Annons

Är beröm bra för förbättrade studieresultat?

Är beröm ett bra sätt att förbättra elevers studieresultat? Frågan är omdiskuterad. 

Enligt Carol S. Dweck vid Stanforduniversitet skapar man ett bättre självförtroende hos småbarn i 1-3-årsåldern genom att berömma dem för det de gör, snarare än för det de är. Det vill säga: man berömmer deras ansträngningar (bra kast, bra fråga) snarare än att påstå att ”de” är fantastiska. De barn som får beröm för sina ansträngningar blir, enligt hennes forskning, mer benägna att anta utmaningar när de blir äldre. De får också en syn på förmågor som något som går att utveckla, snarare än som något som är fixt och färdigt.

John Hattie, vars forskning är inriktad på elever i grund- och gymnasieskola, är inne på samma linje: det är elevernas ansträngningar man ska berömma. Förvisso finns det, menar han, situationer då beröm kan vara ett utmärkt sätt att få elever att utvecklas. Till exempel när man arbetar med svagpresterande elever och delar ut beröm precis vid rätt tidpunkt, precis när ett (aldrig så litet) kliv har tagits framåt. Då kan berömmet vara det incitament som eleven behöver för att fortsätta sträva.

Men som ett allmänt sätt att kommentera elevers arbete rekommenderar han det inte. Dels finns det risk för att det uppfattas som slentrianmässigt, att man inte menar så mycket med det. Dels kan det leda till att man ger eleverna en självbild som duktigare än vad de är, vilket blir problematiskt när de ställs inför en uppgift som de kanske inte klarar av. Dialogen med läraren kan då lätt bli en kamp om uppskattning och respekt på det personliga planet.

Vad eleverna behöver och efterfrågar är, enligt Hattie, feedback som visserligen utgår från det som de har presterat, men som framför allt upplyser dem om vad de ska göra för att prestera bättre i framtiden.  De är inte generellt särskilt intresserade av långa kommentarer till det som de har skrivit eller gjort, om inte kommentaren besvarar frågan: ”Hur ska jag minska glappet mellan det som jag presterar nu och det jag skulle prestera om jag hade högsta betyg?”

Att man som lärare gör sig fullständigt beredd att besvara den frågan när man rättar prov eller uppsatser, ser jag flera vinster med. Dels tvingas man att ställa sig frågor som: vad är det egentligen de ska lära sig? Vad är det de ska bli bättre på? Vad är idealet och hur ska det uppnås? Betygskriterierna säger en sak, men vad säger jag?

Man tvingas också, förr eller senare, att fråga sig: på vad sätt är detta moment en omistlig del av kursen som helhet?  Och vad syftar kursen till, med mina egna ord? Med en sådan genomtänkt och personlig hållning till det man gör blir det betydligt lättare att gjuta liv i undervisningen.

Källor:
Om Carol S. Dwecks forskning
Hattie och Yeats: Visible Learning and the Science of How We Learn (2014)

Reagera på inlägget:

Vi vill skapa gångstigar som vi kan använda om och om igen

Tänk dig att du läser en längre artikel. Du läser den i ett relativt högt tempo där ett och annat (genom det du redan kunde) fastnar direkt. Därefter tar du 10 minuters paus och surfar lite på mobilen. När pausen är över återgår du till artikeln och läser den igen, och noterar att det är lite mer som går in denna gång. Sedan tar du dig en kopp kaffe, lyssnar lite på din favoritmusik – och efter exakt 10 minuter tar du upp artikeln igen och läser den en tredje gång.

Hur mycket av artikeln tror du att du minns efter en vecka? Det beror naturligtvis på många saker: hur pass väl den var skriven, hur mycket du kunde sedan tidigare och hur mycket den engagerade dig. Men oavsett hur mycket eller lite du minns, kommer du nästan säkert att minnas mer än vad du hade gjort om du bara hade läst den en gång.

Skillnaden mellan att läsa en artikel tre gånger med pauser och att bara läsa den en gång är skillnaden mellan Spaced Learning och vanlig undervisning. Även om Spaced Learning normalt sett leds av en lärare är principen densamma: materialet gås igenom tre gånger, separerade av pauser då eleverna ägnar sig åt något annat. Läraren kan gå igenom materialet på olika sätt men pauserna är alltid 10 minuter långa. Helst ska de användas till fysisk aktivitet. Det viktiga är att eleverna distraheras att inte överhuvudtaget tänka på undervisningen.

Det är nämligen under dessa pauser som den verkliga inlärningen sker. Att lära sig något (antingen det handlar om cykling eller matematik) innebär att inkoda ett minne. Och minnesinkodning är en biologisk process, där miljontals nervceller i hjärnan slås på och via synapser kopplas ihop i långa kedjor, där signaler kan överföras mellan nervceller i mycket hög hastighet. Dessa kedjor blir till gångstigar som vi kan använda oss av om och om igen.

Men oftast repeterar vi inte det vi lärt oss, utan lämnar det åt sitt öde. Det gör att minnet viker och i princip blir omöjligt att återkalla inom några få dagar – inlärningen måste ske igen. Om man däremot arbetar enligt principen Spaced Learning, är det mer som fastnar vid första tillfället och mindre som behöver återinläras. Det beror på att de pauser man lägger in ger nervcellerna den tid de behöver (10 minuter) för att avsöndra det protein, som gör att synapserna, när de stimuleras för tredje gången, blir permanent stärkta. Därmed har man skapat ett långtidsminne och ett sådant blir starkare, inte svagare, efter ett par dygn med tillfredsställande nattsömn!

I England gjordes en undersökning där man prövade hur Spaced Learning skulle kunna hjälpa högstadieelever att tillgodogöra sig en biologikurs (Kelley och Whatson, 2013). En sammansättning av elevgrupper undervisades på vanligt sätt i fyra månader. En annan sammansättning undervisades med enbart en timmes Spaced Learning, som sammanfattade hela kursen. En tredje sammansättning undervisades som vanligt i fyra månader men fick dessutom en kurssammanfattning i Spaced Learning-format.

Resultatet: de elevgrupper som undervisats på vanligt sätt, och de som undervisats med enbart en Spaced Learning-lektion, lärde sig ungefär lika mycket. Det vill säga: det var ingen signifikant skillnad mellan dessa grupper i det eftertest som följde på kursen. Däremot visade eftertestet att de grupper som undervisats både på vanligt sätt och med Spaced Learning lärde sig signifikant mer än de övriga.

Ett mycket intressant resultat, även om det naturligtvis ska tolkas med försiktighet. Fler undersökningar som denna behövs, och jag ser med tillförsikt fram emot den dagen då Spaced Learning kan prövas i större skala i Sverige.

Läs mer här.

Reagera på inlägget:

Forskning förordar sovmorgon på schemat

I England och USA finns en växande rörelse för senare skolstarter. Anledningen är att en samlad expertis av läkare, psykologer och sömnforskare fått ett allt starkare vetenskapligt stöd för sin åsikt att tidiga skolstarter (klockan 7 eller 8 på morgonen) inverkar uppenbart negativt på tonåringars skolresultat. I synnerhet gäller detta pojkar i de övre tonåren. Det är helt enkelt inte naturligt för de flesta ungdomar i gymnasieåldern att gå upp vid samma tid som vi vuxna, och det har inget (eller mycket lite) med lättja eller ”dåliga sömnvanor” att göra.

I mitten av hjärnan har vi något som kallas för ”dygnsrytmcentrum”. Detta fungerar som en biologisk klocka, vilken bland annat reglerar de hormoner som styr vakenhet och sömn. Denna klocka styrs till stor del av dagsljuset, vilket tas emot av receptorer i ögat och bromsar tillströmningen av melatonin – mörkerhormon – till blodet och fördröjer insomnandet. Ljuskällor, både naturliga och onaturliga (som till exempel datorn) kan därmed påverka vår dygnsrytm. Det är således en god idé att lägga sig i tid om man vill bli utvilad.

Men det är inte så enkelt. Forskning har nämligen visat att melatoninet (som krävs för att vi ska somna) strömmar till allt senare på dygnet under puberteten. Detta gör att insomningsprocessen förskjuts, ibland så mycket som två timmar, oavsett när man ”försöker” att gå och lägga sig. Många ungdomar, i synnerhet pojkar i de övre tonåren, är därmed inte utvilade när klockan ringer klockan 7, och fortsätter att vara sömniga och dysfunktionella fram till ca klockan 11 på förmiddagen. Att detta kan bli fullständigt förödande om de dessutom har andra svårigheter, behöver väl inte nämnas.

Men detta är ett problem som relativt lätt skulle kunna åtgärdas. I USA har, sedan 1990-talet, över 250 skolor eller skoldistrikt flyttat fram sina starttider, och resultaten har varit entydigt positiva (även om det också påpekats att senare starttider medför vissa praktiska svårigheter).

Flera undersökningar, bland annat en (Wahlstrom 2014) där mer än 9000 studenter från åtta skolor i tre stater deltog, har visat att det räcker med att flytta fram en skolas starttid från 8.00 till 8.30 för att både höja elevernas prestationer på standardiserade test, samt förbättra deras allmänna psykiska hälsa. Jag finner detta mycket lovande.

För den som vill fördjupa sig i ämnet kan Olle Hillmans utmärkta bok ”Tonårssömn” rekommenderas. Jag föreslår er också att gå in på www.startschoollater.net, samt www.makingminds.net

Reagera på inlägget:

Har någon verkligen försökt ge eleverna grundläggande kunskaper?

Det sägs ibland att svenska elever saknar grundläggande kunskaper. Men ibland kan man undra: är det någon som verkligen försökt att ge dem detta? Som har arbetat med det mest grundläggande inom ett ämne och inte gett sig förrän en majoritet av eleverna faktiskt behärskar det? Som har kollat: vet Lisa, Kalle och övriga överhuvudtaget vad vi talar om?

Till detta krävs att man själv som lärare vet vad som är grundläggande i ett ämne. Att man har en uppfattning om detta och inte försöker att tillmäta allting samma vikt. Och framför allt: att man inte tror att eleverna lär sig något bara för att man går igenom det, eller för att de skriver ett prov.

Att lära sig något är knepigare än så. Det kräver att man anstränger sig, att man repeterar, och i många fall att man får respons på det man gör, positiv feedback. Då kan man bygga en kunskapsbas. Och det är basen som är det svåraste.

Jag tror inte att man som seriös lärare kommer ifrån att man ibland behöver göra kunskapstester med eleverna. Med kunskapstester menar jag oförberedda diagnoser, övningsprov utan betygskoppling, som visar vad eleverna kan när de inte fått läsa på. Som lärare använde jag mig av det ibland, och jag ser flera viktiga fördelar med det.

Den första är att man vet vad man har för utgångspunkt.  Ser man som samhällslärare att en majoritet av eleverna, när de kommer, knappt vet vilken regering vi har – då kanske det är på den nivån man ska uppehålla sig innan man går in på teoretiska begrepp. Ser man som mattelärare att en majoritet av eleverna inte vet hur man delar 0, 16 med 4 – då kanske man måste repetera dessa grunder, så att de åtminstone behärskar dem. Ser man som svensklärare att eleverna knappt kan stava till ”litteratur”, bör man kanske vänta litet med densammas historia. Här måste man kanske ibland våga förhålla sig fritt till kursplanen.

Den andra fördelen är att eleverna själva kan få en uppfattning om var de ligger, i förhållande till det som de förväntas lära sig. Som Hattie poängterar: det först när eleverna själva tydligt ser sina luckor, som man kan förvänta sig att de börjar arbeta målmedvetet, och söka efter strategier för att fylla dem.

Den tredje fördelen är att eleverna, på detta sätt, lär sig bättre även på lång sikt. Stor vetenskaplig dokumentation finns som bekräftar detta. Kunskap som man en gång lärt sig, det vill säga inkodat i minnet, behöver man också träna sig på att dra fram. Detta kan ske på ett utmärkt sätt genom kunskapstest, både under och efter en kurs.

Reagera på inlägget:

Följ Hatties senaste bok och jobba enligt basal psykologi

John Hatties senaste bok ”Visible learning and the science of how we learn”, skriven tillsammans med Gregory Yates,  är en guldgruva.

Vore jag skolledare skulle jag välja ut 5–6 kapitel i den som jag bad samtliga lärare att läsa ordentligt, och de som senare kunde visa att de implementerat den i sin undervisning skulle jag ge en löneförhöjning.

Boken är nämligen så bra, att om majoriteten av de som arbetar inom skolan skulle förstå dess innehåll, skulle kunskapsresultaten garanterat gynnas, eftersom vi då skulle arbeta enligt – och inte mot – basal psykologi.

Det som framför allt skiljer elever åt när det gäller förutsättningar är, enligt Hattie och Yates, inte så kallade ”lärstilar” (i den meningen att vissa av naturen till exempel skulle vara mindre lämpade att lyssna sig till kunskap). Det är istället deras förkunskaper, som helt och hållet avgör vad de kan lära sig och framför allt vad de kan förstå. Det är, för att uttrycka sig bryskt, nästan omöjligt att lära en elev något som han eller hon inte redan kan lite grann om, baserat på någon sorts naturligt intresse.

Varför? Därför att man inte har något kognitivt schema att placera in den nya kunskapen i. Har man inget kognitivt schema (till exempel inom det som jag själv undervisat i: religion) blir begreppen aldrig någonting annat än begrepp (till exempel monoteism), som man tror att det är ett självändamål att lära sig inför ett prov.

Det innebär inte att det inte går att lära eleverna något nytt. Men man ska veta att det som är alldeles nytt är det som först går åt när glömskan gör sina härjningar.

Vad ska man då ta sig till i en klassrumssituation i verkligheten?

Det bästa man kan göra, menar jag, är att planera sin undervisning så att man hinner plantera och vårda en grundläggande kunskap – till exempel genom att ge många exempel på en och samma företeelse, och se hur eleverna kan relatera sina tidigare kunskaper till denna. När eleverna börjar få en tydlig bild av de grundläggande dragen, kan man låta dem diskutera och problematisera. Man gör dem en mycket större tjänst om man låter dem stanna kvar och gräva där de blivit intresserade, än om man till varje pris försöker få dem att gå vidare.

Hattie och Yates avlivar också myten att dåliga resultat i skolan skulle bero på bristande självförtroende (så att man skulle kunna förbättra någons resultat enbart genom att förbättra självförtroendet). Tvärtom är det resultaten som skapar självförtroendet.

Naturligtvis måste man våga försöka för att ha en chans att lyckas, men den uppmuntran man får måste bygga på något som man minns att man har klarat i det förflutna (eftersom jag har klarat A borde jag klara B). Annars blir bakslaget så mycket större om man misslyckas och upplever att uppmuntran man fick var tagen ur luften. Även här gäller att nästa steg man tar måste bygga på ett tidigare, som man vet att man har tillryggalagt.

Reagera på inlägget:

Sidor

Annons
Annons
Annons