Annons

Den fina gränsen mellan nyfikenhet och obehag

Jag läste en intressant artikel av Maria Carling i Svenska Dagbladet i morse, "Hjärnan förändras av kronisk stress". Artikeln handlade om en ny psykologisk studie, visserligen utförd på möss, men vars resultat ändå är intressant att fundera över ur ett skol- och samhällsperspektiv.

Forskningsstudien visade att när mössen utsattes för en lagom stor utmaning, som att få en boll att leka med, så frisatte den nyfikna leken en molekyl som hette CRF. CRF ger en känsla av att må bra och gör att man gång på gång återvänder till aktiviteten, beteendet förstärks.

När möss fick samma utmaning, en boll att leka med, efter att ha stressats hårt i tre dagar utlöstes inget CRF och mössen undvek istället bollen. Stimulansen som tidigare skapat upptäckarlust och gett en känsla av belöning skapade motsatta känslor. Effekten höll dessutom i sig i tre månader ...

Självklart är det omöjligt att veta om experimentets effekter på möss har någon likhet med effekten på människor. Men det väcker ändå en del funderingar om lärares och elevers arbetssituation och situationen i samhället i stort.

Många lärare i Sverige har mycket mer arbete att utföra än de har tid avsatt för det. Många elever upplever att arbetsbördan i skolan och särskilt i gymnasiet är hög. Alla människor är också olika och en uppgift eller en viss total mängd av uppgifter som är lagom för en person kan vara stressande för en annan och uttråkande för en tredje. Många upplever även att den allmänna takten i samhället ökat, allt snurrar fortare och fortare, allt mer ska hinnas med både på jobbet och privat. Inte minst digitalt.

Tänk om vi kunde försöka skapa ett samhälle och en skola som åtminstone siktar på att uppgifterna och den totala mängden uppgifter ska vara lagom utmanande, stimulera nyfikenhet, upptäckarlusta och glädje (för såväl lärare som elever). Att det kan bli en balans mellan utmaningar och avkopplande aktiviteter som passar varje person. Att återinföra estetisk verksamhet på gymnasiet och utöka tiden för fysisk aktivitet och rörelse skulle kunna bidra till detta.

Det är värt att tänka på att det som kan väcka nyfikenhet, upptäckarlust och glädje; under stressiga förhållanden eller på fel nivå eller i för hög dos; istället kan väcka obehag. Vad händer om en elev lever under stress i hemmet eller på fritiden och sedan utsätts för lagom stimulerande utmaningar i skolan? Ja, när det gäller möss så verkar det i alla fall som att vi vet.

Skolan är en del av samhället, för att nå lyckade resultat behöver vi självklart arbeta både direkt med skolan och med samhället i stort.

Vi är alla olika, men visst är allting roligare, inte minst att vara lärare, i lagom dos.

Reagera på inlägget:

Första mötet – gymnasieeleverna läser för förskolebarn

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Nu har gymnasieeleverna läst för förskolebarnen för första gången. På förmiddagen hade jag och ett tiotal förväntansfulla gymnasieelever samlats på biblioteket för att vänta på förskolebarnen som promenerade till biblioteket. Det var totalt ett tjugotal förskolebarn i femårsåldern från två olika förskolor som samlades på biblioteket för att bli lästa för.

Vi var nog lika entusiastiska allihop, lärare, bibliotekspersonal, gymnasieelever och förskolebarn. Så fort ytterkläderna åkt av var det dags att sätta igång. Gymnasieeleverna och förskolebarnen spred ut sig i bibliotekslokalen. De satt i soffor, på sacosäckar, vid bord och låg på golvet bland bokhyllorna i biblioteket. Varje elev läste för 2-3 barn.

Gymnasieeleverna hade valt varsin bok och när den tagit slut ville barnen ha mer, så de fick välja fler böcker som skulle läsas ur bibliotekets välfyllda hyllor. En av de skojigaste böckerna som barnen valde var "Skogens djur", i läsningen ingick bland annat att barnen pep som små möss och ålade som ormar på golvet. På slutet övergick en del till att lägga pussel och förskolebarnen passade även på att låna med sig varsin bok tillbaka till förskolan.

Förskollärarna, bibliotekspersonalen och jag upplevde det alla som väldigt lyckat. Det gav en positiv känsla som höll i sig hela dagen, jag är så stolt över eleverna! Det gör mig också riktigt glad och tacksam att förskolepersonalen tog sig tid att promenera med barnen till biblioteket. Utöver tiden till läsning tog själva promenaden 20 respektive 40 minuter enkel väg (lägg till tid för ytterkläder av och på) och allt detta lyckades de klämma in mellan förmiddagsfika och lunch!

Gruppen med äldre som ska läsa för förskolebarnen ska ha sitt första utbildningstillfälle om en och en halv vecka. Än så länge är det fyra deltagare, det räcker för att komma igång. Förhoppningsvis kommer ännu fler med. Vi hinner i alla fall prova på att läsa innan sommaren och hela projektet, med både unga och äldre som läser, kan vidareutvecklas under hösten.

För övrigt är jag väldigt förtjust i de möjligheter som skolans nya molntjänst och elevernas nya läsplattor öppnar upp för. Jag har precis påbörjat ett ämnesövergripande projekt på temat hållbarhet, i ämnet samhällskunskap, tillsammans med skolans naturkunskaps- och biologilärare. Det blir spännande att se hur det går, allt från vår instruktion till elevernas redovisning sker i blogg-/hemsideform. Jag återkommer med en rapport ...

Reagera på inlägget:

Läsprojekt där pensionärer läser för våra barn

I mitt förra blogginlägg skrev jag om språket, ordförrådet och läs- och skrivförmågan som nyckeln till inte bara till en oändlig värld av upplevelser, utan även för att lyckas i skolan. Det krävs helt enkelt ett tillräckligt ordförråd både för att kunna uppleva det andra berättar och skriver om, för att kunna utvecklas själv som människa och för att kunna tillgodogöra sig undervisningen i skolan. Helt enkelt för att kunna ha makt över sitt eget liv.
Ordförrådet utvecklas alltså till en början i samtalet med andra och genom att man lyssnar till berättelser och högläsning och sedan gemensamt pratar om innehållet, vilket inspirerar till framtida egen läsning av böcker och därmed en vidareutveckling av ordförrådet. Samtidigt vet vi att antalet föräldrar som läser för sina barn på tio år minskat från 70 procent till 30 procent. Så vad kan vi göra åt det?

Jag inser att vill jag förbättra skolresultaten på gymnasiet och elevernas möjligheter till makt över sina egna liv, så måste jag börja i rätt ände, det vill säga från början. Därför håller jag och kommunens barnbibliotekarie på att starta upp ett läsprojekt inspirerat av en modell som bland annat ABF och Skådebanan, i samarbete med olika föreningar, drivit i flera kommuner i Dalarna, "Läs för mig!". Syftet med projektet är både att öka kontakten över generationsgränserna, att ge samvaro och meningsfullhet åt äldre och att stimulera och öka barns läsande. Vilket på sikt även kommer att höja resultaten i skolan.

Projektet går till så att de äldre som är intresserade deltar i en studiecirkel där de lär sig mer om bland annat högläsnings- och berättarteknik, får tips på barnlitteratur samt lär sig mer om läsningens betydelse för ordförrådet och hur man samtalar kring läsandet. De äldre läser sedan för förskolebarn som delas in i mindre grupper (flera äldre deltar vid varje tillfälle).

I dag har jag och barnbibliotekarien introducerat projektet på en av de lokala pensionärsföreningarnas välbesökta årsmöte och hoppas att det kommer att resultera i att flera intresserade anmäler sig. Alla som har någon timma över i veckan och kan berätta eller läsa kan göra en viktig insats, så vi hoppas på att det ska ge resultat. Flera personer har redan anmält intresse från annat håll, så vi är hoppfulla.

I vår variant av projektet tänker vi även lägga till en del där gymnasieungdomar läser för förskolebarn och eventuellt kommer med lästips/berättar om sin favoritbok för barn i grundskolan. Tanken med att även inkludera ungdomar i projektet är att de kan fungera som förebilder som gör läsandet och böcker populärt och viktigt. Flera gymnasieelever har redan nappat entusiastiskt på projektidén så även den varianten av projektet kommer att komma igång i någon form.

Nu är det bara att hoppas att så många som möjligt kan, vågar och vill vara med i något som gynnar alla, såväl läsare som de som blir lästa för; ja, hela samhället. Socialt, meningsfullt, stimulerande och utvecklande. Som en kollega och mycket god vän uttryckte det: "Det finns inget mysigare än att läsa för barn" och jag tror att många barn tycker att det är minst lika mysigt att bli lästa för.

/Karin

Reagera på inlägget:

Språket är nyckeln

Språket är nyckeln till en oändlig värld av färgsprakande och fascinerande möjligheter. När jag skriver detta ser jag framför mig alla regnbågens vackra färger i ett otal olika nyanser, natur-, landskaps- och stadsbilder från jordens alla hörn. En flora av olika människoöden, ansikten och berättelser med hela känsloregistret representerat. Jag ser fantasivärldar och fantasifigurer där ja, just endast fantasin, sätter gränser och fantasin är som vi alla vet; gränslös.

 Alla som läser ovanstående stycke, eller vilket stycke som helst för den delen, får inte några bilder i huvudet. Det är inte ens alla som kan läsa stycket.

 Idag är det många barn som börjar grundskolan utan ett tillräckligt stort grundläggande ordförråd för att kunna tillgodogöra sig undervisningen, eller under skoltidens gång inte utvecklar sitt ordförråd tillräckligt för att fortsatt kunna tillgodogöra sig den, än mindre nå sin fulla potential. Enligt Ingvar Lundberg, professor emeritus i psykologi och skapare av den framgångsrika Bornholmsmodellen, blir en text som innehåller 5-10 % ord som en elev inte förstår i det närmaste obegriplig för eleven.

 Vad är det då som utvecklar ordförrådet hos ett barn? Högläsning, samtal, berättelser och diskussion och det helst varje dag! Mats Myrberg, professor i specialpedagogik vid Stockholms universitet, har genom undersökningar kommit fram till att en sjuåring som börjar grundskolan i genomsnitt har ett ordförråd på 7 000 ord. En sjuttonåring som läser och/eller lyssnar till texter och som har blivit läst för mycket som liten har ett ordförråd på 50 000-70 000 ord, men en sjuttonåring som inte läser har ett ordförråd på 15 000-17 000 ord. För att klara av ett vanligt vuxenliv, att hänga med i nyhetssändningar, förstå en tidningsartikel och att kunna följa instruktioner och anvisningar krävs ca 50 000 ord. Grundläggande för att utveckla ordförrådet är att barnet blir läst för och samtalat med vilket stimulerar den egna läslusten, grunden för att vidareutveckla ordförrådet.

Läser vi då mer och mer för våra barn? Tyvärr är det motsatt trend som gäller. Antalet föräldrar som högläser för sina barn har mer än halverats de senaste tio åren, idag är det bara en tredjedel av alla föräldrar som regelbundet läser för sina barn jämfört med 70 procent för tio år sedan, enligt en undersökning av Läsrörelsen och Junibacken.

Lika viktigt som att läsa för sitt och andras barn är det att tillsammans diskutera och analysera innehållet i det man läser. Att inte bara låta barnet/ungdomen passivt ta emot läsningen utan att aktivera de egna tankarna, förståelsen, fantasin och analysförmågan – vad? – varför? – hur? – orsaker? – konsekvenser? – lösningar?

Att tolka och analysera en text är något man lär sig tillsammans med andra, därför är det precis lika viktigt att samtala och diskutera runt texter och andra företeelser.  Just därför är det så upprörande att föräldrars högläsning för sina barn minskar och att barngrupperna i förskolan samtidigt ökar, förskolan som annars hade haft stora möjligheter att kompensera för föräldrarnas minskade högläsning. Nu är det många barn som inte har ett tillräckligt stort ordförråd för att undervisningen ska bli begriplig, tyvärr drar många även den felaktiga slutsatsen att anledningen till att de inte förstår skulle vara att de själva inte är tillräckligt smarta. Den bristande självkänslan och känslan av hopplöshet kan vara förlamande, det blir ingen idé att ens försöka.

 Tänk vilken vanmakt, att känna sig utanför, att inte förstå, att inte kunna sätta ord på sina egna känslor och upplevelser. Ett fängelse, en begränsning i den egna uttrycksförmågan lika kraftfull som en hand som fysiskt håller för munnen på någon och lika förtvivlat upprörande och bedrövlig. Den bristande självkänslan och vanmaktens osynliga bur. Tänk friheten i möjligheten att kunna uttrycka sina tankar, känslor och idéer; att kunna kommunicera med och förstå andra. En värld av möjligheter istället för en omöjlig värld.

Språk är inte bara nyckeln till en oändlig värld av verklighet och fantasi, språk är också makt. Språk är möjligheten att ta makten över sitt eget liv, att förstå, följa med och kunna påverka samhället. Att kunna välja utbildning, yrke och livsstil. Att kunna påverka sin egen och samhällets framtid. Demokrati.

Språket är inte bara möjligheten att kunna kommunicera med andra och att kunna påverka. Språket är också en förutsättning för att kunna utveckla det egna inre jagets tankar, känslor och idéer. Att existera, växa och utnyttja sin fulla potential.

Låt oss ge språkets nyckel till alla barn; läs för dina och våra barn!

/Karin

Reagera på inlägget:

Då var jag extra stolt och glad att vara lärare

Vissa dagar blir jag extra lycklig och stolt över att få arbeta som lärare, världens mest meningsfulla och viktiga yrke. I dag var en sådan där dag då diskussionerna med och mellan eleverna var dynamiska och kloka. Då jag hade möjlighet och lyckades ha ögonkontakt och utbyta åtminstone några ord med alla elever. Då vi lyckades få till en härlig mix av sociologi och bild i skapandet av ett klass-collage om fördomar, där varje elev illustrerade en egen vald fördom. Då jag hann med att ge alla elever den tid de behövde. Då jag hann skriva ut och kommentera flera elevarbeten (även om högen växte mer än den betades av under dagen, men det är snart helg och då kommer det att rättas betydligt mer än vad som kommer in). Då jag hann med att träffa en elev utanför ordinarie lektionstid för att ta igen det enda resterande momentet och kunna bocka av de kunskapskrav som krävdes för att nå minst E, vilket alltid känns extra bra i hjärtat, särskilt då eleven tidigare uppnått flera av de högre kunskapskraven och inte själv rått över de omständigheter som gjort att momentet och kursen inte blev klar i tid.

Det var även en dag då jag hann med att småprata med elever i korridoren och cafeterian. Då jag hann planera framtida samarbeten och aktiviteter tillsammans med läraren i svenska som andraspråk, med målet att ge eleverna med svenska som modersmål respektive svenska som andraspråk en chans att lära känna varandra. Då jag hann med åtminstone korta samtal med både rektor, flera kollegor och ett par föräldrar.

På en liten skola där alla lärare känner varandra; vi är inte mer än dryga trettio, och där alla lärare känner nästan alla elever eftersom de flesta av oss undervisar på alla program; blir det en väldigt speciell, gemytlig och varm stämning. Det blir faktiskt lite som en utökad familj, eller släkt åtminstone. Du lär som lärare på ett helt annat sätt känna eleverna; både ämnesmässigt och på ett personligt plan; det blir en nära relation helt enkelt. Det ger väldigt goda förutsättningar för att alla elever ska kunna lyckas och nå de mål de sätter upp. Eller som vi själva säger, vi vill att alla elever efter att ha tagit studenten från vår skola ska vara förberedda på den framtid de önskar möta. Hur resultatet sedan blir hänger självklart ihop med förutsättningar som hur stora undervisningsgrupper vi i slutändan får, hur många mentorselever varje lärare ska hinna med och hur hög arbetsbelastning varje lärare har totalt sett; ju större arbetsbörda, desto mindre tid till varje enskild elev. Enkel matematik som man brukar säga. Självklart påverkar även andra faktorer utanför skolan elever förutsättningar, men i de allra flesta fall så handlar det ändå i slutändan om vilka resurser skolan har att möta även dessa elever.

Idag fanns det också plats för nödvändigheter som kaffe, närvaroföring, utskrifter, kopiering, spring i korridorerna, toalettbesök, hopplock av prylar, fixande med teknik, besvarande av mejl och telefonsamtal, att svara på elevers allmänna frågor utanför lektionstid, planering av möten, möten m.m. (gissar att jag glömt att räkna upp hälften). Däremot fanns det idag inte tid till någon riktig lunch, trots att jag var på plats på skolan före sju och stannade kvar till efter sju. Som både lärare och fackligt aktiv (biträdande kommunombud) är det extra svårt att få vardagen att gå ihop med den alldeles för höga arbetsbörda som de flesta lärare i den svenska skolan har idag.

En sak som jag dock hann med idag var att träffa vårt kommunombud och Lärarförbundets kommunombud, för att stämma av inför morgondagens första träff med arbetsgivaren, om årets löneöversyn. Undrar om arbetsgivaren kommer att ha samma åsikt som Leif Levin, den statliga utredaren som nyligen presenterade sin rapport om kommunaliseringen, att läraren är skolans viktigaste resurs. Oavsett så går jag idag hem med en oerhört stark känsla av lycka och stolthet över att få vara lärare. Det är det mest meningsfulla arbete en människa kan ha. Snart nog ska vi i LR gemensamt se till att lärare ges förutsättningar att hinna med sitt arbete på arbetstid, att vi uppvärderas lönemässigt och att yrkets status motsvaras av dess värde; det vill säga inte bara Sveriges utan världens viktigaste yrke!

/Karin

Reagera på inlägget:
Annons
Annons
Annons