Annons

Håller något på att ske?

Häromdagen var jag på ett möte anordnat av EU-kommissionen. På mötet delade en tjänsteman från Skolinspektionen med sig lite av det som kommer att komma i deras första sammanfattande femårsrapport på torsdag den här veckan. En av de saker han meddelade var att 9 av 10 inspekterade huvudmän inte har ett fungerande kvalitetsarbete och inte styr resurser dit där de behövs.

9 av 10.

Det innebär att det bara är 29 av landets 290 kommuner och bara 50 av landets drygt 500 fristående aktörer som gör det som skollagen ålägger dem att göra – nämligen upprätthålla likvärdigheten i landet genom att ha ett systematiskt kvalitetsarbete och fördela resurser till de skolor som behöver det. Skolinspektionens generaldirektör har i en intervju till tidningen Skolledaren utifrån rapporten sagt att hon ”blir tokig” på alla huvudmän som inte tar sitt ansvar.

Lägg ovanpå det Thullbergs utredning om att staten inte följer upp sina reformer och SNS-rapporten om bristen på förtroende mellan rektorer och nämnder/styrelser och de uppenbara brister som Skolverksrapporter, andra Skolinspektionsrapporter, Talis och Pisa pekar på. Vi har ett skolsystem som läcker som ett såll.

Och det är inte lärarnas fel.

En sida av det här som upprör mig mycket är att under tiden som skolsystemet har kollapsat har lärare och rektorer utpekats som bovarna i dramat. Det är de som inte undervisar tillräckligt bra, de som inte rättar nationella prov tillräckligt bra, de som inte sätter betyg tillräckligt bra.

De har blivit utsatta för olika ”lyft”. Lärar-”lyftet”, matematik-”lyftet” osv. Det är inte kanske satsningarna i sig, även om de bara är symtom på att systemet inte fungerat så staten har fått kliva in mer och mer, som upprör mig. Utan den signal och värdering som ligger i ordvalet ”lyft”.

Men när 9 av 10 huvudmän inte har gjort vad de ska. Vem är det då egentligen som borde ha ett lyft? När kommer huvudmanna-”lyftet” och obligatorisk utbildning av politiker och styrelseledamöter i skollagstiftning, läro-, kurs- och ämnesplaner?

TCO var också representerade på mötet genom en utredare. Jag tyckte det var så befriande med en person som också lade ett annat perspektiv på frågan om skolsegregering via skolval. Att det faktiskt också handlar om att vi måste bestämma oss för vilken typ av samhälle vi vill ha. Att det handlar om skolan som en mötesplats mellan människor – inte bara som individers självförverkligandeprojekt. Det handlar heller inte om Pisa-ranking eller om mätbara kunskapskvalitéer utan om vårt gemensamma samhälle och värderingar. Värderingar som inte finns på en höger-vänsterskala utan som är gemensamma för de flesta av våra ideologier och för de flesta bildade människor oavsett partifärg. Den förenklande och fördummande politiska debatt där skolval definieras som borgerlig politik och allt motstånd mot det är kommunism, måste faktiskt ifrågasättas och begravas. Det goda samhället är inte ett vänsterprojekt. Vem har lurat i alla kloka borgerliga väljare det? Så ser det inte ut utanför Sveriges gränser.

OECD lade i veckan fram en rapport om det svenska skolsystemet som borde få uppmärksamhet. Den heter: ”Shifting Responsibilities - 20 Years of Education Devolution in Sweden”. Titeln är en ordlek med engelskans devolution som kan betyda både delegering och nedbrytning. Rapporten beskriver problemen som följt på grundval av kommunaliseringen och den därpå snabbt följande friskolereformen. Man skriver (min översättning):

”Svårigheter i samband med denna förändring (kommunaliseringen) märktes tidigt och har sedan bekräftats av de internationella undersökningar, särskilt Pisa, som visade att elevernas prestationer försämrades och att gapet ökat mellan och topp- och bottenpresterande elever. Viktiga delar i detta är bland annat att decentraliseringen skedde utan tillräckligt stöd från de centrala myndigheterna, kommunerna (i synnerhet mindre) saknade den lokala förmågan att hantera sina nya ansvarsområden, och att reformen har lett till en obalans mellan det centrala ansvaret och de faktiska befogenheterna hos de olika aktörerna. Staten som försöker styra utbildningen på armlängds avstånd, har få verktyg för efterlevnad av nationella mål. På kommunal nivå finns ekonomiska resurser som ofta fördelas på grundval av tradition och lokal politik snarare än faktiska behov.”

Allt detta bekräftar bara de signaler som blivit allt tydligare de senaste åren och som lärare och skolledare förgäves försökt lyfta. Nu börjar också vårt barnexperiment uppmärksammas internationellt som ett exempel på hur man i ett komplext system genom naiva och ideologiska reformer kan skapa helt oönskade effekter.

Kanske proppen är på väg ur nu? Kanske når vi nu en situation där allt fler börjar säga – jag har aldrig tyckt att det här var riktigt bra? Tillräckligt många för att vi ska få till en verklig översyn av systemet?

OECD avslutar sin rapport med:

”Denna fallstudie ger en inblick i komplexiteten i styrning av utbildning, både när det gäller planering och genomförande av reformer och för konstruktionen av själva styrningen. Komplexa system kännetecknas av flerdimensionalitet, icke-linjäritet, samhörighet, och oförutsägbarhet. Efter en rad djärva och innovativa reformer, upplever Sverige nu utmaningen i att styra sådana flerskiktade system och svårigheten att ändra kurs när reformerna genererar oväntade resultat. Det står nu klart att Sverige står inför en tipping-point, och att tidpunkten är rätt att utnyttja drivkraften för förändring. Vad som återstår att se, är dock om förändringen kan kanaliseras i önskad riktning.”

Låt oss hoppas det. För Sveriges elevers, lärares och skolledares skull.

/Per

Reagera på inlägget:

Facebook kommentarer