Annons

Den svenska skolsituationen är katastrofal

Skoldebatten rör på sig. Något annat kan man inte säga. Anna Ekströms inlägg är mycket läsvärt. Hon skriver bland annat:

”Nu 25 år senare kan vi se de negativa effekterna av tankefiguren med skolan som en tjänst på marknaden. Vi ser en ökad ojämlikhet. Vi ser ett förytligande av skolans uppdrag i profilering och marknadsföring. Vi ser ett tryck mot lärare och rektorer att sätta högre betyg än eleverna borde ha, därför att marknaden kräver det. Och vi ser en alltmer sofistikerad sortering av olika elever på olika skolor utifrån social och etnisk bakgrund. Vi ser en skola som i stället för att hålla ihop samhället och överföra ett gemensam bildnings- och kunskapsarv mellan generationerna separerar olika grupper från varandra och vittrar sönder det samhällsfundament som en gemensam bas av kunskaper och värden utgör.”

Och

”Vi vill att skolan ska vara en gemensam bildningsinstitution som kan upprätthålla samhällets demokratiska värdegrund och ge alla barn de kunskaper och förmågor som de behöver i livet. Det tror vi att den absoluta majoriteten av det svenska folket också vill!”

Missa inte heller de idéburna skolors riksförbunds ordförande Håkan Wiclander, som menar ungefär samma sak och skriver:

”Sverige står idag vid ett vägskäl. En majoritet av svenska folket ser inte framtiden för vinstutdelande företag inom skolan.”

Och:

”För vi vet ju några saker. Dagens kontrakt har lett till skolsegregation. Och svenska barn har tyvärr under en tid lärt mindre i jämförelse med andra länders (PISA). Detta har skett samtidigt som betygen skenat iväg åt andra hållet! Vi har också sett hur vinstintresse och marknadsstyrning fortsatt prägla skolsystemets aktörer.

Utredning efter utredning föreslår därför större och dyrare kontrollapparater, fler statliga regleringar och mer detaljstyrning med dokumentationskrav som resulterar i att skolans medarbetare kommer allt längre från sitt pedagogiska uppdrag...”

Samt:

”Det är möjligt att ha valmöjlighet och ordning samtidigt – med en mångfald av olika miljöer, organisationer, icke-vinstdrivande driftsformer och pedagogiker inbäddade i kommunens myndighetsansvar. Drivkrafterna i den balanserade modellen kommer också ge förutsättningar för professionsstyrning bortom New public management.

En skola utan vinstintressen, med en bred pedagogisk mångfald på en jämlik och likvärdig grund kommer också fokusera på skolans alla tre uppdrag. Inte bara kunskapsmål för nytta, utan också bildning för medborgarskap och frigörelse för sin egen sak – att bli människa.

Det är en skola som jag själv skulle vilja sätta mina barn i oavsett vilka förutsättningar de fötts med. Och alla andras barn också för den delen.”

Jag håller med dem båda och återkommer till detta i slutet av det här inlägget.

Annars har ju debatten mycket rört sig kring den väldigt robusta studie som Jonas Vlachos gjort och som visar på hur friskolor inte minst de stora koncernerna systematiskt sätter högre betyg än de kommunala skolorna på samma prestationer. Detta visade egentligen redan OECD när de i senaste Pisa-undersökningen pekade på att svenska kommunala skolor, efter att man tagit hänsyn till socioekonomiska faktorer, faktiskt presterade bättre på provet (ett resultat som såg konstigt utmed tanke på betygsresultaten).

Detta kan ingen bli förvånad över om man betänker att friskolorna plockar ut en vinst som de genererar genom att hålla ner sina utgifter, vilket är detsamma som att hålla nere antalet lärare och behöriga sådana. I Academedias egna nyckeltalsdefinitioner som de gav sina investerare 2016-05-10 uttrycks detta tydligt.

Nyckeltalet ”Antal barn/elever” förklaras med texten: ”Antal barn/elever är den viktigaste drivaren för intäkter.” och nyckeltalet ”Antal årsanställda” med ”Antal anställda är den största kostnadsdrivaren för bolaget”. Så krasst uttrycker de sig. Eftersom uppdraget är att gå med så mycket vinst som möjligt är uträkningen enkel.

Men utöver detta skulle jag vilja lyfta två andra viktiga diskussioner. Det ena är lärarbristen (vilket känns tjatigt och frustrerande att behöva göra om och om igen). Jag undrar vad det är som gör att svenska politiker har så svårt att förstå vilken oerhörd fara samhället står inför när hundratusentals barn i Sverige kommer att finnas i klassrum utan utbildade lärare. Skolverkets senaste prognos är att det kommer att saknas 80 000 lärare inom några år (det finns nu någonstans runt 240 000 lärare i Sverige).

Som jämförelse kan man titta på USA som har 300 miljoner invånare och där är man oroliga för man ser en lärarbrist på 112 000 i hela USA 2018. Om vi skulle räkna ut en lärarbrist av svenska proportioner skulle USA med en svensk lärarbrist/per invånare i landet skulle de i så fall sakna  2,4 miljoner lärare 2018.

I Holland har det varit lärarstrejk och stor uppståndelse för de tror att de kommer att sakna 10 000 lärare 2025. Detta på en befolkning på 18 miljoner. Med svenska lärarbristsiffror/invånare skulle de i Nederländerna då sakna 150 000 lärare.

Den svenska situationen är – som så många saker i vårt skolsystem unik och faktiskt katastrofal. Hur ser vi på kommande generationer? Hur ser vi på demokrati och kunskaper i landet? Vad håller vi på med?

Vi vet vad den svenska lärarbristen beror på. Läraryrkets arbetsvillkor och löneläge tillsammans med New Public Management där misstro och kontroll är det som gäller med en frikopplad skolmarknad, bristande likvärdighet och segregation som gör vissa skolor för jobbiga att arbeta på. Svenska lärare var de som mer än i något annat land ångrade sitt yrkesval i OECDs stora undersökning TALIS 2012.

Jag kan inte se någon annan lösning än att staten tar över huvudmannaskapet för skolan. Läget är för allvarligt för att likt Skolverkets generaldirektör hänvisa till goda exempel hos några huvudmän. Det tåget bör ha gått nu, 25 år efter kommunaliseringen. Friskolor bör naturligtvis finnas kvar men precis som de idéburna skolornas riksförbund skriver bör de inte drivas i vinstsyfte och de måste finansieras på ett annat sätt.

Ett återförstatligande är det enda sättet vi kan återställa förtroendet för och tilltron i systemet igen. När Göran Persson genom kommunaliseringen startade den process som vi nu borde börja se vägs ände på skriver han:

”Ambitionen att skolan skall vara likvärdig i bemärkelsen att den skall ge alla elever en god utbildning oavsett faktorer som bostadsort, ekonomiska förhållanden. kön och social bakgrund är grundläggande i skolpolitiken under efterkrigstiden. Om denna princip har den politiska enigheten varit stor.

Vi har i Sverige nått långt när det gäller att uppnå detta mål. De internationella jämförelser som gjorts visar entydigt att skillnaderna mellan olika skolor när det gäller kunskaper och färdigheter hos eleverna är mindre i Sverige än i något annat jämförbart land.”

Lägg märke till ett par saker. Han skriver att den svenska skolan var unikt likvärdig och att det kring detta fanns en stor politisk enighet. Hur kunde skolan bli så likvärdig, var det enkelt? Nej, och om det skriver han följande:

”Under några decennier har skolväsendet i Sverige i grunden omorganiserats. Uppbyggnaden av det moderna svenska skolväsendet var inte okontroversiell. utan mötte misstänksamhet och ibland direkt motstånd både från kommuner och inom skolan själv. Utan en stark central styrning av skolan hade det, som redovisades i styrpropositionen. knappast varit möjligt att genomföra dessa stora förändringar av svensk skola. (Prop 1989/90:41)”

Nu har vi en situation där dels kommunerna genom upprepandet av mantrat om självstyre och dels koncernerna med obegripligt stora pengapåsar får regera i debatt och politik och med lydiga politiker som går i deras ledband. Men så kan vi faktiskt inte ha det.

Alla svenska barn måste få gå i en bra skola i klassrum med bra och utbildade lärare som samhället litar på. Marknads- och kontrollskolan kan aldrig bygga det förtroendet. Det är dags att på allvar diskutera hur staten kan ta över ansvaret och börja med att återställa lärarkårens status och mandat.

Reagera på inlägget:

Vi sneglar på Nordamerika när vi skapar karriärstegar för lärare

Från departementet kom ett pressmeddelande i slutet av mars som handlade om att arbetet med att stärka läraryrket ska fortsätta.

Det handlar om att försöka få flera att vilja bli lärare. Det handlar också om att försöka att skapa bättre möjligheter för lärare att kunna utvecklas vidare i läraryrket.  

Många varken orkar eller vill vara lärare hela livet. Det ligger ett förslag om en så kallad ”karriärstege”, det vill säga en snitslad bana att följa mot högre höjder inom professionen. Nu är det alltså inte fråga om att byta yrke.

Det är inget nytt. Det finns ”karriärstegar” i stort sett vid alla amerikanska universitet i alla möjliga områden. Dessa ”carrier-ladders” kan man oftast studera om man går in via universitetens hemsida och söker.

Det finns olika sätt att bygga upp karriärstegar, eftersom de oftast bygger på det egna universitetets grundutbildning. De har naturligtvis också gemensamma drag. Det har länge funnits karriärstegar i Nordamerika och amerikanska lärare har sedan länge meriterat sig och gått vidare via karriärstegarnas rekommendationer. Vi importerar nu dessa idéer. Vi är sedan lång tid tillbaka vana att importera nymodigheter till lärarutbildning och skola från Nordamerika.

Svenska lärare har på helt egna initiativ kompetensutvecklat sig vid landets lärosäten sedan lång tid tillbaka utan karriärstegar. Jag minns att typstudenten vid Högskolan i Gävle på fristående kurser i många undersökningar var ”en medelålders yrkesarbetande kvinnlig lärare”. Många lärare gick ut och in på högskolan och var imponerande belästa och meriterade som inte arbetsgivarna brydde sig om.

Att värdera en lärarutbildning för fortsatta högre studier har varit komplicerat och många som skulle ha läst vidare har fått ta omtag, det vill säga ”läsa om” akademiska kurser för att bli behöriga att gå vidare.

Jag är själv ett bra exempel på detta. Jag fick 1979 läsa in en fil. kand. examen ovanpå lärarutbildningen, eftersom den inte var värd någonting i akademin, när jag skulle gå forskarutbildning. Detta nedsättande sätt att betrakta lärarutbildning har förekommit även senare. Det har funnits och finns stora problem att värdera grundläggande lärarutbildning på vägen mot högre studier på avancerad nivå och forskarutbildningsnivå.

Jag har hjälpt många lärare vidare inom akademin, oftast genom besvär över beslut. Resultatet i tillgodoräkning har oftast dessvärre blivit klent.

Det här med ”karriärstegar” är naturligtvis rätt och riktigt. En lärarutbildning räcker förstås inte hela livet ut. Kunskapsutvecklingen går snabbt och skolan måste hänga med när det gäller nya fakta och ny forskning, men också nya metoder och yrkesredskap. Regeringen ser att det behöver finnas bättre möjligheter att göra karriär inom läraryrket – utan att behöva byta yrke och arbetsplats.

Björn Åstrands utredning ”Med undervisningsskicklighet i centrum – ett ramverk för lärares och rektorers professionella utveckling” är nu början på ett statligt program för lärares och skolledares professionella utveckling. Det är komplicerat att skapa ett program för att utveckla läraryrket som profession, samtidigt som det ska utgå från de olika behov som lärare, skolor och huvudmän har. Å ena sida styrning, å andra sidan frihet. I Nordamerika syns lärare välja fritt sin egen karriär och karriärväg. I Sverige styrs de hårdare.

Därför behöver ”karriärstegarna”, säger regeringen, utvecklas så att professionen kan hänga nära samman med tilldelat ansvar och mandat. De som har ansvar för den kompetens som behövs i den egna skolan behöver ha möjlighet och mandat att påverka vilken kompetensutveckling som behövs. Individernas ambitioner och önskemål till utveckling behöver också bli mötta. Både styrning och frihet, hur det nu ska gå ihop?

Till detta, menar regeringen, behövs en nationell struktur för att möjliggöra framtida karriärvägar och vidareutveckling. Frågan är om det räcker med en enda struktur? I Nordamerika är det många olika strukturer. I Sverige har varje lärosäte sin egen lokalt utvecklade grundutbildning till lärare och behöver därför, enligt mitt sätt att se, en egen lokal ”karriärstege” också.

Arbetsgivarna behöver bli tydligare i att formulera både kortsiktiga och långsiktiga behov för medarbetares kompetensutveckling och föreslå hur denna kompetensutveckling som behövs kan möjliggöras. Är det dags att damma av och återupprätta det gamla B-avdraget? (Det betyder lön under studierna med ett visst avdrag på lönen).

Dessutom måste systemet med ”karriärstegar” vara anpassat till hur den svenska modellen för arbetsmarknaden fungerar och dessutom klara av att möta lokala behov och skilda förutsättningar hos enskilda skolor. Så många krav som måste vara uppfyllda innan Sverige får en karriärstege. Hur fungerar det inom andra professioner? Snitslar man banor till ingenjörer och ekonomer?

Det behöver skapas en nära samverkan mellan skolhuvudmän och universitet och högskolor om vi nationellt ska möjliggöra en gedigen professionsutveckling på vetenskaplig grund. Det behöver också byggas på beprövad erfarenhet så som det görs i Nordamerika. Universitet och högskolor ska vara basen i det framtida systemet.

Staten behöver förbättra utbudet av utbildningar och främja denna samverkan menar regeringen. Här kommer också, menar man, Cecilia Christerssons utredning om praktiknära forskning som en viktig pusselbit.

Utöver detta måste man också låta professionen bestämma när det kommer till bedömningar av skicklighet inom det egna ansvarsområdet. Det kan varken stat eller arbetsgivare ta över. Det är bra, men här är det nu många kockar som ska laga soppan.

Reagera på inlägget:

Hejdå, Twitter – jag har tröttnat på mobbningen

Om någon tycker att jag sällan svarar på Twitter så är det en helt riktig observation. Jag har blivit så trött på tonen där att jag har fått flytta appsymbolen några sidor bakåt på min telefon.

Efter att gång på gång fått se hur människor (med flit?) missförstår, blåser upp småsaker och bara är allmänt dryga mot varandra känner jag att jag helt enkelt inte mår bra av att ”finnas där”. Ett oredigerat debattforum där jag inte kan värja mig mot insinuationer och anklagelser är inte något jag vill ska vara min vardag.

Vi pratar om att motverka mobbing i skolan och så har vi vuxna en egen skolgård där mobbing verkar vara regel.

En av de saker jag varit med om på Twitter är att mitt engagemang eller mina värderingar ifrågasätts på grund av att jag försörjer mig själv. Det vill säga att jag tar uppdrag, skriver rapporter och böcker – kort sagt lever som författare (och konstnärer) alltid har gjort. Jag tar betalt för att hålla föreläsningar eller delta i konferenser (och är billig jämfört med många). 

Jag ska inte gå djupare in i det här men detta har väckt indignation på Twitter hos vissa. Min sambo tyckte att det var oerhört roligt när jag för några år sedan kallades ”gåsleverkommunist” på nämnda forum.  Det är ingen fara för mig, men jag har faktiskt en bekant där påhoppen blev så allvarliga att han fick lämna över hanteringen av sitt Twitterkonto till någon annan. Det är synd, för samtidigt är Twitter en fantastisk kanal för att sprida kunskap. En kort text med en länk till en rapport till exempel.

När Twitter är som bäst är det som Skolporten på steroider, vilket för mig in på mitt ämne.

Jag är inte mycket för ordet entreprenör. Det var för den förra regeringen det mest positiva man kunde vara och ett entreprenöriellt synsätt skulle finnas i hela skolan. Alla skulle bli små Ingvar Kamprad och så skulle vår lycka vara gjord.

Det är bara det att för mig är inte entreprenör bara ett positivt ord. Jag har träffat alldeles för många gravt ohederliga entreprenörer i mina dagar för att köpa det. Men det finns en person som för mig gestaltar goda värden i ordet entreprenör och det är Per Reinolf.

För den som inte vet det var det han som startade Skolporten, IFOUS och Arete meritering. Vi har träffats genom åren och vi har sannerligen inte varit överens om allting. Men vad jag däremot har varit övertygad om är att hans drivkrafter har varit att göra skolan i Sverige bättre och han har gjort det med de verktyg och de kunskaper han har. Jag tycker kanske att den kapacitet som finns i Arete skulle finnas i skolsystemet eller att IFOUS verksamhet borde det kanske finnas andra kanaler för. Men när vi nu har ett system där detta inte finns, när huvudmännen och andra har irrat omkring så såg Per Reinolf en nisch, ett behov och byggde upp de här verksamheterna och det har varit väldigt bra för skol-Sverige.

Kronjuvelen för mig är Skolporten. När jag tillfrågas av mina kontakter i andra länder om var man kan hitta bra information om vad som händer i skolan i Sverige så är mitt stadiga svar: Skolporten. De kan tycka att det är konstigt när de förstår att det är en privat tjänst. För det är faktiskt konstigt i de flesta länder – man är där inte så naiv när det gäller pengar och opinionsbildning som vi är i Sverige – men jag försäkrar dem om att det är en organisation med integritet som speglar många sidor av varje konflikt.

Vad skulle jag veta om svensk pedagogisk och annan forskning med relevans för svensk skola om inte Skolporten funnits? Jag tycker att det var ett misstag av Skolverket att för några år sedan avbryta sitt samarbete med Skolporten. De har gjort ett bättre jobb än någon skolmyndighet, eller högskola när det gäller att tillgängliggöra svensk forskning för dem som skulle kunna använda den. Men han har också drivit de här verksamheterna som non-profit. Varför skulle man inte göra det? Vad är den verkliga drivkraften bakom engagemang i skolan?

När nu ännu en skandal briserar i det Sverige-unika systemet med vinster i skolverksamhet, när SFI-studenter (som inte har någon möjlighet att försvara sig) inte får det de vi i samhället vill ge dem på grund av ohederliga entreprenörer. Och detta sker gång på gång. När vi har rapporter som pekar på varför och hur beslutsfattare manipuleras på grund av de pengar som finns att tjäna och när effekten är ett samhälle som söndras av segregation. Då är det väl inte orimligt att prata om både vinstbegränsningar och vinstförbud men att samtidigt inte hamna i en debatt på Twitternivå utan komma ihåg att vi vill ha de engagerade entreprenörerna kvar, vi vill ha ett engagerat civilsamhälle.

En högt uppsatt vd i ett skolföretag frågade mig en gång: ”Vad ska jag göra då? Ska jag omvandla företaget till en stiftelse?”

Mitt enkla svar: ”Ja det vore väl en bra idé”.

Reagera på inlägget:

Pinsamt hur Helene Hellmark Knutsson skyller ifrån sig om lärarlönelyftet

Det är tråkigt att behöva säga: ”vad var det jag sa”.

Redan i boken ”Barnexperimentet” skrev jag att ”en i Sverige och i USA mycket utbredd idé är att lärare ska bli bättre genom att tävla mot varandra. Den har sina rötter i samma marknadsliberala tänkesätt som många av våra skolreformer. Tanken är att möjligheten till högre lön ska sporra lärarna att göra ett allt bättre jobb. Men fungerar det verkligen? Intressant är att föreställningen är så vitt spridd, så lite ifrågasatt och att till och med lärarfacken har fastnat för den.”

I en annan bok ”Alla i mål” citerar jag forskarna Pfeffer och Sutton som skriver: ”Du behöver inte läsa slutsatserna från bokstavligen årtionden av forskning för att upptäcka vad som är problemet med prestationsbaserad lön för lärare. Forskningen visar att försök med prestationsbaserade löner sällan varar längre än fem år och att de inte leder till varaktigt förbättrade elevprestationer.”

Och jag citerade också den kände kanadensiske skolforskaren Michael Fullan som uttryckt sig på följande sätt: ”När sunt förnuft säger dig att det inte fungerar, när det inte finns någon forskning som visar att det fungerar – då är det dags att ge upp hjärnspöket om meritbaserad lön för lärare.”

Vid ett seminarium i Stockholm förra året, anordnat av EU-kommissionen, berättade en professor (som jag har glömt namnet på) som hade stort inflytande på reformarbetet inom skolan i Skottland att man aktade sig väldigt noga för att skapa konkurrenssituation bland lärarna. För det man ville uppnå var samarbete kring eleverna och likvärdigheten.

Jag minns tystnaden i rummet när han sade det.

Och nu kommer Riksrevisionen med sin rapport om lärarlönelyftet och de skriver att reformerna gett upphov till att:

”reformerna i kombination med varandra ha skapat en alltför tydlig uppdelning mellan förste-, ”andre”- och ”tredjelärare”, där tredjelärarna inte har tagit del av något statsbidrag. Statsbidragen har genom det sätt de utformats, implementerats, och som utfallet av dem tolkats, skickat en signal om att vissa lärare är kompetenta och andra inte är kompetenta.”

och

”Oavsett vad som orsakat missnöjet så upplever en majoritet av huvudmännen och rektorerna att Lärarlönelyftet, liksom Karriärstegsreformen, har försämrat sammanhållningen mellan lärare. Närmare hälften uppger även att Lärarlönelyftet påverkat arbetet i arbetslag negativt. Det är en stor andel mot bakgrund av att undervisningen och skolans verksamhet i stor utsträckning ska utvecklas av lärarna gemensamt. Det försämrar förutsättningarna för att reformerna ska kunna öka läraryrkets attraktionskraft.”

Ja vad trodde man? Jag tillåter mig parafrasera Michael Fullan igen, han var ju faktiskt arkitekten bakom de hyllade reformerna i Ontario, Kanada, så han kanske man ska lyssna på? Är det inte verkligen dags att ge upp hjärnspöket om meritbaserad lön för lärare? Varför? För att svara på det citerar jag istället Anthony Bryk och hans kollegor som när de ska förklara varför skolreformer i USA så sällan lyckas skriver: ”[man] ignorerade, utan tvekan, det allra viktigaste instrumentet för att få något av detta att fungera: att engagera hjärtana och hjärnorna hos landets lärare och rektorer för den reform man ville genomföra.”

En sak som är verkligt pinsam i sammanhanget är hur den ansvarige ministern Helene Hellmark Knutsson skyller ifrån sig. Hon menar att lönesättningen är en fråga för arbetsmarknadens parter. Det är visserligen sant att hade lärarkårens fackföreningar bättre försvarat sina medlemmars status som profession och yrkeskår, så hade vi kanske sluppit en del av detta. Det är också sant att lärarlönelyftet togs fram i diskussioner mellan parterna. Men ministern har naturligtvis ansvaret. I det här fallet har ju staten mycket tydligt rundat den svenska modellens spelregler för att försöka göra något åt den allvarliga krisen inom läraryrket i Sverige. Det är de och inga andra som formulerat och är ansvariga för statsbidragets utformning. Hon är här en illustration till precis det problem som OECD pekade på i det svenska systemet – att ingen tar ansvar – inte ens de som har det högsta ansvaret. Det är inte ok.

Vi har en situation där det enligt UKÄ kommer att utbildas 8 000 för få lärare varje år inom överskådlig tid samtidigt som vi har ökande elevkullar och stora pensionsavgångar. I det läget valde regeringen inte att ställa sig på lärarkårens och professionsforskarnas sida utan man fortsatte det svenska nyliberala experimentet med konkurrens och tävlan om pengar bland individer som drivkraft i systemet. Något som inte fungerar.

Lärare behöver inte motiveras. De vet att de har ett viktigt jobb. De behöver omständigheter som gör att de kan utveckla det jobbet och de behöver varandra. Och läraryrket som sådant behöver ett högt löneläge för att locka ungdomar till yrket. Ungdomar lockas inte till en tombola.

Bryk, A. S. M. fl. (2015) Learning to Improve. How America’s Schools Can Get Better at Getting Better. Cambridge, Massachusetts: Harvard Education Press.

Reagera på inlägget:

Sätt professionen i centrum för ett bättre skolsystem

Det är hemskt glädjande att regeringen nu har fattat beslut om att agera utifrån en av Skolkommissionens interimistiska förslag, det om ett socioekonomiskt baserat tillägg av finansieringen av skolan. Det är oerhört glädjande och kommer att göra skillnad för förutsättningarna för en mängd lärare och rektorer i de mest utsatta kommunerna i Sverige. Jag hoppas att man utöver det gör en verklig översyn av det korrumperande och ologiska skolpengsystemet som vi har och som alla utländska forskare jag träffar blir så oerhört förvånade och oroade över.

I övrigt hoppas jag mer på en helt annan typ av reformer än de vi har sett de senaste decennierna. Reformer som vågar ge tillbaka makt till lärare och som skapar en forskningsbaserad skol- och undervisnings-utvecklingskultur i den svenska skolan.

Det var i det perspektivet som jag i mitt förra inlägg lyfte Anthony Bryk och hans kollegors utvecklingsidéer. Där nämnde jag att Bryk med fleras modell kanske kan betraktas som kollegialt lärande 2.0.

Jag tänkte att jag kanske behöver utveckla detta lite. Vad menar jag med kollegialt lärande 1.0 i så fall och kanske till och med – vad skulle kunna vara betaversionen kollegialt lärande 0.5?

Jag tror man skulle kunna betrakta matematik-, läs-, specialpedagogik- och så vidare-lyftet som betaversionen kollegialt lärande 0.5. I den här betaversionen lär sig lärare att samarbeta kring undervisning, men de är fortfarande skrivna på näsan av staten vad det är de behöver utveckla. Man kan välja mellan moduler men någon har bestämt vilka moduler som ska utvecklas.

Problemet är bara att mycket forskning om skol- och undervisningsutveckling visar att den här typen av masslösningar eller ”one size fits all-insatser” inte har så stor effekt. I vissa fall råkar de träffa rätt och då utvecklas en lärares undervisningsskicklighet snabbt. Men för andra lärare är modulen för lätt eller för svår eller orelevant och då händer det inte lika mycket. I värsta fall kan det leda till negativa effekter för att en lärare tappar sugen eller får ett förakt för systemet.

Förstå mig rätt. Det är jättebra att vi har börjat jobba tillsammans och har börjat utveckla undervisningen. Det har påverkat svensk skola på djupet. Samtalet om undervisning och fortbildning/professionellt lärande ser helt annorlunda ut i Sverige nu jämfört med för ett par år sedan tack vare de här lyften. Men vi kan ännu bättre.

Kollegialt lärande 1.0 är undervisnings- och skolutveckling av det slag som till exempel Timperley skisserar i sina böcker och artiklar. I hennes modeller utsätts inte lärare för mer eller mindre träffsäkra, men i någon mån slumpmässiga, insatser i syfte att utveckla deras kunskaper. I kollegialt lärande 1.0 undersöker lärare och skolledare tillsammans den undervisning som man håller på med. Vad har man för brister och hur ska man utveckla sig bort från dem? Vad behöver vi för att kunna göra något annorlunda? Vilka andra upplevelser av undervisning ska vi ge eleverna och hur ska vi utvärdera om vi blir bättre på det vi försöker förbättra?

Kollegialt lärande 1.0 är alltså när lärare och skolledning tar ansvar för sin egen professionella utveckling och lärande och arbetar sig fram emot en allt bättre praktik på den skola man arbetar på. Det är en ständigt pågående utvärderad undersökning av sin praktik och den metodik man använder.

Vad är då 2.0 och vad är det starka i Bryk och hans kollegors vision? Det är att de har en modell för hur kunskapen som man erövrar på varje skola ska kunna spridas i ett helt skolsystem. Det handlar om hur professionernas utvecklingsarbete kan komma i centrum för ett skolsystems utveckling. Det bygger på en väldigt enkel princip. I skolan arbetar omkring 250 000 akademiskt utbildade och tänkande människor. Om vi ger dem en chans och modeller för att utveckla skolan är det svårt att tänka sig att det kan gå fel. Men för att det ska ske krävs att man vågar ge dessa djupt engagerade människor en chans att visa hur duktiga de är. Att man vågar släppa greppet och ge dem möjligheten samtidigt som man bygger upp de stödsystem och nätverk som behöver skapas.

Det här är något som både utbildningsdepartementet, de som utreder skolsystemet och lärarprofessionen just nu behöver tänka på men också något man kan börja med ute hos varje huvudman. Vilken typ av experimenterande sker ute i skolorna? Vilka erfarenheter görs? Hur kan vi skapa möjligheter för lärare och rektorer att dela med sig av sina utvärderade försök?

Men för att det ska ske måste man hos huvudmännen börja bygga nätverk för detta och också att lyssna till sina lärare och inte minst till sina rektorer. Det förvånar mig oupphörligen i kontakter med olika huvudmän i Sverige att man inte tar tillvara den utbildning, den kompetens, den skicklighet och det engagemang som svenska rektorer har.

Reagera på inlägget:

Sidor