Annons

Följ Hatties senaste bok och jobba enligt basal psykologi

John Hatties senaste bok ”Visible learning and the science of how we learn”, skriven tillsammans med Gregory Yates,  är en guldgruva.

Vore jag skolledare skulle jag välja ut 5–6 kapitel i den som jag bad samtliga lärare att läsa ordentligt, och de som senare kunde visa att de implementerat den i sin undervisning skulle jag ge en löneförhöjning.

Boken är nämligen så bra, att om majoriteten av de som arbetar inom skolan skulle förstå dess innehåll, skulle kunskapsresultaten garanterat gynnas, eftersom vi då skulle arbeta enligt – och inte mot – basal psykologi.

Det som framför allt skiljer elever åt när det gäller förutsättningar är, enligt Hattie och Yates, inte så kallade ”lärstilar” (i den meningen att vissa av naturen till exempel skulle vara mindre lämpade att lyssna sig till kunskap). Det är istället deras förkunskaper, som helt och hållet avgör vad de kan lära sig och framför allt vad de kan förstå. Det är, för att uttrycka sig bryskt, nästan omöjligt att lära en elev något som han eller hon inte redan kan lite grann om, baserat på någon sorts naturligt intresse.

Varför? Därför att man inte har något kognitivt schema att placera in den nya kunskapen i. Har man inget kognitivt schema (till exempel inom det som jag själv undervisat i: religion) blir begreppen aldrig någonting annat än begrepp (till exempel monoteism), som man tror att det är ett självändamål att lära sig inför ett prov.

Det innebär inte att det inte går att lära eleverna något nytt. Men man ska veta att det som är alldeles nytt är det som först går åt när glömskan gör sina härjningar.

Vad ska man då ta sig till i en klassrumssituation i verkligheten?

Det bästa man kan göra, menar jag, är att planera sin undervisning så att man hinner plantera och vårda en grundläggande kunskap – till exempel genom att ge många exempel på en och samma företeelse, och se hur eleverna kan relatera sina tidigare kunskaper till denna. När eleverna börjar få en tydlig bild av de grundläggande dragen, kan man låta dem diskutera och problematisera. Man gör dem en mycket större tjänst om man låter dem stanna kvar och gräva där de blivit intresserade, än om man till varje pris försöker få dem att gå vidare.

Hattie och Yates avlivar också myten att dåliga resultat i skolan skulle bero på bristande självförtroende (så att man skulle kunna förbättra någons resultat enbart genom att förbättra självförtroendet). Tvärtom är det resultaten som skapar självförtroendet.

Naturligtvis måste man våga försöka för att ha en chans att lyckas, men den uppmuntran man får måste bygga på något som man minns att man har klarat i det förflutna (eftersom jag har klarat A borde jag klara B). Annars blir bakslaget så mycket större om man misslyckas och upplever att uppmuntran man fick var tagen ur luften. Även här gäller att nästa steg man tar måste bygga på ett tidigare, som man vet att man har tillryggalagt.

Reagera på inlägget:

Facebook kommentarer