Annons

En seger för skolbiblioteken

Efter en myllrande bokmässa, flertalet spännande samtal med skolledare och förvaltningsledning samt en rad föreläsningsuppdrag samlar jag mina intryck i ett blogginlägg.

Skolbibliotek har seglat upp som ett hett ämne på den politiska agendan. Från den 1 juli 2018 ska skolbiblioteket verka som en pedagogisk funktion. Skolbiblioteksfunktionen ska arbeta med språkutveckling och digital kompetens i undervisningen, det vill säga skolbiblioteket har snart det formella uppdraget att verka målppfyllande i undervisningen som jag och andra med mig visat att det kan och bör ha. Något som min dåvarande kollega Teo Graner och jag beskrev 2014 i vår bok ”Bibliotekarien som medpedagog”, där vi definierade skolbiblioteket som en pedagogisk funktion. 

Att skolbiblioteket definieras som en pedagogisk funktion är en oerhörd seger för Sveriges elever som nu får de skolbibliotek de har rätt till, men plötsligt uppstår skolbiblioteksrelaterad problematik för landets skolledare. Hur ska skolbiblioteket, som i många fall fört en undanskymd tillvaro utan koppling till skolans pedagogiska kärnverksamhet, kunna verka måluppfyllande? Plötsligt lyfts frågor om fackutbildade skolbibliotekarier, pedagogisk måluppfyllelse, kvalitetsutvärdering och funktionella lärmiljöer i samband med diskussioner om skolbibliotek. Skolbiblioteket, som ibland setts som ett praktiskt sätt att lösa skolans tjänstefördelningsproblem, får nu en helt annan roll. Visst kan man resonera utifrån att skolledarna borde ha sett skolbibliotekets verksamhet som en del av skolans pedagogiska verksamhet redan tidigare, men skolledare är precis som de flesta av oss pragmatiker. De har en budget som ska bekosta ett visst innehåll och de kommer att prioritera verksamheter med tydliga lagkrav och föreskrifter. Från den 1 juli nästa år finns det pedagogiska krav på skolbiblioteksfunktionen och det finns därmed ett stort kompetensbehov gällande skolbibliotek hos flertalet rektorer. 

I samband med bokmässan föreläste jag om min senaste bok, ”Skolbiblioteket som pedagogisk investering”. Vad är bakgrunden till dagens situation, vilka är utmaningarna och vad krävs för att solbiblioteket ska bli den pedagogiska investering det kan och bör vara? Vilka professionsrelaterade utmaningar står skolledare och skolbibliotekarier inför? Ett flertal tunga frågor behöver belysas och det krävs tydliga strategier för att nå konkreta resultat. Skolverkets och Skolinspektionens intresse för boken indikerar att det är synnerligen relevanta frågor som lyfts i boken.

Men om nu skolbiblioteket definierats som en pedagogisk funktion så är nästa steg att tydligt definiera vad det i praktiken innebär. Den särskilda kvalitetsgranskning av skolbiblioteket som pedagogisk funktion som genomförs under hösten har till uppgift att ta fram framgångsfaktorer för goda skolbibliotek och definiera vad som läggs in i begreppet skolbibliotek. Något som jag och många med mig ser fram emot eftersom det blir utgångspunkten för det fortsatta arbetet med att skapa skolbibliotek som spelar en aktiv roll för elevernas måluppfyllelse.

Reagera på inlägget:

Dalamodellen är inte ny – men mycket bra

Det råder stor lärarbrist, framför allt i grundskolan (Skolverkets statistik 2016/17). Nu satsar Dalaregionen stort för att få flera behöriga lärare. Det blir möjligt för lärarstudenter att finansiera sina studier genom en kombination av arbete och lön från och med hösten. Deltidsstudier (75%) ska kombineras med arbete (50%) som lärare.  

Initiativet till modellen kommer från Dalarnas skolchefer, lärarutbildare vid Högskolan i Dalarna och PUD, pedagogiskt utvecklingscentrum i Dalarna. Det är nu främst två målgrupper som är aktuella, dels grundlärare mot åk 4–6 med naturvetenskap och teknik, dels personer som redan har ämneskompetens och som vill komplettera pedagogisk utbildning.

Detta är mycket bra. Huvudmännen väntar inte på statliga initiativ, utan de tar ett eget ansvar för kompetensförsörjningen. De menar också att det är ett sätt att höja kvaliteten på utbildningen, vilket jag instämmer i. Det är för lite praktik i lärarutbildningen och praktiken är dessutom både alltför tillrättalagd och även övervakad av så kallade curling-handledare, så att kvaliteten blir lidande.  

Det här med studier i kombination med arbete är egentligen inget nytt. Under lärarhögskoletiden 1968–1977 fanns det möjlighet att praktisera under sin praktiktermin med lön. En handledare hade ansvar för två klasser och sedan hade handledaren en lärarstudent i varje klass. Handledaren arbetade heltid under den första delen av praktikterminen, sedan ökade lärarstudenternas arbetstid succesivt och handledarens arbetstid minskade. Det blev en termins praktik kopplat till tjänst som lärare. Utbildningen med en betald praktiktermin var mycket effektiv och bra. Systemet gav kvalitativt goda och självständiga lärare som klarade sin ”praktikchock” bättre än de som enbart praktiserade utan att arbeta.

Det här systemet är absolut ett sätt att komma till rätta med lärarbristen. Det finns för övrigt andra akademiska yrkesutbildningar som utvecklas och stöds på liknande sätt, exempelvis sjuksköterskor. Det finns också många studenter som arbetar vid sidan av studierna, utan att det är satt i något system och har gjorts ”rumsrent”. Sådana kombinationer har alltid funnits i det tysta. I dagens konkurrensutsatta arbetsmarknad är det fler och fler som både arbetar och studerar samtidigt för att utveckla sina kompetenser samtidigt som de får praktisk erfarenhet av sitt blivande yrke.

Även den mest hängivna och motiverade lärarstudenten kan bli överväldigad av att plötsligt studera och arbeta samtidigt. Med rätt inställning, tidsplanering och stöd är det möjligt att utveckla sina färdigheter, utan att sätta resten av livet på paus.

När det gäller lärarförsörjningen blir det fortsatt brist på yrkeslärare inom gymnasieskolan, förskollärare och specialpedagoger. De närmaste 5–10 åren kommer även grundlärare i årskurserna 1–6 att vara eftertraktade på grund av ökade elevkullar. I årskurserna 7–9 minskar antalet elever ytterligare några år, för att därefter öka, vilket betyder att behovet av lärare också ökar. Det skulle gå att pröva modellen för flera lärarkategorier.

De fackliga organisationerna är inte speciellt glada åt den är modellen, enligt tidningsartiklar. De har antagligen inte varit med i diskussionerna från allra första början, vilket är en brist. Lärarfacken måste givetvis också hävda att utbildning är utbildning och arbete är arbete. Det ligger i sakens natur. Jag tror ändå att de lärarfackliga organisationerna kan se dalamodellen som ett lovvärt initiativ.

Reagera på inlägget:

Gustav Fridolins svar på mitt öppna brev om prao

Jag fick svar från Gustav Fridolin:

”Hej Liselott,

Ville bara skriva en rad och tacka för din initierade text om vår lagrådsremiss om obligatorisk prao (i Skolvärlden). Tror precis som du att det är viktigt att när detta lagfästs, det också blir tryck på huvudmännen/kommunerna att organisera praon gemensamt och på ett sätt som inte lägger det som en extra uppgift för SYV och lärare. När lagen är avlämnad till riksdagen är planen att träffa SKL och andra aktörer för att diskutera hur lagen kan leda till bra processer runt om i kommunerna, och då kommer jag kunna ha med ditt brev i ryggen. Tack.

Trevlig helg (eller när nu mailet kommer fram)

Gustav”

Senast det fanns något som reglerade prao var när det fanns beskrivet i LGR80, sidan 28–29. …”Under tiden i grundskolan skall eleverna genom skolans försorg få en praktisk arbetslivsorientering. Till den skall anslås upp till tio veckor. Den omfattningen kan emellertid inte uppnås omedelbart i varje kommun, bl a av det skälet att det kan vara svårt att få fram tillräckligt antal platser för verksamheten. Den praktiska arbetslivsorienteringen skall dock omfatta minst sex veckor för varje elev under hela grundskoletiden.

Genom arbetslivsorienteringen och genom skolans studie- och yrkesorientering skall eleverna tillägna sig kunskap om olika verksamhetsområden, arbetsmiljöer, arbetsuppgifter och yrken och om arbetets betydelse för människorna och samhället. De skall skaffa sig insikt i partsförhållandena i arbetslivet, i de olika synsätt och intressen, som parterna företräder, och kunskaper om lagar och avtal, om arbetsgivares och arbetstagares rättigheter och skyldigheter, om sambanden mellan dessa faktorer och om företagsamhetens förutsättningar. De skall få kunskap om arbetsförmedlingarnas uppgifter och service till arbetssökande och arbetsgivare. I skolan skall eleverna i olika ämnen få möjligheter att bearbeta sina erfarenheter, så att dessa kan bidra till ett väl övervägt studie- och yrkesval.

Arbetslivsorienteringen skall liksom skolans övriga verksamhet motverka sådana begränsningar i studie- och yrkesvalet, som beror på traditionellt könsrolls- och statustänkande eller social och kulturell bakgrund. Den skall inriktas mot jämställdhet mellan könen i familj, arbetsliv och samhälle i övrigt. Arbetslivsorienteringen är liksom övrig studie- och yrkesorientering i vid mening en angelägenhet för alla i skolan. Den skall i olika former ingå i skolans verksamhet från första till sista årskursen och i övergången från skola till arbetsliv. Kunskaper om arbetslivet och arbetsmarknaden kan förvärvas både genom praktisk verksamhet inom och utom skolan och genom undervisningen i skolans olika ämnen. All arbetslivserfarenhet — också elevernas egen från fritid och ferier — bör tillvaratas i skolarbetet. Även skolans eget arbetsliv och de olika personalgruppernas uppgifter och situation bör således uppmärksammas.

I årskurs 9 skall studie- och yrkesorienteringen intensifieras, bl a genom elevernas direkta kontakter med olika utbildningsvägar. I samband med intagningen till gymnasieskolan och den uppsökande studie- och yrkesorienteringen måste skolan tillgodose vissa elevers särskilda behov av vägledning inför val av utbildning och av kontakt med arbetslivet. De direkta arbetslivskontakterna skall ske i form av studiebesök och längre perioder under vilka eleverna aktivt deltar i verksamheten på arbetsplatserna. Skolstyrelsen skall besluta om arbetslivskontakternas sammanlagda längd inom ramen sex till tio veckor och om deras förläggning inom stadier och årskurser. Besluten skall förberedas i det lokala planeringsrådet (SSA-rådet).

Genom arbetslivsorienteringen skall elever under högstadietiden genom minst veckolånga perioder skaffa sig erfarenheter från var och en av följande tre arbetslivssektorer:

* Teknik och tillverkning

* Handel, kommunikation, service, jord- och skogsbruk

* Kontor och förvaltning, vård och undervisning.

Skolan skall därvid verka för att eleverna kombinerar valen inom de tre sektorerna på ett sådant sätt, att de ger pojkar inblick i kvinnodominerade yrken och flickor i mansdominerade.”

I dagens läroplan LPO94 är skrivelsen vag och handlar om samverkan med arbetslivet och närsamhället som ett av underlagen för fortsatta studier.

Många kommuner fick kalla fötter och upphörde med prao när Arbetsmiljöverket gav ut skärpta arbetsmiljökrav för det systematiska arbetsmiljöarbetet i skolan. Inte alla dock, det finns skolor som löst frågan om riksbedömning på ett tillfredsställande sätt och de har fortsatt att ha prao. Många elever kan uppleva det som orättvist att vissa skolor har prao och inte andra. Det finns också upplevda orättvisor vad gäller tillgången till arbetsplatser för elever att få prova på, då landet är väldigt varierat. Vissa regioner har blomstrande näringsliv och gott och praktikplatser och andra regioner har ytterst små möjligheter att erbjuda praktikplatser till eleverna.

Jag kan tycka att det handlar om rättsäkerhet, rättvisa och ansvar att en verksamhet som prao ska ha en ordentlig reglering som alla skolor – kommunala och fristående – ska följa. Det är jättebra att elever kan försöka skaffa egna prao-platser och därmed öva i konsten att söka jobb ”på riktigt”, men inte alla elever klarar av detta. Inget ämne i skolan saknar läromedel och det ska inte heller prao göra, därför måste det finnas upparbetade näringslivskontakter med prao-platser till skolan som skolan ska ha tillgång till.

Någon behöver skaffa dessa platser, förr fanns så kallade SSA-råd som gjorde detta, idag finns på sina håll praktikplatsanskaffare. Att skaffa och upprätthålla goda relationer till praktikplatser tar tid och kräver engagemang och jag har svårt att se att lärarna och studie- och yrkesvägledarna ute på skolorna ska ha tid med detta. Det händer ibland att elever och praktikplatshandledare inte kommer överens, då behöver någon ibland gå emellan då kan det vara bra om det finns en neutral person till exempel praktikplatsanordnare som hjälper till att lösa konflikten.

Reagera på inlägget:

Är det synd om huvudmannachefer om de får börja ha ansvar?

Tidningen Chef & Ledarskap skriver att det statliga skolchefsansvar som Skolkommissionen föreslog har fått tung kritik. Detta bland annat från Skolverket och SKL som menar att det inte skulle leda till ett större ansvarstagande och att ansvaret skulle bli luddigare. Jag har väldigt svårt att förstå den kritiken. Det Skolverket och Skolinspektionen data pekar mot är ju att det just nu finns en stor brist på ansvarstagande för det statliga uppdraget. Man kan ju till exempel peka på när den dåvarande generaldirektören för Skolinspektionen Ann-Marie Begler till Skolledaren sade ”Jag blir tokig när huvudmännen sänker ribban för hur många elever som ska klara målen”. Detta utifrån en granskning som gav en mörk bild av hur ett urval av Sveriges skolhuvudmän styrde sina skolor.

Chef & Ledarskap har intervjuat två personer. En biträdande rektor och en skolchef. Det de säger tycker jag på ett bra sätt illustrerar vad det handlar om. Den biträdande rektorn tror att det vore bra. För som han säger: ”Vissa skolchefer verkar tycka att det statliga uppdraget är något som rektor får sköta. Det här skulle göra skolchefen medansvarig”. Det finns då alltså någonstans i styrkedjan på huvudmannanivå som man kan lägga ansvar. Idag försvinner det ansvaret någonstans i den kommunala organisationen på vägen från kommunfullmäktige till förvaltningschef och i friskolevärlden mellan styrelserum och varumärkesansvariga chefer. Kvar blir rektorer och lärare med det statliga uppdraget som en svartepetter.

Skolchefens svar visar ännu tydligare varför det är ett bra förslag med ett sådant utpekat ansvar. Hon menar att skolchefer kan hamna i kläm om förslaget genomförs, och säger:

”En skolchef verkar mycket utifrån ett kommunalt uppdrag och om man samtidigt ska vara statens förlängda arm så kan ett redan utsatt jobb bli än värre.” Ja, men välkommen till klubben! Det är i precis den klämman rektorer sitter! Hon vill slippa ta ansvar för det statliga uppdraget. Med en förändrad lagstiftning skulle hon – och därmed också kommunen behöva ta det ansvar som svensk skola behöver. Bristen på ansvarstagande var central i OECDs genomlysning av det svenska skolsystemet.

Att SKL tycker att allt är bra som det är tyder på dålig sjukdomsinsikt, men handlar naturligtvis om att man som medlemsorganisation ser som sin roll att hela tiden skydda kommunerna från all statlig inblandning och styrning. Det kan inte staten acceptera när det gäller skolan längre. Eller för att citera Leif Lewins kommunaliseringsutredning: Staten får inte abdikera. Ett annat alternativ är naturligtvis att vi förstatligar åtminstone den kommunala skolverksamheten så att man förstår att skollag, förordningar, läroplaner, kurs- och ämnesplaner inte är valbara dokument.

Reagera på inlägget:

Lärare behöver ett större professionellt utrymme

Vi lärare ska förhålla oss till lagar, läroplaner, kursplaner och övriga styrdokument. Vi ska se till att varje lektion leder fram mot målet, för alla elever. För detta krävs det planering och anpassning till gruppen och eleverna.

Beslutsfattare har ofta väldigt svårt att förstå betydelsen av att ha tid att planera och följa upp undervisningen. Man förstår inte att det är det som ger kvalitet, att läraren kan möta varje elev där just den är och fundera på vad som kan göras för att alla ska hänga med och få ut så mycket som möjligt av lektionerna.

Möjligtvis talar arbetsgivarna om att lärare ska planera tillsammans, men det är ofta med ett rent effektivitetssyfte. Aldrig talas det om att lärare, både enskilt och i grupp, behöver tid för eftertanke och planering av undervisningen. Det finns ett utbrett ointresse av just den fråga som intresserar oss lärare allra mest!

En rektor sa till mig att jag skulle kunna stå i klassrummet hela dagen med motiveringen: ”Det fixar du, du som är så bra...” Med detta synsätt är man knappt bättre än en ordningsvakt och i bästa fall enkel underhållare. Vi lärare måste förhålla oss till läroplaner och alla styrdokument, vi måste se till att varje lektion leder fram mot målet, för alla elever.

Jag skulle vilja att SKL och andra huvudmän någon gång visar att man ser sina lärare som en professionell tillgång, som experter, och vid våra möten frågar mig: ”Vad skulle ni behöva för att vi som skolanordnare ska kunna leverera och våra elever nå större framgång? Vad skulle behövas för att vi ska kunna öka likvärdigheten och höja resultaten?”

Att man helt enkelt frågar lärarna och även lyssnar. I stället för att bara tänka på hur man ska få lärare att undervisa fler timmar. Då når man aldrig pudelns kärna. Man förstår helt enkelt inte fullt ut vad det är att vara lärare. 

Lärare som vill fokusera på undervisningen och på att möta de växande elevkullarna, får nu ägna sig åt ändlös dokumentation och mängder av möten och andra arbetsuppgifter som inte direkt har med elevernas kunskapsutveckling att göra.

För att klara den stora anstormningen av nya elever så måste vi lärare få ägna oss åt det som vi är till för: att undervisa! Därför måste lärarjobbet renodlas. Därför måste vi få tid för vår undervisning. Vi behöver ett större professionellt utrymme.

Politikerna ska sätta upp målen för verksamheten och besluta om budgetramar (som måste vara större), men man ska också ge oss lärare en större frihet och ett professionellt ansvar. Det är avgörande för att skolan ska klara sitt uppdrag i hela landet.

Vi kan vårt yrke, vi vet vad som behövs, vi är engagerade och vill att eleverna ska lära sig massor och känna sig trygga. Vi lärare gör hjälteinsatser varje dag i det lilla, som i ett senare skede kan visa sig bli oerhört stort. Det betyder att vi behöver tillräcklig tid för att kunna se varje elev, alltså att få tid att förbereda och planera undervisningen för varje elev på bästa möjliga sätt.

Åsa Fahlén, ordförande Lärarnas Riksförbund
Ledare i Skolvärlden #7 2017

Reagera på inlägget:

Sidor

Annons
Annons
Annons