Annons

Det märkvärdiga ordet 'och' – som det lätt kan bli för lite eller för mycket av

På sista tiden har jag haft anledning att fundera en del över de viktiga ordklasserna konjunktioner och subjunktioner i allmänhet, och konjunktionen ’och’ i synnerhet. ’Och’ är nämligen ett märkvärdigt ord, som det lätt verkar bli antingen alldeles för lite eller alldeles för mycket av.

Det sista intensiva passet i svenska med mina tvåor har handlat om grammatik, om att använda sina grammatiska kunskaper för att laborera med språket och upptäcka mönster i sitt eget språkbruk.

I sällskap med inspiratörer och grammatiknördar som Tomas Riad och Sara Lövenstam har vi dykt ner i satsschemats underbara värld, och ibland ganska förtvivlat försökt reda ut vad som är huvudsats och vad som är bisats och hur vi binder ihop de olika satserna i våra egna texter. Det är inte så lätt. Men det är minsann bra mycket mer spännande än det låter till en början, och plötsligt går liksom talgdankar upp.

Som för M, som sista svensklektionen kom till mig och sa: ”Du Katarina, titta här: när jag nu ser på min text så innehåller den ju visserligen både huvudsatser och bisatser – men mina konjunktioner är bra enformiga. Det är mest ’och’ hela tiden – och det är väl egentligen inget vidare?”

Nej, det var det nog inte, i hens text. En större variation av konjunktioner, bindeord, skulle ge texten bättre sammanhang och förtydliga inte bara att saker hör ihop utan också hur de hör ihop. Men ’och’ är inget dåligt ord, och under senvåren har jag ofta saknat just det lilla ordet i diskussionerna kring skola, pedagogik och läraruppdrag. Det finns nämligen så många ’och’ i svensk skola.

Det finns goda pedagoger och dåliga pedagoger (apropå debatten om skola i allmänhet).

Det finns undermåligt förberedda lärarstudenter och välförberedda lärarstudenter (apropå diskussionen om de obegripligt låga intagningssiffrorna till olika lärarutbildningar).

Det finns för läraryrket dugliga akademiker utan lärarutbildning och för läraryrket odugliga akademiker utan lärarutbildning (apropå diskussionen om hur vi ska kunna få lärare i våra skolor framöver).

Det finns förstelärare som gör ett bra jobb och förstelärare som gör ett dåligt jobb (apropå diskussionen om förstelärarnas bidrag i skolorna).

Det finns rättmätig kritik mot förstelärarreformen, rättmätig avundsjuka mot dem som blivit utnämnda och dessutom något som nog helt enkelt är simpel missunsamhet (apropå diskussionen om förstelärare).

Överallt finns det ett eller flera ’och’. För att faktiskt komma vidare i hur svensk skola ska förändras till det bättre måste alla ’och’ in i diskussionerna som förs, in i allas våra synpunkter, vi som vill vara med i debatten. Det är inte på ”ett sätt” (bra eller dåligt) i svensk skola. Just nu fungerar svensk skola på många sätt. Faktiskt på för många.

För alla ’och’  visar också på det stora misslyckandet: svensk skola blir enligt olika mätningar allt mindre likvärdig. Skillnaden mellan olika klassrum ökar. Det finns allt fler ’och’ istället för ett enda gemensamt omdöme om skolan. För några elever blir det vinstlotter – för andra nitlotter. Det är inte värdigt en välfärdsstat. Det är inte något som bygger en fortsatt välfärd.

Nu i dagarna slutar jag min lärartjänst för att börja arbeta på Skolverket. Med mig i bagaget har jag mina elevers lyckönskningar och förhoppningar, som jag ska ta fram de dagar då längtan tillbaka till klassrummets vibrerande samtal och energi blir stark. Jag har nämligen ett uppdrag att förvalta. Så här uttryckte min elev S det: ”hoppas att du kan fortsätta att hjälpa oss lika mycket indirekt i ditt nya jobb, som du gjort direkt i vårt klassrum”.

Jag ska försöka. Jag ska försöka allt jag kan. Och jag tror att en början är att i mina egna diskussioner, presentationer och samtal vara noggrann med att alltid ha med så många ’och’ som möjligt – så att bilden av skolan och det som där sker inte blir onödigt entydig.

Men målet ska vara ”entydigt”: en bra skola för varje elev, oavsett var, när, med vilken huvudman eller under vilken lärares ledning. Det målet är jag övertygad om att vi kan nå – med en gemensam insats, du och jag. Och där sitter ordet på rätt ställe, det lilla, men ock så viktiga ordet ’och’.

Reagera på inlägget:

Kollegialt lärande – utmanande eller osäkrar du revolvern?

Hur reagerar du när du hör ordet ”kollegialt lärande”? Känner du dig utmanad, sporrad och nyfiken – eller osäkrar du din revolver?

Häromveckan hade vi studiedag på skolan där jag arbetar. Den var bestämd sedan i somras, inskriven i kalendariet, fastlagd och säkrad. Till tid – inte till innehåll. När det frågades om innehållet på studiedagen fanns inga riktigt tydliga besked, mer än att det finns mycket att göra. Och det gör det ju.

Studiedagen hölls en onsdag. När det var en vecka kvar fanns fortfarande inget offentligt program. Fredag morgon (tre arbetsdagar kvar till själva dagen) kom ett mail till alla ämnesföreträdare på skolan. ”På förmiddagen vill vi att ämnesgrupperna arbetar med samsyn kring bedömning och betygsättning och eftersom ni är ämnesansvariga för de ämnesgrupper som finns med vill jag förtydliga det arbetet. Ni kommer att få några frågor för en inledande diskussion men i övrigt är det öppet för att arbeta utifrån de behov som finns. En del av er har kommit långt i arbetet med samsyn medan andra kanske inte har lika utvecklat arbete. Det står er därför fritt att utifrån era behov be era kollegor att ta med material såsom matriser, elevexempel, provfrågor och elevsvar eller annat ni önskar arbeta med.”  

”Står er fritt att”… Jo mors. Om jag ska leda en två och en halv timmes diskussion vill jag noga tänka igenom hur tiden bäst ska användas. Sedan vill jag naturligtvis att mina kollegor och jag ska leta fram det för diskussionen mest relevanta materialet, och det behöver man måhända en liten stund till att fundera över vilket det är. Jag behöver mer än tre redan fullmatade arbetsdagar på mig, och det gör mina kollegor också. Jag tar med största glädje emot två och en halv timmes ostört fördjupnings- och diskussionsarbete med mina ämneskollegor, men då vill jag som samtalsledare vara väl förberedd, och jag vill att mina kollegor också ska vara det. 

Det slags ”lösprat” som vi förväntades ägna oss åt den där studiedagsförmiddagen beskrivs ibland som ”kollegialt lärande”. Det är det inte. Att oförberett – ja, för hur mycket ämnesföreträdare jag än är så skakar jag inte fram genomtänkta förberedelser för ett oväntat ämnesmöte om två och en halv timme ur rockärmen – och osystematiserat ägna sig åt lösprat i grupper är INTE kollegialt lärande. Om någon hävdar det osäkrar jag min revolver!

Att däremot förbereda sig enskilt genom att läsa in sig på något, eller utifrån överenskomna riktlinjer sortera fram elevexempel av något slag, och sedan diskutera det med kollegor – det kan bli en start. Att sedan bestämma sig för gemensam utprövning av något är en bra fortsättning. Att därefter diskutera vad vi gjort, vad som fungerade och vad som inte gjorde det, det kan leda vidare. Och när vi gemensamt diskuterat hur vi fortsätter utvecklingen… ja, då har vi nog lärt oss något.

Min professionella utveckling är viktig för skolan – min, din och allas som arbetar i den. Jag är övertygad om att en väsentlig del av min professionella utveckling som lärare sker i utbyte med kollegor, och att det finns en verkligt hävstångsmässig förändringsmöjlighet i kollegialt lärande. Men det ska banne mig vara på riktigt då.

/Katarina

Reagera på inlägget:

Jag kräver en nationell strategi för skolans digitalisering

En kollega, som jag stött och blött texter med under drygt tio års arbete med läroböcker i religionskunskap, fick en gång Bildkälla: Photo by Sannse at the City of Birmingham Championship Dog Show, 30th August 2003frågan om hur jag är som samarbetspartner. Han svarade ”som en byracka, en blandning mellan terrier och labrador. En terrier som aldrig ger sig och en labrador som är pålitlig och stabil.”. Det är nog det finaste omdöme jag fått.

Jag lever kanske inte alltid upp till det omdömet – men jag vet att just nu behövs mer än någonsin en terriers envishet för att få till förändringar av skolsituationen i Sverige. Inte alla skolors situation i Sverige, för i många skolor är det på många sätt väldigt bra. Men det är alldeles för stor skillnad mellan olika skolors förutsättningar, och med terrierns envishet måste vi vara många som säger DET ÄR INTE OK. Och vi får inte bara säga det, vi måste faktiskt få till förändringar.

En av de saker som måste förändras är den svenska skolans arbete med digitala verktyg. Återigen, som en helhet. Enskilda skolor har goda förutsättningar, genomtänkta strategier, tydliga strukturer. Andra har knappt något. Och den enskilda eleven drar vinst- eller nitlotter för sin egen utveckling. Somliga har vinstlotter i bagaget redan, förutsättningar hemifrån, och för dem spelar en nitlott kanske inte så stor roll. Men för den som inget har – och inget får?

IT i skolan handlar inte om skojjsigheter och muntrationer. Det handlar inte om flashiga presentationer och färgglada tillägg. IT i skolan handlar om demokratiska rättigheter, förutsättningar att kunna förhålla sig till informationsflöden, sätt att påverka och sätt att uttrycka sig i en digitaliserad samtid. Dessutom ger IT i skolan möjlighet till nya typer av interaktion i klassrummet och till kollaborativt arbete och samspel långt utanför det. Men bara där det finns förutsättningar i form av vettiga redskap, kunniga lärare och strukturer som stödjer arbetet.

Man hade kunnat hoppas på att det här skulle liksom lösa sig av sig själv. Det har det inte gjort. Och jag tror att de flesta inser att det gör det inte framöver heller. Till en del beror det på att det inte verkar finnas tillräckligt tydligt incitament för att skolor och kommuner ska uppfatta det tvingande i skrivningarna i läro/ämnes/kursplanerna. Men det beror också på att de svårigheter som finns kring strukturer och verktyg är komplicerade, och kräver förändring – kanske till och med på lagstiftningsnivå. Det är inte rimligt att det som är lagligt i en kommun är olagligt i en annan, och det är inte heller rimligt att pedagogiskt arbete inte diskuteras utifrån sina egna förutsättningar, vad gäller de viktiga integritets- och säkerhetsfrågorna. Allt kan inte vara tillåtet – men allt kan inte heller vara förbjudet. Och det bör kunna råda samsyn om både vad vi kan och vad vi ska göra.

Därför behöver vi en nationell strategi för skolans digitalisering. Nu. Likvärdig och relevant skola – med en terriers envishet kommer jag, och många med mig, kräva det. Arbetet måste ta fart NU!

/Katarina

Reagera på inlägget:

Tre företeelser på ikt-mässan BETT

Bara det glittrar så? Nej, bilden är faktiskt inte från BETT2014, den är från "grannmässan" i det stora mässkomplexet, en mässa som handlade om tivoliattraktioner. Det var fullt av snurrande och blinkande manicker och skyltar om "entertainment" när man kikade in, och såg ganska outhärdligt ut faktiskt. 
Ibland är det så det talas om IT i skolan också, som glitter och utanverk och blinkande lampor, underhållning i stället för utbildning. Och visst finns det sånt - men det finns ännu mer av väl genomtänkta och i ordets verkliga mening utmanande och uppmuntrande verktyg för lärande. I alla fall på BETT. I alla fall i år.

Jag har aldrig tidigare varit på BETT, och visste nog inte riktigt vad jag skulle vänta mig när jag kom dit. Det jag fann var ett enormt utbud av olika mer eller mindre - oftast mer - intressanta vinklingar på hur IT kan hjälpa till att utveckla och/eller synliggöra lärande. Jämfört med tidigare år var det, enligt dem som kunde jämföra, ovanligt "trendfritt" i år, det vill säga det var inte nån enskild företeelse som slog igenom "överallt". Men när jag gick runt på mässan - och runt gick jag, i nästan tre hela dagar - tyckte jag ändå att jag hittade tre företeelser som ofta återkom.

För det första var det många utställare som satsat på digitala verktyg eller hjälpmedel som är plattformsoberoende. Det verkar inte som om särskilt många tror på "den enda rätta lösningen", eller "det stora samlade konceptet" där alla elever i en skola - eller ens i en klass - har samma slags grundutrustning. Android eller iOs, smartphone, surfplatta eller dator... tja, ska det funka måste det funka med alla varianter. Och jag måste säga att jag upplevde detta som en stor befrielse och möjlighet. Det här sättet att tänka skapar utrymme för den flexibilitet som jag tror är helt nödvändig för en uthållig IT-utveckling.

För det andra var det i princip rätt lite fokus på själva manickerna - fokus låg på interaktionen. Det handlar inte om vilken pryl man har utan vad man gör med den. IT som medel, inte som mål. Hur vill du samarbeta med dina elever? Hur vill du att de ska samarbeta? Vad vill du att de ska kunna göra? Laborera, bygga och programmera, skriva bättre, interagera i klassrummet, olika slags responsverktyg... Vi måste sluta tala om maskinerna och tala om vad vi vill göra med dem!

Och för det tredje handlade så mycket om kollaborativt arbete. Tillsammans! lyder stridsropet - kunskapsutveckling där samarbete och "bygg på varandras arbete" är både drivkraft och målbild. 

På en vägg mitt på mässgolvet ritade ett gäng unga tecknare upp framtidsförutsägelser från mässdeltagarna - förväntningar, farhågor, somligt på skämt och det mesta på allvar. En härligt hoppfull vägg blev det till slut, och jag bär särskilt med mig bilden jordklotet där klassrum utan gränser skapar kunskap som sprids för lika rättigheter och möjligheter. Worldwide. Och jag är en del av det!

/Katarina

Reagera på inlägget:

Årets nyårslöfte: jag ska inte ge upp

Någon uttryckte det så bra på twitter i början av januari (jag tror att det var kloka @Anna_Kaya): för mig firas nyår i augusti, det är ju då man börjar om som lärare. Just så är det ju! Det här fyrverkerisprakande och bubblande yrandet i midvinternatten är visserligen ofta en rolig tillställning – men det är ju mitt i det stora, pågående, omfattande och uppslukande läråret. Mina nyårslöften avges alltid (i god tro – för jag vet ju också att det är med dem som det med nyårslöften plägar vara: de hålls efter förmåga och inte efter bokstav) i augusti: nu ska jag utveckla detta, förbättra detta och sluta med detta...

Bildkälla: Firework in Vibonati, Riccardo PesceMen nyår är nyår, och världen är större än skolan (ja, större än nyåret i januari också – det finns all anledning att fira nyår minst en sju/åtta gånger under året i den svenska mångkulturella vardagen), och därför har förstås också jag slagits av tanken på nyårslöften inför 2014. Inte minst för att det är valår, supervalår, och för att den svenska skolan legat i skottlinjen i stort sett överallt under 2013. När resultaten från PISA  – som inte var oväntade, bara väldigt väldigt sorgliga - publicerades i december kändes det som om ett gammalt bekant uttryck blev tillämpligt; 2013 var vårt annus horribilis. Undermåliga reformer, undermålig undervisning, undermåliga lärare. I den nattsvarta bild som ofta givits i media blev kommunpolitikern i Skövde, som hävdade att lärare "kommer från den lägst intellektuellt presterande halvan av befolkningen" som ett förväntat bottenslag. Annus Horribilis.

Jag tror – och hoppas – att vi kan få många stora löften om skolan under supervalåret. Jag hoppas – mer än tror – att de ska vara långsiktiga, konstruktiva och prestigelösa. Jag önskar – mer än jag vågar hoppas – att många kunde följa utvecklingschefen Edward Jensingers löftesönskelista, publicerad på hans blogg i december.

Själv avger jag ett enda nyårslöfte inför 2014: jag ska inte ge upp. Jag ska inte ge upp tron på skolan som utbildnings-, utvecklings- och utmaningsarena för vår framtid, och jag ska inte ge upp om att få det samhälle som skolan är en del av att förstå att den uthålliga, prestigslösa, utvecklingsorienterade satsningen på elevers och lärares arbetssituation är en av de viktigaste nycklarna till en framtid värd att hoppas på. Jag ska inte ge upp. Det är bara ett enda löfte – men det är stort nog.

Bildkälla: Firework in Vibonati, Riccardo Pesce

Reagera på inlägget: