Annons

Individualisering är nya flugan i skoldebatten

Individualisering är den nya flugan inom skoldebatten. Det är mantrat som alla ropar, bollen som alla springer efter. Men när alla springer efter bollen blir det klassfotboll, inte elitfotboll. Resultatet är en hög av spelare på samma ställe, inte något bra spel. Inte någon utvecklande debatt.

Skolinspektionen kritiserade nyligen lärares bristande individualisering av undervisningen. Skolverket har också efterlyst mer individualisering, vilket diskuteras i en intervju med Skolvärlden. Anledningen till all fokus på individualisering verkar enligt artikeln vara att man ”kopplat brister i individualiseringen till de sjunkande resultaten i internationella mätningar”.

Där är det dags att ropa ”Stopp!” och fråga sig vad det egentligen är man säger. Det kan säkerligen ligga en del i att bristande individualisering gör att vissa elever inte når så långt som de skulle kunna nå. Men är detta en huvudförklaring till att svenska elevers kunskaper minskar? Ett sådant resonemang tycks vila på det implicita antagandet att svenska lärare var betydligt bättre på att individualisera undervisningen förr i tiden. Men var det verkligen detta som skiljde gårdagens skola från dagens? Vad baserar man i så fall detta på? Kanske var skillnaden snarare att undervisningen fungerade bättre generellt sett när den var tydligare uppstyrd och lärarledd. Kanske hade man också mindre klasser. Kanske hade lärarna mer planeringstid. Kanske hade lärarna högre ämneskompetens när de fick kontinuerlig ämnesfortbildning och de bästa studenterna sökte sig till yrket.

Alternativt kan man tänka sig att resonemanget om vikten av individualisering bygger på antagandet att elevgrupperna idag är mer heterogena, med större kunskapsskillnader. Så är det kanske på sina håll. Men skolutvecklingen i stort går i motsatt riktning – skolor blir mer homogena vad gäller elevernas kunskapsnivå. Det är svårt att acceptera att just individualisering skulle vara det största problemet, i synnerhet som skolan genomgick gigantiska strukturförändringar på 90-talet som nog haft större betydelse för elevernas kunskapsutveckling.

Man kan också fråga sig vad individualisering faktiskt innebär. I sin rapport från 2009, ”Vad påverkar resultaten i svensk grundskola? Kunskapsöversikt om betydelsen av olika faktorer”, gör Skolverket en viktig distinktion. Man skiljer här på individualisering som individanpassning och individualisering som enskilt arbete. Man skriver bland annat följande: "Individualisering i betydelsen individuellt arbete har negativa samband med elevernas resultat” (33). Man pekar på betydelsen av lärarens kompetens, och skriver att ”Det finns stöd i forskningen för att individualisering i betydelsen individanpassning påverkar elevernas resultat positivt” (33). De flesta lärare skulle förmodligen skriva under på detta resonemang. Men exakt vad som är individanpassning kan man ändå diskutera länge. Om 30 elever får i uppgift att skriva en debattartikel kommer de att producera texter av varierande längd och kvalitet. Detta kommer att generera olika respons och förslag från läraren. Är detta individanpassning? 

Det finns också en större bild, där debatten om individualisering passar in väl. Vi lever i individualismens tidsålder. Det är individens åsikter, rättigheter och mål som står i centrum. Det märks också i klassrummet. Varje elev har en egen dator. Varje elev har en egen mobiltelefon. Undervisningen ska individualiseras. I extremfallet förvandlas eleverna till isolerade öar i klassrummets öppna hav. Men vad händer då med den kollektiva resan? Vad händer med samhörighet och gemenskap? Vad händer med känslan av att uträtta något tillsammans och att växa med andra? Som lärare har man inte bara som uppgift att leda enskilda individer framåt. Man ska också få till en positiv gruppdynamik, där människor med olika bakgrunder möts och samarbetar. Skolan har fortfarande ett demokratiskt uppdrag.

Elever lär sig dessutom inte bara av att pyssla med sitt. Precis som forskningen om kamrateffekter tydligt visar, är det oerhört värdefullt att också låta eleverna inspirera varandra. Det kräver gemensamma aktiviteter och samtal. Ingen människa är en ö. Ingen elev heller.

Reagera på inlägget:

Massutbildning av lärare i fel ämnen löser inga problem

Regeringen har genomfört vissa reformer för att stärka lärarprofessionens attraktionskraft, vilket sannerligen är en brådskande fråga. Dessvärre börjar man nu i fel ände och undergräver sin egen politik genom att utlova en stor ökning av antalet platser på utbildningen innan man försäkrat sig om att höja kvaliteten på dem som faktiskt antas.

Söktrycket till ämneslärarutbildning låg kring tio sökande per plats under tidigt 1980-tal. De senaste åren har söktrycket varit så lågt att det knappt är mätbart. När det är strax över en sökande per plats I GENOMSNITT, innebär detta att det på många håll i landet bara är att knalla in på universitetet samma dag som terminen börjar så länge man uppfyller grundläggande behörighet. Att börja på lärarprogrammet har idag förvandlats till en enkel sista utväg för dem som misslyckats med annat, eller något som man kan ta en med en klackspark. Inga förberedelser krävs. Inga betyg krävs. Inga högskoleprovsresultat krävs.
 
Gott då att regeringen till exempel inför karriärtjänster för lärare som en liten morot för att vända utvecklingen. (Karriärtjänstreformen tycks dock dessvärre urvattnas till oigenkännlighet bland skolans huvudmän – hur ska ett kort tillfälligt lönepåslag locka Sveriges bästa studenter att bli lärare istället för civilingenjörer?) Att införa en lägsta gräns på högskoleprovet och att börja med lämplighetsprov för antagning är också bra, även om det inte skulle ha krävts någon lägsta gräns på provet om antalet sökande var tillräckligt högt. Men varför man ska bygga ut lärarutbildningen med 9 000 platser i ett läge där många platser idag redan står tomma är obegripligt.

Det man borde göra är tvärtom: först se till att kvaliteten på dem som antas höjs, kanske genom att begränsa antalet platser, och att därefter successivt bygga ut utbildningen i de ämnen där det råder brist på lärare. Att utöka antalet platser generellt innebär bara att vissa lärare kommer att utbildas till arbetslöshet eftersom söktrycket är olika högt i olika ämnen. Det blir då överskott på samhällslärare men brist på NO- och moderna språklärare. Massutbildning av lärare i fel ämnen löser inga problem. Istället måste något kvotsystem införas som hindrar högskolorna från att överutbilda inom ”fel” ämnen. Idag har de ekonomiska incitament att utbilda så många som möjligt oavsett inriktning.

Regeringens utbyggnad av antalet platser döljer de problem som fortfarande finns. När utbildningsministern talar om att söktrycket till lärarutbildningen redan ökat dramatiskt utgår han ifrån den lägsta söksiffran genom alla tider, och tar inte hänsyn till att en mycket stor andel av ökningen sedan dess utgörs av obehöriga sökande och sökande till förskolan. Av detta blir det inte fler ämneslärare. Fokus måste sättas på vilka lärarkategorier det är som behövs, vad gäller både nivå och ämne. 

På lärarutbildningen är det tyvärr alldeles för enkelt att komma in. Detta skapar en nedåtgående spiral, där intresserade högpresterande studenter skräms bort av att precis vem som helst kan bli lärare, och så sjunker nivån ännu mer. Vissa kanske invänder att det är svårt att upprätthålla en hög status för en så stor utbildning som lärarutbildningen, som är landets största. Men, återigen; söktrycket till ämneslärarstudier var betydligt högre i Sverige för bara något tiotal år sedan. I andra länder är söktrycket också betydligt högre.

Problemet med förslaget att bygga ut lärarutbildningen med 9 000 platser är inte bara att det motverkar regeringens egen vision om att höja kvaliteten på dem som faktiskt antas till lärarstudier. Förslaget riskerar också att göra det omöjligt för en stor del av ännu en generation lärare att få verkliga reallöneökningar, eftersom det i vissa ämnen kommer att råda överskott på lärare. Därmed kommer man att hindra inflödet av de bästa studenterna till yrket trots alla goda intentioner eftersom lönerna inte stiger, och de svenska eleverna får fortsatt finna sig i att undervisas av en gradvis allt svagare lärarkår. Sverige förtjänar bättre.

Reagera på inlägget:

Bra med VFU på flera skolor

Det behöver inte vara stora saker. Men det kan också vara det. Det där som man inte riktigt kan sätta fingret på, men som ändå känns ytterst påtagligt. Det där som man känner av omedelbart då man sätter sin fot i en skolas lokaler – det där som sitter i väggarna.
 
Totalt sett finns förstås mängder med tecken och variabler och sätt att mäta. Hur ser eleverna ut? (Positiva eller negativa?) Hur ser lärarna ut? (Pigga eller slitna?) Är det stökigt i korridorerna? Ler personalen mot varandra? Hur talar elever om personalen? Hur är klassrumsklimatet? Och så vidare. Vissa aspekter kan förvisso variera en del på en och samma skola, till exempel mellan olika klasser. Ändå tonar gärna en bild fram, eller kanske snarare en känsla, som man på något vis förknippar med en skola. Den behöver inte nödvändigtvis vara helt positiv eller negativ, svart eller vit. Men den har en distinkt nyans.
 
På Uppsala universitet finns en tanke om att lärarstudenter som gör sin verksamhetsförlagda utbildning, det vill säga praktik, ska göra denna på olika skolor. Det betyder att om man har tre praktikperioder under sin utbildning, får man normalt sett arbeta på tre olika skolor under dessa perioder. Det här kan intuitivt kännas märkligt; vore det inte bättre att få lära känna kolleger och elever på en och samma skola? Att ständigt komma till nya skolor innebär alltid en viss inkörningsperiod och några (eller många!) vilsna dagar då man ska lära sig att hitta, lära känna folk, komma in i rutiner, osv. Först därefter kan man på allvar komma in i ett normalt arbetssätt. Med korta VFU-perioder kan det betyda någon enstaka vecka innan man slutar igen.
 
Men med viss erfarenhet av systemet kan jag konstatera att det ligger något i tanken att man ska få se olika skolor. Då får man testa olika sätt att arbeta, man får se olika sätt att organisera en skola, och man får känna på hur atmosfären skiljer sig åt mellan skolor. Risken är annars att man blir hemmablind och tar det som man är vad vid för allmänt gällande.
 
Det kan vara värt att påpeka värdet av att få göra praktik på rätt nivå. Jag vet att det finns lärarstudenter i landet som gjort varenda VFU under hela utbildningstiden på fel nivå, vilket vanligen innebär en lägre nivå än den som man vill undervisa på, t.ex. högstadiet istället för gymnasiet. Det är idiotiskt och skrämmer bort personer från lärarutbildningen. Lärarrollerna skiljer sig åt mellan olika stadier oavsett vad praktiksamordnare eller politiker fått för sig. Förhoppningsvis är den avarten av VFU-systemet på väg bort.
 
Att tvingas praktisera på olika skolor är i grunden alltså positivt. Det är bra att testa olika sätt att arbeta innan man blir gammal och omedgörlig, och det är bra att få se hur stämningen skiljer sig åt mellan skolor. Nu är förvisso inte arbetsmarknaden sådan för nyexade lärare att man kan knalla in på vilken skola man vill efter examen och få fast anställning, åtminstone inte för oss som är lagda åt de samhällsvetenskapliga och språkliga områdena. Men att ha sett ett och annat innan man kommer ut är inte dumt. Bara den som fått erfara att det finns alternativ, är fullt medveten om att de faktiskt existerar.

/Håkan

Reagera på inlägget:

Examenspremie väger lätt jämfört med 40 års arbetsvillkor

Bristen på behöriga lärare inom vissa ämnen är allvarlig, och som LR har varnat för riskerar vissa ämnen att utrotas om inget görs för att få fram behöriga lärare. Det här gäller till exempel kemi. Med ett fåtal sökande per år kommer vem som helst in på lärarutbildningen, vilket innebär att det krävs stora insatser. Utmaningen är inte bara att få något fler att bli lärare – det krävs att betydligt fler börjar söka. Det kan aldrig vara tillräckligt att det finns tillräckligt antal sökande för att fylla de lärarjobb som finns, eftersom det endast är med många sökande som det sker ett urval. Därför måste söktrycket upp rejält för alla lärarkategorier mot de högre elevåldrarna.

Med examenspremie och förenklade vägar in i läraryrket för disputerade vill Jan Björklund locka naturvetare tillbaka till skolan. Hur stor effekt detta kommer att få är svårt att säga. En lärares yrkesidentitet är intimt förknippad med de ämnen som man undervisar i, så få lärarstudenter lär byta helt till ma/no-inriktning för att få en examenspremie. Men man kan tänka sig att vissa studenter läser till ett ämne som matte för att få premie och för att enklare få jobb. Det kan vara en god investering redan idag. En del naturvetare kanske också kan fås att lockas till lärarutbildningen, vilket vore det bästa. Lärare ska helst brinna för sina ämnen, inte läsa dem av ekonomiska skäl. En civilingenjör lär förvisso inte byta bana för ett få en examenspremie. Det är ändå troligt att de senaste årens reformer sammantaget kommer att öka lärarutbildningens söktryck. Jag tänker då till exempel främst på karriärreformen, men också till exempel på lärarlegitimationen, och på att det nu återigen är mer ämnesfördjupning under utbildningen. Men mer behöver göras.

Det är bra att den akuta bristen på lärarstudenter inom matte och naturämnen uppmärksammas, men det är en myt att bara naturvetare skulle sakna ekonomiska incitament att bli lärare. Situationen är likartad för samhällsvetare. Samhället har förändrats, och vanliga tjänstemannajobb har under lång tid förbättrat sin lönenivå jämfört med lärarens, i synnerhet med tanke på att det är enklare att göra karriär och nå högavlönade chefspositioner utanför skolans värld. Den genomsnittliga gymnasielärarlönen ligger långt under vad en samhällsvetare som gör karriär kan tjäna. Nog är det väl märkligt att offentligt anställda generalister till samhällsvetare ofta tjänar mer än specialistutbildade samhällslärare som har längre utbildning?

Att som student sadla om från samhällsvetare till lärare ses idag som en ”fin” insats för samhället men som ett kliv nedåt, eftersom lönen blir lägre och arbetssituationen otacksam. Så kan vi inte ha det. Det finns många samhällsvetare som skulle ta överväga att jobba i skolan om inte skillnaderna vore så stora.

Den verkliga elefanten i rummet är lärarnas allmänna arbetssituation och lönenivå. På sikt kan bara problemen lösas genom att hela kåren lyfts, inte genom punktinsatser för de ämneskategorier där det snart inte finns några lärare. För att locka toppstudenter till lärarbanan måste yrket kännas lockande på lång sikt. I jämförelse med 40 års arbetsvillkor väger en examenspremie lätt.

/Håkan

Reagera på inlägget:

Skolutredningarna ger en entydig bild: lärarprofessionen måste stärkas

Vissa debattörer gick ut och kritiserade Leif Lewins utredning om kommunaliseringen av skolan innan den ens publicerats. Troligen befarade dessa debattörer vad den skulle komma fram till. För oss vanliga dödliga som föredrar att läsa texter innan vi uttalar oss om dem, har nu tiden kommit att konstatera att rapporten mycket riktigt innehåller allvarlig kritik.

Behandlingen av lärarkåren beskrivs utförligt i Lewins utredning om tiden efter kommunaliseringen, ”Staten får inte abdikera”. Några exempel på utvecklingen följer här, med sidhänvisningar till rapporten: efter kommunaliseringen luckrades behörighetskraven för lärare upp (143) och andelen obehöriga lärare ökade dramatiskt (167); arbetstiden blev hårdare reglerad (144); arbetsuppgifter tillkom utan att andra togs bort (152-153); och lärarnas relativa löner sjönk både i förhållande till jämförbara yrken och i förhållande till andra kommunalt anställda (171).

Det är inte märkligt att personer söker sig bort från läraryrket med en sådan utveckling, även om det på vissa punkter blivit något bättre än när det var som sämst. Lewin återkommer på flera ställen till nödvändigheten av att lärare istället har autonomi och att de känner tillit från samhället (se till exempel 314-315, 323). Den negativa utvecklingen efter kommunaliseringen beror dock inte bara på kommunerna. Lewins rapport är tydlig med att såväl stat som kommun har del i detta. Men i vissa frågor har givetvis kommunerna som huvudmän det tyngsta ansvaret: ”När det gäller lärarnas status kan de kommunala huvudmännen hållas ansvariga för lärarnas svaga löneutveckling” (Lewin 188). Lärarnas försämrade löneläge beror på politiska prioriteringar, inte på bristande resurser.

Många förändringar efter kommunaliseringen verkar ha byggt på fördomar och allvarliga missuppfattningar om hur och om hur mycket lärare arbetar. Förändringarna har fått allvarliga konsekvenser. Att lärare fått sämre villkor har försvårat arbetet och skrämt bort studenter från lärarutbildningen. Att låta fler och fler obehöriga personer undervisa visar på en dålig förståelse för lärarutbildningens betydelse för att lärare får utveckla djupa ämneskunskaper och pedagogisk skicklighet, samt kunskap om läroplaner, betygsättning och om hur man förebygger kränkande behandling.

Vikten av att stärka lärarprofessionen är också tydlig i den senaste rapporten från OECD, ”Resources, policies and practices in Sweden’s schooling system”. På presskonferensen då rapporten presenterades var Andreas Schleicher från OECD tydlig om lärarnas fundamentala roll: ”The quality of an education system can never exceed the quality of its teachers.” Tydligare kan det inte sägas. I rapporten pekas det på att Sverige betalar sina lärare låga löner i jämförelse med studiemässiga toppländer. Där står också: ”Higher salaries can help school systems to attract the best candidates to the teaching profession, and they help signal that teachers are regarded and treated as professionals” (OECD 4).

Skolutredningarna ger en entydig bild: lärarprofessionen måste stärkas.

Detta är tydligt både i Leif Lewins utredning om kommunaliseringens effekter, och i OECD:s rapport efter PISA-undersökningen. Slutsatserna är viktiga, inte minst eftersom attityden gentemot lärare och värdet av deras utbildning under en period varit förödande. Miljöpartiet, Folkpartiet och Socialdemokraterna är några riksdagspartier som insett vikten av att förbättra lärarnas situation. Men arbetsgivaransvaret vilar på kommunerna. Om kommunerna vill att eleverna ska undervisas av högkompetenta lärare, måste de bästa studenterna lockas till yrket. Det är således hög tid för medborgare och media att ställa följande fråga: Hur vill lokala politiker åstadkomma förbättrade villkor och löner för lärarna?

/Håkan

Reagera på inlägget:

Sidor