Annons

Kampen för ett bra socialt klimat måste tas om och om igen

Jag talar mig gärna varm för vikten av gedigna ämneskunskaper hos lärare, eller för vikten av att eleverna verkligen får lära sig något när de är i skolan. Ring mig mitt i natten och fråga om detta och jag går igång direkt. Men det finns en större bild, där elevernas adjektivböjningar i tyskan eller deras förståelse för derivata väger lätt. Det handlar om skolans sociala klimat.

Ämneskunskaperna står i centrum för en lärares yrkeskunskaper, men utgör bara en del av dem. Vid sidan om ämneskunskaper och rent praktiska förmågor som skicklighet att undervisa, finns det andra färdigheter som är mycket viktiga. Och ingen är så viktig som den att vårda skolans sociala relationer. I klartext: eleverna måste trivas i skolan. Detta skall vara utgångspunkten, och i jämförelse med detta bleknar allt annat. Om elever utsätts för kränkande behandling på en skola, är det dels ett problem därför att undervisning och inlärning försvåras. Men ämneskunskaper kan alltid tas igen. Kränkande behandling i skolan är framför allt ett problem därför att en människa far illa på en plats som samhället ansvarar för. Det kan aldrig accepteras.

Det är därför glädjande att det inom lärarutbildningen åtminstone numera finns vissa obligatoriska inslag om skolans sociala relationer. I en kurs i ledarskap fick jag och mina klasskamrater jobba med frågor som gruppdynamik, kränkande behandling, mobbning, störande beteende i klassrummet, och normer och värderingar i skolor och klassrum. I sådana här frågor kan ingenting ersätta praktisk erfarenhet, men man ska inte underskatta värdet av att först läsa om det teoretiskt. På så sätt skapas en medvetenhet redan tidigt. Bara den som kan och vill uppfatta mer subtila negativa beteenden på en skola kommer att göra det.

Man kan aldrig få för mycket kunskap om frågor som mobbning, och ett av de bästa teoretiska inslagen i kursen var läsning av forskning om skolans mest destruktiva fenomen. Robert Thornbergs ”Det sociala livet i skolan” är en bok som ger en god grund att stå på vad gäller grupprocesser. Thornberg tar bland annat upp orsaker till olika typer av mobbning, samt svåra frågor som varför andra elever ofta inte griper in till stöd för utsatta. Det kan bland annat bero på att ingen enskild individ känner sig manad att gripa in när flera åskådare samtidigt ser vad som händer. 

En aspekt av sociala relationer som är viktig numera är den digitala världen. Internet, mobiltelefoner och sociala medier öppnar helt nya arenor för kränkande behandling. Dessa arenor är särskilt problematiska därför att personer alltid nås och därför inte ens är skyddade när de lämnat skolan. För skolpersonal är digitala händelser dessutom ofta osynliga. Men digitala arenor har ändå hög relevans för skolan eftersom de påverkar hur elever mår där. Alltför många unga ser internet som ett laglöst land utan vuxna där inga sociala regler gäller.

I vår kurs hade vi också välkomna praktiska moment i så kallade workshoppar. Här jobbade studenterna och en dramapedagog med gestaltning, forumspel och diskussioner om kränkande behandling och störande beteende. Forumspel är en slags dramaövning där några personer dramatiserar en given eller egenpåhittad situation, och där någon i publiken när som helst kan avbryta för att själv gå in i någon av rollerna för att testa ett nytt angreppssätt. Det kan exempelvis gälla frågor om hur lärare ska bete sig en svår klassrumssituation. För lärarstudenter har den här typen av praktiska övningar dubbelt värde. För det första är det bra att få möta och diskutera svåra situationer innan det sker i skarpt läge ute på fältet. För det andra får man en mall för hur man som framtida lärare kan jobba praktiskt med elever för att till exempel förebygga och stävja kränkande behandling. 

Att göra något för att skapa en bättre social miljö på en skola behöver inte vara komplicerat. Bara en så enkel sak som att emellanåt besöka en plats där skolans vuxna sällan är närvarande kan ha en preventiv effekt mot incidenter. Men för att få till positiva normer på en skola krävs mer. För att lyckas måste alla med koppling till skolan bidra – elever, föräldrar, och all skolpersonal, inte bara lärare. Kampen för ett bra socialt klimat måste tas om och om igen.

Reagera på inlägget:

”Förstatligande” är en vag och otydlig term

Debatten om ett förstatligande av skolan har tyvärr blivit otydlig på gränsen till obegriplig. Såväl Moderaterna som Centerpartiet har nyligen gått ut med att de säger nej till att ”förstatliga” skolan, men preciserar inte vad man menar med detta. Vilka specifika förändringar avvisas? Vet partierna ens själva? Eftersom till exempel Folkpartiet och Vänsterpartiet knappast menar samma sak med ambitionen att förstatliga skolan, blir det oklart vad Centerpartiet och Moderaterna egentligen säger nej till. Argument som förs fram av nej-sägare till ett ökat statligt ansvar är dessutom svårbegripliga och rent ut sagt provocerande.

Kommunaliseringen var, i snäv bemärkelse, en kommunalisering av lärarkåren. All diskussion om ett förstatligandes eventuella förtjänster måste därför börja där. Ibland talar man om hur finansieringen av skolan ska se ut när man talar om ett förstatligande. Det är också en viktig fråga. Sedan finns andra frågor som ibland tas upp i samband med detta men som inte nödvändigtvis är relevanta. Det gäller till exempel dagens mål- och resultatstyrning. Ingen tycks idag förespråka en återgång till det gamla systemet med detaljreglering. Något sådant behöver heller inte följa av att man vill se en starkare centralnivå. Vad som krävs är en tydlig diskussion om hur ansvarsfördelningen mellan stat och kommun ska se ut. 

Det finns goda argument som talar för att förbättrade elevkunskaper skulle bli resultatet av vissa centraliserande reformer. Kommunerna har beskurit lärarnas frihet och gett dem svag löneutveckling. De bästa studenterna blir idag inte lärare, trots att det ligger i nationens intresse att få dem att bli det. Att ta tag i den frågan är en av de viktigaste utmaningarna för skolpolitiken, då det inte finns någon grund för en framtida skola utan kompetenta lärare. Det finns nu på nationell nivå en insikt om att lärarkåren är en eftersatt yrkesgrupp, för vilken försämrade villkor orsakat massflykt från lärarutbildningen.

På nationell nivå finns också en ambition att förbättra lärarnas villkor för att locka fler toppstudenter till yrket. Flera partier, främst Miljöpartiet och Folkpartiet, har varit tydliga i den här frågan inför riksdagsvalet. På kommunal nivå ser det däremot problematiskt ut, eftersom det där finns 290 olika huvudmän med diametralt olika ekonomiska förutsättningar och prioriteringar. Därför skulle ett statligt arbetsgivaransvar med stor sannolikhet göra läraryrket mer attraktivt, locka till sig fler duktiga studenter och därmed skapa förutsättningar för att ge eleverna bättre undervisning.

Några vanliga argument mot centraliserande reformer är att skolan behöver arbetsro, och att tid inte ska tas från lärarnas undervisning. Men ett sådant resonemang vilar på en sammanblandning av reformer som direkt påverkar lärarnas vardag, och av reformer med mer indirekta effekter för skolpersonalen. Faktum är att vissa reformer som nyligen genomförts, till exempel införandet av nya kurs- och ämnesplaner, sannolikt har skapat betydligt mer arbete för lärare än vad ett förändrat arbetsgivaransvar skulle medföra. Det är dessutom provocerande när politiker med resonemang om ”arbetsro” ger sken av att det är för lärarnas skull som man är emot ett statligt ansvar för lärarkåren – kommunaliseringen var som bekant extremt kontroversiell bland lärare, och många har velat se ett statligt ansvar ända sedan dess.

”Förstatligande” är en vag och otydlig term. Det är hög tid att tala klarspråk om specifika centraliserande reformer. Låt oss därför till exempel tala om detta: statligt arbetsgivaransvar för lärare.

/Håkan

Reagera på inlägget:

Dagens datorer försvårar koncentrationen

Elevdatorerna har förändrat klassrummet. Idag blir det allt vanligare att skolor omfamnar ett system med ”en-till-en” och låter varje elev få låna en egen bärbar dator under studietiden. När mina studentvänner nyligen berättade om sina erfarenheter från sin verksamhetsförlagda utbildning, VFU, återkom detta ämne ofta.

Det är uppenbart att det finns stora förtjänster med att elever har en varsin dator. Dörrar öppnas och man kan som lärare ge elever uppgifter som förr krävde bokning av datorsal, förflyttningar, osv. Vissa lärarstudenter ansåg att sådana positiva sidor dominerade deras erfarenheter under VFU:n. Andra menade att datorerna ibland kunde vara distraherande för eleverna. Somliga beskrev situationer där det snarast verkade som att eleverna ansåg att läraren och dennes undervisning störde dem när de höll på med allt möjligt med sina datorer.

Sådana extremfall är förhoppningsvis ovanliga. Men det kan nog vara behövligt att på sina håll fundera över datorernas inverkan. Bör elever alltid ha dator med sig? Borde de ta med sig penna och papper även om de har dator? Premieras ett snabbt och ytligt kunskapssökande bara därför att detta nu är möjligt? Får eleverna någonsin öva på att skriva utan program med stavningskontroll?

Ytterst handlar frågan om elevdatorer inte bara om ordning i klassrummet utan också om hur de påverkar grundläggande intellektuella färdigheter. Felaktigt använda riskerar datorerna att ha negativ inverkan på till exempel läsförmågan, som ju försämrats kraftigt bland svenska elever. Sådan negativ påverkan beror dels på att datorerna ständigt konkurrerar om uppmärksamheten. Om elever ser på videoklipp på lektionstid lär det inte påverka inlärningen positivt. Datorer kan också i vidare bemärkelse få negativa konsekvenser för inlärningen därför att de förstärker trenden med de ständiga avbrott och mikropauser som följde med mobiltelefonerna. Människor har, ofta omedvetet, blivit besatta av att när som helst kunna kolla Facebook, Twitter, mail, sms, Aftonbladet, osv. De flesta av oss gör så många gånger per dag. Den typen av beteende innebär inte bara att elever i ett klassrum där och då kan tappa tråden i undervisningen. I förlängningen är det möjligt, kanske till och med troligt, att det hämmar deras koncentrationsförmåga.

Det finns mattelärare som menar att många elever idag har problem med matematiken därför att de inte verkligen försöker. Ungdomarna ger upp så fort de upplever att de inte kan. Och kanske är det så att om man är van vid att ständigt ta pauser och fly in i något enkelt och pålitligt, finns risken att man börjar göra så vid minsta lilla intellektuella motstånd. Pauser kan vara bra för att låta hjärnan vila. Men om skolelever aldrig på allvar övar upp sin koncentrationsförmåga, kommer detta att påverka inte bara matten utan också exempelvis läsförmågan, då avancerad läsning kräver koncentration och uthållighet.

Människor och elever har i alla tider tagit mikropauser och ibland ”tänkt på annat”. Men diskussionen om elevdatorer hör samman med en förstärkt sådan problematik som tycks symptomatisk för dagens samhälle. Att ta bort datorer och andra tekniska hjälpmedel är givetvis inte vägen framåt. Elevdatorer innebär stora möjligheter och kan vara fantastiska arbetsredskap. Men felaktigt använda riskerar de att omintetgöra den inlärning de skulle underlätta.

// Håkan

Reagera på inlägget:

”Bli inte lärare sa min lärare”

Min skoltid avslutades med tre år på en utmärkt kommunal gymnasieskola i Karlstad. Där kom ibland, förstås, framtiden på tal. Vissa skulle resa utomlands, några skulle jobba, andra skulle plugga vidare direkt efter studenten.

Det måste ha varit under en sådan diskussion som en av mina lärare tittade på mig och sa: ”Bli inte lärare.” Dessa ord yttrades inte i vredesmod och berodde såvitt jag vet inte på att någon särskild negativ händelse nyligen inträffat. Orden var heller inte ironiska. De reflekterade en frustration över läraryrkets utveckling, och var en varning till en ambitiös elev. Om jag tolkade signalen rätt så betydde den: gör inte om mitt misstag.

Detta var för cirka åtta år sedan, och denna varning kan sägas vara symptomatisk för hur det ofta låter. Högpresterande elever tycks göra bäst i att söka sig någon annanstans än till lärarutbildningen. Om de vill ha god lön, bra arbetsvillkor, självständighet i arbetet och karriärmöjligheter ska de inte bli lärare. Som tur är blir en del duktiga elever lärare i alla fall. Men de har med tiden blivit färre. Det är dessvärre förståeligt.

När jag själv blickade ut mot skolans värld efter att ha avslutat mina gymnasiestudier, gillade jag inte vad jag såg.

Jag såg ett skolsystem som tycktes bli alltmer socialt uppdelat och färgat av marknadstänkande.

Jag såg en lärarutbildning där studenter som skulle undervisa i fysik på gymnasiet behandlades som lågstadielärare.

Jag såg en lärarkår frustrerad över att den professionella autonomin kommit att beskäras steg för steg, med mer administration och hårdare reglerad arbetstid.

Jag såg att ett av samhällets viktigaste yrken statusmässigt tycktes befinna sig i fritt fall, med försämrade löner och lågt söktryck till lärarutbildningen.

Det var omöjligt att se lärare som ett framtidsyrke, trots alla dess positiva sidor. Idag, när vi fortfarande står i den kaotiska virvelvinden efter Pisa-raset och debattörerna står på rad för att peka på sin favoritförklaring till skolans problem, är det lätt att fastna i uppgivenhet. Men det vore dumt. Att debatten om skolan är intensiv är oändligt mycket bättre än tystnad. Problem måste erkännas om de ska kunna lösas, och idag finns en politisk vilja till åtgärder. Även om regeringen fortfarande inte vågar ta i vissa frågor, har den genomfört flera viktiga reformer. Också oppositionen har vaknat och börjat fokusera på skolan.

Jag ser framåt. Och det tycks som att det ljusnar.

 

Reagera på inlägget:

Sidor