Annons

Min version av Fridolins lärartal: Låt lärare vara ämnesexperter

Gustav Fridolin höll häromdagen ett tal till Sveriges lärare som blev omdiskuterat, med viss rätt. Jag kan inte låta bli att leka med tanken på vad jag själv skulle sagt om jag hade fått vara i utbildningsminister Fridolins skor, men i övrigt mig själv:

Kära lärare, adjunkter, specialister, ämnesföreträdare eller hur ni nu helst vill tituleras!

Som ni vet är jag den person som i fyra år framåt kommer att vara politiskt huvudansvarig för skolfrågor. Det innebär att vi bör etablera ett samarbete, som inte bara innebär att vi byter ord och kommunicerar, utan att vi faktiskt också är seriösa i att vi vill förbättra den svenska skolan. Den har idag brister, även om vårt utbildningssystem som helhet är oerhört generöst, omhändertagande och humant i ett internationellt perspektiv.

Eftersom jag själv är lärare vet jag, att en del av de förväntningar man bär med sig när man går in i yrket, handlar om att få uttrycka och förmedla sina ämneskunskaper. Att få dela med sig av sina expertkunskaper och se eleverna svara an på dessa.  Men jag vet också att så inte alltid blir fallet. Man får ofta göra saker som ligger utanför den kompetens man förvärvat som akademiker. Vissa av dessa saker är av nödvändighet – som att ha koll på att alla elever åtminstone dyker upp på lektionerna och åtminstone inte mår dåligt av skäl som man som lärare inte känner till, och därmed inte kan förhålla sig till.

Men mycket annat skulle genast kunna lyftas från lärarnas axlar och tas om hand av annan personal, med kompetens för administration, organisering m.m. Jag vill inte säga ”låt lärare vara lärare” för det är en floskel.  Jag vill däremot säga: låt lärare vara ämnesexperter. Och låt dem verka och blomma i den rollen, och få tid att förkovra sig på de sätt som de behöver för att bli ännu bättre i sin yrkesroll.  Det kommer inte bara att göra läraryrket mer attraktivt, det kommer också att göra eleverna mer intresserade av det de ska lära sig. Engagemang smittar.

Och detta är ena delen av mitt löfte till er, kära lärare. Jag lovar att under min tid som utbildningsminister göra allt vad jag kan för att minska er administrativa börda. Det kommer att kräva diskussioner med kommuner och enskilda skolor men den diskussionen är jag beredd att ta. Läraryrket är för viktigt för att låta detta bli en bifråga.

Den andra delen av mitt löfte är naturligtvis detta med lönen. Det kan sägas rent ut: en lärare med fyraårig universitetsutbildning borde, med dagens mått mätt, ha 30 000 kronor i ingångslön. Och med hjälp av uppvisad pedagogisk skicklighet borde denna lön, under årens lopp, kunna höjas avsevärt.  Vi vet alla att detta skulle göra yrket mer attraktivt, och öka konkurrensen om platserna på lärarutbildningen. Med alla de konsekvenser som detta skulle få.

Men vi vet också alla att detta med löneökning för en enskild yrkesgrupp aldrig är en enkel sak. Det kräver ingående diskussion och planering där alla parter ska få säga sitt. Jag ber er därför om tålamod. Jag kan inte lova er att 30.000-kronorsmålet blir uppnått under min mandatperiod.

Men en sak, kära lärare, kan jag lova er: ni kommer att märka skillnad i lönekuvertet. Och ni kommer att märka att ert yrke gradvis förändras, från att ha varit ett till (alltför) stor del administrativt yrke till att vara ett yrke där ni alltmer kan vara, verka och blomma som ämnesexperter. Skulle inte denna förändring äga rum vore det för mig ett djupt personligt, och politiskt, misslyckande.

Reagera på inlägget:

Facebook kommentarer