Annons

Sätt professionen i centrum för ett bättre skolsystem

Det är hemskt glädjande att regeringen nu har fattat beslut om att agera utifrån en av Skolkommissionens interimistiska förslag, det om ett socioekonomiskt baserat tillägg av finansieringen av skolan. Det är oerhört glädjande och kommer att göra skillnad för förutsättningarna för en mängd lärare och rektorer i de mest utsatta kommunerna i Sverige. Jag hoppas att man utöver det gör en verklig översyn av det korrumperande och ologiska skolpengsystemet som vi har och som alla utländska forskare jag träffar blir så oerhört förvånade och oroade över.

I övrigt hoppas jag mer på en helt annan typ av reformer än de vi har sett de senaste decennierna. Reformer som vågar ge tillbaka makt till lärare och som skapar en forskningsbaserad skol- och undervisnings-utvecklingskultur i den svenska skolan.

Det var i det perspektivet som jag i mitt förra inlägg lyfte Anthony Bryk och hans kollegors utvecklingsidéer. Där nämnde jag att Bryk med fleras modell kanske kan betraktas som kollegialt lärande 2.0.

Jag tänkte att jag kanske behöver utveckla detta lite. Vad menar jag med kollegialt lärande 1.0 i så fall och kanske till och med – vad skulle kunna vara betaversionen kollegialt lärande 0.5?

Jag tror man skulle kunna betrakta matematik-, läs-, specialpedagogik- och så vidare-lyftet som betaversionen kollegialt lärande 0.5. I den här betaversionen lär sig lärare att samarbeta kring undervisning, men de är fortfarande skrivna på näsan av staten vad det är de behöver utveckla. Man kan välja mellan moduler men någon har bestämt vilka moduler som ska utvecklas.

Problemet är bara att mycket forskning om skol- och undervisningsutveckling visar att den här typen av masslösningar eller ”one size fits all-insatser” inte har så stor effekt. I vissa fall råkar de träffa rätt och då utvecklas en lärares undervisningsskicklighet snabbt. Men för andra lärare är modulen för lätt eller för svår eller orelevant och då händer det inte lika mycket. I värsta fall kan det leda till negativa effekter för att en lärare tappar sugen eller får ett förakt för systemet.

Förstå mig rätt. Det är jättebra att vi har börjat jobba tillsammans och har börjat utveckla undervisningen. Det har påverkat svensk skola på djupet. Samtalet om undervisning och fortbildning/professionellt lärande ser helt annorlunda ut i Sverige nu jämfört med för ett par år sedan tack vare de här lyften. Men vi kan ännu bättre.

Kollegialt lärande 1.0 är undervisnings- och skolutveckling av det slag som till exempel Timperley skisserar i sina böcker och artiklar. I hennes modeller utsätts inte lärare för mer eller mindre träffsäkra, men i någon mån slumpmässiga, insatser i syfte att utveckla deras kunskaper. I kollegialt lärande 1.0 undersöker lärare och skolledare tillsammans den undervisning som man håller på med. Vad har man för brister och hur ska man utveckla sig bort från dem? Vad behöver vi för att kunna göra något annorlunda? Vilka andra upplevelser av undervisning ska vi ge eleverna och hur ska vi utvärdera om vi blir bättre på det vi försöker förbättra?

Kollegialt lärande 1.0 är alltså när lärare och skolledning tar ansvar för sin egen professionella utveckling och lärande och arbetar sig fram emot en allt bättre praktik på den skola man arbetar på. Det är en ständigt pågående utvärderad undersökning av sin praktik och den metodik man använder.

Vad är då 2.0 och vad är det starka i Bryk och hans kollegors vision? Det är att de har en modell för hur kunskapen som man erövrar på varje skola ska kunna spridas i ett helt skolsystem. Det handlar om hur professionernas utvecklingsarbete kan komma i centrum för ett skolsystems utveckling. Det bygger på en väldigt enkel princip. I skolan arbetar omkring 250 000 akademiskt utbildade och tänkande människor. Om vi ger dem en chans och modeller för att utveckla skolan är det svårt att tänka sig att det kan gå fel. Men för att det ska ske krävs att man vågar ge dessa djupt engagerade människor en chans att visa hur duktiga de är. Att man vågar släppa greppet och ge dem möjligheten samtidigt som man bygger upp de stödsystem och nätverk som behöver skapas.

Det här är något som både utbildningsdepartementet, de som utreder skolsystemet och lärarprofessionen just nu behöver tänka på men också något man kan börja med ute hos varje huvudman. Vilken typ av experimenterande sker ute i skolorna? Vilka erfarenheter görs? Hur kan vi skapa möjligheter för lärare och rektorer att dela med sig av sina utvärderade försök?

Men för att det ska ske måste man hos huvudmännen börja bygga nätverk för detta och också att lyssna till sina lärare och inte minst till sina rektorer. Det förvånar mig oupphörligen i kontakter med olika huvudmän i Sverige att man inte tar tillvara den utbildning, den kompetens, den skicklighet och det engagemang som svenska rektorer har.

Reagera på inlägget:

”Kollegialt lärande 2.0” kan vara lösningen för svensk skola

OECD presenterade igår en rapport om utbildning. Det är den så kallade ”Education at a glance” som är precis vad det låter som. Den är tänkt som en kortfattad översikt av olika utbildningssystem och för de olika länderna finns också specifika landsrapporter.

Rapporterna är fulla av jämförande statistik och en guldgruva för den som har tid och intresse för att jämföra olika skolsystem. Man kan jämföra hur mycket man spenderar, på vad och när i skolsystem. Hur många procent som lämnar skolan med betyg med mera.

För svensk del konstaterar man att svensk förskola är väl finansierad och en viktig grund för en bra skolgång men att vi i andra änden i högre grad än många länder misslyckas med att ge ungdomar en gymnasieutbildning. Man nämner också det predikament som vi står inför vad gäller tillgången till lärare och deras lönenivå.

Det var inga nyheter och även om ”Education at a glance” är spännande och kan användas till mycket är det naturligtvis av högsta vikt att vi vänder blicken inåt. Vad är det vi egentligen vill uppnå med vårt skolsystem. Oavsett genomsnittet i OECD – är det genomsnittliga vi vill vara? Vi var inte det en gång. Vi var ett föregångsland. I inget annat land lärde sig så stor andel av barnen läsa, till exempel, fram till 1990-talet.

Vi har kommit långt vad gäller jämställdhet – vill vi vara genomsnittliga där? Läsningen av den svenska rapporten från OECD gör att jag börjar fundera över den svenska situationen.

Jag handleder rektorer i olika sammanhang och pratar mycket om motivation. En fråga jag ställer är vad är det som får lärarna i Finland att arbeta.

Ärligt? De har ingen skolinspektion som jagar dem eller kommer ut och sätter sig i deras klassrum. De har inga nationella prov av det slag vi har i Sverige och de stickprov de gör offentliggörs inte. De har ingen individuell lönesättning av det slag vi tror på i Sverige. Vad har finska lärare för anledning att arbeta egentligen?

Varför jag ställer den här frågan och varför den blir aktuell för mig är för att jag har anledning att läsa om Anthony Bryk och hans kollegors fantastiska bok ”Learning to improve. How Americas schools can get better at being better” (som ska komma ut på svenska på Studentlitteratur i början av nästa år). Anthony Bryk har stora erfarenheter av misslyckade skolreformer i USA.

Det är påfallande hur likt mycket har varit mellan USA och Sverige. Samma typ av storskaliga reformer med inget eller lite forskingstöd och samma alienering av lärarkåren och samma nonchalans inför den verklighet de upplever som vi har sett i Sverige och som har skapat den kris för läraryrket som vi upplever och som syns i OECD:s data.

Det blir nästan underhållande när han beskriver försök i USA med mervärdesmodeller, korta lärarutbildningar för toppelever eller försök med ekonomiska incitament för skolutveckling. Allt det känner vi igen från svensk skoldebatt, där den ena reformatorn efter den andre, drabbad av vad Bryk och hans kollegor kallar ”lösningsfeber”, vill avhjälpa alla skolans problem med sitt magiska reform-trollspö.

Och lika säkert som amen i kyrkan har de (och kommer de troligen framöver) att misslyckas gång på gång för att de inte närmar sig skolan med respekt för komplexiteten, variationen och de högutbildade, välmotiverade människor som faktiskt arbetar där.

Den förändringsforskning som de utgår från innehåller ett verkligt hopp, ett hopp som bygger på att deras modeller är både beprövade och visat sig fungera.Bryk och hans kollegor menar att vi måste börja tänka annorlunda kring skolreformer och använda oss av all den forskning som finns kring hur man faktiskt utvecklar inom komplexa system och yrken. De menar att alla som arbetar i skolan ska vara engagerade i att förändra sin verksamhet och ha stöd i det av forskare och andra personer och ingå i förändringsnätverk så att det man provar på ett ställe och som man kommer på fungerar bra kan sprida sig till ett annat område. Och att man gör detta med början i den mycket komplexa lokala verklighet man verkligen befinner sig i.

Annars kan skolutveckling vara oerhört frustrerande. I Västerås avslutar man just ett stort projekt inom matematik som på många sätt har varit väldigt bra och utvecklande för kommunen och för dess medarbetare, men de faktiska resultaten i form av mätbara effekter på elever är ganska svaga.

Detsamma gäller matematiklyftet i de studier som hittills är gjorda. Den analys forskare gör i Västerås är att en orsak till det är man beroende på satsningens och forskningens inneboende logik har utsatt alla lärare på alla skolor för samma ”behandling”. För en del lärare har det man fått varit precis det man behövde, det utmanande på precis rätt nivå för att man skulle kunna ta nya steg framåt och för de lärarna och deras elever har satsningen varit väldigt bra. Men för de lärare för vilka projektet var för avancerat eller för grundläggande så innebär det inget – och kan kanske till och med vara skadligt på grund av en alienerande effekt.

Det här kommenterar Bryk och hans kollegor också och menar att man börjar i fel ända. Man bör istället börja i de enskilda skolornas unika samansättning av kompetenser och utmaningar och där börja experimentera med lösningar och insatser och se vad som fungerar. Och i det arbetet finns det inga som är bättre skickade eller lämpliga än de som arbetar där. Det här är något som jag känner igen så väl. Jag har genom åren samlat på mig en bank av fantastiska exempel på utveckling av undervisning. I nästan samtliga dessa fall handlar det om skolledare och lärare som utifrån sin situation har hittat på unika insatser som lösningar på problem de velat komma åt.

Faktiskt stämmer det väl in också på satsningen i Västerås. När man pratar med människor i Västerås kommun om satsningen nämner de en del ingredienser i projektet som extra viktiga. I dessa fall var det saker som lades till i projektet efter de första kontakterna med skolorna. Det vill säga de uppstod ur den lokala kontexten men som en produkt av en dialog mellan forskare och skola.

Nu har många lärare i Sverige erfarenheter att tillsammans jobba med sin undervisning. Nu kanske det börjar bli dags att man på allvar driver undervisningsutveckling och att det man kommer fram till tas till vara i skolsystemet på ett systematiskt sätt?Jag och Bryk, med flera, säger inte med detta alls att man ska lämna skolor och lärare i fred så blir allt bra. För att lokal utveckling ska bli verklighet krävs både utmaningar, ledarskap och kompetenser. Det krävs att någon kommer och hjälper en ut ur ens bekvämlighetszoner och en organisation för det. Och det är här Bryk och hans kollegor erbjuder ett system för hur man kan göra det. Man skulle kunna kalla deras vision för ett kollegialt lärande 2.0.

Jag skulle rekommendera alla skolpolitiker och skoltyckare, såväl som all personal på skolmyndigheterna och utbildningsdepartementet, att läsa Bryk och hans kollegors bok och börja fundera på hur vi kan bygga upp ett sådant system. Vilka institutioner och incitament behöver vi ha för att skapa det? Det är en verklig och dessutom realistisk forskningsbaserad vision de målar upp. Om vi lättvindigt kan importera dåliga idéer som de redan provat i USA kan vi väl kanske ta till oss lite av reflekterad och underbyggd fungerande kunskap och modeller också?

Eller?

Reagera på inlägget:

Öppet brev till Gustav Fridolin om nya prao-lagen

Hej Gustav!

Jag har jobbat som studie-och yrkesvägledare i väldigt många år, främst inom grundskolan, och jag nog skickat ut omkring minst tusen elever på prao. Mina erfarenheter av detta kan sammanfattas som såhär:

* Eleverna fick värdefulla arbetslivserfarenhet som i bästa fall också gav dom nyckeln till sommarjobb och extrajobb och stärkt självförtroende.

* Eleverna fick möjlighet att testa nått annat än skolarbete och få beröm för sina sociala förmåga.

* Deras val av praoplats har inte haft så hemskt mycket att göra med deras gymnasieval.

* Lärarna tog inte alltid tillfället i akt att engagera sig i prao utan istället ägnade de sig ofta åt att se praoperioderna som lite av andrum för att rätta prov och annat administrativt lärararbete.

* Skolorna hade inga särskilda mål eller ambititionet med prao.

* Det fanns inga riktlinjer för hur prao skulle organiseras utan oskrivna rutiner enligt 'såhär har vi alltid gjort' mer tradition än profession.

* Prao innebär för mig som syv och mina syvkollegor en massa administration som vår utbildning inte rustat oss för, jag jagade praolappar som skulle lämnas in ibland utan stöd eller hjälp av lärarna.

* Arbetet med prao krockade med vägledningen. Det fanns inget värde i att bli irriterad på elever som inte lämnade in lappar i tid istället för att bygga upp ett förtroendebyggamde relation inför vägledningen.

* När jag kom som ny syv till en skola och frågade rektor om hur skolan skötte prao fick jag ingen info utan istället fick jag fråga mina kollegor i skolorna i området.

* Det fanns i bästa fall en prao-samordare som skaffade praoplatser och gav skolorna listor med praoplatser att dela ut till eleverna så att de själva inte skulle behöva skaffa dom själva.

* I små kommuner med ytterst begränsat arbetsliv, både offentligt och privat kan det vara en nästa omöjlig utmaning att få tag på praoplatser. 

Enligt de senaste allmänna råd för arbetet med studie-och yrkesvägledning på skolan som Skolverket gav ut 2013 ska studie-och yrkesvägledning i vid bemärkelse vara hela skolans ansvar och till vid bemärkelse är prao ett utmärkt exempel. prao skulle enligt denna skrivelse mycket väl integreras i alla skolämnen men då krävs ett verktyg som även lärare kan hantera så att prao intet enbart hamnar på syvs bord.

Därför tycker jag att regeringen ska ge Skolverket i uppdrag att utfärda allmänna råd för prao och att Svenskt näringsliv och SKL behöver vara med på tåget så att alla elever kan garanteras en praoplats som ligger i deras hemkommun. Inte alla skolor/kommuner har råd att bekosta arbetsresor utanför kommunen för eleverna.

Det är också viktigt att villkoren för prao blir likvärdiga över hela landet om verksamheten ska vara obligatorisk. En annan aspekt handlar om finansiering av prao, verksamheten kostar pengar. Eleverna ska ha lunch och ibland busskort i samband med prao, detta måste skolorna ha råd med. Någon ska också belönas för att samordna prao så att alla elever kan få en praoplats åt gå till. 

Jag hoppas att mina synpunkter kan komma regeringen till nytta för det fortsatta arbetet i utformandet av det praktiska spörsmålen kring prao.

Vänliga hälsningar 
Lotta Lindström

Reagera på inlägget:

Välkommen till världens bästa yrke

Hej och välkommen till lärarutbildningen.

Du har valt en utbildning som har varit i slagfältet länge. Lärarutbildningen diskuteras ständigt, precis som skolan. Alla har erfarenheter av skolan, lärare och lärande och det kommer du att märka eftersom många är kvicka på att dela med sig av sina erfarenheter och inte allt för sällan dessutom har diverse lösningar på problemen.

Partierna tycks inte komma överens om hur skolan bör se ut och de är inte försiktiga med att skylla de problem som uppstår i skolans värld på varandra.

Lärarutbildningen får ständigt kritik för dess låga nivå och du kommer säkerligen få höra att fler söker till ”Paradise Hotel” än till vår utbildning, precis som att det går att komma in på utbildningen med 0,05 poäng på Högskoleprovet.

Under utbildningens gång kommer det säkerligen förekomma dåliga föreläsare, få antal lektionstimmar och tvivel huruvida det är rätt utbildning.

Under mitt första år kände jag ofta att jag fick försvara min utbildning eftersom den ständigt kritiserades och nedvärderades av andra studenter men också från personer i min omgivning. Jag kände en stor press på mig att prestera bra eftersom jag hade hört så många gånger om hur lätt det var att komma in och att det därför inte borde vara några problem att klara kurserna.

Visst kommer det säkerligen vara så att vissa kurser kommer kännas väldigt enkla och att det inte krävs så mycket av dig som student men jag är helt övertygad om att du kommer känna dig utmanad och tycka att det håller en hög och akademisk nivå där du måste studera hårt för att ta dig genom.

Det kommer vara dåliga perioder under utbildningen, precis som det kommer att vara bra perioder. Du kommer säkerligen tvivla huruvida du har valt rätt och om det verkligen är lärare som du vill bli.

När du kommer ut på VFU och hamnar hos en handledare som inte har genomgått en handledarutbildning eller ens har tid att ta emot dig så kommer du säkert att känna en uppgivenhet som gör det enkelt att vilja ge upp. Men sen när du kommer ut och har en bra VFU hos en helt fantastisk handledare som utmanar dig och får dig att nå din fulla potential, då kommer du känna något annat än uppgivenhet.

För oavsett hur mycket politikerna pratar om att reformera skolan och hur mycket kritik lärarutbildningen får så är det vi som vet. Vi vet vad vi kan och vad vi behöver.

Under utbildningens gång kommer du att märka att du tar ansvar för din kunskapsinhämtning och helt plötsligt så har du lärt dig hur mycket som helst på en utbildning som utmålas som värdelös.

För när du sen arbetar i klassrummet och upplever hur bra lektioner du håller och hur mycket du älskar att undervisa, samtidigt som du ser att eleverna lär sig något och du känner att du når dem, då kommer jag att hälsa dig välkommen till världens bästa yrke.

Reagera på inlägget:

Förväntningar och verklighet

En ny termin väntar. Många förhoppningsfulla elever börjar skolan och ännu fler fortsätter sin skolgång. Men det är också många nya lärar- och vägledarstudenter som börjar sin utbildning och sin yrkesbana. Även där är förväntan stor. 

En del kommer dock att drabbas av ”praxischocken” när de möter verkligheten på sin VFU (verksamhetsförlagd utbildning), som ni kan läsa om i detta nummer på sidan 30. Nästan var fjärde lärarstudent hoppar av och det är inte ovanligt att man gör det under sin första VFU. Ytterligare en del lämnar yrket under de första åren som lärare. Om man hoppar av för att man känner att ”det här var ingenting för mig”, så må det vara hänt, kanske det är bra – men om man känner att man inte får en bra VFU eller introduktion, då är det illa.  

Jag tror att avhoppen kan minska om man stärker såväl VFU:n som introduktionsåret. Det måste finnas bra villkor, både för de nya lärarna och för de lärare som ska vara mentorer. Det är en investering och ett bra sätt att ta tillvara all den erfarenhet som finns i lärarkåren. Det är god hushållning med resurser, både för samhället och för individerna.

Det handlar framför allt om tid, men det handlar också om ekonomisk ersättning. Hittar man bara vägar i detta, där studenten/den nyexade och den som är mentor har lite mindre undervisning blir förutsättningarna bättre för en god VFU respektive introduktion i yrket. 

Jag hoppas också att förslagen från Skolkommissionen på ett professionsprogram som ska hjälpa och stärka lärarna, bidrar positivt. Det måste vara ett krav att det ska vara erfarna, kvalificerade lärare som får vara VFU-handledare eller mentorer åt nya lärare och att det värderas rätt. Det betyder att det både blir en bättre VFU/introduktion, men också att man känner som yrkesverksam lärare med många års erfarenhet, att den är värd något. Det är tyvärr många som inte känner det i dag.     

Jag utgår ifrån att man i Björn Åstrands utredning om nationell samling för läraryrket, som lägger sitt slutbetänkande i december, kommer att ta tag i detta. Han ska föreslå åtgärder som ska ge lärare och skolledare bättre förutsättningar att utföra sina uppdrag. Bland annat ska man se över legitimations- och behörighetsreglerna samt karriärvägsreformen. Men jag hoppas även att man fångar upp VFU:n och introduktionen för nya lärare.  

Det är också nödvändigt med olika och fler vägar in till läraryrket, men samtidigt är det viktigt att behovet av flera vägar in inte gör att kraven sänks. Har du en akademisk utbildning sedan tidigare är det självklart att du ska kunna skaffa dig de nödvändiga kunskaperna när det gäller pedagogik och metodik för att kunna bli lärare. Det behöver finnas utbildningsvägar som är flexibla. Inte flexibla i kvalitet, men flexibla i innehåll beroende på vad man behöver. 

Även den som kanske inte direkt visste att det var just lärare hen ville bli, men som efter en annan yrkesingång upptäckt det senare i livet, måste utbildningssystemet kunna fånga upp. Behovet av både fler lärare och fler studie- och yrkesvägledare är stort.

Välkomna till världens mest fantastiska och roliga yrken!

Åsa Fahlén, ordförande Lärarnas Riksförbund
Ledare i Skolvärlden #6 2017

Reagera på inlägget:

Sidor