Annons

Lärarutbildningarna har varit svensk skolas enfant terrible

Igår kom slutligen OECD-rapporten som vi väntat på med både förväntan och oro. Jag tror faktiskt att den kommer vara en viktig utgångspunkt för debatten och framförallt för skolkommissionens arbete framöver. Jag är också oerhört glad över att det finns en sådan kommission så att inte rapporten nu bara slits sönder av olika särintressen. Nu har den en adress och förhoppningsvis duktiga människor där som kan använda den klokt.

Jag skrev en snabb reaktion på rapporten för Dagens Samhälle där jag skrev att jag tycker den delen av rapporten som handlar om läraryrket både är den bästa och den mest balanserade delen av rapporten.

Jag skrev i det inlägget att jag stödjer tanken på ett nationellt Institut för lärar- och skolledarkvalitet. Ett institut som enligt OECD skulle få som första uppgift att se över lärarutbildningarna. Rapporten förordar också att lärarutbildningarna koncentreras till färre orter. Jag tycker det här är väldigt bra förslag.

Men jag har förstått både från till exempel Anna Ekström, som är generaldirektör för Skolverket och ordförande i Skolkommissionen, att hon inte tycker några nya myndigheter är en bra idé, och av reaktioner på Twitter förstår jag att allt prat om styrning av lärarutbildningarna är en het potatis inom dessa.

Jag kan förstå båda invändningarna. Men jag tycker fortfarande att det är en bra idé.

Lärarutbildningarna har varit svensk skolas enfant terrible under en lång tid. Politiker har försökt styra den och lärosäten försökt akademisera den. Lärare har varit missnöjda, kvaliteten har varit ojämn och akademin har behandlat den på olika sätt. Men i allt detta har man inte riktigt gått till kärnan med vad vi egentligen har dem till.

Man har försökt akademisera dem genom att forskningsanknyta men knöt dem då till forskning som inte var relevant för de blivande lärarna. Man har från staten försökt styra den åt olika håll men alltid på armlängds håll och med redskap som gjorde att den akademiska professionen visserligen tvingades till lydnad men inte särskilt villigt.

Man monterade ner all praktisk undervisning och all metodik så långt man kunde. Man hade som idé att de nya lärarna själva skulle skapa sin läraridentitet och några praktiska undervisningsmetoder skulle de inte lära sig och deras uppgift var att gå ut från de progressiva lärosätena och revolutionera en förstockad gammaldags skola.

I allt detta finns stor misstänksamhet från lärare mot lärarutbildningarna och från politikerna mot desamma och från lärarutbildningarna mot politikerna. Jag ställde för några veckor sedan en fråga till sådana som nu gick lärarutbildningarna och den bild jag fick var faktiskt inte så rolig. Det var lite av en Pandoras ask.

I alla dessa reformer och i allt detta, är det som om vi tappat bort det centrala – nämligen att lärarutbildningen är en professionsutbildning och i en sådan borde både avnämare, skolledare och lärare spela en viktig roll. Både när det gäller vad man behöver lära sig och hur och varför. Detta kan man göra utan att göra avkall på akademisk frihet i de delar där det är relevant och framförallt kan man bygga mer på forskning. En lärarutbildning bör inte byggas upp med forskningsanknytning, utan på forskning om bra lärarutbildningar.

Anledningen till att jag tycker att ett institut vore en bra idé är att det skulle vara en möjlighet att börja om från början och den här gången få med professionernas verklighet i ekvationen.

Man skulle också genom en koncentration till färre orter kunna skapa mycket kraftfulla utbildningar och säkerställa kompetens hos alla de som arbetar inom dem. Tillsammans med utökade övningsskolor skulle vi kunna skapa en fungerande professionsutbildning i kontakt med skolväsendet som dels skulle öka statusen för utbildningarna men också, år efter år, kunna leverera lärare av hög kvalitet till skolsystemet.

Lärare som har lärt sig på de teoretiska fundamenta, men också fått reflektera mycket tillsammans med sina studiekamrater över sin egen praktik under bra handledning. Lärare som fått lära sig hur man sedan under hela sitt yrkesliv ska arbeta med kollegialt lärande för att aldrig sluta utvecklas.

Institutet skulle också kunna vara en verksamhet som kontinuerligt utvecklar och utvärderar lärarutbildningen så att den ständigt fyller sitt syfte i ett föränderligt samhälle.

Reagera på inlägget:

Facebook kommentarer