Annons

Bra gjort, Björklund – eller?

Timss-resultaten har kommit och det gick som en samfälld suck av lättnad genom hela Skolsverige. Jag tror allas axlar sjönk lite grand och lusten att fortsätta arbeta ökade. För ett tag glömde vi bort att vi fortfarande har dåliga resultat och att likvärdighetsproblemen kvarstår. Nästa vecka kommer också Pisa och kanske får vi mer goda nyheter då. Jag tror visserligen inte vi ska hoppas för mycket – ja, det vill säga att jag tror att vi kan ha se ett trendbrott i matematik – men jag ser ingen anledning att tro på en förändring över hela linjen. Framförallt tror jag att det kommer att bli ännu tydligare att skolsystemet dras isär, det vill säga att likvärdigheten fortsätter att försämras. Men, det få vi se nästa vecka. Nu ska vi glädjas åt Timss. Men vem är det egentligen som ska ta åt sig äran och kanske ännu viktigare – varför?

För det första är det ju naturligtvis de lärare vars arbete i klassrummet gett resultat. Men vad är det som har påverkat deras arbete? Min analys, och som jag ser i kommentarer att jag inte är ensam om, är att det i första hand är matematiklyftet. Det faktum att nästan alla matematiklärare i Sverige har lagt ner ett år eller mer på en statlig kollegial fortbildningsinsats märks. Det kan finnas en hel mängd andra saker som också kan ha spelat roll, men om vi gör en analys som bygger på forskning om skolförbättring så är matematiklyftet troligen den viktigaste anledningen. Och då måste vi vara ärliga och ge cred för den satsningen till den regering och den skolminister som satt vid makten när den kom till stånd.

Men vad var det han egentligen gjorde? Är det Jan Björklund och Liberalerna som i sin partiorganisation kläckte den kloka idén om matematiklyftet. Nej, så var det inte. Vad Utbildningsdepartementet gjorde den här gången var att inte komma med en egen idé. I stället vände de sig till Skolverket och undrade vad för slags insats myndigheten skulle rekommendera. Och myndigheten vände sig i sin tur till forskning och ur det arbetet växte satsningen fram. Det kan låta som om jag här förringar Jan Björklunds insats men det är faktiskt inte min mening. Det här är en sida av Jan Björklunds tid som minister som vi inte heller ska glömma. Det fanns faktiskt en hel del väldigt kloka tankar kring forsknings betydelse för skolan i den regeringens arbete. Ett annat exempel är Skolforskningsinstitutet (som man bara kan hoppas får resurser i paritet med sitt uppdrags betydelse) och ett annat var de forskarskolor i ämnesdidaktik som inrättades och som ökade mängden disputerade ämnesdidaktiker tiofalt i Sverige. Det här glöms lätt bort eftersom många tänker på andra inte så forskningsförankrade reformer och på grund av att han samtidigt behandlade högskolor och universitet ganska hårdhänt.

Men satsningen på matematiklyftet visar på något väldigt viktigt. Hur fullständigt avgörande det är att skolpolitik inte får bli symbolpolitik och sandlåda och hur viktigt det är att satsningar är genomtänkta och forskningsförankrade och långsiktiga bortom mandatperioder. Något halvår före senaste valet så råkade jag på den dåvarande statssekreteraren Bertil Östberg och gratulerade honom till att matematiklyftet var en så bra satsning. Till svar fick jag en något cynisk och lakonisk kommentar om att ”Det är inte sådant man vinner val på”.

Nej, tyvärr är det kanske inte det, men matematiklyftet visar på betydelsen av att skolpolitik och skolans utveckling i Sverige inte längre får vara den typen av politik som man vinner val på. Den politik som skolan och alla dess elever behöver måste byggas stadigare än så. En annan sak vi kan lära oss av detta är att det uppenbarligen är med hjälp av statligt ansvarstagande som skolans matematikundervisning nu blir bättre. Alla huvudmän har helt enkelt inte den kompetens som behövs för att sätta ihop den typen av fortbildningar som Sveriges lärare (och i förlängningen elever) behöver. Och de tar heller inte ett nationellt ansvar när det behövs. De har inte den överblicken.

Reagera på inlägget:

Facebook kommentarer

Annons
Annons
Annons