Annons

Det märkvärdiga ordet 'och' – som det lätt kan bli för lite eller för mycket av

På sista tiden har jag haft anledning att fundera en del över de viktiga ordklasserna konjunktioner och subjunktioner i allmänhet, och konjunktionen ’och’ i synnerhet. ’Och’ är nämligen ett märkvärdigt ord, som det lätt verkar bli antingen alldeles för lite eller alldeles för mycket av.

Det sista intensiva passet i svenska med mina tvåor har handlat om grammatik, om att använda sina grammatiska kunskaper för att laborera med språket och upptäcka mönster i sitt eget språkbruk.

I sällskap med inspiratörer och grammatiknördar som Tomas Riad och Sara Lövenstam har vi dykt ner i satsschemats underbara värld, och ibland ganska förtvivlat försökt reda ut vad som är huvudsats och vad som är bisats och hur vi binder ihop de olika satserna i våra egna texter. Det är inte så lätt. Men det är minsann bra mycket mer spännande än det låter till en början, och plötsligt går liksom talgdankar upp.

Som för M, som sista svensklektionen kom till mig och sa: ”Du Katarina, titta här: när jag nu ser på min text så innehåller den ju visserligen både huvudsatser och bisatser – men mina konjunktioner är bra enformiga. Det är mest ’och’ hela tiden – och det är väl egentligen inget vidare?”

Nej, det var det nog inte, i hens text. En större variation av konjunktioner, bindeord, skulle ge texten bättre sammanhang och förtydliga inte bara att saker hör ihop utan också hur de hör ihop. Men ’och’ är inget dåligt ord, och under senvåren har jag ofta saknat just det lilla ordet i diskussionerna kring skola, pedagogik och läraruppdrag. Det finns nämligen så många ’och’ i svensk skola.

Det finns goda pedagoger och dåliga pedagoger (apropå debatten om skola i allmänhet).

Det finns undermåligt förberedda lärarstudenter och välförberedda lärarstudenter (apropå diskussionen om de obegripligt låga intagningssiffrorna till olika lärarutbildningar).

Det finns för läraryrket dugliga akademiker utan lärarutbildning och för läraryrket odugliga akademiker utan lärarutbildning (apropå diskussionen om hur vi ska kunna få lärare i våra skolor framöver).

Det finns förstelärare som gör ett bra jobb och förstelärare som gör ett dåligt jobb (apropå diskussionen om förstelärarnas bidrag i skolorna).

Det finns rättmätig kritik mot förstelärarreformen, rättmätig avundsjuka mot dem som blivit utnämnda och dessutom något som nog helt enkelt är simpel missunsamhet (apropå diskussionen om förstelärare).

Överallt finns det ett eller flera ’och’. För att faktiskt komma vidare i hur svensk skola ska förändras till det bättre måste alla ’och’ in i diskussionerna som förs, in i allas våra synpunkter, vi som vill vara med i debatten. Det är inte på ”ett sätt” (bra eller dåligt) i svensk skola. Just nu fungerar svensk skola på många sätt. Faktiskt på för många.

För alla ’och’  visar också på det stora misslyckandet: svensk skola blir enligt olika mätningar allt mindre likvärdig. Skillnaden mellan olika klassrum ökar. Det finns allt fler ’och’ istället för ett enda gemensamt omdöme om skolan. För några elever blir det vinstlotter – för andra nitlotter. Det är inte värdigt en välfärdsstat. Det är inte något som bygger en fortsatt välfärd.

Nu i dagarna slutar jag min lärartjänst för att börja arbeta på Skolverket. Med mig i bagaget har jag mina elevers lyckönskningar och förhoppningar, som jag ska ta fram de dagar då längtan tillbaka till klassrummets vibrerande samtal och energi blir stark. Jag har nämligen ett uppdrag att förvalta. Så här uttryckte min elev S det: ”hoppas att du kan fortsätta att hjälpa oss lika mycket indirekt i ditt nya jobb, som du gjort direkt i vårt klassrum”.

Jag ska försöka. Jag ska försöka allt jag kan. Och jag tror att en början är att i mina egna diskussioner, presentationer och samtal vara noggrann med att alltid ha med så många ’och’ som möjligt – så att bilden av skolan och det som där sker inte blir onödigt entydig.

Men målet ska vara ”entydigt”: en bra skola för varje elev, oavsett var, när, med vilken huvudman eller under vilken lärares ledning. Det målet är jag övertygad om att vi kan nå – med en gemensam insats, du och jag. Och där sitter ordet på rätt ställe, det lilla, men ock så viktiga ordet ’och’.

Reagera på inlägget:

Facebook kommentarer