Annons

"Hjärnkoll på skolan" är välbehövlig och några saker lärde jag mig

Martin Ingvar och Gunilla Eldh har under hösten kommit ut med en ny bok: ”Hjärnkoll på skolan och varför barn behöver dig för att lära.”

Den behandlar skola och undervisning ur ett neurofysiologiskt perspektiv och kan läsas av rektorer, lärare och föräldrar; ja även av läsvana elever. Ett centralt tema i boken är de motivationer, belöningar och återkopplingar som hjärnan behöver för att kunna utvecklas optimalt.

”Att all inlärning av färdigheter och kunskaper måste utgå från hur hjärnan fungerar kan tyckas självklart. Dessvärre har den insikten länge varit frånvarande i diskussionen om skolan”, skriver författarna i förordet. Jo tack.

Boken är utan tvekan välbehövlig och informativ. Den spänner över ett mycket stort kunskapsområde och tycks ha ambitionen att täcka alla aspekter av detta med skola och hjärna. En enorm bredd som tyvärr går ut över djupet – när jag läst boken var jag lite osäker på vad den hade handlat om.

Hur som helst, några saker lärde jag mig:

Om läxor i skolan ska vara meningsfulla, måste de ha ett tydligt syfte och ingå på ett genomtänkt sätt i undervisningen, som i den finska skolan (vilken är känd även bland lärare i Peru, fick jag veta när jag var där i somras). Eleverna måste få omedelbar och systematisk återkoppling redan under den följande lektionen. Då förstärks deras beteende att läsa läxorna och faktiskt studera. Läxor som mer är till för att ”komplettera“ den vanliga undervisningen, utan tydlig uppföljning, kan man lika gärna låta bli att ge.

Elever från socialt utsatta miljöer blir bäst hjälpta av att man är så tydlig man kan med vad man förväntar sig av dem. De behöver rutiner, riktlinjer och struktur. De blir däremot sällan hjälpta av att man sänker kunskapskraven eller ger dem en enklare arbetsuppgift. Tvärtom behöver de ofta den stimulans som en krävande arbetsuppgift ger – det skärper deras uppmärksamhet och förhöjer ambitionsnivån. (Dessutom, och det är min egen erfarenhet, blir elever ofta smickrade om man talar till dem som till intelligenta vuxna.)

När det gäller elever med ADHD har det dessutom visat sig att ”tyst i klassen” inte alls är någon optimal arbetsmiljö. Tvärtom behöver de en viss distraktion för att kunna koncentrera sig, till exempel ett brusande ljud som ”myrornas krig” på TV eller ljudet av en dammsugare. Dessa elever skulle därför bli hjälpta, och dessutom känna sig utvalda, om man inrättade ett särskilt, hemtrevligt ”brusrum” till dem på skolan, där de fick utföra sina viktigaste arbetsuppgifter. (Tänk vad ett sådant rön, som så många andra, strider mot vad ”det sunda förnuftet” skulle kunna komma fram till.)

Det har också visat sig att förmågan att läsa, skriva och förstå det man läser, som är så central för all framgång i skolan, hör tätt samman med en annan förmåga: att kunna berätta en historia med början, mitten och slut. Goda läsare och skrivare är ofta dessutom goda berättare! Därför är detta med berättarförmåga något som bör tränas separat och finnas med bland de saker man testar, när man utreder vilka elever som har läs- och skrivsvårigheter.

Författarna poängterar att en av de största tjänsterna man kan göra elever med svårigheter är att ge dem en studieteknik som fungerar. Ja, naturligtvis är det så. Och jag gillar deras kommentar till det faktum, att skillnaden mellan bra och dåliga studietekniker inte är något som lärs ut på lärarutbildningen: ”Det är tur att inte arkitektutbildningen stryker hållfasthetsberäkning från schemat, och att medicinska behandlingar fortfarande finns kvar i läkarutbildningen.”

Reagera på inlägget:

Inkodning, konsolidering, framdragning - allt gynnas av Spaced Learning

Det är lätt att bli provocerad av Spaced Learning. Ett kunskapsmaterial förpackas hårt och systematiskt för att sedan, i klassisk förmedlingspedagogisk anda, presenteras för eleverna genom tre repetitioner, separerade av biologiskt motiverade pauser på 10 minuter. Som om eleverna vore råttor i en bur!

Liknelsen är faktiskt inte helt omotiverad, ty det var genom experiment med (bland annat) råttor som man upptäckte att många arter inkodar långtidsminnen i mycket korta tidsskalor. Skillnaden mellan oss och råttorna är dock att vi, i efterhand, kan problematisera det vi har lärt oss.

Fungerar det då? Ja, det verkar så.

All evidens som jag känner till där metoden har prövats under kontrollerade former, tyder på att den förbättrar inlärningen med avsevärda mått. Låt vara att det är klokt att söka efter det sätt att tillämpa metoden som passar bäst för det ämne som man undervisar i, om man vill dra nytta av dess fulla potential.  Den verkar särskilt lämpa sig för sammanfattningar och ämnesöversikter – när man vill visa hur saker och ting hänger ihop.

För att ett minne ska finnas kvar och vara användbart resten av livet, måste det 1) inkodas 2) konsolideras och 3) dras fram igen. Spaced Learning handlar om minnesinkodning. Genom att använda sig av repetitioner och pauser på ett tidsoptimalt sätt kan man få betydligt mer av lektionsinnehållet att inkodas i långtidsminnet, än vad som skulle varit fallet med vanlig undervisning.

I sömnen konsolideras sedan dessa minnen, det vill säga förstärks och organiseras, för att kunna ingå i ens mentala strukturer och på så sätt alltid (i någon form) finnas kvar i hjärnans stora arkiv. Det som inte blev inkodat i långtidsminnet är borta inom fem dagar. Sömnen är en mördare – och en räddare.

Vill man dessutom att det man har lärt sig ska vara lättillgängligt, som nyputsade verktyg i en låda, så måste man också ta det tredje steget: dra fram kunskapen ur minnet.

Det kan man göra på olika sätt, men det mest effektiva är att göra ett test. Vad som då händer är att man skapar associationsbanor i sin hjärna när man söker efter den kunskap som man har inkodat. Dessa kan man sedan använda sig av igen när minnet ska dras fram på nytt, och då går det mycket fortare. Detta kallas för ”the testing effect”, och det faktum att det är bra med utspridda testtillfällen (repetitionstillfällen) för att minnet ska bli starkt och lättillgängligt kallas för ”the spacing effect”.

Alltså: inkodning – konsolidering – framdragning. Den svenska skolan skulle kunna gynna och förbättra alla tre processerna genom att använda sig av Spaced Learning minst en gång per termin i varje ämne, låta bli att ha lektioner före klockan 10 på morgonen för gymnasieelever så att de får sova ut (de är inte lata, de har en annan biologisk rytm) samt repetera det eleverna lärt sig genom att lägga in övningsprov som inte är betygsgrundande.

Allt detta skulle, utifrån allt jag vet och all den forskning jag tagit del av, gynna eleverna både när det gäller kognitiv utveckling och kunskapstillväxt i form av högre betyg.

Här finns en svensk guide till Spaced Learning.

Reagera på inlägget:

Min version av Fridolins lärartal: Låt lärare vara ämnesexperter

Gustav Fridolin höll häromdagen ett tal till Sveriges lärare som blev omdiskuterat, med viss rätt. Jag kan inte låta bli att leka med tanken på vad jag själv skulle sagt om jag hade fått vara i utbildningsminister Fridolins skor, men i övrigt mig själv:

Kära lärare, adjunkter, specialister, ämnesföreträdare eller hur ni nu helst vill tituleras!

Som ni vet är jag den person som i fyra år framåt kommer att vara politiskt huvudansvarig för skolfrågor. Det innebär att vi bör etablera ett samarbete, som inte bara innebär att vi byter ord och kommunicerar, utan att vi faktiskt också är seriösa i att vi vill förbättra den svenska skolan. Den har idag brister, även om vårt utbildningssystem som helhet är oerhört generöst, omhändertagande och humant i ett internationellt perspektiv.

Eftersom jag själv är lärare vet jag, att en del av de förväntningar man bär med sig när man går in i yrket, handlar om att få uttrycka och förmedla sina ämneskunskaper. Att få dela med sig av sina expertkunskaper och se eleverna svara an på dessa.  Men jag vet också att så inte alltid blir fallet. Man får ofta göra saker som ligger utanför den kompetens man förvärvat som akademiker. Vissa av dessa saker är av nödvändighet – som att ha koll på att alla elever åtminstone dyker upp på lektionerna och åtminstone inte mår dåligt av skäl som man som lärare inte känner till, och därmed inte kan förhålla sig till.

Men mycket annat skulle genast kunna lyftas från lärarnas axlar och tas om hand av annan personal, med kompetens för administration, organisering m.m. Jag vill inte säga ”låt lärare vara lärare” för det är en floskel.  Jag vill däremot säga: låt lärare vara ämnesexperter. Och låt dem verka och blomma i den rollen, och få tid att förkovra sig på de sätt som de behöver för att bli ännu bättre i sin yrkesroll.  Det kommer inte bara att göra läraryrket mer attraktivt, det kommer också att göra eleverna mer intresserade av det de ska lära sig. Engagemang smittar.

Och detta är ena delen av mitt löfte till er, kära lärare. Jag lovar att under min tid som utbildningsminister göra allt vad jag kan för att minska er administrativa börda. Det kommer att kräva diskussioner med kommuner och enskilda skolor men den diskussionen är jag beredd att ta. Läraryrket är för viktigt för att låta detta bli en bifråga.

Den andra delen av mitt löfte är naturligtvis detta med lönen. Det kan sägas rent ut: en lärare med fyraårig universitetsutbildning borde, med dagens mått mätt, ha 30 000 kronor i ingångslön. Och med hjälp av uppvisad pedagogisk skicklighet borde denna lön, under årens lopp, kunna höjas avsevärt.  Vi vet alla att detta skulle göra yrket mer attraktivt, och öka konkurrensen om platserna på lärarutbildningen. Med alla de konsekvenser som detta skulle få.

Men vi vet också alla att detta med löneökning för en enskild yrkesgrupp aldrig är en enkel sak. Det kräver ingående diskussion och planering där alla parter ska få säga sitt. Jag ber er därför om tålamod. Jag kan inte lova er att 30.000-kronorsmålet blir uppnått under min mandatperiod.

Men en sak, kära lärare, kan jag lova er: ni kommer att märka skillnad i lönekuvertet. Och ni kommer att märka att ert yrke gradvis förändras, från att ha varit ett till (alltför) stor del administrativt yrke till att vara ett yrke där ni alltmer kan vara, verka och blomma som ämnesexperter. Skulle inte denna förändring äga rum vore det för mig ett djupt personligt, och politiskt, misslyckande.

Reagera på inlägget:

Mina nio viktigaste principer för skola och undervisning

Om jag någonsin återvänder till läraryrket kommer jag bara delvis att göra det som jag gjorde förut. Många värdefulla insikter gjorde jag under mina tio år som lärare, men den teoretiska basen har jag först nu, som forskare, kunnat skaffa mig.

Slår man ihop allt det jag har lärt mig om skola och undervisning, så blir det här de viktigaste principerna att följa:

  • Handhälsa på alla elever första gången du träffar dem. Det ger en mycket god social grund och man ingår ett samarbetskontrakt med eleverna.
     
  • Börja varje kurs med att ta reda på vad eleverna redan kan. Till exempel genom ett diagnostiskt prov, som de sedan kan få göra om när kursen är slut (och som inte påverkar betyget). På detta sätt vet du på vilken nivå du ska lägga dig, och eleverna blir medvetna om vad de har för luckor. Dessutom kommer det diagnostiska provet, vid kursens slut, att ge en god repetitionseffekt.
     
  • När du lägger upp ett kursmoment, fråga dig: vad är det de ska lära sig? Exakt vad är det de ska bli bättre på? Om du har ett tydligt och eget svar på dessa frågor kommer du att kunna undervisa med en helt annan säkerhet och trovärdighet. Dessutom har du en helt annan möjlighet att hjälpa eleverna framåt.
     
  • Lägg stor vikt vid vad du själv är road av! Undervisar du av plikt kommer eleverna att märka det. Undervisar du för att du älskar något kommer eleverna att märka det, och en del av din kärlek kommer att spilla över på dem.
     
  • Börja varje lektion med att återkoppla till den föregående och tala om vad som ska läggas till i dag. På det sättet ser eleverna att det finns en röd tråd i undervisningen och att du följer en genomtänkt struktur.
     
  • Lägg ofta in repetitioner och pauser. På detta sätt kommer eleverna att lära sig betydligt bättre. Tänk på att eleverna tappar uppmärksamheten efter cirka 15 minuter och nästan aldrig minns det du bara har gått igenom en gång.
     
  • Tala om för eleverna vad de ska ha kunskapen till. På det sättet visar du att det de lär sig i skolan är till för att förbättra deras möjligheter i livet, och att det är viktigt för dig att de lär sig på riktigt.
     
  • Undersök möjligheten att ha kodade prov, det vill säga prov där man inte anger sitt namn utan skriver under en signatur. (I ett kuvert, som du inte öppnar förrän du rättat proven, ligger en lista på vilket namn som hör ihop med vilken signatur.) På det här sättet blir eleverna garanterade rättsäkerhet och att alla prov bedöms efter samma mall. Min egen erfarenhet är att eleverna är mycket förtjusta i detta.
     
  • Besök andra lärares lektioner så ofta du kan och erbjud dem att besöka dina. Ge varandra återkoppling och diskutera era slutsatser med hjälp av böcker om hjärna och kognition. Härmed bidrar du till att skolan uppdateras inifrån – ett måste om vi ska kunna ge våra elever en chans att utvecklas och förkovras på det sätt som de behöver.
Reagera på inlägget:

Ses allt som lika viktigt, är det risk att inget betyder något

En viktig fråga att ställa sig som lärare är: hur ska jag ge eleverna en kunskapsbas som blir så säker, så stabil, så integrerad att den följer med dem livet ut?

Det är faktiskt ingen utopi. Det man har lärt sig ordentligt finns alltid kvar, så länge hjärnan är frisk och intakt. Naturligtvis har man inte allt i färskt minne, men det som en gång har satt sig är i princip alltid möjligt att återkalla. (Att det vi minns sedan inte är någon kopia av det vi lärde oss, utan vår egen version, som förändras lite grann varje gång vi använder oss av den, är en annan historia.)

Problemet är att det är ytterst lite som vi lär oss på det sättet. Minnet är som en sopcentral där allt som vi inte behöver fraktas bort inom några få dagar. När vi sover konsolideras våra minnen och en liten del av det vi lärt oss hamnar i långtidsminnet, medan resten åker all världens väg. Vilken grymhet mot våra ansträngningar som lärare! Å andra sidan ger oss denna kunskap en unik chans att anpassa våra kursplaner och lektionsupplägg till vad vi numera vet om hur hjärnan och minnet fungerar.

Som forskare träffar jag regelbundet lärare, och slås av hur uppbundna de är av en kursplan där mer än någonsin ska tas upp, gås igenom, betas av. Jag minns själv hur det var. Även om dessa kursplaner har ett värde som vägledare för den enskilde läraren, saknar de en koppling till hur vi kognitivt processar kunskap. De verkar bygga på antagandet att ”har vi gått igenom A, B och C så kan nog eleverna också A, B och C”. Vore det på det sättet skulle vi ha exceptionellt allmänbildade ungdomar. Men dessvärre har jag ingenstans stött på forskning som tyder på att det skulle fungera så.

Vad vi lär oss, vad vi minns, är ytterst selektivt. Ofta handlar det om en känslomässig anknytning. Världens bästa lyssnare är, sägs det, föräldrar till sjuka barn som sitter hos läkaren och får instruktioner. Där behövs inte mycket pedagogik. Men man kan inte ha den känslomässiga anknytningen till allt man lär sig. Förkunskaper är ett lika säkert kort. Har man redan grunden i ett ämne är det inte svårt att lära sig mer, medan själva grunden är mycket mer ansträngande att lägga. Där behöver man hjälp av en lärare!

Kursplanerna borde därför vara utformade så att läraren uppmuntras att göra just detta: lägga en stark och solid grund som eleverna sedan kan bygga vidare på. Ge dem ett stabilt, kognitivt schema som de kan placera in allt de lär sig i. Detta skulle till exempel kunna ske genom att kursplanerna gjorde klart vad som ska betraktas som primär kunskap inom ett ämne, och vad som ska betraktas som sekundär (inte oviktig, men mer avancerad än det mest basala). Läraren skulle då få en tydlig prioritetsordning att använda sig av när han eller hon står inför en klass där det är knepigt att ens förmedla en grund. Och eleverna skulle i längden lära sig mycket mer. Behandlar man allt som om det vore lika viktigt, är det risk för att inget riktigt betyder något.

Reagera på inlägget:

Sidor

Annons
Annons
Annons