Annons

Det är många som har varit i syltburken

Jag vill göra en ytterligare kommentar till Linderothsdebatten. Det är intressant vilken reaktion som Jonas Linderoths inlägg väckt. En del pedagogikinstitutioner verkade gå man ur huse för att motverka den verklighetsbeskrivning som Linderoth försöker göra.

Det finns forskning som visar hur det tidiga Skolverket på 90-talet vid sina inspektioner kritiserade högpresterande skolor och menade till exempel att en sådan skola var ”alltför kunskapsinriktad” [1].

Det är klart att en sådan styrning hade effekt i hur skolan formades. Jag möter mer eller mindre dagligen lärare och skolledare som välkomnar en diskussion om detta. Inte minst är det avgörande för lärarkårens utveckling och upplevda status att undervisningsskickligheten uppvärderas, diskuteras och utvecklas. Och det vore snyggt om fler pedagogerna på högskolor och universitet lite kliver ner från sina höga hästar och som Linderoth erkänner sin del i detta. Det är många som har varit i syltburken.

Nedan citerar jag ur Skolverkets Lust att lära med ett längre utdrag. Lägg märke till att diskussionen är rätt så positiv till den kunskapssyn som spreds men att Skolverkets empiri från granskningen visar på negativa konsekvenser. Jag tror att detta sammanfatta ganska bra vad som pågick i svensk pedagogik från 70-talet och som fick fäste på 90-talet och som vi nu 25 år senare bara nästan lyckas ha en vettig diskussion kring. Mycket vacker ideologi och lite empiri:

”I samband med införandet av läroplanerna, Lpo94 och Lpf94, och betoningen på den kunskapssyn som starkt lyfter fram den lärandes egen aktivitet för att nå kunskap, kom också̊ lärarens roll att diskuteras. En tolkning som utifrån detta synsätt gjordes från såväl statligt, kommunalt som fackligt håll och som fått stor spridning innebär att kunskap inte går att förmedla eller överföra från en individ till en annan, från den som undervisar till den som lär. Lärande förutsätter stark egenaktivitet från den lärandes sida, medan den som undervisar kan skapa förutsättningar för lärande. Därmed ansågs heller inte den form av undervisningspraktik som var rådande och som i dagligt tal går under begreppet ”förmedlingspedagogik” eller ”katederundervisning” som någon framkomlig väg för elevers lärande. Lärarens roll måste i stället förändras, ansåg man, och i stället för att ”förmedla” kunskap skulle läraren ”handleda” eleven i dennes lärande. Lärarens undervisande roll tonades på så sätt ner till att stödja och handleda medan ansvaret för elevens kunskapsutveckling i betydligt större utsträckning lades på eleven själv. Enligt de nationella målen skall skolan sträva efter att varje elev tar personligt ansvar för sina studier och sin utbildningsmiljö.

Men problemet är att begreppen egentligen aldrig fick en tydlig, någorlunda gemensam tolkning på vare sig statlig eller kommunal nivå. De antog i mångt och mycket formen av luftig retorik som saknade en nyanserad definition av vad lärarens handledarskap verkligen innebär, när och hur det lämpar sig, liksom reflektion kring vad elevers ansvarstagande egentligen omfattar och vad som är rimligt.

I samtal med såväl elever som lärare och andra aktörer inom skolväsendet kan man följaktligen se att begreppen har tolkats och realiserats mycket olika inom skolor och bland lärare, från ett aktivt, lyhört och stimulerande lärarledarskap till en situation där läraren närmast dragit sig tillbaka och överlämnat eleven till sitt eget ”ansvar”. Det måste samtidigt betonas att en anpassning av både lärares och elevers agerande är uppenbart nödvändig utifrån de krav och förväntningar som skapas av samhällsutvecklingen, nu och i en tänkt framtid och som återspeglas i de nationella målen för skolan. Frågan är hur en sådan anpassning ska hanteras och hur den ser ut. Hur ett flexibelt lärarledarskap kan se ut i olika undervisningssituationer, utifrån aktuella moment, undervisningsstoff och elevgrupp, är en diskussion som måste hållas levande bland de verksamma i skolan.

Den form av handledarroll som bl.a. många matematiklärare praktiserar, liksom förväntningar på elevernas eget ansvarstagande, lämnar därför efter granskningen en del obesvarade frågor. En fråga är vilka konsekvenser lärarnas handledarskap har fått för olika elevgrupper. En annan är vad skolan menar med att elever ska ”ta ansvar för sitt eget lärande” och ”söka sin egen kunskap.” Är det möjligt för elever/alla elever att söka egen kunskap? Har detta skapat lust att lära?
– Ja troligen, om det har skett under genomtänkt och tydlig ledning och hos elever som har en förförståelse och en självuppfattning som bär.

Har det skapat olust? Ja, granskningen visar att det helt säkert har varit så för många elever som inte har fått adekvat ledning av läraren och lämnats alltför mycket åt sig själva ”att ta eget ansvar.” Läraren har då tonat ner sin roll.

Granskningen indikerar att många av de elever som har förlorat sin motivation för och lust att lära matematik började tappa fotfästet när matematikundervisningen blev alltmer individuell och enskild. De klarar helt enkelt inte av att skaffa sig den nödvändiga förståelsen av begrepp och underliggande idéer av egen kraft, inte heller att driva arbetet framåt på egen hand.”

Det vi får hoppas nu är att inte Jonas Linderoth blir helt utmobbad. Det kan hända. När man sticker ut hakan är Sverige ett väldigt litet land. Jag kommer ihåg hur en professor, när han fick höra att jag hade pratat för människor från ett visst parti, gick ut i en artikel i Skola och Samhälle och uppmanade det partiet att inte anlita mig att föreläsa eftersom jag hade fel tankar kring pedagogik. En professor som ville tysta det fria ordet och debatten. Det finns många sådana grindvaktare. Det är typiskt nog ofta samma personer som när trycket blir för stort kliver åt sidan och låtsas som om de hela tiden har stått och viftat människor genom samma grind.

[1] Jacobsson,Bengt&Sahlin,Kerstin,Skolanochdetnyaverket:skildringar från styrningens och utvärderingarnas tidevarv, Nerenius & Santérus, Stockholm, 1995. 

Reagera på inlägget:

Facebook kommentarer