Linderoths bok vågar öppna på lådan om lärarens återkomst

En av de viktigaste böckerna på länge är den som professorn i pedagogik vid Göteborgs universitet, Jonas Linderoth, har skrivit. Oavsett vad du tycker om konstruktivism eller vilken pedagogisk lära du annars bekänner dig till behöver du läsa den boken om du är lärare eller rektor. För Jonas gör inte alls det han (ganska ilsket) anklagas för av många i det pedagogiska Sverige ganska högt uppsatta personer. Han varken skriver på näsan eller förenklar. Inte heller har han (till skillnad från en hel del pedagoger) en politisk agenda i det han skriver.

Att han bad om ursäkt i DN var naturligtvis ett klickbete men det finns faktiskt en hel del lärare som borde få en ursäkt för hur de och deras profession och deras professionsutbildning har hanterats.

Boken är väldigt välskriven. Ibland hisnar och ibland skrattar man. Han förmår skriva så att man som lärare känner igen sig och han skriver nyanserat och tillgängligt. Han gör, i motsats till några av hans kritiker, inga som helst anspråk på att själv sitta inne med sanningen med stort S. Och det är här som bokens största styrka finns. Det han vill är att skapa en mer öppen debatt. Han gör det bland annat genom att föra in en annan pedagogisk teoribildning som kontrast mot den, enligt vissa forskare extrema, tolkning av konstruktivism som varit gängse i Sverige och som faktiskt blivit mer eller mindre en hegemonisk (helt dominerande) tankestruktur.

För det är egentligen det mest märkliga med den svenska pedagogiska diskussionen. I den har forskare framträtt som med emfas har hävdat att vi inte kan vara säkra på vårt vetande och vår kunskap och samtidigt med bestämdhet hävdat en syn på detta som blivit accepterad som sanning. Här är slutet av boken oerhört klokt uppbyggd. Jonas Linderoth för där in en annan pedagogisk teoribildning. Inte för att han menar att den är något som alla ska omfatta eller arbeta med, utan just för att visa att man kan se på lärande och pedagogik på många olika sätt. Han erbjuder oss en annan utgångspunkt att titta på våra erfarenheter och egna tankar utifrån.

Och kanske är det just därför motståndet mot honom är så starkt bland en del pedagogiska forskare. Han avslöjar en stor brist – nämligen på att själva inta ett kritiskt förhållningssätt till sina egna favoritidéer och sin egen forskning. Han gjorde heller inte sig till deras vän när han avslöjade det i min mening grova forskningsfusk som professor Tomas Kroksmark från Jönköping gjorde sig skyldig till. Det är en skandal som egentligen borde ha fått mycket större återverkningar inom det pedagogiska fältet än vad det fick.

I forskning är kollegial vetenskaplig granskning, peer-review, ett väldigt viktigt moment. Genom att inom fältet erkänt duktiga kollegor i förväg får granska, ge ändringsförslag och i slutändan godkänna texter för publicering är det  tänkt att den vetenskapliga processen ska upprätthålla en viss kvalitet på det som publiceras. Detta ska inte förstås som att det som är publicerat därmed är sant. Utan bara att det i alla fall håller en acceptabel kvalitetsnivå för forskningsfältet. Genom det här förfarandet ska grundläggande delar av den vetenskapliga processen fastställas. Om man har publicerat sig i sådana tidskrifter kan man lägga ihop sina artiklar till en doktorsavhandling eller till exempel söka pengar från Vetenskapsrådet.

Tomas Kroksmark drev en tidskrift som hette ”Didaktisk tidskrift”. Tidskriften publicerades ungefär 500 artiklar. Många av dessa användes som grund för, som nämnt ovan, doktorsavhandlingar och i Kroksmarks eget fall för till exempel ansökningar till Vetenskapsrådet. Detta i ansökningar där han själv har angett att de varit ”internationellt publicerade vetenskapliga artiklar”. På tidskriftens hemsida fanns 16 forskare listade som ”sakkunniga experter/granskare” och den hade också i publikationsdatabaser angetts vara vetenskapligt granskad. Ingen av dessa har hittills trätt fram och förtydligat vilken roll de hade i Didaktisk tidskrift.

Det visar sig  i slutändan att av de 500 artiklarna var det kanske 15 som hade gått igenom kollegagranskning (således till och med lite färre än antalet angivna sakkunniga/granskare). Övriga artiklar blev alltså bara publicerade. Det var som en öppen kakburk.

Det handlar alltså om att en till namnet vetenskaplig tidskrift i flera år utgav sig för att vara kollegialt granskad, peer-reviewed, utan att vara det. En tidskrift som svenska utbildningsvetare meriterat sig i som om den varit en av vetenskapssamhället interngranskad publikation, en tidskrift som använts i bibliometriska mätningar och en tidskrift vars artiklar tillåtits ingå doktorsavhandlingar. En tidskrift som chefredaktören, Tomas Kroksmark, själv använt för att publicera artiklar som han i sina CVs uppgett vara vetenskapliga, bland annat i ett CV som användes vid en VR-ansökan och som även gav utdelning.

Vid den personalgenomgång i frågan som hölls den 3:e februari 2014 i Jönköping uppgav enligt uppgift Tomas Kroksmark själv att Didaktisk tidskrift inte är en vetenskaplig tidskrift och aldrig varit tänkt att vara det och som svar på en fråga från publiken sades det att detta så småningom skulle utredas. Någon sådan utredning är inte gjord. Idag är t tidskriften en anonym blogg på nätet.

En sådan här skandal borde naturligtvis ha fått mycket större konsekvenser. Men det tycks som om oron för effekterna fick alla att lägga locket på. Sakkunniga pedagoger gjorde på uppdrag av Högskolan i Jönköping en mycket smal utredning som inte tittade på den centrala frågan och friade Kroksmark. Trots detta valde Högskolan i Jönköping att fälla Kroksmark för oredlighet, alltså ett underkännande av pedagogernas granskning. Dock föranledde detta fällande inte några nämnvärda konsekvenser. De enda som verkade ta det på allvar var Göteborgs universitet som ändrade statusen på artiklarna från Didaktisk tidskrift i sin databas så att de inte var markerade som vetenskapligt granskade längre. En ledande forskare inom pedagogik bemötte dock GU:s ställningstagande så här:

”Samtidigt tycker jag  det är problematiskt att ni  vid GU tagit beslut om att inga texter som publicerats i Didaktisk tidskrift skall ha vetenskaplig status i den dokumentation över vetenskaplig verksamhet som ni råder över. Här kan det  finnas en uppenbar risk att detta drabbar forskarstuderande på ett orimligt sätt. De forskarstuderande vid landets högskolor som har publicerat sig i denna tidskrift är ju inte skyldiga till denna skandal på något sätt. Exempelvis har vi flera licentiander på MAH (Malmö högskola) som har publicerat sina resultat i tidskriften och på detta sätt riskerar sina avhandlingsprojekt. Jag har ingen enkel lösning på problemet men att ta bort den vetenskapliga statusen på samtliga artiklar i tidskriften känns för drastiskt. Kan man inte hitta en annan lösning?”

Ja, en annan lösning hade varit att få till botten med problemet än att sopa det under mattan. Erkänna att i en del av forskningsfältet har kvalitetskontroll varit åsidosatt under lång tid. Där doktorander hade godkänts på undermåliga grunder och där en mängd kollegor hade genom en bluff-vetenskaplig tidskrift fått både pengar och meritering. Att personer från samma vetenskapsområde nu ger sig på den som avslöjat dem är kanske mänskligt men det är inte snyggt.

Jag tycker att de svenska forskarna i pedagogik och de svenska lärarutbildningarna behöver ta en ordentlig titt inåt och be om ursäkt på flera plan och jag välkomnar att Jonas Linderoth vågar öppna på lådan och släppa in lite nya friska tankar. Är det något vi behöver i Sverige så är det lärarens återkomst som en skicklig stolt yrkesmänniska och för den processen finns det mycket användbart i Jonas bok. Den borde ligga under granen hos alla svenska lärare om några månader. Om man inte redan har läst den innan dess förstås.

Kommentera
kornhall_gra2
Per Kornhall

Här bloggar författaren och skolexperten Per Kornhall om skola och skolutveckling.

Per Kornhalls bok ”Barnexperimentet” fick stor uppmärksamhet för sina kritiska slutsatser om utvecklingen av den svenska skolan. Hans senaste böcker är ”Lärare – En handbok”, ”Omstart för skolans digitalisering” samt ”När skolan blev marknad. Trettio år med friskolor”.

LÄRARNAS RIKSFÖRBUND

Box 3529
103 69 Stockholm
Sveavägen 50

SKOLVÄRLDEN

Box 3265
103 65 Stockholm