bättre term, ser den som en förtryckande institution. Förtryckets ursprung varierar beroende på vem som formulerar kritiken. Vissa anser att förtrycket kommer från lärarna, dessa plågoandar som bara väntar på att få korrigera de förtvivlade elevernas grammatikregelrabblande. Andra tycker att förtrycket härrör ur skolvärldens medelklassnormer, som försöker utplåna arbetarklassens intressen och värderingar. Eller så kan det bero på klassrummen, som stänger in barnen och begränsar deras naturliga energi och kreativitet.
 
Under min utbildning har jag stött på dessa två värderingsmässiga poler och allt däremellan. Kanske är det bra. Olika perspektiv berikar. Och naturligtvis är alla skolor överallt både befriande och förtryckande, dagligen. Men man får vara försiktig med hur mycket kritik man gör till en del av sig själv som lärarstuderande. En naiv syn på skolan är knappast givande. Men en alltför cynisk inställning lär inte heller vara till hjälp. Världen har en frustrerande tendens att bara visa den del av verkligheten som vi förväntar oss att se.

Reagera på inlägget:

Lärare kan inte bara mässa för den församling som troget sluter upp

På engelska finns uttrycket ”preaching to the choir”, och på svenska har vi "att predika för de redan frälsta”. Ibland när jag bloggar för Skolvärlden tänker jag på de där uttrycken. Att som lärarstudent skriva för LR:s medlemstidning kan i viss mån beskrivas som att göra just det, att predika för de redan frälsta. Uttrycket har en klar negativ klang, och antyder att man slösar tid på att försöka övertyga dem som redan är övertygade. Vilka lärare vill inte ha högre lön eller högre status eller mer frihet i arbetet? Samtidigt är det som så att om man tittar på vad som skrivs om skolan kan man konstatera att de texter som lyfter fram sådana ”gamla och självklara” sanningar tillhör de som genererar störst respons från lärarkollegiet.
 
Då uppstår flera frågor. Ska man skriva brandtal om de klassiska lärarfrågorna för att få uppskattning av kollegorna, trots att de (kanske) redan är övertygade? Ska man skriva till personer utanför skolan, till allmänheten för att skapa opinion för en fråga, eller till dem som faktiskt har makten att ändra förutsättningarna, trots att budskapet kanske inte når fram?
 
Kanske är hela frågeställningen felaktig. Naturligtvis behöver man inte välja. Man kan variera sina ämnen och syften och vända sig till olika tänkta publiker. På nätet finns fördelen att man, åtminstone i teorin, kan nå vem som helst. Det man skriver finns kvar för lång tid framåt och kan enkelt nås. Därmed blir det mindre viktigt hur stor spridning ett inlägg får initialt – om frågan som behandlas senare blir het, finns inlägget kvar för den som ids lägga en minut på att googla.
 
Som bloggare för Skolvärlden har jag insett att något av det bästa med att vara det, är när man får respons från personer som själva inte tillhör skolans värld. När en gammal bekant till ingenjör förklarar att han läst några inlägg, och dessutom vill diskutera skolans förutsättningar, då känns det inspirerande. I spåren av Pisa och den hårda skoldebatten – där de stora frågorna om skolsystemet dessvärre har en tendens att försvinna – har skolan seglat upp som en av de viktigaste valfrågorna. Tyvärr har lärarna själva inte tagit stor plats i debatten, vilket nyligen visades i LR:s undersökning om medieutrymme.
 
Lärarna måste själva ta plats i den offentliga debatten, för att påverka nuvarande och framtida reformer. Pia Kangas debattartikel i DN om förstelärarreformen är ett bra exempel. Hennes artikel följdes sedan upp i två debattsvar och i ett inlägg på ledarplats av Johannes Åhman. Så kan lärarna sätta skolan på agendan, och den som äger agendan äger framtiden. Lärare är dessutom bättre rustade än de flesta när det kommer till att uttrycka sig – vi utbildar ju människor i konsten att argumentera!
 
Den interna skoldebatten är viktig, bland annat för att resonera fram åsikter som sedan kan kommuniceras ut. Men lärare får inte enbart predika för de redan frälsta. Lärare kan inte bara mässa för den församling som troget sluter upp varje söndag. En stor utmaning ligger i att övertyga dem som ännu inte är övertygade – men den största ligger i att nå fram till dem som ännu inte ens känner till problemen. Det innebär att vi måste nå ut till gemene man. De allra flesta är intresserade av skolan, men många är inte insatta i de stora frågorna eller utvecklingen över tid. Med bara lite information och tankar om lämpliga åtgärder kan man nå långt med att få personer intresserade.
 
Politiskt engagemang börjar med kunskap. Därifrån kan steget tas till förändring.

Reagera på inlägget:

Apropå läxförbud - är nästa steg att politiker bestämmer läkares ordinationer?

Om ambitiösa och kämpande elever lär sig mindre, minskar skillnaderna i skolan. Är det en eftersträvansvärd form av jämlikhet? Frågan måste tydligen ställas, trots att Skollagen säger att alla elever ska få utvecklas så långt som möjligt. 

Debatten om läxförbud i skolan har seglat upp igen, i en ny kommun. Det anmärkningsvärda är att det är röda partier som driver frågan. Partier till vänster skapades ur insikten att de fria marknadskrafterna måste tyglas. Dessa partier såg också till att använda skolan som ett bildningsprojekt för arbetarklassen. Istället för att livschanser skulle styras av medfödd klasstillhörighet, skulle flit och begåvning premiera dem som slet. Personer skulle kunna klättra på samhällsstegen. Vägen dit gick genom en högkvalitativ skola för alla – och möjligheter att lära. 

Det tragiska med idén om att förbjuda läxor är att idén går hand i hand med den genomträngande marknadifieringen av den svenska skolan. Om läxorna tas bort, kan detta användas i marknadsföringen av skolan för att locka elever. Därför finns det redan ett mer eller mindre outtalat tryck på lärare att minska på läxorna. (Precis som det finns ett tryck om att sätta höga betyg.) Det är tragiskt att personer som förmodligen menar väl argumenterar för att ta bort läxor av något slags jämlikhetssträvan, eftersom risken är stor att det blir en särskild grupp elever som söker sig till läxfria skolor – just de personer som mest skulle behöva en skola som faktiskt ställer krav. Repetition är kunskapens moder. Den uppenbara risken med att ta bort läxor är att eleverna helt enkelt lär sig mindre.

Läxor är ingen separat sidoverksamhet som lärarna tvingar sina elever till för att plåga dem. Läxor ges som en naturlig del av undervisningen och förbereds och följs upp i klassrummet. Då är de mycket effektiva och bidrar till bättre inlärning. Dessutom bidrar de till att hjälpa ungdomar att skapa studievanor och att organisera sig. Då förbereds de för högre studier. Lite tillspetsat rosenskimrande kanske man också kan säga att de förbereds för livet, och det ligger faktiskt något i det.

Det kan också påpekas att traditionella läxor med läxförhör inte ska ses som en disciplinerande rest från den tidens skola som kan ses i Alf Sjöbergs ”Hets”. Faktum är att svaga elever genom enklare läxor och läxförhör ges en chans att visa att också de, med en begränsad plugginsats, kan få många poäng på ett test. Detta kan stärka deras självförtroende. Skickliga lärare använder läxor på olika sätt med olika syften i olika grupper. 

”Läxor” kan för övrigt betyda många saker, allt från traditionella glosläxor och matteuppgifter, till intervjuer med bekanta eller referat av en händelse på fritiden, till varianter som snarast är prov, som inlämningar och hemtentor. Kanske bör man därför snarare tala om hemuppgifter, som är ett mindre laddat ord. Exakt vad som åsyftas i debatten är ofta oklart. Ska allt hemarbete förbjudas? 

Tillfälliga politiska majoriteter bör knappast detaljstyra lärares arbete och bestämma huruvida de ska kunna ge eleverna hemuppgifter. Eller ska landstingspolitikerna börja bestämma vad läkarna ska ordinera sina patienter? Sådana här idéer bryter direkt med det löfte som politiker tvärs över det politiska spannet gett: att lärarprofessionen ska ges mer autonomi och tillit från samhället, eftersom det gagnar eleverna. Pedagogiska frågor bör hanteras av den pedagogiska professionen.

Reagera på inlägget:

Rätt slopa kravet på introduktionsår för leg - men höj kraven i utbildningen

Kravet på att ha genomgått introduktionsår för att få söka lärarlegitimation har nu tagits bort. Det är en förändring som får mycket stora praktiska effekter för landets lärarstudenter. Idén om att kräva introduktionsår för att få söka legitimation handlade om att garantera de nya lärarnas kvalitet och att ge dem en god start på yrkeslivet, men i praktiken straffade systemet alla nyutexaminerade lärarstudenter. Därför behövdes det göras om.

Problemet var att nyutexaminerade lärare var tvungna att genomgå ett introduktionsår motsvarande ett års heltidstjänst som lärare för att kunna söka legitimation, medan skolans huvudmän inte gavs några extra resurser för att skapa bra introduktionsperioder. Eftersom de nya lärarna behövde en mentor, och dessutom inte kunde sätta betyg självständigt då de saknade legitimation, blev det svårt att få jobb. För de flesta nya lärare är det också svårt, nästintill omöjligt, att omedelbart efter examen få en heltidstjänst med rätt ämnen i rätt årskurs. Därför kunde det ta flera år efter avslutad utbildning för nya lärare att få behörighet till legitimation, oavsett hur bra de var på att undervisa. Kortare tjänstgöringar på olika skolor kunde behöva läggas ihop för att få ihop ett år på heltid, och de nya lärarna blev extremt beroende av sina arbetsgivare. Med detta system skapades i praktiken också ett tryck nedåt på ingångslönerna. Det var knappast professionen betjänt av som helhet.

Själva introduktionsåret kommer att finnas kvar. Det är bra, även om man kan fråga sig om incitament finns hos huvudmännen att ge goda introduktionsår. Men nya lärare behöver absolut en bra ingång i yrket. Alldeles för många lämnar lärarbanan på grund av för hög arbetsbelastning under de första åren.
 
Vissa anser att legitimationsreformen urvattnas när kravet på introduktionsår tas bort. Men en legitimation är fortfarande något helt annat än en examen, eftersom en legitimation kan dras in från den som missköter sitt arbete. På samma sätt fungerar det för vissa andra legitimerade grupper, såsom tandläkare. De kan också ansöka om legitimation efter färdig utbildning.

Istället för att prövas under sitt introduktionsår, ska prövningen under själva utbildningen bli hårdare. Det är rätt tänkt. Det var ingen bra ordning att låta olämpliga studenter läsa i fem år och samla på sig studieskulder, för att sedan bli underkända under introduktionsåret. För individen blev detta mycket kostsamt, liksom för samhället som fick betala för en bortkastad lärarutbildning. Ett förslag är att universiteten i framtiden åläggs att besöka alla sina praktiserande lärarstudenter under samtliga praktikperioder, och att besökande lärare då samtalar enskilt både med studenten och dennes handledare.Detta skulle garantera en höjd kvalitet på utbildningen. Det skulle också stärka studenters möjlighet att få hjälp under bristfällig VFU, vilket kan vara ett bekymmer. Lärarnas kompetens måste byggas och säkras under själva utbildningen - det är ju därför den finns. 

Reagera på inlägget:

Regeringens förslag riskerar att sopa problemet under mattan

Att stärka läraryrkets status och därigenom få fram fler sökande till lärarutbildningen är en viktig framtidsfråga som på senare tid fått mycket uppmärksamhet. Regeringen har satt fokus på ämnet och genomdrivit vissa positiva reformer. Nu bryter man dessvärre mönstret och riskerar att sopa delar av problemet under mattan. Det är tragiskt.
 
I ett land där söktrycket till stora delar av lärarutbildningen minskat under decennier finns det stor anledning till oro. Det går inte att bortse ifrån att detta långsamt eroderar kvalitén och yrkesstoltheten hos en av de akademiska grupper som bär upp välfärden. Eftersom saker och ting hör ihop får detta stora konsekvenser. Sämre sökande till lärarutbildningen ger sämre färdigutbildade lärare. Sämre lärare ger sämre elever. Sämre lärare och elever ger minskad respekt för skolan som institution. När lärarnas kompetens ifrågasätts, öppnas dessutom dörren för påtryckningar från elever och föräldrar i betygsfrågan. Det totala resultatet blir sämre elevresultat men högre betyg, det vill säga betygsinflation.
 
Söktrycket till högstadielärarinriktningen på lärarprogrammet är obefintligt. Till gymnasieinriktningen är det något bättre, även om det inom ämnen som moderna språk och naturvetenskap är katastrofalt ställt även där. Men inte mot någon nivå förutom de lägsta skolstadierna är söktrycket starkt. Därför är det svårt att förstå den åtgärd som regeringen nu föreslår för att försöka lösa krisen med lärartillgången på högstadiet – det som egentligen krävs är ett fortsatt arbete för förstärkt status för hela lärarkåren för att på så vis skapa ett högre allmänt söktryck.
 
Regeringen föreslog nämligen för några veckor sedan att lärarutbildningens olika ingångar för högstadielärare och gymnasielärare ska slås samman. Anledningen som gavs till detta var att det är för få studenter som söker inriktningen mot högstadiet. Exakt hur den här åtgärden ska få fram fler högstadielärare är dock högst oklart. Effekten torde snarast bli den motsatta. Gymnasielärarna har redan idag behörighet att undervisa på högstadiet så för dem blir det ingen större förändring. Men när de framtida högstadielärarna får behörighet att undervisa även på gymnasiet, kommer fler av dem troligen att söka sig dit på sikt. Därmed riskerar högstadiet att dräneras på lärare. Reformen blir i den meningen självmotverkande.
 
Det finns också andra risker med regeringens idé, beroende på hur reformen utformas. Eftersom gymnasielärarna idag har längre utbildning med mer ämnesstudier än högstadielärarna, måste regeringen antingen välja att sänka standarden på gymnasielärarna eller att höja standarden på högstadielärarna. En höjd standard för dem som läser mot högstadiet vore självfallet att föredra. En av de positiva förändringarna med den nya lärarutbildningen var just att ämnesstudiernas roll förstärktes. Att nu börja urholka ämnesfördjupningen vore bedrövligt.
 
Förslaget riskerar också att förvärra krisen med bristen på högstadielärare genom att problemet sopas under mattan. Om alla söker till en gemensam ämneslärarutbildning, riskerar vi att förlora informationen om morgondagens tillgång på högstadielärare. Bara för att alla som söker sig till inriktningen kan undervisa på högstadiet, finns det inget som säger att fler kommer att vilja göra det. Risken finns att det i framtiden blir färre än idag som faktiskt avser att undervisa i årskurs sju till nio – men hur ska vi veta?

Reagera på inlägget:

Sidor