Lärare och skolledare i samma båt(ar)?

Jag skrev i ett tidigare blogginlägg att jag upplevde rektorsutredningen som lite timid. Nu har Lärarförbundet Skolledares ordförande Ann-Charlotte Gavelin Rydman tagit bladet från munnen och konstaterar detsamma. Hon skriver bland annat:

”Till många skolledares besvikelse var utredningen på intet sätt den hävstång som skulle behövas för att förbättra situationen. Det enda förslag till lagändring som gavs var att rektorer ska gå en andra obligatorisk rektorsutbildning tre år efter att de gått sin första obligatoriska dito”.

Och:

”Det går inte att tolka utredningen på annat sätt än att den menar att rektorers kunskapsbrist är det främsta skälet till att deras arbetssituation är så besvärlig så att de inte får till ett pedagogiskt ledarskap som är tillfyllest för utredaren.”

Men, precis som hon skriver är det inte troligt att det är detta som är problemet. Hon kommenterar deras egen undersökning och säger:

”Frisvarsfälten i Lärarförbundets undersökning var överfyllda med kommentarer från rektorer som själva vill ägna mer tid åt att vara pedagogiska ledare men som ser sig fångade i en situation där andra uppgifter ständigt trängs in av staten, huvudmannen och en krävande vardag.”

Hon skriver också om hur sju av tio rektorer inte menar sig ha tillräckliga resurser för att kunna bedriva en bra verksamhet.

En annan yrkesgrupp som upplever samma sak är lärarna. De är enligt en undersökning gjord av SCB och Du&jobbet den yrkesgrupp där arbetsbördan har ökat mest de senaste fem åren.

Det är viktigt att lägga märke till att detta skett trots en stor diskussion om lärares arbetsbörda (och en begynnande om rektorers). Det är nog dags att inse ett par saker. Det ena är att styrsystemet som det är konstruerat i dag inte fungerar. Trots tydliga indikationer om att allt går åt fel håll händer ingenting, istället förvärras situationen och politiken verkar bestämmas av vem som syns mest på debatt- och ledarsidor istället för av analyser av de verkliga situationerna.

Det andra är att det är dags för både skolledare och lärare att bilda kraftfulla professionella organisationer. Jag tycker att det är beklämmande att både lärarna och skolledarna är uppdelade på olika fackföreningar. Om inget annat borde de i det läge som är, bygga upp kraftfulla allianser mellan sina organisationer så att de kan utöva verklig makt till sina medlemmars fördel. Det är alldeles för lätt för skickliga politiker att spela ut organisationerna mot varandra.

Det tredje är att det är dags att inse att den offentligt drivna skolan i Sverige behöver en tydlig egen organisation.

Jag har en punkt till men den spar jag till ett kommande inlägg (cliffhanger).