I mitt förra blogginlägg förvånades jag över att OECD:s senaste rapport inte fick genomslag i svensk media och skoldebatt. Man kan på samma sätt bli förvånad över att inte 2015 års rapport från OECD fick något större genomslag. I Sverige reagerar man knappt ens på att OECD:s chef för utbildningsfrågor sa: ”Det verkar som om det svenska skolsystemet förlorat sin själ”. Ingenting verkar bita på den svenska skoldebatten. Och allra minst fakta.

Nu visar en nyåterupptäckt rapport att OECD redan 1992 mycket kraftfullt varnade den dåvarande svenska regeringen från att genomföra marknadsreformer på det sätt man hade för avsikt att göra. Detta är en rapport som inte ens diarefördes i Sverige. Det kanske inte är en glömd, utan faktiskt en gömd rapport? Det fanns i alla fall all anledning för regeringen Bildt att gömma den. Jag har aldrig läst en sådan sågning av en regering i någon officiell rapport någonsin.

Det är LO-utredaren Mattias Samuelsson som har hittat rapporten. Han fick be OECD om den eftersom den som sagt inte diarieförts i Sverige. Han har skrivit om den här. Mats Wingborg på Arena har också bloggat om den här. Man kan verkligen fråga sig varför detta med den glömda (gömda?) rapporten bara var en nyhet för två bloggare och Studio ett i P1, men inte för våra stora tidningsdrakar?

Det som framkommer i rapporten bekräftar mina värsta farhågor. Det är inte bara det att de uttrycker oro. De anklagar den svenska regeringen för att medvetet inta en okunnig hållning till utbildningsfrågor, styrning av system och regerande.

KLICKA PÅ BILDEN OCH LÄS den undangömda rapporten från OECD om den svenska friskolereformen.

Jag skrev boken ”Barnexperimentet” (Leopard förlag 2013) eftersom jag upplevde att man hade genomfört ett gigantiskt experiment med den svenska skolan. Jag beskrev i den det hafsiga reformarbetet som föregick framförallt friskolereformen 1992 och att redan då fick man mothugg av forskare som undrade vad man stödde sig på för evidens.

Men jag kände inte till OECD:s rapport. Att att nu få läsa den och se de frågor och uttalanden som OECD gör är nästan kusligt. Det här var alltså något som Carl Bildt och de andra i den regeringen kände till. Ändå valde man att genomföra reformer på det sätt man gjorde. Ingen kan efter detta hävda att man inte visste vad man gjorde eller vad som skulle kunna hända. Kanske är det också därför man så konsekvent försöker förneka kunskap om detta?

Det är en enorm skandal som borde leda till att en hel del borgerliga politiker och tyckare borde omvärdera en hel del av både sin historieskrivning men också sin syn på sakfrågor.

I korthet beskriver OECD att Sverige innan dessa reformer var ett föregångsland vad gäller utbildning och också vad gäller utvecklingsarbete inom området. Man beskriver tidigare regeringars mödosamma arbete med att skapa konsensus, göra försöksverksamheter och seriöst utreda både vad man vill och dess konsekvenser, som världsunikt både i omfång och kvalitet. Det är med den utgångspunkten man ställde sig främmande till de genomgripande förändringar som Sverige nu hade för avsikt att genomföra. Man kan inte se evidens för att politiken på något sätt är genomtänkt bortom ideologi.

Man pekar speciellt ut valfrihets- och marknadsreformerna. Man är väldigt tydlig med att de internationella erfarenheter som då redan fanns visar att man måste genomföra sådana reformer med stor försiktighet eftersom de där de hade provats, bland annat i Australien och USA, hade lett till segregation och olikvärdighet mellan skolor.

Detta är allvarligt nog. Men det allvarligaste ligger nog egentligen i kritiken av hur man regerade ”…the style of policy-making”.

KLICKA PÅ BILDEN OCH LÄS Per Kornhalls krönika om den undangömda OECD-rapporten och hur regeringen Bildt genomförde den svenska friskolereformen – trots OECD:s varningar – något som togs upp i SVT-serien ”Vem mördade skolan”.

Redan i början av rapporten uttrycker man förvåning över avståndet mellan regeringens ambitioner och de som skulle genomföra dem. OECD beskriver att beslut istället fattades på politisk och ideologisk nivå utan att man gjort sin hemläxa, ”home-work”, för att underbygga sina beslut. Istället för försöksverksamheter skulle man nu förändra hela systemet och det snabbt.

Man identifierar i rapporten en hel mängd frågetecken. Man säger samtidigt att man inte kan veta hur det kommer att bli eftersom systemet befinner sig i förändring.

Men man lyfter oro för saker som vi alla som jobbar i skolan känner igen. Ansvarslösheten. Vem ska egentligen styra? Vad menas med kvalitet? På flera ställen beskriver OECD den dåvarande regeringen som att de ”valt att vara okunniga om problemen” (…chosen to remain agnostic …).

Inte minst pekar OECD på den osäkerhet som också kommunaliseringen innebar. Vad händer när inte staten längre är med i löneförhandlingar kring lärare – vad kommer det att innebära för likvärdigheten i landet? frågar man. Det stycket är intressant också för att den visar att Bildt-regeringen såg sig som att de byggde vidare på kommunaliseringens decentralisering. Det är som om Socialdemokraterna lade grunden för det som skulle komma. Just om läraryrket skriver OECD ”I detta, som i andra områden, verkar medvetet odlad osäkerhet var den dominerande egenskapen i det politiska beslutsfattandet”. Herregud! Vi pratar om ett skolsystem!

”Vi fick redan 1992 reda på vad som var svagheterna i systemet”

Ett av de allra märkligaste ställena är när OECD, utifrån internationella erfarenheter frågar regeringen om vad de ska göra om det visar sig att likvärdigheten försämras på grund av skolval och marknad. ”Det är ingen fara” svarar regeringen enligt OECD, ”det kommer inte svenska folket att acceptera”, men man kunde inte svara på om regeringen hade tänkt ut några sätt att komma tillrätta med det om det skulle ske.

OECD menar att det finns tre grundläggande frågor man måste utreda innan man sätter igång en sådan reform: Vem ska utvärdera effekterna? Mot vilka kriterier ska man utvärdera? Och inom vilka begränsningar ska de verka? Det OECD beskriver är normalt ansvarstagande beslutsfattande. Något som den regeringen Sverige då hade inte överhuvudtaget verkade vara intresserad av.

Jag kan rekommendera alla som är intresserad av skola att läsa rapporten. För att möjliggöra det finns den att läsa här. Egentligen kan man säga att de 26 år som gått varit onödiga. Att kommunaliseringsutredningen, OECD:s kommission 2015 och Skolkommissionen var onödiga.

Vi fick redan 1992 reda på vad som var svagheterna i systemet. Och några med makt valde att strunta i det. Detta eftersom man var så ideologiskt trosviss och övertygad. Vi behöver kanske inte någon mer kommission annat än en sanningskommission.

Varför var det så bråttom att man var tvungen att bryta ner ett av väldens då bästa skolsystem? Och överge all rationalitet i beslutsfattandet?

Kommentera

Förra veckan lämnade OECD en rapport om den svenska ekonomin. Den här gången tog de speciellt upp skolan i den. Det är verkligen inte första gången OECD kommenterar den svenska skolan, som vi alla vet. Inte minst är deras rapport från 2015 som ju var specialbeställd av svenska staten både läsvärd och intressant.

Man kan undra vad de från sin horisont i Paris tänker om Sverige. De skriver rapport på rapport men ingen i Sverige verkar lyssna. Jag letade förgäves igenom både Dagens Nyheter och Uppsala Nya Tidning efter något omnämnande av deras senaste rapport. Det fanns ingen som helst rapportering av vad OECD säger om den svenska skolan. Jag tycker att det är väldigt intressant. Vad är det som gör att en av de största internationella ekonomiska sammanslutningarnas erkänt skickliga experter inte får nyhetsutrymme i Sverige?

Kan det bero på vad de säger? Trots att det närmast är att betrakta som en marknadsliberal tankesmedja så säger deras experter saker som ”Konkurrens och skolval kan vara kraftfulla verktyg för att förbättra skolkvaliteten, men privata intressen avviker i många fall från samhällets intressen som helhet. Effektiv reglering och styrning måste därför styra privata leverantörer för att leverera till allmänhetens bästa.”

Vi tar det långsamt: De menar att tävling och skolval kan vara bra (vilket närmast är ett ideologiskt uttalande eftersom det inte finns så mycket evidens för det), men sedan säger de att privata intressen kan avvika från samhällets. Det är ett mycket enkelt konstaterande av att möjligheten att tjäna pengar på en verksamhet kan göra att den verksamheten inte gör det vi som samhälle skulle vilja att den gör. Ett aktiebolag t.ex. ska bara tjäna pengar åt sina aktieägare. Men en skola ska uppfostra och förbereda samhällsmedborgare. Det är inte säkert att de två sakerna går ihop. Därför, menar OECD, måste ett skolsystem regleras så att de som agerar i det tvingas uppfylla det samhället vill.

För att tala klartext: OECD menar att vi måste skapa ett regelverk som tvingar friskolorna att fungera för samhällets bästa.

I rapporten illustrerar man detta med att friskolorna bara plockar russinen ur kakan:

När det gäller segregation har för övrigt min och German Benders segragtionsrapport nu översatts och finns här. Och man visar att också att konkurrens (competition) och vinstintresse (for profit) är negativt korrelerat med elevers resultat (konkurrens är inte signifikant men vinstintresse är det):

Lägg märke till att lärartäthet inte spelar någon roll i deras data, att Stockholm uppenbarligen har en bra skolorganisation, att det spelar roll om man har utbildade lärare och att man anpassar undervisningen efter sin elever. Lärarsituationen för oss till en av rapportens tråkigaste bilder:

Den här bilden som ju kommer från OECD:s mätning av lärares arbetsvillkor mm TALIS är ju så oerhört skrämmande för ett land. Och borde leda till en ordentlig självrannsakan bland politiker över hela fältet. Inte till snabba paniklösningar utan till funderingar kring vad som är centralt för läraryrket, för lärares motivation och arbetsglädje. För det är i mötet, det dagliga mötet, timme ut och timme in, dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad, år efter år, mellan svenska lärare och barn och ungdomar som vår gemensamma framtid formas.

Vad rekommenderar de då? Jo:

  • En miniminivå av nationell finansiering som styr pengar till de elever som behöver det mest
  • En regionaliserad myndighetsstruktur som arbetar med utveckling, inte minst fortbildning.
  • Ett objektivt nationellt provsystem.
  • Symmetrisk vägning av betyg, och gör det lättare att komma in på gymnasiet.
  • Se till att intag och nya skolor ger en socioekonomisk blandning av elever.
  • Stärk lärarutbildningen så den innehåller mer lärarledd tid, mer praktik och mer forskning.
  • Förstärk kontinuerlig fortbildning och utveckling genom regionalt stöd, systematiskt kollegialt lärande samt, för båda parter gynnsamt, utbyte med universitet och högskolor.

Jag ser fram emot den studie som snart kommer från OECD: André, C., J. Pareliussen and H. Hwang (2019), What drives the performance of Swedish lower secondary schools?, OECD Economics Department Working Papers. Det är alltid intressant att läsa vad de skriver. De har stor integritet, och fast de har ett tydligt marknadsekonomiskt grundperspektiv ramlar de inte ner i de enkla och banala lägen som den svenska skoldebatten så ofta hamnar i.

Om vi ska ha vinstintressen i skolsystemet måste de aktörerna begränsas och tvingas agera så att samhället som helhet får nytta av det. Skola är inte ett verktyg för internationella riskkapitalister att bli rika. Det är ganska självklart och det känns konstigt att behöva säga det.

Kommentera
kornhall_gra2
Per Kornhall

Här bloggar författaren och skolexperten Per Kornhall om skola och skolutveckling.

Per Kornhalls bok ”Barnexperimentet” fick stor uppmärksamhet för sina kritiska slutsatser om utvecklingen av den svenska skolan. Hans senaste böcker är ”Lärare – En handbok”, ”Omstart för skolans digitalisering” samt ”När skolan blev marknad. Trettio år med friskolor”.

LÄRARNAS RIKSFÖRBUND

Box 3529
103 69 Stockholm
Sveavägen 50

SKOLVÄRLDEN

Box 3265
103 65 Stockholm