Annons

VFU:n riskerar att sänka lärarutbildningen

Verksamhetsförlagd utbildning, eller VFU som det förkortas, är en av de absolut viktigaste grundbultarna i lärarutbildningen. Varför? För att det är under VFU:n som lärarstudenten för första gången möter läraryrket. Allt innan VFU:n och allt mellan VFU-perioderna har varit teoretiskt och didaktiskt på ett sätt som ibland inte går att koppla samman med den faktiska verkligheten. Kurslitteraturen lär oss mycket under utbildningens gång, men vad gör vi när vi möter en situation eller hamnar i ett läge som kurslitteraturen inte förklarat? Det är precis det som vi behöver handledaren och VFU-platsen till.

Men det mer primära med VFU:n är hitta vår lärarroll, den rollen som är unik för mig. Jag har aldrig lärt mig så mycket om läraryrket och om mig själv som jag har gjort under mina praktikperioder. Chansen att direkt kunna ställa frågor till en verksam lärare om undervisningsstilar och metoder går inte att mäta med att ställa frågor till en föreläsare på universitetet. Det är två helt olika saker och det märks mycket tydligt om man lyckas få en bra VFU-plats och handledare.

Vad är det då som brister när det kommer till VFU?

Det är faktiskt en hel del saker som inte fungerar, men den största bristen, enligt mig, är att det är stor skillnad mellan om du får en bra eller dålig VFU-plats – beroende på vilken handledare du får. Det är som om handledarna inte fått samma handledarutbildning.

Jag har själv varit med om detta. Min första praktikplats var överlag bra, men min handledare förstod inte vad som förväntades av hen. Jag fick ingen feedback efter min undervisning, fick inte se gamla lektionsplaneringar, hen var inte intresserad av mina lektionsplaneringar, hade ofta inte tid att handleda. Den första VFU-perioden är det ganska tufft att känna sig ensam för man är så vilsen i vem man är, om läraryrket verkligen är rätt och vad som är rätt eller fel.

Min andra VFU-period gjorde att jag gick från osäker till säker. Min handledare visade mig gamla lektionsplaneringar och sa att jag skulle sno åt mig allt jag kunde. Hen kommunicerade ofta med mig, uppmärksammade snabbt vad jag behövde jobba med och la aktivt upp moment med mig som skulle göra att fokus låg på just det. Hen, tillsammans med sina lärarkollegor, hade skapat ett schema för oss lärarstudenter där vi skulle få möta hela läraryrket, så en gång i veckan hade vi olika möten; läsårsplanering, likabehandling, bedömning, elevhälsan, möte med rektorn, osv. Framför allt hade min handledare tid för mig och hen behandlade mig som en av kollegorna.

Hur påverkade detta mig som lärarstudent? Jag kände efter min andra VFU-period att jag fortfarande ville bli lärare, att jag hade hittat vem jag kommer bli som lärare men viktigast av allt var allt jag lärde mig. Om läraryrket, om olika situationer, om mig själv.

Men det här är inte den enda bristen. Det är till exempel idag inte ett krav att din handledare ska vara behörig handledare, det vill säga ha gått en handledarutbildning. Många lärare vill inte handleda lärarstudenter för att de inte har tid och kanske inte får någon ersättning för det.

Det måste skapas nationella riktlinjer för VFU där det står klart och tydligt att alla handledare ska få och ha en likvärdig och adekvat handledarutbildning för att öka lärarstudentens chans att få en likvärdig och adekvat VFU-upplevelse, hur ersättning för handledare ska se ut och fördelas, hur mycket lärarstudenten förväntas undervisa och vad som gäller om handledaren ber lärarstudenten ta över undervisningen för att hen ska iväg samt avsatt tid för handledarna att handleda.

Om vi lyckas vända den onda VFU-spiralen så finns det en god chans att utsikten för morgondagens lärarutbildning kommer vara ljus.

Reagera på inlägget:

”Grundenten” – ett sånt trams!

Det är maj månad och solen skiner ute. Skolavslutningen närmar sig med stormsteg och alla borde vara glada och förväntansfulla inför det stundande sommarlovet. Det är dock inte killen i nian som ber mig stanna kvar efter lektionen.

– Du… kan vi snacka?

– Klart. Vad är det?

– Njäe.. inget särskilt, men…

– Säg nu… jag ser att det är något som du vill säga.

– Jo, alltså. Det är ju snart bal, eller avslutningsmiddag som ni lärare säger och jag vill inte gå.

– Nähä. Har det hänt något? Kan jag hjälpa dig med något?

– Jag vet inte om jag kan gå. Jag har bara dessa kläderna. Jag har alltid samma och morsan har inga pengar. Hon sparar och sparar och de pengarna vi har måste vi köpa käk för. Jag kan inte gå i dessa jeansen för där är hål och det står att man ska vara hel och ren. Jag har inte hela kläder och jag hinner inte heller klippa mig så det får morsan göra och jag kommer se för jävlig ut. Plus att dom andra har redan bestämt vem som ska gå med vem och jag har ingen att gå med.

Killen tittar ner och ser helt förkrossad ut. Han menar att han arbetar extra och försöker hjälpa sin mamma att få ihop pengar, men att det ändå inte räcker. Jag lovar att jag ska se vad jag kan göra för att hjälpa honom.

Någon vecka tidigare stod jag i kön i affären och överhörde en mamma som troligen pratade med en väninna. Mamman berättade med inlevelse hur fantastiskt roligt det var att hennes dotter nu faktiskt tog grundenten.

Själv hade jag aldrig hört uttrycket och spetsade öronen. Grundenten – vad i hela friden kunde det vara? Det var väl inte…?

Mamman fortsatte att högljutt berätta om att hon och dottern varit och köpt en Filippa K klänning för 2000 kr, vilket tydligen var ett klipp då det var rea, hade bokat tid för håruppsättning samt frågat en bekant med cabbe om han kunde skjutsa dottern med kavaljer till balen. ”Man måste ju ställa upp nu när hon är i innegänget och man slutar ju bara nian en gång i livet”.

Grundenten. Jag har nog aldrig hört ett dummare uttryck. Eleverna slutar nionde klass. Det gör alla i Sverige.

Det är något år sedan jag stod där i kön och hörde detta, sedan har jag sett uttrycket dyka upp i olika forum och tycker det är lika dumt varje gång. Lika dumt är det att man på en skola, bland föräldrarna, har som tradition att eleverna ska samla ihop pengar så att barnen kan åka limousin till skolavslutningen i sexan. Alltså i sexan…

Vad är det vi lärare och skolor gör när vi arrangerar avslutningsmiddagar som blir upphaussade så att föräldrar och elever känner, tror, tycker att det ska ska vara som att ta studenten? Skollagen är tydlig kring att skolan ska vara avgiftsfri:

”Även obetydliga kostnader kan vara betungande för hushåll med svag ekonomi om de förekommer vid upprepade tillfällen. Därför måste skolan ta hänsyn till det när man planerar sådana aktiviteter.” (skolverket.se)

Kan man med gott samvete hävda att skolan är avgiftsfri om grundskolan är arrangör till en avslutningsmiddag där eleverna förväntas vara finklädda?

Om vi nu har sådana middagar arrangerade av skolorna behöver vi i personalen vara oerhört tydliga med att det på grundskolan absolut inte är en bal. Det är absolut inte så att det krävs en klänning för tusentals kronor eller en kostym för liknande summor.

Vi behöver också se till att eleverna inte själva ska välja vem man ska gå med. På den skolan jag arbetade tidigare hade vi avslutningsmiddag och elevrådet samt ansvarig lärare ställde upp klasserna på led och blandade vilka som skulle gå in med vem. De såg till att ingen behövde känna sig utanför eller ensam, vilket blev hur bra som helst.

Vi vuxna behöver ta ansvar och se till att vi faktiskt inte spär på klyftorna i samhället. Vi som skola måste tänka till både en och två gånger kring vad vi faktiskt förmedlar för budskap till våra elever. Är vi tydliga kring att det faktiskt är helt ok att komma till skolavslutningen och avslutningsmiddagen i jeans och t-shirt? Förmedlar vi genom anslag och affischer att det är en helt vanlig middag och faktiskt ingen bal?

Jag lider med alla de föräldrar och elever som ska ta sig igenom detta. De som inte har någon att gå med och inte heller har råd. Jag vädjar till skolor som arrangerar avslutningsmiddagar och andra aktiviteter att ta ansvar för att alla elever ska känna sig välkomna och att skolavslutningen ska bli ett trevligt minne istället för en plåga.

/ Sara

PS. Dialogen med pojken i början av texten är inte från min nuvarande skola.

Reagera på inlägget:

Vi måste värna om tilliten till lärarna

I dag är begreppet ”tillit” på modet. Från politiskt håll driver man på för en mer ”tillits-baserad styrning” av offentlig sektor och menar att bland annat lärare ska få ökade möjligheter att vara proffs, befriade från pekpinnar
uppifrån. Regeringens utredning Tillitsdelegationen har arbetat med detta under några år och ska lägga fram förslag om hur tilliten kan stärkas.

Ökad tillit till professionen är bra, om det kombineras med rimliga förutsättningar och inflytande över det egna arbetet. Men det är en lång väg att vandra för att i praktiken nå dit. 

Lärare som var verksamma på 70- och 80-talen vittnar ofta om att de kände att det fanns en tillit till deras professionella kompetens och att denna tillit genomsyrade skolsystemet som helhet. 

Denna tillit har tyvärr försvunnit successivt och ersatts av kontroll och ökad styrning. Den professionella friheten för lärare har beskurits, en utveckling jag själv upplevt i mitt lärarjobb. När jag började jobba 1997 kunde man som lärare på min skola ställa upp med kort varsel på till exempel öppet hus. Man visste att man kunde ”få tillbaka” tiden senare. Det fanns utrymme för ett givande och tagande. I takt med alla effektiviseringskrav så försvann detta utrymme. Kontrollen ökade och friheten minskade. 

En kringskuren professionell frihet är en av anledningarna till att läraryrket har minskat i attraktivitet. Den minskade tilliten till, och ökande kontrollen av, lärarkåren har också bidragit till att arbetsgivarna i högre utsträckning ifrågasatt lärare. Man har inte lyssnat när lärare larmat om hög arbetsbelastning, stress och dålig arbetsmiljö. Ökad arbetsbelastning och bristande tillit har lett till ökad psykosocial ohälsa. Lärarjobbet, som egentligen är helt fantastiskt, minskar i attraktivitet och vi har en lärarbrist som tyvärr bara ökar.

Med denna dystra verklighet, parad med en beslutsamhet att det går att förändra, gick vi in i avtalsförhandlingarna med SKL. Ökad tillit kommer att ta tid, men kan vi på allvar börja prata om det som behövs för att göra läraryrket mer attraktivt, och därigenom se till så att fler (alla) elever möts av en legitimerad lärare i klassrummet, så har vi kommit en bra bit på vägen.

När vi inledde våra avtalsförhandlingar med SKL i mitten av januari visade de dokument vi utväxlat att vi stod långt ifrån varandra. Därefter har det förhandlats sedan mitten av januari och det har varit, och är, tufft. I skrivande stund vet jag inte om vi lyckas förhandlingsvägen eller inte, men vi är fast beslutna att göra vårt bästa för att övertyga SKL om att vi har förslagen som är bra både för våra medlemmar och som kan bidra till att lösa lärarbristen för arbetsgivarna. 

Lärarna är en profession som tar ansvar, men som måste ges frihet att utöva yrket under rimliga förhållanden för att det ska fungera.

Om en ökad tillit till professionen förverkligas är mycket vunnet. Läraryrkets attraktionskraft kan öka och lärarkåren kan på allvar få den status som den egentligen redan förtjänar. Självklart ska vi också som profession varje dag fortsätta ta vårt ansvar så att eleverna får de kunskaper de behöver. På så vis ska vi göra vårt för att förtjäna den tillit vi ber resten av samhället visa oss.

Åsa Fahlén, ordförande Lärarnas Riksförbund
Ledare i Skolvärlden #4 2018

Reagera på inlägget:

Läxhjälp för miljoner är rena rama valfläsket

Relaterat

Föräldrarnas plånbok ska inte styra, menar regeringen, om elever ska få läxhjälp eller inte. Det blir möjligt för skolor att ansöka om pengar för att arrangera läxhjälp. Det är också möjligt för andra organisationer att ansöka om bidrag för att arrangera läxhjälp. Regeringen är alltså nu för läxor med en sådan ekonomisk satsning. Föräldrars plånbok har varit, menar regeringen, ett medel att skapa en ojämlik skola och det vill man förhindra med dessa nyligt anslagna och öronmärkta medel.

Debatten om läxor finns ständigt och jämt, och alltjämt saknas både riktlinjer och krav. Läxor tas för givna. Medlen som destinerats är säkerligen ett första steg i en hårdare reglering av läxor. Det är mest politiker och föräldrar som diskuterar läxor. Bilden av läxor är att det är något trist, tungt och jobbigt. Läxorna ger ofta barn och unga ett stressfyllt och tungt liv. Hur kan man då förstå fenomenet läxor i dagens skola?

Skolan är historiskt formad och en tillbakablick visar att folkskolan inte alls tillkom enbart för att man skulle lära sig att läsa och skriva. Bönderna lärde sitt husfolk att läsa och skriva långt före folkskolans tillkomst. Vid 1800-talets mitt, när kyrkan höll på att tappa greppet om det svenska folkets liv och leverne, inrättades folkskolan som kyrkans förlängda arm och folkskolan skulle, vid sidan av kyrkan, disciplinera svenska folket. I det perspektivet kan man absolut förstå läxor. Det handlade om att ge en god arbetsfostran så att barnen och ungdomarna skulle kunna utvecklas till dugliga och ansvarskännande samhällsmedborgare. Den inställningen lever kvar.

Lär man sig bättre med läxor? Det är inte alls säkert. Det beror naturligtvis på många olika saker. Många äldre minns säkert utantilläxorna, särskilt psalmverserna. Hade man bra stöd hemma lärde man sig lustbetonat och effektivt. För många barn fanns inget stöd alls och då blev det istället bakläxa och mycket olust.

Multiplikationstabellerna var vanliga hemläxor som då handlade om ett mekaniskt rabblande för att befästa. Om repetition är kunskapens moder, så kanske läxorna fungerade bra. Läsläxorna handlade om att läser man mer, så blir man en bättre läsare, men frågan är om det ska ske med av regeringens betalda läxhjälp?             

Att gå till skolan behöver man för att utvecklas till en social samhällsmedborgare, inte enbart för att lära sig saker. Lära sig saker kan man göra överallt i samhället. Barn och ungdomar behöver alltjämt disciplineras för att bli goda och ansvarskännande samhällsmedborgare, men är hemläxor till vissa skolor och organisationer, betalda av regeringen, ett bra sätt att skapa en jämlik skola? Tveksamt, anser jag.

Läxor kan vara något som gör att barnen/ungdomarna lär sig att ta ansvar för sitt eget arbete, samtidigt som föräldrarna kan få en inblick i vad deras barn arbetar med i skolan. Läxor fungerar då som en slags information för föräldrar/vårdnadshavare. Läxor kan däremot absolut inte handla om att lära sig nya saker.

Skolarbetet ska utföras i skola under ledning av de professionella lärarna. Att överlämna till andra organisationer etc. att ta över lärarnas arbete är ett felaktigt tänkande. John Hattie, en australiensisk forskare, har gjort en forskningsöversikt där över 80 miljoner elever ingår. Hatties slutsats är att läxor generellt har en förhållandevis liten effekt på elevers lärande. För yngre barn kan svåra och trista läxor dessutom ge en negativ effekt och minska elevernas motivation för skolarbetet. Rätt utformade läxor med bra återkoppling och diskussion kan kanske vara bra, särskilt för de lite äldre eleverna. ”Konkret innebär detta att läxor, där lärarna inte aktivt diskuterar innehållet i elevernas svar, inte är en effektiv undervisningsstrategi”, skrev Skolverket när de berättade om Hatties forskningsresultat.

De öronmärkta medlen till vissa, skapar ändå olika förutsättningar för eleverna för skolarbetet och bidrar ändå till en ojämlik skola. Det är viktigt att regeringen funderar över läxor, inte bara stödjer läxhjälp ekonomiskt. Ska det vara läxor och läxhjälp? Beslutet om läxor, ska enligt mitt sätt att se, överlämnas till de professionella, dvs. lärarna, att hantera och framför allt att besluta om. Lärare har ett uppdrag att ansvara för verksamheten i förskola/skola. Läxor är och förblir en del av skolarbetet och hör därför till de professionella lärarnas ansvar och uppdrag. Hur ska man då få någon ordning och reda på läxor i skolan med stöd till vissa skolor och dessutom till vissa organisationer?

Ge skolan och lärarna tydliga mål och överlåt med fullt förtroende till de professionella lärarna att besluta om och i övrigt hantera läxorna i samråd med eleverna. Stärk basanslaget i stället för att skapa ett ansökningsförfarande. Vilken kvalitetsgaranti tänker sig regeringen ge för de organisationer som arbetar med läxhjälp på statliga medel?

Relaterat

Reagera på inlägget:

”Så kan praon bli värdefull och relevant för eleverna”

Jag har alltid tyckt att praon inom skolan varit bristfällig och otillräcklig. Den har byggt på tradition snarare än ambition. Jag har diskuterat detta med såväl lärare, skolledare och syv-kollegor men ofta landat i att varken de eller jag kan göra så mycket mer med praon än vad vi gemensamt gör. Därför ser jag faktiskt fram emot att praon nu ska bli obligatorisk.

Det jag har saknat inom prao är riktigt genomtänkta formuleringar om dess mål, syfte, innehåll och kvantifierbara utvärderingar.

  • Vad ska eleverna/skolan/arbetsgivarna lära sig under prao?
  • Varför ska prao finnas som en del av skolans undervisning?
  • Vilka ämnen ska integreras med prao?
  • Hur ser vi inom skolan till att skolan efterlever sitt mål med prao? Hur mäter vi på skolan att målen med prao uppnås?

Jag tycker att prao ska vara en angelägenhet på alla nivåer: nationellt, regionalt, kommunalt och till sist på skolnivå och individnivå.

Eleverna behöver känna att praon gör skillnad, att den ger något bestående och värdefullt samt att den är organiserad och planerad på ett respektfullt och seriöst sätt.

Företag och förvaltningar som erbjuder eleverna prao-tid gratis behöver också se att praon är värdefull och ger dem något tillbaka.

Skolan behöver ta tillvara detta på ett förnuftigt sätt.

För att visa att prao verkligen är en seriös och genomtänkt del av skolarbetet behöver skolorna få nationellt beslutade regler och stödmaterial, gärna i form av Allmänna råd från Skolverket, lärarhandledning och kommunerna behöver får ersättning för att inrätta någon form att SSA 2.0.

Som jag ser det behöver det finnas en tjänsteman på kommunal nivå som koordinerar praon så att alla elever kan garanteras en prao-plats och att praoplatserna räcker till och fördelas till skolorna. De företag och förvaltningar som tar emot eleverna behöver också en samordnare som upprätthåller kontakten och uppdaterar uppgifter mellan dem och skolorna, och som också kan gå in då det uppstår problem, oftast i form att stora skillnader i förväntningar och kommunikation mellan elev och praoplatshandledare.

Kanske behöver det också finnas en liten ekonomisk ersättning som prao-platserna kan få som tack för att de hjälper till att genomföra praon.  En obligatorisk prao kan kanske inte luta sig mot den frivillighet som råder idag och som det byggt på i många år. Praon liksom skolämnen behöver ha läromedel och budget som skolorna behöver kunna ha råd med.

Reagera på inlägget:

Sidor