En ny variant av ”Det är lärarnas fel”?

Ett av de mest intressanta och för lärare relevanta forskningsresultaten på senare är de som Maria Jarl och hennes kollegor skriver om i boken ”Att organisera för skolframgång” (Natur & Kultur). Det är en studie som på ett ovanligt och tydligt sätt pekar på vad som skiljer väl fungerande från mindre väl fungerande skolor åt.

Det intressanta är också hur väl deras resultat stämmer överens med internationell forskning inom en hel mängd områden. Inte minst visar deras resultat på betydelsen av att lärare och ledning samarbetar. Både på ledningsnivå, mellan ledning och lärare och på lärarnivå är det utmärkande för de mer välfungerande skolorna att de samarbetar. Och bland lärarna är det samarbetet fokuserat på eleverna, men inte på eleverna i sig utan på undervisningen av dem. Man känner också ett stort kollektivt ansvar för alla elever och ett misslyckande med en elev är på dessa skolor ett misslyckande för hela kollegiet.

Det finns massor att säga om deras resultat, men det är inte mitt huvudsyfte med det här inlägget. Till exempel är det slående att man på de mer välfungerande skolorna har ett starkare inslag av lärarledd undervisning än man har på de icke så välfungerande. Detta stämmer väl med analyser av PISA som OECD redovisar för PISA 2012 och som McKinseyinstitutet har sammanfattat på ett effektivt sätt.

Men som sagt, det är inte mitt syfte med det här inlägget. Det jag vill belysa är att deras resultat kan användas som ett inlägg i ”Det är lärarnas fel”-debatten. För om det är så enkelt att bara lärarna samarbetar så löser sig allt. Bara de har höga förväntningar och undervisar och utvecklar undervisningen, vad väntar de på? Och naturligtvis ska vi läsa och göra vad vi kan.

Men så enkelt är det inte. För frågan är – har de här lärarna och skolledarna stöd av det system de jobbar i eller är det kanske så att de trots systemet och styrningen lyckats väl? Det finns rätt så många skäl att tro att det är det senare.

Jag möter ofta rektorer som tvekar i hur mycket de ska sitta med när lärare diskuterar sin undervisning. Varför? De tror att i och med att det är de som är lönesättande chefer så kommer inte lärare att våga säga vad de egentligen tänker av rädsla för att inte få löneutveckling.

Jag träffar också människor i systemet som pekar på att det inte finns någon anledning att samverka med andra skolor – då tappar de ju sin konkurrensfördel. Och i ett system med skolval och skolpeng gäller det ju att vara på tårna. Att locka elever är ju viktigare än något annat. Vi har ett system som är byggt på konkurrens, från hur lärarlöner sätts till hur skolor ska förhålla sig till varandra. Jag säger faktiskt ofta till rektorer, lärare och skolchefer att vi måste göra det rätta för barnen, att vi måste uppfylla skollagen ambitioner i första hand och motverka det destruktiva inflytandet av hur marknadssystemet fungerar.

Vi har nu svensk forskning som visar mycket tydligt på betydelsen av samarbete. Den kan vi lägga till högvis med internationell forskning som visar samma sak. Bör det inte vara politikernas ansvar att se till att systemet stödjer det vi vet fungerar istället för att skapa drivkrafter som leder till demontering av samarbete?

Att skapa ett system som stödjer och leder till det Maria Jarl och hennes kollegor har sett, istället för tvärtom?