Annons

Årets nyårslöfte: jag ska inte ge upp

Någon uttryckte det så bra på twitter i början av januari (jag tror att det var kloka @Anna_Kaya): för mig firas nyår i augusti, det är ju då man börjar om som lärare. Just så är det ju! Det här fyrverkerisprakande och bubblande yrandet i midvinternatten är visserligen ofta en rolig tillställning – men det är ju mitt i det stora, pågående, omfattande och uppslukande läråret. Mina nyårslöften avges alltid (i god tro – för jag vet ju också att det är med dem som det med nyårslöften plägar vara: de hålls efter förmåga och inte efter bokstav) i augusti: nu ska jag utveckla detta, förbättra detta och sluta med detta...

Bildkälla: Firework in Vibonati, Riccardo PesceMen nyår är nyår, och världen är större än skolan (ja, större än nyåret i januari också – det finns all anledning att fira nyår minst en sju/åtta gånger under året i den svenska mångkulturella vardagen), och därför har förstås också jag slagits av tanken på nyårslöften inför 2014. Inte minst för att det är valår, supervalår, och för att den svenska skolan legat i skottlinjen i stort sett överallt under 2013. När resultaten från PISA  – som inte var oväntade, bara väldigt väldigt sorgliga - publicerades i december kändes det som om ett gammalt bekant uttryck blev tillämpligt; 2013 var vårt annus horribilis. Undermåliga reformer, undermålig undervisning, undermåliga lärare. I den nattsvarta bild som ofta givits i media blev kommunpolitikern i Skövde, som hävdade att lärare "kommer från den lägst intellektuellt presterande halvan av befolkningen" som ett förväntat bottenslag. Annus Horribilis.

Jag tror – och hoppas – att vi kan få många stora löften om skolan under supervalåret. Jag hoppas – mer än tror – att de ska vara långsiktiga, konstruktiva och prestigelösa. Jag önskar – mer än jag vågar hoppas – att många kunde följa utvecklingschefen Edward Jensingers löftesönskelista, publicerad på hans blogg i december.

Själv avger jag ett enda nyårslöfte inför 2014: jag ska inte ge upp. Jag ska inte ge upp tron på skolan som utbildnings-, utvecklings- och utmaningsarena för vår framtid, och jag ska inte ge upp om att få det samhälle som skolan är en del av att förstå att den uthålliga, prestigslösa, utvecklingsorienterade satsningen på elevers och lärares arbetssituation är en av de viktigaste nycklarna till en framtid värd att hoppas på. Jag ska inte ge upp. Det är bara ett enda löfte – men det är stort nog.

Bildkälla: Firework in Vibonati, Riccardo Pesce

Reagera på inlägget:

Facebook kommentarer