Annons

Då var jag extra stolt och glad att vara lärare

Vissa dagar blir jag extra lycklig och stolt över att få arbeta som lärare, världens mest meningsfulla och viktiga yrke. I dag var en sådan där dag då diskussionerna med och mellan eleverna var dynamiska och kloka. Då jag hade möjlighet och lyckades ha ögonkontakt och utbyta åtminstone några ord med alla elever. Då vi lyckades få till en härlig mix av sociologi och bild i skapandet av ett klass-collage om fördomar, där varje elev illustrerade en egen vald fördom. Då jag hann med att ge alla elever den tid de behövde. Då jag hann skriva ut och kommentera flera elevarbeten (även om högen växte mer än den betades av under dagen, men det är snart helg och då kommer det att rättas betydligt mer än vad som kommer in). Då jag hann med att träffa en elev utanför ordinarie lektionstid för att ta igen det enda resterande momentet och kunna bocka av de kunskapskrav som krävdes för att nå minst E, vilket alltid känns extra bra i hjärtat, särskilt då eleven tidigare uppnått flera av de högre kunskapskraven och inte själv rått över de omständigheter som gjort att momentet och kursen inte blev klar i tid.

Det var även en dag då jag hann med att småprata med elever i korridoren och cafeterian. Då jag hann planera framtida samarbeten och aktiviteter tillsammans med läraren i svenska som andraspråk, med målet att ge eleverna med svenska som modersmål respektive svenska som andraspråk en chans att lära känna varandra. Då jag hann med åtminstone korta samtal med både rektor, flera kollegor och ett par föräldrar.

På en liten skola där alla lärare känner varandra; vi är inte mer än dryga trettio, och där alla lärare känner nästan alla elever eftersom de flesta av oss undervisar på alla program; blir det en väldigt speciell, gemytlig och varm stämning. Det blir faktiskt lite som en utökad familj, eller släkt åtminstone. Du lär som lärare på ett helt annat sätt känna eleverna; både ämnesmässigt och på ett personligt plan; det blir en nära relation helt enkelt. Det ger väldigt goda förutsättningar för att alla elever ska kunna lyckas och nå de mål de sätter upp. Eller som vi själva säger, vi vill att alla elever efter att ha tagit studenten från vår skola ska vara förberedda på den framtid de önskar möta. Hur resultatet sedan blir hänger självklart ihop med förutsättningar som hur stora undervisningsgrupper vi i slutändan får, hur många mentorselever varje lärare ska hinna med och hur hög arbetsbelastning varje lärare har totalt sett; ju större arbetsbörda, desto mindre tid till varje enskild elev. Enkel matematik som man brukar säga. Självklart påverkar även andra faktorer utanför skolan elever förutsättningar, men i de allra flesta fall så handlar det ändå i slutändan om vilka resurser skolan har att möta även dessa elever.

Idag fanns det också plats för nödvändigheter som kaffe, närvaroföring, utskrifter, kopiering, spring i korridorerna, toalettbesök, hopplock av prylar, fixande med teknik, besvarande av mejl och telefonsamtal, att svara på elevers allmänna frågor utanför lektionstid, planering av möten, möten m.m. (gissar att jag glömt att räkna upp hälften). Däremot fanns det idag inte tid till någon riktig lunch, trots att jag var på plats på skolan före sju och stannade kvar till efter sju. Som både lärare och fackligt aktiv (biträdande kommunombud) är det extra svårt att få vardagen att gå ihop med den alldeles för höga arbetsbörda som de flesta lärare i den svenska skolan har idag.

En sak som jag dock hann med idag var att träffa vårt kommunombud och Lärarförbundets kommunombud, för att stämma av inför morgondagens första träff med arbetsgivaren, om årets löneöversyn. Undrar om arbetsgivaren kommer att ha samma åsikt som Leif Levin, den statliga utredaren som nyligen presenterade sin rapport om kommunaliseringen, att läraren är skolans viktigaste resurs. Oavsett så går jag idag hem med en oerhört stark känsla av lycka och stolthet över att få vara lärare. Det är det mest meningsfulla arbete en människa kan ha. Snart nog ska vi i LR gemensamt se till att lärare ges förutsättningar att hinna med sitt arbete på arbetstid, att vi uppvärderas lönemässigt och att yrkets status motsvaras av dess värde; det vill säga inte bara Sveriges utan världens viktigaste yrke!

/Karin

Reagera på inlägget:

Facebook kommentarer