Annons

Ses allt som lika viktigt, är det risk att inget betyder något

En viktig fråga att ställa sig som lärare är: hur ska jag ge eleverna en kunskapsbas som blir så säker, så stabil, så integrerad att den följer med dem livet ut?

Det är faktiskt ingen utopi. Det man har lärt sig ordentligt finns alltid kvar, så länge hjärnan är frisk och intakt. Naturligtvis har man inte allt i färskt minne, men det som en gång har satt sig är i princip alltid möjligt att återkalla. (Att det vi minns sedan inte är någon kopia av det vi lärde oss, utan vår egen version, som förändras lite grann varje gång vi använder oss av den, är en annan historia.)

Problemet är att det är ytterst lite som vi lär oss på det sättet. Minnet är som en sopcentral där allt som vi inte behöver fraktas bort inom några få dagar. När vi sover konsolideras våra minnen och en liten del av det vi lärt oss hamnar i långtidsminnet, medan resten åker all världens väg. Vilken grymhet mot våra ansträngningar som lärare! Å andra sidan ger oss denna kunskap en unik chans att anpassa våra kursplaner och lektionsupplägg till vad vi numera vet om hur hjärnan och minnet fungerar.

Som forskare träffar jag regelbundet lärare, och slås av hur uppbundna de är av en kursplan där mer än någonsin ska tas upp, gås igenom, betas av. Jag minns själv hur det var. Även om dessa kursplaner har ett värde som vägledare för den enskilde läraren, saknar de en koppling till hur vi kognitivt processar kunskap. De verkar bygga på antagandet att ”har vi gått igenom A, B och C så kan nog eleverna också A, B och C”. Vore det på det sättet skulle vi ha exceptionellt allmänbildade ungdomar. Men dessvärre har jag ingenstans stött på forskning som tyder på att det skulle fungera så.

Vad vi lär oss, vad vi minns, är ytterst selektivt. Ofta handlar det om en känslomässig anknytning. Världens bästa lyssnare är, sägs det, föräldrar till sjuka barn som sitter hos läkaren och får instruktioner. Där behövs inte mycket pedagogik. Men man kan inte ha den känslomässiga anknytningen till allt man lär sig. Förkunskaper är ett lika säkert kort. Har man redan grunden i ett ämne är det inte svårt att lära sig mer, medan själva grunden är mycket mer ansträngande att lägga. Där behöver man hjälp av en lärare!

Kursplanerna borde därför vara utformade så att läraren uppmuntras att göra just detta: lägga en stark och solid grund som eleverna sedan kan bygga vidare på. Ge dem ett stabilt, kognitivt schema som de kan placera in allt de lär sig i. Detta skulle till exempel kunna ske genom att kursplanerna gjorde klart vad som ska betraktas som primär kunskap inom ett ämne, och vad som ska betraktas som sekundär (inte oviktig, men mer avancerad än det mest basala). Läraren skulle då få en tydlig prioritetsordning att använda sig av när han eller hon står inför en klass där det är knepigt att ens förmedla en grund. Och eleverna skulle i längden lära sig mycket mer. Behandlar man allt som om det vore lika viktigt, är det risk för att inget riktigt betyder något.

Reagera på inlägget:

Facebook kommentarer