Annons

Nej, ”allt ingår” är inte lösningen på lärarkrisen

Relaterat

I mitt förra blogginlägg skrev jag om problemet med hur styrningen av svensk skola som med fackens hjälp (ja, jag tycker det) gör svenska lärare maktlösa och utlämnade åt lokalt godtycke.

Jag vill fortsätta lite på samma tråd. Maria Jarlsdotter som är rektor i Malmö skriver ett fantastiskt inlägg på tankesmedjan Balans hemsida. I det går hon genom hur ändring av styrning av verksamheten påverkat lärare och skolan. Hon gör det genom att jämföra situationen för en lärare i början av 1990-talet och nu 2018.

I början av 1990-talet hade inte alla de New Public Managementreformerna; kommunalisering, nya tidsavtal, nya lönesystem, marknadisering m.fl. drabbat svensk skola.

Men innan jag pekar på en av de saker hon beskriver skulle jag vilja relatera till ett samtal jag hade med en finländsk professor i pedagogik för två veckor sedan. Hen skulle för en internationell publik förklara vad det var som gjorde Finland så framgångsrikt. Hen menade att det var en tydlig inriktning på tidigt stöd till elever som inte lärde sig räkna och läsa. Hen förklarade sedan framgångarna med att det fanns tydliga skrivningar i deras skollag om alla barns rätt till stöd.

Jag sade till hen att sådana fina skrivningar fanns också i svensk lagstiftning. Men ändå ser våra resultat, och vår praktik, så annorlunda ut.

Jag sade faktiskt till hen att jag trodde att hen inte såg vad det var som skilde systemen ut. Det var saker hen tog för givet, att hen var hemmablind helt enkelt och att hens förklaring (som på något sätt låg på idéplanet) faktiskt inte förklarade skillnaden mellan svensk och finsk skola.

Hon förstod inte riktigt vad jag menade så jag gav henne samma fråga som jag och några kollegor på Skolverket en gång för många år sedan ställde till en person från Utbildningsstyrelsen (Finlands skolverk): ”Om en lärare upptäcker att en elev behöver extra stöd, och gör bedömningen att hen skulle behöva arbeta några timmar extra med den eleven. Får de läraren då extra betalt för det?” Den finska professorns svar nu blev detsamma som vi fick då i Helsingfors: ”Självklart!”.

För en svensk lärare är det inte alls självklart. Långt därifrån. Maria Jarlsdotter redovisar i sin tabell över skillnaderna mellan 1990-talets början och nu när det gäller lönefrågor och eventuell arbetstid så här:

  • Lön 1990: Tarifflöner, automatisk uppflyttning, möjlighet till övertid.
  • Lön 2018: Individuell lön kopplad till medarbetarsamtal/ lönesamtal, oftast ingen möjlighet till övertid ”allt ingår”.

”Allt ingår.”

Ja, för det finns inga regler och man litar inte på att lärarna faktiskt kan göra den typen av bedömningar. Det i sin tur bottnar i den brist på tilltro som är hela basen i styrningsfilosofin New Public Management.

Mer av ”Allt ingår” är inte lösningen på den svenska lärarkrisen. Men det finns stor risk att det blir så när krisen förvärras. Istället för att försöka lösa den på ett nationellt plan kommer enskilda lärare förväntas göra det.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Facebook kommentarer