Annons

Problemet är ett styrsystem som inte fungerar

Regeringen kommer med ett utspel om lärare i lågstadiet. Ja, men det är väl snällt och bra. Två miljarder mer till skolan. Vadå mer?

Hur mycket ger regeringen till skolan? Ja, det är det faktiskt ingen som kan säga eftersom finansieringen av skolan inte sköts av staten utan av kommunerna. Och det är här som jag blir lite trött på förslaget.

Det som är problemet med skolsystemet är att styrsystemet inte fungerar och det finns ett inbyggt grundläggande fel som uppstod i och med kommunaliseringen när den specialdestinerade finansieringen av skolan försvann.

Vi behöver inte mer av dubbelkommando i skolan, vi behöver en styrnings och finansieringsreform. Jag har gett ett exempel på hur det skulle kunna se ut här.

Och det stora problemet är likvärdigheten, inte generellt att vi har för stora klasser i lågstadiet. Lite data om det har jag redovisat här. I maj ska jag redovisa situationen kring likvärdighet i ett sammanhang och då hoppas jag kunna återkomma med en sammanställning som visar varför det är den viktigaste frågan.

Däremot är satsningen på specialpedagoger bra och kommer inte en minut för tidigt.

En annan sak som redovisade i veckan som gick var utredningen om rektorers arbetssituation och ställning i skolsystemet. Föga förvånande visade den att den inte var så bra. Utredningen mynnar ut i ett antal rekommendationer:

  • En statlig rekryteringsutbildning för blivande rektorer
            
  • En något justerad inriktning för befattningsutbildningen för rektorer, det så kallade rektorsprogrammet
  • En obligatorisk fördjupningsutbildning efter rektorsprogrammet
  • En utbildning för skolchefer
  • Utbildning av lärare om skolans styrsystem
  • Utbildning och dialog med förtroendevalda

Några av dessa har jag föreslagit tidigare, som till exempel utbildning av politiker och tjänstemän i kommunerna. Det är självklart att man om man ska bestämma om skolan ska ha tentat av skollagen och grundläggande delar i hur skolan är tänkt att fungera.

Men i övrigt undrar jag om inte utredningen är lite för timid. Den pratar mycket om att brist på tillit och att bygga förtroende. Men rätten till en bra utbildning kan inte bygga på att människor i 290 kommuner och ett otal friskolesystem är snälla och lyssnande utan på att det finns ett tydligt reglemente som personer i organisationerna kan använda sig av för att säkerställa att eleverna får det de har rätt till.

Jag vill också passa på att tacka alla er som skickade in svar på mitt upprop i ett tidigare blogginlägg. (Jag tar gärna emot fler berättelser för övrigt.). Det kom in ett antal väldigt välskrivna kommentarer. Vilka kloka människor det finns som har valt läraryrket!

Tyvärr verkade det dock inte som om lärarutbildningarna riktigt är i synk med dem. Med några lysande undantag redovisade de flesta en frustration över att lärarutbildningarna innehåller så lite användbar ämnesdidaktik och metodik. Jag kommer att behöva återvända till alla svaren och fundera över dem flera gånger under året.

Ett väldigt intressant svar var den nyblivne lärare som uttryckte att hen nu när hen gick matematiklyftet förstod hur bra ämnesdidaktisk utbildning skulle kunna fungera. Något att fundera över!

Reagera på inlägget:

Jag hoppas att ämnesbetyg återinförs

Jag arbetade som lärare i Gävle när Gy07 drogs tillbaka av en triumfatorisk alliansregering. Nu skulle allt elände som sossarna ställt till med städas undan och den parlamentariskt beslutade reformen skrotades över natt. Nu skulle skolsystemet reformeras och Sveriges marsch mot PISA:s himmel börja. Vi som var med minns det med en viss uppgivenhet och förundran. Det var första gången i svensk skolhistoria som en beslutad reform revs upp på det sättet. Vi hade förberett oss i månader, anpassat kurser och terminsplaneringar. Minst ett läromedelsförlag hade tryckt upp en stor upplaga nya läromedel som fick skrotas. Sedan kom Gy11. Frågan är om det var så mycket bättre eller egentligen så mycket annorlunda? Det får vara hur det vill med den saken.

En av de saker som jag som lärare riktigt tyckte om med Gy07 var det faktum att vi skulle få ämnesbetyg. Både som lärare tyckte jag om idén eftersom det skulle göra betygsättningen mindre avgörande och för eleverna eftersom de inte skulle bli så stressade. Fortfarande skulle det vara svårt att riktigt förstå hur det skulle påverka deras val av kurser. Skulle de välja bort fortsättningskurser om de fått ett bra betyg i den första för att inte riskera betyget i ämnet osv.

Enligt en bekant infördes kursbetygen så att inte gymnasierna skulle bromsa kursgymnasiet när det infördes. Kursgymnasiet i sig skulle kunna diskuteras. Till exempel så gick andelen elever i Sverige som läste så mycket matematik och fysik i gymnasiet så att de kunde vara med i TIMSS advanced ner med 75 % eftersom eleverna på naturvetenskapliga programmet slutade läsa de mer avancerade kurserna. (Frågan är om inte vuxenvärlden måste ta ett visst ansvar för den kommande generationens kunskaper genom en klok planering av hur utbildningar ska se ut. Allt i ett skolsystem kan inte vara som att välja godis i en godisbutik).

När jag började gymnasiet hade vi i min klass så dåliga mattekunskaper att vår fröken valde att repetera högstadiet den första terminen. På så sätt kunde hon lägga en grund när hon sedan med fast och skicklig hand ledde oss genom gymnasiekursen. Det här hade hon inte kunnat göra i vårt kursgymnasium.

Jag arbetade på Skolverket när Gy11 togs fram. En sak som förvånade mig var att man inte då diskuterade ämnesbetyg. När jag läste om det i den enmansutredning skriven av Anita Ferm som ledde fram till Gy11, Framtidsvägen, blev jag riktigt besviken, ja kanske till och med upprörd. I utredningen nämner hon det bara nästan lite en passant och säger något i stil med att ”Jag har pratat med några elever och de vill inte ha ämnesbetyg” och så släpper hon frågan. Frågan är om man får behandla något som faktiskt är en väldigt viktig fråga för många elever och lärare på det viset.

Jag blev påmind om detta när jag av en (annan) bekant i dagarna fick i min hand en promemoria skriven på utbildningsdepartementet 2001 om betygsfrågan i gymnasiet. I den går man noggrant igenom olika skäl för och emot och kommer fram till att ämnesbetyg är bättre. Det fanns alltså en noggrann utredning men som inte Anita Ferm eller utbildningsdepartementet brydde sig om.

Jag hoppas faktiskt både för eleverna och för lärarnas skull att ämnesbetyg återinförs. Det skulle lindra stressen och ge ett något mer förlåtande skolsystem samtidigt som det ger en tydlig signal om att det lönar sig att bygga kunskaper på sikt, inte bara leverera på kort. Både för lärare och elever.

För övrigt noterar jag att SKL vill att de kommuner som tar emot fler nyanlända ska ha mer pengar för att ta hand om de nyanländas skolgång. De vill alltså ha direkta statliga skolpengar. Jag håller med dem – det vore nog bra för likvärdigheten om staten fördelade ut skolpengarna till alla elever – inte bara till de nyanlända.

Reagera på inlägget:

Lärarbristen är katastrofal – något rejält måste göras nu!

Det finns en sak som båda lärarfacken är (med tanke på hur de annars förhåller sig till varandra) rörande överens om. Det är den kommande lärarbristen. Den som för övrigt inte längre är kommande utan är här nu. Sydsvenskan rapporterar om hur elever på en lugn och städad skola i Lund nu har tröttnat på att de har en obehörig vikarie till sin obehöriga vikarie i Ma och NO.

När jag lade upp den länken på Twitter kom direkt kommentarer som: ”I Göteborg finns det gott om obehöriga, även tjänster som ej tillsätts pga inga sökande. Katastrofläge redan nu!” och ”Det läskiga är att detta är i Lund. Hur ser det då ut i t ex Norrlands inland? Detta problem kommer skapa kaos om inget händer nu.” Jag vet hur det är i Norrlands inland för jag har pratat med en rektor där om det. Det är naturligtvis ännu värre. Till och med i Stockholm där man anser sig ha råd att höja redan ganska relativt höga lärarlöner planerar man för att legitimerade lärare ska planera och bedöma, och obehöriga utföra själva undervisningen.

Det jag kanske ändå tycker är det läskigaste med detta är att olika instanser och personer (som jag till exempel) har varnat för det här i många år. Jag skrev om det i Barnexperimentet och KVAs skolkommitté skrev på mitt initiativ en artikel i frågan i januari 2014. Men det har känts som om man ropat i öknen.

När jag arbetade på Skolverket fick jag 2012 en chock när jag insåg att det inte fanns någon i Sverige som hade till uppdrag att hålla koll på hur många NO-lärare det fanns eller hur många som utbildade sig. Detta trots att man redan i början på 1990-talet hade uppmärksammat att det nog var för få. Sedan har det bara blivit färre och färre som har utbildat sig men ingen beslutsfattare har brytt sig tillräckligt mycket och nu står vi där vi står. Det är vanskötsel av ett skolsystem.

LRs ordförande Bo Jansson har uttryckt det som att vissa ämnen riskerar att utrotas för att det inte kommer att finnas lärare. Och det är ämnen som kemi, fysik, tyska, franska och så vidare. Ska Sverige som kan ta åt sig äran av att ha hittat nästan halva periodiska systemet inte längre ha några kemilärare?

Hösten 2013 frågade jag den då ansvariga statsekreteraren om situationen och han höll med om att situationen var katastrofal.

Katastrofal.

Men då måste man ju göra något – och inte något pesajonket (kissljummet) som man säger i Skåne! Och det är bråttom!

Jag vet att Skolverket har försökt prata med regeringen om betalt påbyggnadsår och studielön under sista året för de som vill bli lärare i Ma, NO och moderna språk. Det är den typen av åtgärder som måste till och kanske till och med ett annat finansieringssystem för lärare så att staten är en part i lönesamtalen!

För det här kan man inte lösa genom att de rikare kommunerna, eller de med intresserade politiker, lockar till sig de få lärare som finns. Alla barn har rätt till bra undervisning i alla ämnen av utbildade lärare.

/Per

Reagera på inlägget:

"Högkvalitativ undervisning kräver bra undervisningsmaterial och modeller"

Det här blir ett längre blogginlägg än vanligt (men allt kan ju inte sägas på 140 tecken…). Det beror på att det är ett område där jag känner att jag trevar mig fram. Innan jag skriver det jag vill säga att jag har ganska dålig koll på hur den senaste lärarutbildningsreformen har påverkat lärarutbildningarna. Men jag skulle ändå vilja lyfta en diskussion kring detta.

Linda Darling-Hammond skriver i en mycket intressanta bok om lärarutbildning (1) att det finns en internationell trend, framförallt i länder vars skolsystem utvecklas väl, att man stärker den skolbaserade delen av lärarutbildningarna. Det tycks också känneteckna några av de mer framgångsrika länderna att man i nära koppling till skolpraktiken medvetet tränar lärarstudenter i ämnesdidaktik, eller om man så vill i metodik.

När det gäller den aspekten gick de svenska lärarutbildningarna i flera decennier snarare i den rent motsatta utvecklingen. Skolhistorikern Hans-Albin Larsson har skrivit om 1974 års lärarutbildningskommitté:
För att passa till det då aktuella synsättet på skolans roll föreslogs en utbildning för de blivande lärarna med en ökad tyngdpunkt i läraransvaret för elevens totala personlighetsutveckling och en minskning av den kunskapsförmedlande rollen. Elevernas lärande förutsattes bygga på eget kunskapssökande varför läraren skulle vara mer av en stödjande resursperson.

Forskarna Kirsti Hemmi och Andreas Ryve har i en artikel som är en jämförelse mellan svenska och finska lärarutbildares attityder och arbetssätt skrivit att:
We would like to suggest that the Swedish discourse on classroom teaching builds on a rather extreme interpretation of constructivism (cf. Jaworski 1999) and student-centered teaching (Wilson et al. 2005). This is in line with the results of a recent large-scale analysis of Swedish classroom practices (Boesen et al. 2014) showing for example that teachers are passive when it comes to introducing new mathematical topics. In the Finnish TEs’ discourse, a balance between routines and variation, as well as homework, is stressed as important for quality mathematics teaching, and several recurring routines are advocated as favorable (cf. Franke et al. 2007).

Eller med andra ord: De svenska lärarstudenterna lämnas åt sitt öde att uppfinna bra undervisning medan de finska lärarutbildarna är ganska tydliga med olika element som de menar är viktiga för att undervisningen ska bli bra. Hemmi och Ryves resultat liknar på ett lite oroväckande det resultat som Barbro Westlund kommer fram till i en jämförelse mellan kanadensiska lärare och svenska. Hon säger i en intervju i Lärarnas Nyheter förra året att:

– De kanadensiska lärarna undervisar verkligen 
i läsförståelse. De är tydliga med att 
läsförståelse handlar om att tänka och att vara 
medveten om sitt tänkande. Lärarna visar hur
 de själva bearbetar en text för att förstå den.
 Det kan handla om svåra ord och sammanhang eller att läsa mellan raderna. Eleverna får sedan successivt ta över ansvaret för inlärningen, genom att arbeta med rollspel där de omväxlande är lärare och elev.
– I Sverige är undervisningen mer mekanisk. Eleverna arbetar mycket på egen hand. De läser korta texter i en lärobok och svarar på 15 till 20 frågor. Om det är något en elev inte kan stryker läraren ibland frågan, eller pekar ut rätt svar i texten. Läsförståelsen problematiseras inte.

En (mycket) klok och forskande vän till mig skrev om det här till mig på följande vis:
När vi sedan jämförde med två andra svenska studier av lärarstudenter var det som om de alla var klonade. De svarade samma saker fast de fick olika frågor. Överlag lyfte de fram en starks visionär bild av ”modern” matematikundervisning. Mycket likriktad. Samtidigt, om de fick frågor om de kunde exemplifiera sådan undervisning så kunde de endast ge ”icke-exempel” dvs de beskrev undervisning de sett och förklarade att det i alla fall inte var så de skulle se ut”. Det visade sig sedan att det mer eller mindre kraschade när de kom ut i verkligheten eftersom de ju helt enkelt inte kunde undervisa som de ville. De hade varken förebilder eller metoder.
Jag tror gör övrigt som Ryve & Hemmi att en sak som ”gick fel” var att de konstruktivistiska tankarna om undervisning (som ju har visat sig vara bra) felaktigt spillde över till att även lärarna liksom skulle leva som de lärde och ”hitta på” sin undervisning själva. Detta är naturligtvis en dålig idé. Lärare måste givetvis ha stor professionell frihet över hur de undervisar, men det är ett orimligt krav att alla lärare skall kunna genomföra högkvalitativ undervisning utan stöd från bra undervisningsmaterial och tydliga undervisningsmodeller.
Personligen är jag absolut inte någon traditionalist här. Men jag är helt övertygad om att en avsevärt starkare metodikprägel på lärarutbildningen skulle vara bra. 

Att det har blivit så här tror jag beror på flera olika saker. Dels en i någon mening felaktigt tänkt forskningsförankring av lärarutbildningen. I syfte att akademisera lärarutbildningen, vilket var vällovligt, menade man att den skulle ”forskningsanknytas”.

Men vad händer när en yrkesutbildning forskningsanknyts med forskning som är fjärran från yrkets praktik? Det skapar en alienation mellan praktikerna och forskarna. De teoretiskt missionerande lärarutbildningarna har också sett sina lärarstudenter som förändringsagenter (2). Med hjälp av dem skulle skolans ”traditionella” prägel brytas. Men detta skedde samtidigt som lärarna ute i de mottagande skolorna såg att lärarstudenterna inte fick med sig något som gjorde dem användbara i skolans verkliga situation och uppdrag. Här skapades mycket spänningar och många är de lärarstudenter som har upplevt lärarutbildningarna som ett nödvändigt men inte särskilt meningsfullt ont. Det handlar om unga människor som kommer från gymnasieskolan och som måste få verktyg med sig som gör att man kan hantera en mångfald av olika klassrumsverkligheter och undervisningssituationer.

Eller som en annan klok människa sade: Det handlar kanske inte så mycket om att forskningsförankra lärarutbildningen som att skapa en lärarutbildning som bygger på vetenskap om lärarutbildning och dess effekter? Den viktigaste aspekten av en skola på vetenskaplig grund är ju att dess lärarutbildning är uppbyggd på det sätt som tjänar skolsystemet bäst. Inte att den enskilde lärarstudenten träffar en professor som forskar om något som är fjärran från studentens kommande verklighet. Något som också Högskoleverket var inne på i sin rapport 2008(3).

Som sagt: Det som kännetecknar några av de mer framgångsrika skolsystemen i världen verkar vara att de har en lärarutbildning som ganska starkt betonar den verksamhetsförlagda delen av utbildningen och den sker med stark handledning och i nära samspel mellan forskning och lärarprofessionen.

Det innebär att man inom lärarutbildningarnas forskningsavdelningar där arbetar konkret med att utveckla undervisning i olika ämnen och då inte bara på övergripande teoretisk nivå utan i praktisk metodik. I sådana miljöer testas och utprövas också olika stödjande artefakter, dvs läromedel.

Jag skulle önska vi kunde få en diskussion och en utveckling av detta i Sverige. Det vore väl till exempel rimligt att vi hade minst ett forskningsprojekt knutet till varje del av det centrala innehållet i alla ämnen (detta förutom den utveckling av den beprövade erfarenheten som vi skulle behöva inom lärarkåren).

Men min oro är att det kommer att ta väldigt lång tid eftersom jag inte vet om de som arbetar med lärarutbildningarna för den här diskussionen. Hur mycket tar de intryck från de internationella erfarenheterna? Jag tycker till exempel att övningsskolorna skulle kunna vara en sådan mötesplats där professionen och forskningen verkligen kan mötas. Det här är i linje med den danska forskaren  Mogens Niss tankar (4).

Jag tycker inte att lärarutbildningarna borde bli föremål för någon ny statlig utredning eller reform. Det här handlar delvis om ändrade attityder och det finns ett stort frirum för akademin. Jag tycker den här diskussionen skulle äga rum inom den och i dialog med lärarprofessionen.

Kanske lärarutbildningarna och lärarfacken som start skulle bjuda in till en gemensam forsknings- och samtalskonferens med några internationella talare och sedan vidare tillsammans utveckla lärarutbildningarna?

(Jag vill gärna ha återkoppling från dig som läser det här. Speciellt du som har färska erfarenheter från lärarutbildningen. Skicka gärna kommentarer till per@kornhall.se och skriv gärna lärarutbildning i ämnesraden på mailet.)

(1) Darling-Hammond & Liebermann (2012) Teacher education around the world. Changing Policies and Practices. Routledge.

(2) Högskoleverket (2005) Utvärdering av den nya lärarutbildningen vid svenska universitet och högskolor. Del 1: Reformuppföljning och kvalitetsbedömning. Högskoleverkets rapportserie 2005:17 R. http://www.hsv.se/download/18.539a949110f3d5914ec800089184/0517R_1b.pdf

(3) Högskoleverket (2008) Uppföljande utvärdering av lärarutbildningen. Högskoleverkets rapportserie 2008:8 R.

(4) http://www.skolverket.se/skolutveckling/forskning/ledarskap-organisation/strukturella-faktorer/vetenskaplig-grund-1.179695

Reagera på inlägget:

Den svenska skolan ur ett europeiskt perspektiv

Situationen i den svenska skolan och inte minst för våra lärare lyfts i EU-kommissionens senaste landsrapport (Country Report) för Sverige. Man konstaterar bland annat att läraryrket har låg upplevd status och att svenska lärare arbetar mer med administration och känner sig mindre i kontroll över sin arbetssituation än i andra länder.

Jag tycker det är intressant att man noterar att ingångslönerna för svenska lärare är i linje med andra EU-länder men att utgångslönerna inte är det. Det illustreras med följande diagram:

Man kan se att de nordiska ländernas lönespann liknar varandra men både Danmark och Finland ligger högre. Kommissionen noterar också att svenska lärarlöner ligger 20 procent under andra yrken med motsvarande utbildning.

Det jag verkligen kan fundera över är om man inte behöver diskutera den svenska helt individuella lönesättningen av lärare. Det skulle kunna vara en vidareutveckling av förstelärarreformen? Det är uppenbart att 25 år med nuvarande lönebildningsmodell inte har fungerat!

Man konstaterar också att lärarkåren blir allt äldre, att många inte har rätt utbildning för det de undervisar i, att nio av tio huvudmän signalerar att de har brist på lärare och att det kommer att saknas 40 000 lärare 2020 enligt SCB (en siffra som de ju höjde i veckan).

Man är också tydlig med att likvärdigheten försämrats i skolsystemet (och kommenterar skolvalet) och att allt fler elever inte klara sig in på gymnasiet. Man är också orolig för utvecklingen med färre elever på gymnasieskolans yrkesprogram och avhoppen från dem och från försöken med lärlingsutbildningar. Slutligen är man bekymrad över nyanlända elevers situation och vad som görs för dem.

I sammanfattningen skriver man:
"School education results in Sweden have weakened (for instance Sweden is now performing below both the EU and OECD averages according to PISA surveys) and equity in education has been declining. The system of integrating newly arrived migrant pupils shows a number of shortcomings. Overall, Sweden has made limited progress in addressing the 2014 country-specific recommendations."

Utifrån landsrapporten kommer kommissionen i maj att utfärda så kallade landsspecifika rekommendationer. Det ska bli intressant att se vad de blir i utbildningsfrågan.

Det är ingen tvekan om att man ute i världen börjar fundera över vad som händer i den svenska skolan.

Reagera på inlägget:

Sidor