Annons

”Jonas, jag har ju lärt mig nåt!”

”Jonas, jag har ju lärt mig nåt!”

Ja, det är ju själva poängen med det vi gör. Vi lärare. Att eleverna ska lära sig det de behöver här i livet.

Fast ibland undrar jag verkligen – jobbar jag mot målet? Målet att skapa välinformerade och kritiska medborgare. Det finns en fyr långt därborta – som visar vägen. Och det finns många blindskär, och mycket dimma. Varje dag, varje vecka, varje termin, varje läsår. Som ny lärare är det lätt att smittas av tradition och arv, som sitter i väggarna sedan över 100 år.

Men i veckan hände det saker i klassrummet som skingrade dimman. Ett moment of clarity. Vägen låg klar och tydlig framför som en rak landsväg som skär genom en åker en krispig oktoberdag. Det var en elev, i en grupp, i en bedömningssituation inom organisk kemi (ett klassiskt hat-ämne i högstadiet) där jag sorterat eleverna efter vad jag förväntade att de skulle prestera. I olika förväntade kunskapsnivåer. Delvis för att jag ville att de som kunde skulle få skina, men också för att se vad som hände när jag placerade elever som inte givet trodde att det kunde något i samma grupp.

Ett fåtal elever genomskådade mig, och påtalade att de placerats i ”status-gruppen” eller att de hamnat i en grupp som inte skulle leverera alls. Mitt svar var att jag mycket riktigt hade valt ut grupperna, men jag sa aldrig hur och varför. Vi samlades i klassrummet och vi började jobba.

Först protester igen kring grupperna, men det lade sig rätt snabbt. Sedan - vad ska vi göra? ”Det är ett tillfälle för er att visa vad ni kan”, svarade jag. ”Nu kör vi”, fortsatte jag efter att ha delat ut instruktionerna.

De skulle jobba i grupper och göra en begreppskarta om organisk kemi; resonera kring begrepp och samband. De hade inga hjälpmedel; bara ett ark papper per grupp och färgpennor. Vi hade övat på situationen på lektionen innan; så de förväntades veta vad de skulle göra, och vilka begrepp och samband de skulle redovisa. Som grädde på moset hade jag spelat in en kort film där jag gick igenom alla begrepp och samband genom att skissa upp illustrationer på en whiteboard.

Så de började alltså jobba. Den högpresterande gruppen gick igång direkt, de på mellannivå strax efter. Längst bak, i gruppen som inte var superstark, så hände det inte så mycket. De satt och lekte med pennorna som jag delat ut. Jag gick dit och frågade hur det kom sig att de inte börjat.

”Vi kan ju inget, ingen i gruppen kan något.”

”Men något kan ni väl… något litet, någon av er”, replikerade jag.

Jag pekade ut en elev som jag visste kunde och sa att den fick ta kommandot. Sen gick jag vidare till de andra grupperna.

20 minuter senare gick jag tillbaka, de hade de skrivit en hel del om ämnet. Och jag frågade häpet:

”Ni sa ju att ni inte kunde något?”

”Ja, det var så, men nu har vi ju lärt oss.”

”Vad bra”, svarade jag glatt.

Åter till början. Den där dimman. Där elever pratar om skrivprov som bedömning, för att vi lärt dem det som enda metod. Sån dimma, såna blindskär.

Jag är ny som lärare, och lyssnar lätt på det som andra säger av rutin att saker borde vara. Ungefär som när man är nybliven förälder, och tror att det finns facit och att alla tyckare måste ha något att bidra med.

Men det vet ju jag med. Jag ser det nu. Eleverna lär sig av det jag gör. Jag kan ge dem det de behöver. Utan prov, utan krav på böcker. Dimman är skingrad – vägen ligger rak och tydlig framför mig. Den leder ännu mot ett okänt mål – och jag känner hopp.

Reagera på inlägget:

Till var lärare efter förmåga

Jag brukar roa  mig med att följa debatten om lärare och skola på Twitter. Eller roa mig och roa mig, det är för det mesta ganska deppig läsning. Tonen är allmänt negativ, inget är bra, skolledningen är dum, arbetsmiljön är skit, betygssystemet suger och politikerna är spåniga. Ingen förstår och lärare är allmänt missförstådda.

Jag blir ofta rätt nedstämd av läsningen, och du som läser det här kan ju motiverat ställa frågan – varför är du på Twitter då?

På Twitter är jag för att hänga med i debatten om bland annat skolan, vilket faktiskt är lönegrundande på min skola, att hänga med i debatten. Så jag gör det, och förväntar mig att det ger utdelning i mitt lönekuvert.

Vilket i sin tur för mig till min huvudfråga: lön. Och hur den sätts på en lärare. Och vad människorna på Twitter tyckte om det här i dagarna då jag scrollade för att ta del av reaktioner på nya, efterlängtade läraravtalet.

I korthet behandlar det lönen i villkor där erfarenhet och kompetens ska belönas. Det är nog okontroversiellt för alla. Lönen ska vara individuell och differentierad, det kanske inte lika många håller med om. Lika lön för lika arbete är ju ett argument för en platt lönestruktur bland lärare – vi gör alla ungefär samma jobb i grunden, har man utökade uppdrag ger det lite extra på kontot.

Det ska gå att få en god löneutveckling även utan att byta jobb, vilket är viktigt för att eleverna ska få kontinuitet i sitt lärande och för att relationerna mellan elev och lärare kan fördjupas, vilket också gynnar lärandet. Ingen konflikt om det. En närmare läsning av avtalet visar att lön ska sättas så att den, citerat ur avtalet: ”ska stimulera till förbättringar av verksamhetens effektivitet, produktivitet och kvalitet.” Och att kopplingen mellan resultat och lön ska ha en tydlig koppling. Citerat: “Det är av vikt att kompetens, särskilt ansvar och erfarenhet som bidrar till förbättrade elevresultat.”

Här började jag beefa med debattörerna på twitter. När jag föreslog att lön efter resultat behöver inbegripa vad eleverna uppnår i sitt lärande så började det smattra i notifieringarna och jag hade fullt upp med att hantera mitt Twitterflöde och svara på arga påhopp. Varför? Tydligen var det en känslig fråga att ens prata om hur vi mäter elevresultat i skolan.

”Vadå! Så om eleverna får höga betyg i dina ämnen, då får du högre lön?”

”Jag har inte ens nämnt ordet betyg.” svarade jag.

Självklart blir det knas om en betygssättande lärare ska lönesättas utifrån vilka betyg hens elever har, det fattar ju både jag och Twitterkrigarna jag battlar med. Men om vi försöker lyfta blicken och se vad som kan mätas; det finns ju ett flertal forskningsgenomgångar som visar vad som ger lärande miljöer. En är Hatties metatudie “Visible learning” som kom för några år sedan. Här är en sammanfattning av den.

Studien visar vilka faktorer som ger högt lärande, till exempel lärare som kan sitt ämne, sin didaktik och är en tydlig ledare med tydliga mål som skapar struktur i klassrummet. Även Skolinspektionen har gjort ett arbete där myndigheten går igenom vad som ger lärande i rapporten ”Framgång i undervisningen”.

Slutligen, det program som jag jobbar till lärare inom, Teach for Sweden, jobbar systematiskt med mig genom att löpande besöka klassrummet och ge feedback till mig på rutiner som leder till lärande. Nu senast till exempel så jobbar vi med metoden Rigor, en tydligt strukturerad modell som leder till att eleven hela tiden uppmuntras att ta ett steg till i sitt lärande.

Det är för mig konstigt att andra centrala yrkesgrupper för samhället, som läkare och politiker, kan mätas och utvärderas på resultat, men i skolan kan man inte göra det, om man inte är elev såklart.

Så, visst skulle det gå att mäta vilket resultat läraren levererar till eleverna, enkelt genom att mäta i vilken grad läraren använder sig av de faktorer som gynnar lärande. Lätt att studera och mäta. Varför skulle inte det kunna vara en grund för lönesättning?

Jag lovade häromkvällen debattanterna på Twitter som kritiserade mig att återkomma med svar på hur elevresultat kan mätas, som inte är betyg eller nationella prov. Det här är mitt svar, Twittergänget :)

Reagera på inlägget:

Du, lärarn – vad blir det till lunch?

Vet du vilken den vanligaste frågan jag får av mina elever?
 
“När slutar lektionen?”
“Vad är det till lunch?”
“Jonas, har du köpt en ny skjorta?”
Eller kanske någon annan fråga?
 
Fundera en minut för dig själv… sätt en timer som hjälper dig att hålla tiden (du som är lärare fattar metoden, ni andra kan kolla till exempel metoden pomodoro).
 
Så, vad kom du fram till? Jag kan gissa att du kanske svarade “När slutade lektionen?” Ja, det är en mycket vanlig fråga. Men det jag tänkte på är denna:
 
“Varför ska vi lära oss det här?”
 
Jag har jobbat som lärare i ett läsår nu. Och laddar precis upp för läsår två. Jag går ett utbildningsprogram som heter Teach for Sweden, TFS, där jag jobbar en stor del av tiden samtidigt som jag studerar. Visionen för TFS är att en dag ska alla barn kunna välja sin framtid. I sak handlar det om att alla barn ska få godkända betyg när de slutar nian, så de kan komma in på gymnasiet.
 
Projektets fokus är att jobba med elever i så kallade utsatta områden. Jag är på Gumaeliusskolan i Örebro, en skola som tar emot elever från stadsdelarna Vivalla och Oxhagen, ofta omskrivna i press som resurssvaga områden med sociala utmaningar. Skolan är blandad med elever som hela Örebro, som en skola ska vara tycker jag. Tanken är att en majoritet av starka elever ska bidra till att den svagare minoriteten lyfts, det som brukar kallas för en positiv kamrateffekt.
 
Eleverna som kommer från de utsatta områdena skiljer sig på många sätt från de elever som kommer från villaområdena i Örebro. De ställer frågor, och möter mig i klassrummet, och kräver en förklaring på varför de ska lära sig saker. Det är utmanande och ställer krav på mig att kunna motivera och vässa min undervisning. De gör mig till en bättre lärare.
 
Det är de eleverna som ställer frågan "varför ska vi lära oss det här?". Jag har under året varierat mig med olika svar. Det klassiska: “Om du inte vet vad du ska bli så kan du passa på att lära dig så länge” funkar inte. “För att du ska kunna se världen” funkar inte. Så den jag slut kommit fram till är denna: “För att du ska ta över världen”.
 
Eleverna reagerar med frågetecken, så jag fortsätter att förklara: “Jag är ju snart död, så vem ska du fråga om NO sedan? Inte mig.” Så börjar de förstå. Jag ser det i deras ögon. Och de köper det, och börjar jobba med uppgiften.
 
Och inte vet jag vad som fastnar i deras sinnen – eller när. Men varje gång jag ser ljuset tändas i deras ögon, så vet jag i alla fall att jag är ett steg närmare att göra skillnad för dem.

Reagera på inlägget: