Annons

Äntligen lyfts skolpengen i debatten

Min glädje blev stor när jag slog upp Dagens Nyheter. På debattsidan lyfter Johanna Jaara Åstrand frågan om skolpengen och dess konsekvenser. Jag har skrivit om detta sedan 2013. Det är en av de saker som när jag diskuterar det med internationella forskare väcker allra mest förundran (för att inte säga bestörtning). Själva tanken på att vi bedriver undervisning på löpande räkning med en pengapåse per elev och ovanpå det tillåter vinster är otänkbart över hela världen. Man behöver inte ha haft en 5:a, ett MVG eller ett A i matematik och samhällskunskap för att förstå att det leder till att systemet utnyttjas på ett sätt som varken är bra för barn, lärare, skolledare eller samhället.

Sist jag berättade det för en amerikansk forskare så lyfte hen på ögonbrynen och utbrast ett ”Oh, my God!”. En annan reaktion var naturligtvis den som Aida Hadzialic fick från en annan världsauktoritet inom utbildningsforskning, Linda Darling Hammond: ”Ni har släppt in djävulen i ert skolsystem”.

Det som är så problematiskt visar Johanna Jaara Åstrand väldigt bra i sin artikel. Jag har, när jag har lyft det, ofta hänvisat till effekter på skolnivå eftersom det är där det slår som hårdast, men Johanna Jaara Åstrand belyser också de systemeffekter som uppstår och också vad som faktiskt har blivit effekten; att fristående skolor maximerar elevantalet. Att Academedia, Kunskapsskolan och Internationella Engelska skolans mfl:as ägare gör miljardvinster samtidigt som vi har en pågående kris i skolan, och då inte minst den katastrofala lärarbristen som snabbt blir allt värre, är naturligtvis stötande men också samhälleligt oacceptabelt. Hur menar politiker att de ska kunna förklara att vi andra ska acceptera prioriteringar eller skattehöjningar till lärarlöner när de plockar ut pengar ur systemet (och också ur landet)? Katalys visar i en rapport hur vinsterna i år hade räckt till 3 800 lärarlöner.

Johanna Jaara Åstrand skriver:

”För att ta ett räkneexempel: I en kommun finns det sex klasser med 25 elever i varje. Det startar en fristående skola som lockar fem elever från varje klass. Den har en klasstorlek om 30 elever, medan det i de kommunala skolorna återstår 20 elever i varje klass. Konsekvensen blir att de kommunala klasserna får 20 procent mindre resurser, trots att kostnaden för lärare inte minskar. Den fristående skolans klasser däremot får 20 procent mer, trots att kostnaderna inte är högre.

Kommunen lär därför behöva öka skolpengen för att finansiera de egna sex klasserna, vilket leder till att också skolpengen för den fristående skolan höjs. Låt oss anta en höjning med tio procent för att möta de ökande kostnaderna. Då får de kommunala klasserna 88 procent av de ursprungliga resurserna. Samtidigt får den fristående skolans klass 50 procent mer.”

Och:

”Det är hög tid att slopa skolpengssystemet och ersätta det med ett system baserat på de faktiska kostnaderna för varje barn och elev, utifrån egen och skolans socioekonomi. I ett nytt ersättningssystem ska det heller inte vara möjligt att göra vinst genom att hålla nere antalet förskollärare eller fylla klasserna till bristningsgränsen.

Ytterligare en fördel med ett ersättningssystem baserat på faktiska kostnader är att skolans finansiering blir mer trögrörlig. En tillkommande eller bortfallande elev innebär inte att ekonomin ställs på ända. Det innebär också att relationen mellan hemmet och skolan kan bli mer samarbetsorienterad, i stället för att likna en kund-leverantörsrelation.”

Precis.

Häromdagen var jag på en diskussionskväll på Ingenjörsvetenskapsakademin om en rapport de tagit fram om de svenska skolresultaten. De hade sammanställt både de internationella undersökningar som finns men också de långa mätserier som Chalmers och KTH har på nya ingenjörsstudenter. Det är en bra rapport och allvaret i rummet var påtagligt. Men det är ändå lite sorgligt att höra dessa väldigt inflytelserika personer nu säga att de inte hade förstått att läget var så allvarligt. Jag påminde dem om att jag redan 2012 skrev:

”Det är dags för en nationell samling runt skolan. Det är dags att sluta käbbla och inse att vi har skapat något vi inte har kontroll över. Dags att dra i nödbromsen och utan ideologiska skygglappar av något slag sätta sig ner och fundera över hur vi ska skapa en skola som är bra för alla barn – och det i verkligheten och inte i någon glassig försäljningsbroschyr eller i en skollag som ingen tycks bry sig om.”

För det är det som är problemet. Vi har en skollag som med all tydlighet pekar på skolans demokratiska uppdrag och på vikten av att alla barn får en likvärdig utbildning. Detta är något som det under lång tid fanns stor enighet om i svensk skola och var också det man framförallt var orolig för att Göran Perssons kommunalisering skulle försämra. Detta var också mycket tydligt från de dåvarande borgerliga partierna. Hur kunde vi då landa i ett system där vi först efter 20 år på glid börjar på allvar titta på de negativa effekterna av det extrema marknadstänket inom skolsystemet? 

Reagera på inlägget:

Facebook kommentarer

Annons
Annons
Annons