Jag vill ännu en gång skriva om den svenska strategin för Corona och dess konsekvenser för Sverige och för svenska lärare. Om min bekant, som jag skrev om tidigare som i början av hösten fick en flaska handsprit som enda skydd, hade jobbat på en skola i Finland hade munskydd gällt i kollektivtrafik och i trånga lägen om inte smittläget var allvarligt. Beroende på smittläget så rekommenderas sedan munskydd i gymnasiet och också på högstadiet.

Den finska inställningen stämmer (naturligtvis) rätt väl med vad en smittskyddsmyndighet som ligger i Sverige rekommenderar. Den säger om användningen av munskydd:

”Inom samhället rekommenderas användning av ansiktsmasker i inomhusmiljöer när det inte är möjligt att upprätthålla fysiskt avstånd. I skolmiljöer är det dock utmanande att genomföra denna åtgärd, eftersom det är känt att barn har en lägre tolerans för att bära masker under längre perioder och kanske inte använder maskerna ordentligt.

I grundskolor rekommenderas användning av ansiktsmasker för lärare och andra vuxna när fysisk distansering inte kan garanteras, även om det inte rekommenderas för eleverna. I gymnasieskolor rekommenderas användning av ansiktsmasker för både elever och vuxna. Användningen av masker bör ses som en kompletterande åtgärd snarare än en enda åtgärd för att förhindra överföring inom skolor.

Fysisk distansering, hostningar i armvecken, handhygien och stanna hemma när man är sjuk är fortfarande viktiga åtgärder för att minska infektionen, oavsett om masker används inom skolan.”

Så långt den europeiska smittskyddsmyndigheten, ECDC. Ja, för den myndigheten ligger nämligen i Sverige. Den ligger faktiskt, likt en tanke, i Solna strax utanför Stockholm vilket råkar vara där Folhälsomyndigheten också har sitt kontor. ECDC säger också om karantän:

”Om ett barn blir sjuk med covid-19-liknande symtom (hosta, feber, trötthet etc.) ska föräldrarna kontakta sin läkare och barnet ska stanna hemma tills symtomen försvinner. När barnet är asymptomatiskt, följ läkarens råd angående återinträde i skolan.

Barn bör vara i karantän och inte gå i skolan om de bor i ett hushåll där någon har bekräftats att ha covid-19.

Om hushållsfallet isoleras eller hanteras på sjukhus bör karantänen för barnet vara i 14 dagar sedan barnets senaste exponering för fallet.

Om fallet hanteras hemma och inte isoleras, bör 14-dagars karantän för barnet räknas från den dag då alla tre av följande kriterier är uppfyllda för fallet: åtta dagar efter symtomens början OCH feberupplösning OCH klinisk förbättring av andra symtom i minst tre dagar.”

Anders Tegnell på en annan smittskyddsmyndighet i Sverige sade förra veckan något som gjorde mig iskall. Han sade (enligt DN): ”Bara för att det ser ut som om att vi inte kan påverka mycket så kan vi inte bara sitta och titta på. Den lilla påverkan vi kan ha kan göra mycket för sjukvården och dödstalen”.

Detta är ett anmärkningsvärt och oerhört problematiskt påstående. Han menar att viruset är som en ostoppbar naturkraft och att vi bara kan påverka det lite grand. I intervjun ger han också sken av att viruset på naturlig väg nu minskar i Europa. Trots att verkligheten är att detta sker på grund av nya lockdowns.

Jag vill bara ge två tunga vetenskapliga referenser som visar att han i sak har kraftfullt fel. Det är två vetenskapligt publicerade artiklar, en i Nature och en i Science (de finaste tidningarna man kan bli publicerad i inom naturvetenskap). Nature-artikeln beräknade hur många människoliv som räddades genom att många europeiska länder stängde ner i våras. Man kom fram till att det handlade om mellan 2,8–3,5 miljoner européer. Man skriver som slutsats:

”Våra resultat visar att större icke-medicinska interventioner – och speciellt lockdowns – har haft en stor effekt på att minska överföringen. Fortsatta sådana bör övervägas för att hålla överföringen av SARS-CoV-2 under kontroll.”

Den andra artikeln är en enormt stor studie gjord i Indien som konstaterar samma sak som Nature-artikeln, nämligen att lockdowns har haft stor effekt i Indien. Men den konstaterar också att barn sprider smitta, något de menar kan vara underskattat i andra studier där man utgår från symtomatiska personer. De visar också att superspridare står för den absolut avgörande delen av smittspridningen. Alltså det scenario jag skisserade i mitt förra blogginlägg.

Utifrån båda dessa är det rimligt att anta att en av de viktiga åtgärderna som gjordes i våras i Sverige var att gymnasierna övergick till distansundervisning.

Att vi har låtit den här vågen rulla in över oss utan att ha gjort det är med sannolikhet ett i människoliv räknat oerhört dyrbart misstag.

Om den som leder de svenska insatserna har den typen av fatalistisk inställning som Tegnell gav uttryck för i intervjun den 26/11, en inställning som är tvärtemot den evidens som finns och som förringar alla de uppoffringar människor gör här och i alla andra länder i Europa, bör han omedelbart ersättas av någon annan.

Om han på allvar menar, för att ge ett personligt exempel, att det inte har någon betydelse för smittspridningen att jag snart inte har träffat min pappa på ett år, att vi som stora delar av samhället sitter hemma och arbetar, att vi inte har några middagar och fester längre – då borde han skämmas och de som är ansvariga för hans anställning också.

Dagens Nyheters Peter Wolodarski uttrycker det som att: ”Sverige betalar just nu ett högt pris för några tongivande personers grupptänkande och oförmåga att ta in signaler, både från inhemsk expertis och från resten av världen.”.

Jag tar mig friheten att parafrasera: Svenska lärare betalar just nu ett högt pris för några tongivande personers grupptänkande och oförmåga att ta in signaler, både från inhemsk expertis och från resten av världen.

Det vore lätt för Skolverkets generaldirektör Peter Fredriksson att ta en längre promenad i Solna för att höra med Europas expertis på området. För Skolverket är nämligen ännu en myndighet som ligger i Solna i närheten av den europeiska smittskyddsexpertisen.

Jag skrev för någon vecka sedan en rapport på EU-nivå om situationen i förskolan i Sverige kopplat till Covid. Det var då oerhört märkligt att skriva om de beslut som idag gäller i Sverige och som upprör Lärarförbundets medlemmar. Att till ett Europa som slåss med näbbar och klor för att begränsa smittspridning skriva att i Sverige får en Covid-sjuk förälder lämna ett snuvigt barn till förskolan, ter sig troligen som science fiction för de jag skriver för.

Denna fundamentala brist på försiktighetsprincip som Folkhälsomyndigheten uppvisar saknar motstycke och jag har full förståelse för att man är upprörd på landets förskolor.

På samma sätt har jag förståelse för den upprördhet som nu finns bland lärare och elever i vårt land som tvingas gå till fulla skolor där en stor del av dem har otillräckliga smittskyddsrutiner, eller inga alls. Regeringen behöver släppa taget i den faktiskt svaga myndighet man hitintills tillåtit styra arbetet och agera självständigt och kraftfullt. Ta in en oberoende stab av forskare som kan ge ett annat perspektiv! Världen har inte blivit ”galen” som Tegnell uttryckte det i sitt sommarprat. Det är vi som kommit att betraktas som galna i världen.

Att den svenska regeringen lutar sig mot en expertmyndighet framförs som något som är inbyggt i den svenska modellen. En högt uppsatt lärarfacklig person sa till mig ”man måste lita på expertmyndigheten”. Men det är faktiskt inte så landet styrs (som tex professor Lars Calmfors påpekat). I normala fall litar inte politiker på en expertmyndighet att fatta beslut om när vi ska ha betyg, eller om de ska läsa om antiken eller inte, för att nämna två enkla och banala exempel. I väldigt många frågor beslutar politiker både mot myndigheters och experters inrådan.

Men i det här fallet lade man alla beslut i händerna på en myndighet som efter nio månaders pandemi har ett förskräckande trackrecord av dåliga förutsägelser och rapporter, som konsekvent förringat riskerna med den här sjukdomen och som konsekvent uppvisar en kontroversiell inställning i förhållande till rekommendationer utfärdade av internationella expertorgan som till exempel användning av munskydd för att bryta smittvägar.

Jag tar en sväng om munskydd innan jag kommer tillbaka till distansundervisning eller inte och om varför det är viktigt. Alla som läser detta vet att den svenska linjen om munskydd också är unik i världen. Trots att WHO, den amerikanska smittskyddsmyndigheten, den tyska motsvarande med flera (med alla?) och nu senast Kungl. Vetenskapsakademien (KVA) menar att evidensläget är sådant att man bör rekommendera munskydd inomhus där många människor vistas och där det är svårt att hålla avstånd, så vill inte vår myndighet utföra sådana rekommendationer.

Av någon anledning fick KVA:s utlåtande konkurrens i media den dag den släpptes av en dansk studie som, enligt hur den presenterades i riskmedia skulle visa att munskydd inte skyddade mot Covid. Många svenskar läste detta och tänkte att det är nog bra att Folkhälsomyndigheten är tveksam. Anders Tegnell kommenterade själv den danska studien med att den var den bästa för den hade gjorts i verkligheten.

Och här anknyter jag till mitt tidigare inlägg om hur Folkhälsomyndigheten hanterar data och studier. För att de ger just denna studie detta stöd är nämligen återigen ytterst anmärkningsvärt. Det finns en genomgång av studien på Washington Posts hemsida där det till exempel framgår att författarna till studien menar att man bör rekommendera munskydd. Och det framgår att artikeln har använts av Trumpvänliga republikaner som argument för att inte använda munskydd. Så, vad är det här för artikel egentligen? Professorn i statistik på Chalmers, Olle Häggström, gör i ett blogginlägg en ordentlig genomlysning av artikeln.

Han drar följande slutsatser:

• Studien ger (om något) ett stöd för att munskydd har en skyddande effekt.
• Men på grund av låg smitta ,då i det danska samhället, blir data inte tillräckligt bra för att ge ett signifikant resultat.
• Det vill säga: studien visar ingenting, men om den visar något så är det att munskydd ger ett visst skydd mot smitta.

Olle Häggström använder sig av gängse vetenskapligt resonemang när han påpekar att om denna studie hade stoppats in i den typ av metastudier och sammanvägningar som de stora smittskyddsorganisationerna i världen gör hade den adderat till de studier som indikerar en effekt av munskydd. Faktiskt är den (icke statistiskt belagda) skyddande effekten i studien så stor, enligt Olle Häggström att den skulle kunnat förändrat ett R-tal från 1,2 till 1,0, dvs bromsat en smitta från dubblering på en månad till ingen ökning.

Men anledningen till att studien inte kan bevisa detta beror på att den hade fel upplägg för att kunna säga något om något. Detta är den studie Tegnell tyckte var bäst. Återigen är Folkhälsomyndigheten alltså oerhört slarvig, eller vilseledande, i vilken evidens de lutar sig mot eller vilka slutsatser de drar. Jag vill belysa detta med en sak till innan jag vänder åter till distansundervisningsfrågan:

Den 27/10 sade Tegnell att det vi såg inte var en andra våg (lägg märke till att han i samma artikel ser en spridning framförallt bland unga vuxna – vilket är bland annat gymnasieelever).

Samma dag skrev jag på Facebook: ”Nu jävlar gäller det att hålla i hatten. Det börjar blåsa upp en perfekt epidemiologisk och exponentiell storm. … Antalet nya konstaterade smittade har fördubblats på två veckor. Fortsätter det så här går det fort tills det är helt bortom kontroll.”.

Den 2/11 skrev jag: ”Den hemska exponentiella utveckling som jag kunde se för många veckor sedan och också beskrev här på Fb har inte alls bromsats upp. Och med dagens siffror börjar nu IVA-inläggningar och dödstal följa med i den skenande utvecklingen. … I Europa pratar man om att stänga ner och man använder munskydd. Här gör vi varken eller. Det är inte den svenska modellen. Den svenska modellen är att låta folk dö eftersom vi inte vill ställa för stora krav på människor och för att de kan ju använda munskydd fel. Att nu låta gymnasieskolor och universitet vara öppna och ha folk i kollektivtrafik utan munskydd är ett recept på en katastrof. Vi hör vulkanen mullra och vi ser stoftmolnet resa sig, och vi går ut på våra altaner, sippar på lite rosé och undrar vad det är som sker. För någon andra våg kan det ju inte vara. Det har vår myndighet sagt. Det har de i Europa, men inte i Sverige”.

Nu befinner vi oss i den situation som alltså redan i oktober var lätt att förutsäga. Nu dör 50 personer om dagen, en siffra som kommer öka, och det ligger 216 intensivvårdade covid-patienter på IVA i Sverige (en siffra som också kommer att öka).

Det är för mig så oerhört frustrerande att som amatörhobbyepidemiolog, visserligen med en forskarutbildning i biologi och lite statistikkunskaper, vara bättre på att förutsäga vad som pågår än vad Folkhälsomyndigheten varit. Detta gör att jag med stort allvar vill uppmana Anna Ekström och regeringen att ta Folkhälsomyndigheten med en stor nypa salt.

Och då är vi tillbaka på distansundervisning eller inte.

Nu säger Anna Ekström att hon vill vänta så länge hon kan med att stänga gymnasierna. För att det är viktigt med utbildning. Men snälla, vi vet att skola är viktigt. Sluta spela hjälte. Vi skulle inte ha väntat så länge som vi redan gjort. Vi behöver omedelbart stänga alla smittvägar vi kan.

Det finns tre anledningar till att övergång till distansundervisning i gymnasier (och kanske också högstadier) sannolikt viktigt:

1) Smitta på skolorna.

2) Smitta på vägen dit.

3) Att båda dessa förenas av det vi vet om aerosolsmitta och otaliga bevis på ”superspridning” ända sedan utbrottet i Wuhan i våras.

Folkhälsomyndigheten säger att det inte är i skolan smittan sprids. Ändå fylls nyhetsmedia och flöden i sociala media med bevis på motsatsen. Hur kommer det sig? Jag undrar, har man kartlagt smittvägar, eller gör man bara enkel statistik?

Jag ska ge ett exempel (i verkligheten är det inte så perfekt smittspridning men jag vill bara illustrera kaskadeffekten):

Om 15 elever i en klass på 30 blir smittade av en kompis eller lärare och de 15 smittar ner en familj om i snitt 3 andra personer och av dessa åker sedan två vuxna till arbetsplatser där de smittar 4. Då blir den aggregerade statistiken att 15 blivit smittade på gymnasieskolan (varav många kommer ha milda symtom och kanske inte ens testas), 45 personer kommer att ha blivit smittade i hemmen och 180 personer på jobben.

Skolan kommer alltså att ses som den minst farliga miljön. Men det var i själva verket där flest blev smittade vid ett tillfälle. Det var tillfället där smittan hoppade in i de andra miljöerna.

Jag vill påpeka att mitt exempel är helt påhittat, men det illustrerar att man måste tänka både en och två gånger innan man drar slutsatser från statistik. Korrelation (samband) och kausalitet (orsaker) är två väldigt olika saker att undersöka! Och det illustrerar betydelsen av att stänga av alla smittvägar så mycket man kan.

Att framhärda att hålla gymnasierna öppna när det nu snart dör fler i veckan än under hela pandemin i några av våra grannländer och när ett vaccin för riskgrupperna står inför dörren är för mig helt obegripligt. Och jag tror att det är det för många som arbetar i skolan, både elever och lärare. Vi måste använda oss av både en försiktighetsprincip samt ta lärdom av det som sker i Europa där nedstängningar ger effekt.

Vi är alla eniga med dig om att skola är viktigt, Anna Ekström – men våra medmänniskors liv är viktigare.

Stäng alla smittvägar du kan nu, annars kommer den här julen bli ett otäckt trauma för alla, inklusive alla våra elever!

I två inlägg har jag nämnt de forskare som tittat på i vilken grad lärare har blivit smittade. Det finns anledning att titta på detta speciellt. För här händer något som antingen är en skandal i forskarvärlden eller är en skandal när det gäller Folkhälsomyndighetens underlag till regeringen.

Låt oss ta det från början. I våras publicerade Folkhälsomyndigheten en rapport om skolbarn och corona. I den jämförde man Sverige och Finland och kom fram till att barn inte drev smittan. Studien drar långt gående slutsatser från väldigt magert material. Detta eftersom barn inte testades i Sverige och ytterst få blev smittade i Finland överhuvudtaget. Vi ska redan här säga att det är ett internationellt väl känt faktum att barn blir mindre sjuka och smittar mindre.

Vad som också är väl känt är att ju äldre barnen blir gäller detta i allt mindre grad naturligtvis. I höst publicerade Folkhälsomyndigheten en till sådan studie, troligen på grund av den kritik man fick från forskare mot kvalitén i den första. I båda fallen är syftet enligt Folkhälsomyndigheten att vara underlag för beslut ”om åtgärder på skolområdet”.

Men båda rapporterna har nu fått skarp kritik av flera olika forskare.

Jonas Björk, professor i epidemiologi vid Lunds universitet, säger till DN: ” Ska jag vara ärlig kan man inte dra några säkra slutsatser av deras rapport”.

Docent Per Adman vid Uppsala universitet säger ”Resultatet riskerar att bli missvisande” och ” Jag tycker att det är allvarligt att man går ut så ­hårt och slår fast att lärare inte utsätts för större risk att få covid-19 än andra helt utan reservationer”. Han och hans kollega, Jonas Larsson Taghizadeh, har därför i bland annat Expressen kritiserat Folkhälsomyndigheten och menar att de ”vilseleder” och skriver att lärare förtjänar bättre eftersom den nya liksom den äldre rapporten har samma brister och att ”Riskerna med att klassrumsundervisa tonåringar underskattas därför, på nytt. Lärarna, och deras anhöriga, förtjänar mer tillförlitliga riskbedömningar från myndighetens sida”.

De skriver: ”Folkhälsomyndighetens nya data täcker emellertid nästan halva höstterminen. Enligt myndighetens rapport var antalet smittade gymnasielärare 48 procent högre 1 juli–19 oktober då de hade klassrumsundervisning (och sommarlov, då få sannolikt smittades), än 13 mars–30 juni då de i huvudsak hade digital undervisning (177 resp. 120 fall). För grundskollärarna, som hela tiden hade klassrumsundervisning, var ökningen bara 6 procent (640 resp. 602 fall). Dessa anmärkningsvärda siffror lämnas okommenterade.”

Man kan läsa mer om detta här, här, och en gedigen genomgång av Emanuel Karlsten här.

Jag tog med det långa citatet ovan av en anledning. För här framkommer att det finns en möjlighet att jämföra gymnasielärarnas förändrade smittoläge med studien från i våras i de data myndigheten har tillgång till. Nu, när de gick tillbaka till skolan ökade smittorisken med 48 procent. I studien i våras kunde man se det motsatta. Det vill säga att högstadielärarna som undervisade blev i dubbelt så hög grad smittade som sina kollegor på gymnasiet som jobbade hemma.

Och här kommer anledningen till att jag tog med citatet: Så här säger Folkhälsomyndigheten om detta: ”I den data vi har tillgänglig, från SCB, finns inte den uppdelningen på personnivå. Men om det framöver finns behov av uppdelningen i våra analyser kan det eventuellt vara möjligt att komma vidare”.

Men det forskarna precis visat är att myndigheten redan har tillgång till data som ger en tydlig signal.

Jag kan bara se två alternativ. Antingen är man på Folkhälsomyndigheten inte tillräckligt kunnig eller så försöker man vilseleda.

Och när vi är inne på det spåret berättar Per Adman för Aftonbladet att ”på presskonferensen i tisdags förra veckan fick Tegnell en fråga om vår kritik. Han sa att vi hade fått data från dem och gjort om vår beräkning – vilket inte stämmer, något vi sedan fick en ursäkt för på mejl, men det blev ju inte budskapet på presskonferensen”.

Så här sade Tegnell enligt Läraren: ” Våra statistiker har haft kontakt med de där, och de har nog gjort om beräkningarna. Vi hade lite olika data. Jag tror inte att risken ser väsentligt annorlunda ut än den gjorde i mars–april”. Detta är alltså den kontakt som enligt forskarna aldrig ägt rum och ett uttalande de fått en ursäkt för. Men har Folkhälsomyndigheten ändrat sig. Nej.

Så: Myndigheten slirar med sin studie; man slirar med vilka slutsatser man skulle kunna dra och sedan drar man en vals om en konversation med forskare inför riksmedia som dessa forskare inte känner igen sig i. Det här är ytterst allvarligt.

Det är fler forskare som uttalat sig om detta. Jonas Vlachos som alldeles nyligen arbetade inom en av de stora skolutredningarna säger till Skolvärlden: ”Frågan vi ställer oss är: Vad hade hänt om man stängt högstadiet på samma sätt som gymnasiet. Enligt vår uträkning hade vi fått en betydligt lägre nivå av smittade och svårt sjuka lärare”.

Det allvarliga i detta är att det är denna typ av undermåliga, av forskare helt sågade rapporter som ligger till grund för avgörande beslut i pandeminbekämpningen och skolans roll i den.

Om jag vore Anna Ekström skulle jag begära en överprövning av de här underlagen. Jag skulle kalla till mig de forskare som tittat på det och jag skulle kräva oförvitliga underlag för mina beslut.

Vore jag Åsa Fahlén eller Johanna Jaara Åstrand skulle jag sätta några av mina duktiga utredare på att göra detsamma. Det minsta lärare kan begära i en pandemi är att inte bli förda bakom ljuset om vilka risker de utsätter sig för. Visst är det bra att lita på myndigheter, men myndigheter som gång på gång visar upp bristande kunskaper om det som är deras uppdrag måste man också kunna förhålla sig skeptisk till.

Det förtjänar att nämnas att skolan är ett område där Folkhälsomyndighetens rekommendationer också avviker från bedömningar i andra länder. Den tyska federala motsvarigheten, Robert Koch Institut har rekommendationer för skolans personal. Den första regeln lyder: ”Persönliche Schutz- und Kontrollmaßnahmen Hierzu zählen • Verhaltensmaßnahmen wie die AHA-Regeln: Abstand halten (auch im Unterricht), Hygieneregeln befolgen (Husten-/Nies- und Händehygiene) und das Tragen von Alltagsmasken, wenn der Mindestabstand von 1,5 m nicht eingehalten werden kann.”. Det vill säga: avstånd, hygien och munskydd – om man inte kan hålla avstånd.

Men sådana miljöer finns enligt Folkhälsomyndigheten inte. För i Sverige skyddar vi oss med avstånd. För man lever inte i verkligheten som Sveriges lärare upplever.

En kompis till mig beskriver sin högstadietillvaro så här:

”Vi lärare på mitt jobb fick i tisdags en flaska handsprit och en flaska ytdes var att sprita oss och eleverna med vid lektionsstart. Det var alltså denna vecka, inget tidigare ens innan sommaren har vi fått något att ”skydda” oss och eleverna med. Förutom lite klistermärken på golvet i skolan som uppmanar till avstånd. Jobbar ändå på en relativt liten skola med 200 högstadieelever så får vara glad för det. Tills kommunen bestämde i somras att hela mellanstadiet ska flytta in i samma lokaler som högstadiet så vi har lite trångt nu.”

Därför bär inte min kollega något skydd mot den dropp- och aerosolsmitta som sprider sig. Hon fick en flaska handsprit. För i Sverige håller vi avstånd. Och att rekommendera munskydd i de miljöerna min kompis har sin vardag i det vill inte Folkhälsomyndigheten göra för som de säger till DN: ”Vi ser det som viktigt att vår trovärdighet bygger på att vi själva står bakom besluten, att de inte tas efter påtryckningar”.

Anna Ekströms presskonferens idag om att inte stänga gymnasieskolor var både bra och dålig. Låt mig först säga: Det är ett svårt uppdrag hon har och att jag har full förståelse för det och medkänsla med de avvägningar man försöker göra.

Det som var bra är hennes betoning på att skola är viktig. Hon sade att vi är varandras förebilder och om vi följer rekommendationerna så går det här bra. Skola är viktig. Det vet vi alla. Gymnasieundervisning borde också kunna bedrivas om man är försiktig, om lokalerna är tillräckligt stora och så vidare. Det vill säga om man kan följa det som gäller på andra arbetsplatser.

Det var också bra att hon menar att man i gymnasieskolan på allvar ska ta hänsyn till pandemin och undvika trängsel. Men hon gjorde samtidigt en tydlig markering av att man i första hand ska hålla igång undervisningen på plats.

Problemet med att på detta sätt skjuta ifrån sig ansvaret är att det bygger på att varenda lärare, och framförallt varenda rektor och varenda chef på högre nivå själva nu ska vara sina egna epidemiologer och inse vad som behöver göras. Men både lärare och elever har vittnat om att så inte har varit fallet.

Det är inte alls säkert att en lärare ute på en gymnasieskola kommer ha chefer som kommer att hantera detta på ett sätt så att de och deras elever kan gå tryggt till sin skola. Och vi pratar om många gymnasieskolor som är väldigt stora.

Frågan är hur ska elever och lärare få det inflytande som behövs för att de ska kunna varna för den trängsel som i alla fall fram till nu har funnits? För Anna Ekström sade att de skulle ta ansvar. Men ansvar utan makt – när finns det Anna? Hur ska elever kunna göra något åt de scheman de fått?

I min familj har vi en vuxen kvinna som går till en skola med 1 000 elever och vet att hon på grund av det inte kan träffa sin mormor i jul. Hon berättar om trängsel i såväl klassrum som korridorer. Hon vill ju inte vara den som smittar. På en nära väns arbetsplats är de lite färre eftersom en av dem har blivit Covid smittad av sin fru som är lärare. Vägvalen att hålla gymnasieskolan öppen påverkar hela samhället på många sätt.

Och det måste sägas att detta är en chansning.

Jag hoppas innerligen man gör rätt. Men min åsikt är fortfarande att i det läge vi nu har med 180 IVA-vårdade fall och en kurva över dödsfall som pekar uppåt för varje dag, behöver vi nog bryta smittan med mer bestämda och gemensamma åtgärder än detta. Jag tycker inte att det är att begära för mycket när man önskar sig kraftfullare åtgärder. Att lägga ut ansvaret på befolkningen är ett konstigt sätt att hantera en pandemi.

Vi är snart återigen i en situation där fler personer dör per vecka i Sverige än vad som dött i Finland under hela pandemin. En av anledningarna till att vi fick så många döda i våras var de jämförelsevisa milda restriktioner vi införde jämfört med många andra länder och en av anledningarna till att vi startade hösten med liten smitta var att det var i slutet på ett långt sommarlov.

Jag tror därför fortfarande att om man väger ihop riskerna vore det bättre i det här läget att stänga ner några veckor. Statsmakten måste ta ansvar för människors liv i en pandemi. Man kan inte skjuta ut det ansvaret till lärare och elever som inte har makt över sina arbetsvillkor.

Det har också varit oerhört hattigt i höst med lättnader i restriktioner hela hösten, med dåliga prognoser kopplade till prat om att vi inte skulle få en andra våg (sic!) – och så plötsligt när man senfärdigt ser en andra våg dundra in, då rullas det ut en bombmatta av lokala restriktioner och regeringen tilltalar sin befolkning med förmaningar om ansvar blandat med budskap om att vi är dåliga på att följa dem.

Jag kan förstå deras panik, men det ger dem inte rätt att agera så. Om detta inte fungerar, kommer man då att skylla på oss igen? Är det då lärarnas fel när det gäller skolan?

Jag har inte tagit upp grundskolan. Detta eftersom vi vet, precis som Anna Ekström sade att barns sjukdom och smitta avtar med sjunkande ålder. Det är dock ändå så att man borde utifrån forskningsresultat föra en diskussion om högstadiet. Vlachos m. fl. visar ju tydligt att färre gymnasielärare än högstadielärare blev allvarligt sjuka i Covid i våras. Detta eftersom gymnasierna var stängda.

När vi summerar den här hösten kommer vi alltså med stor sannolikhet se att också fler gymnasielärare har blivit svårt sjuka. Så diskussioner borde föras om hur högstadielärare kan skyddas. Vilket också är slutsasen i Vlachos m. fl. rapport.

Men detta är alltså en övervägning som regeringen gör: Dessa lärares sjukdom och eventuella död är mindre viktig än de negativa effekterna av en skolstängning.

Detta måste man vara tydlig med. Och jag tycker att lärare bör ha det avgörande inflytandet över om man accepterar den risken.

Vad det gäller universiteten berättade Matilda Ernkrans att många Campus är stängda, att majoriteten av undervisningen sker digitalt. Detta är också min bild. Därför har jag heller inte skrivit något om det. Det vill säga lärosätena verkar ha tagit det här ansvaret mer seriöst än vad många gymnasieverksamheter gjort.

Kanske på grund av att det är färre huvudmän, kanske för att de många gånger har tillgång till medicinsk expertis? Jag vet inte men, det är intressant att fundera över. Hade vi till exempel med en statlig skola haft möjlighet att införa tvingande smittskyddsregler på ett annat sätt än vi har nu?

Jag vet också att det finns många universitetsinstitutioner som har infört regler om munskydd i situationer där de behöver genomföra undervisning på plats som vid praktiska moment. Och därför undrar jag (liksom en mängd människor som kan mycket mer om detta än jag): När kommer det att finnas information på Folkhälsomyndighetens hemsida om hur man kan använda munskydd och den evidens som finns som stödjer detta?

Utöver detta tycker jag att alla ska läsa det Filippa Mannerheim skrev i Expressen.

När jag skriver det här har Sveriges statsminister gått ut med ett budskap som jag aldrig trodde jag skulle höra i Sverige: Mer än åtta personer får inte samlas i Sverige. Stefan Löfvens budskap var att inte umgås med vänner, gå inte på gymmet – att nu var det allvar.

Bakgrunden är en okontrollerad exponentiell smittspridning som gör att vi med all sannolikhet går in i en situation som blir minst lika allvarlig som den i våras. Det här julfirandet ser nu ut att bli det dystraste och hemskaste på länge i Sverige – om vi inte alla gör vad vi kan. Smittan är jämfört med i våras mycket mer spridd i hela Sverige och alla regioner utom en har skärpta råd (som uppenbarligen inte heller räcker till).

Det blir inte bättre av att hundratusentals unga vuxna inte kommer att kunna träffa sina mor- och farföräldrar i jul. För denna regel, om inte mer än åtta personer och rekommendationer om hemarbete, gäller ju inte dem. De får inte jobba hemifrån och så heller inte deras lärare. De förväntas ta sig tvärsöver våra städer, ofta hänvisade till kollektivtrafik (om de inte har föräldrar som har tid och möjlighet att skjutsa dem). Och väl framme gäller inte åttapersonersregeln för dem.

Nej, då pratar vi 800 eller fler – plus lärare. För precis som Anna Ekström själv säger: Våra gymnasieskolor är inte byggda för en pandemi.

Jag upprepar: Våra gymnasieskolor är inte byggda för en pandemi. Ska jag ta det igen? Vad är då konsekvensen om man har en pandemi?

Och förutom risken att sprida smitta mellan sig och till sina lärare innebär det att de kommer att vara en riskfaktor för sina familjer i jul.

En av de delar i den svenska strategin som troligen hjälpte till att hålla tillbaka smittan i våras var att gymnasieskolorna och universiteten undervisade på distans. När det gäller huruvida lärare är smittade använder Folkhälsomyndigheten en av forskare starkt kritiserad rapport om detta som argument för att de ska kunna vara öppna. Med det trackreckord myndigheten har i sina studier skulle jag lita mer på forskarna. Regeringen behöver använda en försiktighetsprincip här.

Forskarnas bild av verkligheten stämmer nämligen bättre med vad vi vet och vad lärare och rektorer runtom i landet kan vittna om. Vi vet till exempel från data att det var de unga som drog igång smittan i Sverige och det är också i de åldrarna som smittspridningen är som störst. De blir inte sjuka men de kommer sprida smittan vidare.

Nu i detta allvarliga läge måste Anna Ekström göra det självklara: Stäng gymnasierna så att i alla fall dess ungdomar och unga vuxna kan vara hemma, isolera sig, slippa sprida smitta och kanske en del av dem då också kan få fira jul?

Detta förutom att vi slutar sprida smittan den vägen. Det är inte något som kan vänta tills fler dör. Det är nu smittvägarna måste brytas.

En annan sak vore att regeringen kanske borde lyssna på den enade smittskyddsexpertis i världen som rekommenderar munskydd i sådana miljöer som skolor är. Miljöer där avstånd inte kan upprätthållas.

Detta är som mycket i pandemin en så typisk klassfråga. Håll avstånd är mantrat. Ja men det är inte alla som kan det. Det är väl känt i hela världen att den här pandemin är värre för de som tillhör samhällets ”lägre” skikt. De har inte lyxen att jobba hemifrån, de har inte lyxen att åka bil till jobb där social distansering är möjlig, de har inte lyxen att hålla avstånd vare sig i jobbet eller på vägen dit.

Att de då inte ens av samhället rekommenderas något som alla andra smittskyddsmyndigheter i Europa tycker är självklart är helt enkelt inte riktigt klokt.

Myndigheter och en regering med socialdemokrater i måste kliva ut från sin bild av svensken som en villaboende, välsituerad akademiker.