Annons

Vi vill skapa gångstigar som vi kan använda om och om igen

Tänk dig att du läser en längre artikel. Du läser den i ett relativt högt tempo där ett och annat (genom det du redan kunde) fastnar direkt. Därefter tar du 10 minuters paus och surfar lite på mobilen. När pausen är över återgår du till artikeln och läser den igen, och noterar att det är lite mer som går in denna gång. Sedan tar du dig en kopp kaffe, lyssnar lite på din favoritmusik – och efter exakt 10 minuter tar du upp artikeln igen och läser den en tredje gång.

Hur mycket av artikeln tror du att du minns efter en vecka? Det beror naturligtvis på många saker: hur pass väl den var skriven, hur mycket du kunde sedan tidigare och hur mycket den engagerade dig. Men oavsett hur mycket eller lite du minns, kommer du nästan säkert att minnas mer än vad du hade gjort om du bara hade läst den en gång.

Skillnaden mellan att läsa en artikel tre gånger med pauser och att bara läsa den en gång är skillnaden mellan Spaced Learning och vanlig undervisning. Även om Spaced Learning normalt sett leds av en lärare är principen densamma: materialet gås igenom tre gånger, separerade av pauser då eleverna ägnar sig åt något annat. Läraren kan gå igenom materialet på olika sätt men pauserna är alltid 10 minuter långa. Helst ska de användas till fysisk aktivitet. Det viktiga är att eleverna distraheras att inte överhuvudtaget tänka på undervisningen.

Det är nämligen under dessa pauser som den verkliga inlärningen sker. Att lära sig något (antingen det handlar om cykling eller matematik) innebär att inkoda ett minne. Och minnesinkodning är en biologisk process, där miljontals nervceller i hjärnan slås på och via synapser kopplas ihop i långa kedjor, där signaler kan överföras mellan nervceller i mycket hög hastighet. Dessa kedjor blir till gångstigar som vi kan använda oss av om och om igen.

Men oftast repeterar vi inte det vi lärt oss, utan lämnar det åt sitt öde. Det gör att minnet viker och i princip blir omöjligt att återkalla inom några få dagar – inlärningen måste ske igen. Om man däremot arbetar enligt principen Spaced Learning, är det mer som fastnar vid första tillfället och mindre som behöver återinläras. Det beror på att de pauser man lägger in ger nervcellerna den tid de behöver (10 minuter) för att avsöndra det protein, som gör att synapserna, när de stimuleras för tredje gången, blir permanent stärkta. Därmed har man skapat ett långtidsminne och ett sådant blir starkare, inte svagare, efter ett par dygn med tillfredsställande nattsömn!

I England gjordes en undersökning där man prövade hur Spaced Learning skulle kunna hjälpa högstadieelever att tillgodogöra sig en biologikurs (Kelley och Whatson, 2013). En sammansättning av elevgrupper undervisades på vanligt sätt i fyra månader. En annan sammansättning undervisades med enbart en timmes Spaced Learning, som sammanfattade hela kursen. En tredje sammansättning undervisades som vanligt i fyra månader men fick dessutom en kurssammanfattning i Spaced Learning-format.

Resultatet: de elevgrupper som undervisats på vanligt sätt, och de som undervisats med enbart en Spaced Learning-lektion, lärde sig ungefär lika mycket. Det vill säga: det var ingen signifikant skillnad mellan dessa grupper i det eftertest som följde på kursen. Däremot visade eftertestet att de grupper som undervisats både på vanligt sätt och med Spaced Learning lärde sig signifikant mer än de övriga.

Ett mycket intressant resultat, även om det naturligtvis ska tolkas med försiktighet. Fler undersökningar som denna behövs, och jag ser med tillförsikt fram emot den dagen då Spaced Learning kan prövas i större skala i Sverige.

Läs mer här.

Reagera på inlägget:

Facebook kommentarer

Annons
Annons
Annons