Annons

Lär för livet - med Spaced Learning

På ett antal skolor i världen prövas just nu en engelsk undervisningsmetod som kallas för Spaced Learning. Den är unik i så måtto att den är helt designad för att skapa långtidsminnen.

Eleverna genomgår, under en lektion, tre korta men intensiva undervisningspass, separerade av tiominuters pauser då de gör något annat – allt för att hjärnan ska hinna lägga den nya kunskapen i säkert förvar (istället för att den ska blekna bort och försvinna).

Metoden bygger på relativt nya vetenskapliga rön (Douglas Fields, 2005) om hur hjärnan inkodar långtidsminnen, och utvecklades av bland andra Paul Kelley under hans tid som rektor för Monkseaton High School. Den har visat sig ge mycket lovande resultat – elever som undervisats med Spaced Learning har visat sig ”snappa upp” betydligt mer av en lektion än elever som undervisats på ett mer traditionellt sätt. (Kelley och Whatson, 2013).

Så hur går det då till?
1. Läraren går igenom det eleverna ska lära sig, förslagsvis med hjälp av en powerpointpresentation. Eleverna lyssnar aktivt men antecknar inte. Detta första pass får ta max 20 minuter, men får gärna vara kortare, eftersom hjärnan snabbt förlorar fokus.

2. Eleverna får en återhämtningspaus med annan aktivitet, då hjärnan ska distraheras (till exempel får de rita en teckning med ett bestämt motiv, eller leka med modellera). Under denna tid, cirka 10 minuter, ska de inte skriva och prata så lite som möjligt.

3.  Läraren går igenom samma material en gång till, denna gång med en presentation som har ”luckor” som eleverna får fylla i (vad hette nu den där organisationen?) De elever som memorerat väl får positiv feedback (SSAB – mycket bra!) Även detta pass ska ta 20 minuter eller mindre.

4. Eleverna får en ny återhämtningspaus av samma slag som tidigare.

5. Eleverna får tillämpa sin nya kunskap, det vill säga dra fram den ur minnet och visa att de kan sätta den i ett sammanhang. Detta kan till exempel ske genom att man delar ut den senaste presentationen på papper och låter dem fylla i luckorna, individuellt (men utan att det ska betraktas som ett prov). Här kan läraren vara tämligen passiv.

Så vad är då hemligheten?

När hjärnan skapar ett minne, gör den det genom att aktivera ett stort antal nervceller som via synapser (kontaktytorna mellan nervcellerna) sammanlänkas i en kedja. Och för att denna kedja eller gångstig ska gå att återfinna så måste den stimuleras flera gånger. Det är det vi gör när vi repeterar något.

Men för att synapserna ska få en varaktig styrka, så att man minns något i veckor, månader eller år, så måste repetitionen ske utspritt. Det vill säga: nervcellerna måste få vila, precis som när man bygger en muskel. Den optimala tidsskalan för en sådan vilopaus har visat sig vara tio minuter. 

Det är därför det är så viktigt med pauser då eleverna ägnar sig åt något annat än det de ska lära sig (även om detta går emot alla instinkter man har som lärare).

Det ska poängteras att Spaced Learning inte är någon ersättning för vanlig undervisning. Däremot är det ett komplement, som särskilt lämpar sig för lektioner då man vill ge eleverna en faktabas att stå på, eller en verktygslåda med centrala begrepp inom ett ämne (innan man låter dem arbeta mer självständigt).

Om man dessutom kompletterar sin undervisning med ett övningsprov en månad efter examination – ja, då har man inte bara använt sig av Spaced Learning utan också av the spacing effect.

Mer ”lärande för livet” kan det inte bli.

Reagera på inlägget:

Som ingen annan i vår tid överblickar John Hattie den forskning som finns

Det finns något djupt glädjande i att John Hattie som pedagog har blivit på modet. Inte för att han är unik som person eller för att han kommer med revolutionerande nyheter om hur skola ska bedrivas. Utan därför att han, som ingen annan i vår tid, överblickar den forskning som finns och söker efter påvisbara faktorer som mätbart förbättrar elevers studieresultat.

Hans bok "Synligt lärande för lärare" bygger på över 800 metastudier (52 000 enskilda studier) och kan, om den komprimeras något, blir till stor hjälp för både lärare och skolledare.

Detta, menar jag, är det viktigaste vi kan lära oss av boken:

  • Målsättningen med undervisningen i ett ämne ska vara att driva upp elever, från att vara noviser i riktning mot att bli experter. Det vill säga det ska ske en mätbar kognitiv utveckling. Resurserna ska läggas på att vid varje moment (och gärna varje enskild lektion) tydliggöra för eleverna vad det är som är målet med det de just nu gör och hur de på bästa sätt kan uppnå det. Eleverna ska också, kontinuerligt, få information om hur deras nuvarande kunskapsnivå ligger i förhållande till det mål som ska uppnås.
  • En viktig del av undervisningen är att ge eleverna inlärningsstrategier. Det vill säga eleverna ska få veta hur de på bästa sätt systematiserar sitt material, portionerar ut sina studier, repeterar och tar hjälp av andra. Med hjälp av detta – och massor av positiv feedback – kan de gradvis ta kontrollen över sina studier.
  • Läraren måste få tid och resurser till att utvärdera sin egen undervisning och fråga sig om hans eller hennes metoder är effektiva nog för att undervisningens mål ska uppnås. Detta kan se på många sätt: genom att man diskuterar med kollegor, besöker deras lektioner, forskar, prövar olika interventioner och finslipar sina utvärderingsinstrument. Enligt John Hattie har studieresultaten nått de största framstegen i de länder där skolan erbjudit lärarna 15-25 timmar i veckan till denna typ av fortbildning.
Reagera på inlägget:

Bra läge för skolpolitiker att förbättra utifrån forskningen

Det har aldrig varit ett bättre läge än nu för svenska skolpolitiker att ta ett gemensamt grepp för att förbättra skolan – utifrån vetenskapliga fakta om vad som faktiskt fungerar.

Forskning finns (till och med lättillgänglig sådan) och skulle utan större svårighet gå att tillämpa i en vanlig skola där man vill att fler elever ska utvecklas, intellektuellt och självförtroendemässigt. Kontakt mellan forskare och skolledare, samt handledning av enskilda lärare, skulle kunna förbättra resultaten avsevärt.

Inlärning är en social process men också en biologisk. Oavsett hur vi undervisar så måste målsättningen vara att kunskapen ska hamna i långtidsminnet. Annars blir den till liten eller ingen nytta för eleven. Utifrån den litteratur jag själv har tagit del av (och här kan Paul Kelleys Making Minds nämnas som ett utmärkt exempel) kan följande frågor framhållas som särskilt viktiga:

Skolans starttider och schemaläggning
När vaknar den mänskliga hjärnan? När är det mest lämpligt, rent biologiskt, för en tonåring att börja lära sig saker? Forskning tyder på att tonåringar presterar bättre om de får sova längre på morgnarna; de har så att säga en annan rytm. Hur kan skolans verksamhet anpassas till detta? Vilka ämnen ska ligga före respektive efter lunch?

Lektionernas struktur
Hur långa ska lektionspassen vara för att eleverna ska få ut optimalt mycket av dem? När behöver en hjärna (i synnerhet en tonårshjärna) pauser för att kunna ta till sig kunskap? Forskning tyder på att den verkliga inlärningen inte sker när man studerar utan när hjärnan får vila och de minnen (synaptiska kedjor av nervceller) som skapats får växa till sig i lugn och ro. Och hur kan repetition, till exempel i form av övningsprov, bli en integrerad del av undervisningen? Repetition är, som vi vet, A och O.

Lektionernas innehåll
Om vi tänker oss att lärande är adaption till omgivningen – vad är det då som eleverna faktiskt behöver? Hur kan vi anpassa skolans traditionella ämnen till ett mobilt datasamhälle? Att utveckla färdigheter, till exempel i att skriva enligt viss instruktion, läsa enligt en viss instruktion, redovisa enligt en viss instruktion, har aldrig varit viktigare än i dag (när fakta är något relativt och ständigt tillgängligt). Om färdighetsträning kunde lyftas på prioritetsstegen i den svenska skolan, skulle vi ha alla förutsättningar att nå bättre resultat.

/Hans Teke

Reagera på inlägget:

Ta vara på "the testing effect"

Vilket är det bästa sättet att repetera kunskap med eleverna så att de faktiskt kommer ihåg den?
I en stor engelsk metastudie från 2013 (Dunlosky et al.) sammanvägs resultaten av mer än 120 psykologiska artiklar om inlärning. Författarna konstaterar att det finns två inlärningstekniker som har visat sig vara sammantaget bäst om avsikten är att förbättra elevers studieresultat.

Den första är att göra övningsprov, det vill säga: läraren ger eleverna ett prov i övningssyfte inför en kommande examination. Att detta förbättrar inlärningen har dokumenterats i hundratals studier. Det är tydligt att man lär sig bättre om man själv drar fram något ur minnet, än om någon annan påminner en.

Det har att göra med de associationsbanor som man skapar när man tar fram det aktuella minnet, och som gör det lättare att återfinna minnet i framtiden.

Den andra är att sprida ut inlärningstillfällena över tid, antingen man gör ett prov eller repeterar på annat sätt. Här har vi dels ”the spacing effect”, som visar på fördelarna med själva spridningen. Men vi har också så kallade ”lag effects”, som visar att det är bättre med längre uppehåll (lags) mellan inlärningstillfällena än korta.

Faktiskt verkar det vara så att ju mer ett minne har hunnit ”sjunka undan”, desto stabilare blir det när man väl återetablerar det. Naturligtvis under förutsättning att inlärningen var någorlunda effektiv den första gången.

Hur kan då en lärare använda sig av detta?

Ja, man bör veta att ett övningsprov ökar sannolikheten för att eleverna ska klara det examinerande provet (eller inlämningsuppgiften). Man bör också veta att ett övningsprov som ligger efter det examinerande provet – och här kan man vänta upp till 30 dagar – ökar sannolikheten för att eleverna ska fortsätta att minnas det de lärt sig. Och för att läraren därmed ska kunna använda sig av detta när han eller hon bygger på, går vidare och fördjupar.

Det är inte utan anledning som ”the spacing effect” också kallas för ”the testing effect”.

 

 

Reagera på inlägget:

Dra nytta av "the spacing effect"

Att repetition, och repetition igen, behövs för att något ska gå in i huvudet vet var och en som sysslar med reklam och marknadsföring.

Inte nog med det, repetitionen måste ske med ett visst intervall. Och det som inte kan konkurrera med övrigt utbud blir snabbt glömt.

Men hur är det inom skolan? Tas det tillräcklig hänsyn till detta? Är man medveten om vad det innebär i positiv mening: att repetition, ledd av skickliga lärare, faktiskt skulle kunna öka elevernas måluppfyllelse?

Jag gissar att många lärare, av rädsla för att verka tjatiga, avhåller sig från att repetera det de just har sagt. Men forskningen talar sitt tydliga språk: det är genom att kunskap repeteras (alternativt appellerar till känslor) som den hamnar i långtidsminnet. Och repetitionen måste ske utspritt. Att förlägga repetitionen till en enda kväll, den då man läser till provet, ger mycket kortsiktiga vinster.

Om däremot läraren, på olika sätt, har repeterat kunskapen med eleverna under flera lektioner, ökar inte bara sannolikheten för att eleverna ska klara provet. Kunskapen stannar kvar i minnet en längre tid och det blir lättare för läraren att återknyta till det som eleverna tidigare har lärt sig.

Att man med utspridd repetition kan lära sig saker varaktigt har varit känt av psykologer i över hundra år. Det kallas för ”the spacing effect” och beskrivs på ett utmärkt sätt av Torkel Klingberg i "Den lärande hjärnan".

Det är lite sorgligt att den här kunskapen inte används mer än vad den gör, där den som bäst behövs. Men med rätt handledning skulle såväl rektorer som lärare och elever kunna dra nytta av den.

/Hans Teke

Reagera på inlägget:

Sidor