Annons

Kollegialt lärande – utmanande eller osäkrar du revolvern?

Hur reagerar du när du hör ordet ”kollegialt lärande”? Känner du dig utmanad, sporrad och nyfiken – eller osäkrar du din revolver?

Häromveckan hade vi studiedag på skolan där jag arbetar. Den var bestämd sedan i somras, inskriven i kalendariet, fastlagd och säkrad. Till tid – inte till innehåll. När det frågades om innehållet på studiedagen fanns inga riktigt tydliga besked, mer än att det finns mycket att göra. Och det gör det ju.

Studiedagen hölls en onsdag. När det var en vecka kvar fanns fortfarande inget offentligt program. Fredag morgon (tre arbetsdagar kvar till själva dagen) kom ett mail till alla ämnesföreträdare på skolan. ”På förmiddagen vill vi att ämnesgrupperna arbetar med samsyn kring bedömning och betygsättning och eftersom ni är ämnesansvariga för de ämnesgrupper som finns med vill jag förtydliga det arbetet. Ni kommer att få några frågor för en inledande diskussion men i övrigt är det öppet för att arbeta utifrån de behov som finns. En del av er har kommit långt i arbetet med samsyn medan andra kanske inte har lika utvecklat arbete. Det står er därför fritt att utifrån era behov be era kollegor att ta med material såsom matriser, elevexempel, provfrågor och elevsvar eller annat ni önskar arbeta med.”  

”Står er fritt att”… Jo mors. Om jag ska leda en två och en halv timmes diskussion vill jag noga tänka igenom hur tiden bäst ska användas. Sedan vill jag naturligtvis att mina kollegor och jag ska leta fram det för diskussionen mest relevanta materialet, och det behöver man måhända en liten stund till att fundera över vilket det är. Jag behöver mer än tre redan fullmatade arbetsdagar på mig, och det gör mina kollegor också. Jag tar med största glädje emot två och en halv timmes ostört fördjupnings- och diskussionsarbete med mina ämneskollegor, men då vill jag som samtalsledare vara väl förberedd, och jag vill att mina kollegor också ska vara det. 

Det slags ”lösprat” som vi förväntades ägna oss åt den där studiedagsförmiddagen beskrivs ibland som ”kollegialt lärande”. Det är det inte. Att oförberett – ja, för hur mycket ämnesföreträdare jag än är så skakar jag inte fram genomtänkta förberedelser för ett oväntat ämnesmöte om två och en halv timme ur rockärmen – och osystematiserat ägna sig åt lösprat i grupper är INTE kollegialt lärande. Om någon hävdar det osäkrar jag min revolver!

Att däremot förbereda sig enskilt genom att läsa in sig på något, eller utifrån överenskomna riktlinjer sortera fram elevexempel av något slag, och sedan diskutera det med kollegor – det kan bli en start. Att sedan bestämma sig för gemensam utprövning av något är en bra fortsättning. Att därefter diskutera vad vi gjort, vad som fungerade och vad som inte gjorde det, det kan leda vidare. Och när vi gemensamt diskuterat hur vi fortsätter utvecklingen… ja, då har vi nog lärt oss något.

Min professionella utveckling är viktig för skolan – min, din och allas som arbetar i den. Jag är övertygad om att en väsentlig del av min professionella utveckling som lärare sker i utbyte med kollegor, och att det finns en verkligt hävstångsmässig förändringsmöjlighet i kollegialt lärande. Men det ska banne mig vara på riktigt då.

/Katarina

Reagera på inlägget:

Facebook kommentarer