Annons

"Hjärnkoll på skolan" är välbehövlig och några saker lärde jag mig

Martin Ingvar och Gunilla Eldh har under hösten kommit ut med en ny bok: ”Hjärnkoll på skolan och varför barn behöver dig för att lära.”

Den behandlar skola och undervisning ur ett neurofysiologiskt perspektiv och kan läsas av rektorer, lärare och föräldrar; ja även av läsvana elever. Ett centralt tema i boken är de motivationer, belöningar och återkopplingar som hjärnan behöver för att kunna utvecklas optimalt.

”Att all inlärning av färdigheter och kunskaper måste utgå från hur hjärnan fungerar kan tyckas självklart. Dessvärre har den insikten länge varit frånvarande i diskussionen om skolan”, skriver författarna i förordet. Jo tack.

Boken är utan tvekan välbehövlig och informativ. Den spänner över ett mycket stort kunskapsområde och tycks ha ambitionen att täcka alla aspekter av detta med skola och hjärna. En enorm bredd som tyvärr går ut över djupet – när jag läst boken var jag lite osäker på vad den hade handlat om.

Hur som helst, några saker lärde jag mig:

Om läxor i skolan ska vara meningsfulla, måste de ha ett tydligt syfte och ingå på ett genomtänkt sätt i undervisningen, som i den finska skolan (vilken är känd även bland lärare i Peru, fick jag veta när jag var där i somras). Eleverna måste få omedelbar och systematisk återkoppling redan under den följande lektionen. Då förstärks deras beteende att läsa läxorna och faktiskt studera. Läxor som mer är till för att ”komplettera“ den vanliga undervisningen, utan tydlig uppföljning, kan man lika gärna låta bli att ge.

Elever från socialt utsatta miljöer blir bäst hjälpta av att man är så tydlig man kan med vad man förväntar sig av dem. De behöver rutiner, riktlinjer och struktur. De blir däremot sällan hjälpta av att man sänker kunskapskraven eller ger dem en enklare arbetsuppgift. Tvärtom behöver de ofta den stimulans som en krävande arbetsuppgift ger – det skärper deras uppmärksamhet och förhöjer ambitionsnivån. (Dessutom, och det är min egen erfarenhet, blir elever ofta smickrade om man talar till dem som till intelligenta vuxna.)

När det gäller elever med ADHD har det dessutom visat sig att ”tyst i klassen” inte alls är någon optimal arbetsmiljö. Tvärtom behöver de en viss distraktion för att kunna koncentrera sig, till exempel ett brusande ljud som ”myrornas krig” på TV eller ljudet av en dammsugare. Dessa elever skulle därför bli hjälpta, och dessutom känna sig utvalda, om man inrättade ett särskilt, hemtrevligt ”brusrum” till dem på skolan, där de fick utföra sina viktigaste arbetsuppgifter. (Tänk vad ett sådant rön, som så många andra, strider mot vad ”det sunda förnuftet” skulle kunna komma fram till.)

Det har också visat sig att förmågan att läsa, skriva och förstå det man läser, som är så central för all framgång i skolan, hör tätt samman med en annan förmåga: att kunna berätta en historia med början, mitten och slut. Goda läsare och skrivare är ofta dessutom goda berättare! Därför är detta med berättarförmåga något som bör tränas separat och finnas med bland de saker man testar, när man utreder vilka elever som har läs- och skrivsvårigheter.

Författarna poängterar att en av de största tjänsterna man kan göra elever med svårigheter är att ge dem en studieteknik som fungerar. Ja, naturligtvis är det så. Och jag gillar deras kommentar till det faktum, att skillnaden mellan bra och dåliga studietekniker inte är något som lärs ut på lärarutbildningen: ”Det är tur att inte arkitektutbildningen stryker hållfasthetsberäkning från schemat, och att medicinska behandlingar fortfarande finns kvar i läkarutbildningen.”

Reagera på inlägget:

Facebook kommentarer