Modigt av Jonas Linderoth att ta bladet från munnen

I väntan på att Skolkommissionen i januari ska komma med skarpa förslag om skolan händer det i alla fall saker i debatten. Jag tänkte här belysa två aktuella artiklar, nämna en viktig avhandling och lyfta en avslöjande beräkning.

Lärarlegitimationen – igen.

Två artiklar på DN Debatt har verkligen fångat mitt intresse. Den ena är skriven av Jan Björklunds förhandlare Andreas Bergström som menar att Alliansen måste erkänna att deras skolpolitik misslyckats. Jag gillade att han är självkritisk och jag gillade hans analys av de nationella proven som ju har blivit en monstruös koloss. Att använda dem formativt som han föreslår – då får de ju en verklig poäng. Annars kanske jag inte håller med om så mycket. Det jag reagerade mest på var att han menade att det var ett misstag med lärarlegitimationen. Och hans argumentation går ut på att man inte kan klaga på kvaliteten i lärarutbildningen och samtidigt kräva sådan för att någon ska undervisa. Han menar därför att lärarlegitimationen ska rivas upp och/eller vara mycket enklare att få.

Jag håller inte med. Problemet med lärarlegitimationen är varken lärarutbildningarnas kvalitet eller det faktum att man införde den. Den är oerhört viktig. Däremot är jag oerhört kritisk till hur den infördes.

Låt oss för det första slå fast att staten inte kan betrakta sin egen lärarutbildning som något dåligt. Det är ju ett skrämmande dåligt argument. Lärarutbildningen är en statlig professionsutbildning. Om den inte uppfyller måttet så är det statens ansvar. Man kan inte skylla sina egna barns dåliga uppfostran på någon annan. Om man inte kan använda den som ett minimikrav för en lärartjänst då är man riktigt illa ute.

Men det stora problemet var ändå att Alliansen och Björklund saknade en systemisk vision. Man insåg ett problem med kompetenser och annat. Men istället för att börja i den änden att man diskuterade vad det var man ville ha för kompetenser och kunskaper; med att analysera vilka lärare som fanns i skolorna och var bristerna fanns och var rekryteringsbehoven skulle komma; och sedan tillsammans med huvudmännen och universitet/högskolor arbeta fram en plan på hur lärarförsörjning och utbildning skulle kunna klara av utmaningen – och sedan tillsammans bestämt hur och när detta skulle – så pekade alliansregeringen och Björklund med hela handen och beordrade fram ett system. Att bygga skolsystem handlar om mer än att ge order.

Jag hoppas Skolkommissionen lyssnar på OECDs råd och påbörjar ett systemiskt arbete med att bygga en lärarutbildning utifrån en vision om läraryrket. Och det är oerhört viktigt att lärarkåren slår vakt om sin legitimationsreform. Vem som helst ska inte undervisa i svenska skolor.

Den verkliga snackisen

När vi ändå är inne på lärarutbildningar så måste jag naturligtvis kommentera den verkliga snackisen. En pedagogikprofessor från Göteborg säger det som lärare i hela landet sagt i decennier. Och han ber dessutom om ursäkt. Jag håller med honom. Den pedagogik som framförallt på 1990-talet fick genomslag i Sverige var en katastrof för de svenska lärarna och har varit det för en mängd elever. När jag föreläser om de sakerna ute i Sverige kommer det alltid fram lärare och tackar. För de känner som att de får upprättelse av att någon kommer och påpekar att kejsaren faktiskt var naken. Han var det då och är det nu.

Skolverket sammanfattade det som på 1990-talet låg till grund för såväl myndigheters, lärarutbildningar och fackföreningars arbete så här (1):

”En tolkning som utifrån detta synsätt gjordes från såväl statligt, kommunalt som fackligt håll och som fått stor spridning innebär att kunskap inte går att förmedla eller överföra från en individ till en annan, från den som undervisar till den som lär.” (min betoning)

Skolverket menar att lärarens undervisande roll genom detta tonades ner till förmån för att stödja och handleda medan ”ansvaret för elevens kunskapsutveckling i betydligt större utsträckning lades på eleven själv.”

Detta var ett kolossalt nedvärderande av den ämneskunnige och undervisningsskicklige lärarens roll och det måste sägas tydligt. Utifrån detta tonades också lärarens ämneskunskaper ner men vad som var kanske ännu mer allvarligt var att i och med detta mer eller mindre bannlystes metodiken från våra lärarutbildningar.

I en jämförelse mellan svenska och finska lärarutbildare skriver matematikdidaktikerna Hemmi och Ryve (2):

”Vi skulle vilja föreslå att den svenska diskursen om klassrumsundervisning bygger på en ganska extrem tolkning av konstruktivisk och elevcentrerad undervisning. Detta är i linje med resultaten från en nyligen genomförd storskalig analys av svenska klassrumspraktiker (3) som till exempel visar att lärarna är passiva när det gäller att införa nya matematiskt innehåll. I de finska lärarutbildarnas diskurs betonas en balans mellan rutiner och variation, liksom läxor, som viktiga för matematikundervisning av hög kvalitet, och flera återkommande rutiner förespråkas av dem som gynnsamma”.

John Hattie, som Linderoth också citerar, skriver följande i sin stora metaanalys om god undervisning (4):

”Alltför ofta talar man om dessa metoder som strukturerad undervisning kontra konstruktivistisk undervisning (och
 då målas strukturerad undervisning upp som dålig medan konstruktivistisk undervisning anses vara bra). Det är vanligt att konstruktivism ses som elevcentrerat undersökande, problembaserat uppgiftsbaserat lärande och en vanlig jargong innehåller ord som »autentisk«, »upptäckt« och lärande som bygger på »inre« motivation. Den konstruktivistiska lärarens roll påstås handla mer om att underlätta för att ge enskilda elever möjligheter att skaffa sig kunskaper och skapa mening genom sina egna aktiviteter och genom diskussion, reflektion och att dela idéer med andra elever med minsta möjliga korrigerande intervention … Denna typ av påståenden är nästan direkt motsatsen till ett framgångsrikt recept för undervisning och lärande, som vi kommer att utveckla i kommande kapitel[1]. ”(Mina betoningar)

Lägg märke till ordet motsatsen. Den slutsats som John Hattie kommer fram till, efter en analys av fler än 800 metastudier om effekter av olika insatser i skolan, är istället att det är viktigt att läraren leder undervisningen och arbetar målmedvetet med olika metoder för att skapa kunskap hos eleverna.

Det här var också anledningen till att jag själv i flera år arbetade med att sprida kunskap om John Hattie och liknande forskning. För att det i den typen av studier finns en kraftfull signal om att svenska pedagogiska idéer varit skadliga. Men också för att jag när jag läste Hattie kände att i hans bild av läraryrket fanns det något jag kände igen från min egen lärargärning.

Vikten av hur man undervisar.

Att jag kunde göra en avgörande skillnad.

Och att jag inte har rätt att inte göra det.

Det som är viktigt att kritik mot detta nu framförs av någon inom akademin. För det är där diskussionen om detta egentligen måste ske.

Jag tycker det var oerhört uppfriskande och modigt av Jonas Linderoth att ta bladet från munnen i den här frågan. Det är inte helt lätt att göra det. Det kommer inte att göra honom populär. Professor Ulf P Lundgren som var drivande i mycket av det som hände på 1990-talet har redan gått ut och sagt att det han skriver är bisarrt. Men många av oss som gick lärarutbildningar på 1990-talet vet att Jonas Linderoth beskriver väldigt väl precis hur det var.

Avhandling

Det kanske är grädde på moset att efter detta rekommendera läsning av en avhandling. Pär Isling Poromaa har i avhandlingen ”Den subtila ojämlikheten” från Umeå visat hur strukturell orättvisa etableras i svenska skolor. Avhandlingen är ännu en rapport som visar hur vi i Sverige i praktiken nonchalerar skollagens portalparagraf om likvärdighet och det kompensatoriska uppdraget.

Pengar till 1 800 lärartjänster

Jag skulle vilja avsluta med den lilla beräkning som fanns i tankesmedjan Katalys senaste skolrapport. Man räknar där ut att de stora skolkoncernernas vinst motsvarade lite drygt 1800 lärarlöner/år. Det betyder alltså att 1800 fler lärare skulle kunna undervisa i svenska skolor om vi inte tillät skolor att gå med vinst.

Hur motiverar man detta?

 

1) Skolverket. (2003). Lusten att lära: Med fokus på matematik. Nationella kvalitetsgranskningar 2001–2002. (Skolverkets rapport 221). Stockholm: Skolverket.

2) Hemmi, K., & Ryve, A. (2015). Effective mathematics teaching in Finnish and Swedish teacher education discourses. Journal of Mathematics Teacher Education, 18(6), 501-521.

3) Boesen, J., Helenius, O., Bergqvist, E., Bergqvist, T., Lithner, J., Palm, T., & Palmberg B. (2014). Developing mathematical competence: From the intended to the enacted curriculum. Journal of Mathematical Behavior 33, 72–87.

4) Hattie, J. (2014). Synligt lärande: En syntes av mer än 800 metaanalyser om vad som påverkar elevers skolresultat. Stockholm: Natur & Kultur.

[1] Hattie (2014).

Kommentera
kornhall_gra2
Per Kornhall

Här bloggar författaren och skolexperten Per Kornhall om skola och skolutveckling.

Per Kornhalls bok ”Barnexperimentet” fick stor uppmärksamhet för sina kritiska slutsatser om utvecklingen av den svenska skolan. Hans senaste böcker är ”Lärare – En handbok”, ”Omstart för skolans digitalisering” samt ”När skolan blev marknad. Trettio år med friskolor”.

LÄRARNAS RIKSFÖRBUND

Box 3529
103 69 Stockholm
Sveavägen 50

SKOLVÄRLDEN

Box 3265
103 65 Stockholm