Annons

Sommarläsning för att hitta skolans framgångsrecept

Maria Jarl, Ulf Blossing och Karl Andersson har precis kommit ut med boken ”Att organisera för skolframgång” på Natur & Kultur och jag har använt några sommardagar till att läsa den. Jag måste erkänna att det var länge sedan jag vek så många hundöron i en bok.

De tre forskarna har jämfört fyra svenska skolor med en lång positiv trend i betygsresultat med fyra skolor med en lång nedåtgående trend och försökt hitta skillnader och likheter mellan skolorna inom och mellan de två grupperna. Deras resultat stämmer väl med den bild jag har av liknande frågeställningar i internationell forskning, men eftersom det här är ett forskningsexempel från Sverige är det naturligtvis extra intressant. Både eftersom det visar att internationella forskningsresultat i området är överförbara till svenska förhållanden men naturligtvis främst för resultaten i sig.

Det de ser är att de framgångsrika skolorna kännetecknas av:

* en målinriktad ledning

* kollektiv organisering av ledningen

* målinriktad ledning på förvaltningsnivå

* samarbete med fokus på undervisning

* höga förväntningar på eleverna

* kartläggning och uppföljning av elevernas kunskaper

* anpassning av undervisningen

* lärarledarskap i klassrummet

Ett viktigt resultat är att de framgångsrika skolorna har haft en kontinuerlig ledning medan de icke framgångsrika har haft täta rektorsbyten. Det främsta kännetecknet var annars att lärarna på de framgångsrika skolorna samarbetar om undervisning och lektionsupplägg så att undervisningen på de skolorna ser ganska lika ut oberoende vilket klassrum man kommer in i. Undervisningen gestaltas alltså utifrån en gemensamma professionell idé om undervisning och man har provat och experimenterat sig fram till olika fungerande modeller.

Man skriver att på de framgångsrika skolorna leder öppenheten och samarbetet till att idéer sprids och till en likartad utformning på undervisningen. De arbetar också uttryckligen med att undersöka sina lektionsrutiner för att göra dem mer enhetliga. Det vill säga verkligt kollegialt lärande och utvecklande av undervisningen.

Det är värt att notera att författarna skriver att ”Lärarna på de framgångsrika skolorna utövar ett tydligt ledarskap i klassrummet. På en skola har lärarna till och med gått utbildning för att axla detta ledarskap. I praktiken innebär det ett sådant ledarskap lärarstyrd undervisning och helklassundervisning, dock inte utan inslag av andra arbetsformer.” Det vill säga just sådan undervisning som läroplaner, lärarutbildare och Skolverket under nittiotalet och framåt på alla sätt försökte motverka i svensk skola.

En annan oerhört viktig skillnad mellan skolorna är att lärare och rektorer på de framgångsrika skolorna inte lastade över problemet på eleverna eller skyllde på dem. Om de fick problem var det undervisningen som skulle förändras så att eleverna kunde lära sig inte eleverna som var ”svaga” eller inte hade ”läshuvud”, båda begrepp som lärare kunde använda sig av på de inte framgångsrika skolorna.

Det här visar betydelsen av en tydlig etisk och moralisk kompass när man arbetar i skolan. Den kompassen visade sig intressant nog också hos rektorerna på två av skolorna på det sättet att de prioriterade kärnverksamheten och var direkt olydiga mot påbud som kom uppifrån som de menade inte var till gagn för denna. En rektor menade att de måste vara ”lite olydiga” i förhållande till externa krav för att kunna hålla fokus på målen, lärarnas undervisning och elevernas måluppfyllelse. Det vill säga de upprätthöll en professionell integritet.

De framgångsrika skolorna höll också koll på elevernas resultat medan man påfallande ofta på de icke framgångsrika inte hade någon aning om hur eleverna presterade egentligen.

Det här är en bok som jag varmt kan rekommendera som sommarläsning för alla lärare, skolledare, förvaltningar och politiker. Författarna har en gedigen grund att stå på och för kloka ödmjuka resonemang kring skolor, deras organisation och utvecklingsmöjligheter. De gör inga enkla utfästelser och är tydliga med hur komplext det är att förbättra skolor. Att man inte bara kan överföra det som fungerar på en skola till en annan. Man måste analysera varje skolas kontext och möjligheter. Men de pekar tydligt på ledarskapets betydelse för att skapa organisation och psykologiska möjligheter för positiv utveckling.

De skriver mot slutet av boken att ”… oproportionerligt stor kraft har gått åt till att förbereda och sjösätta politiskt initierade förändringar snarare än att upprätthålla ett samtal om professionens huvuduppgifter. Den här utvecklingen måste ändras”.

Jag håller helt med dem även om jag menar att det behövs mer än samtal. Det behövs också att systemen förändras så att makt och ansvar tydligt flyttas till professionerna för utveckling av skolor och undervisning. Så att alla lärare kan få arbeta på skolor där gemensam utveckling av undervisningen är vardag. För det krävs det tydliga regelverk och stödjande system.

En sådan här bok ger hopp. Jag hoppas bara att många läser den, framför allt de som menar sig ha enkla lösningar på alla skolans problem. Boken visar med all tydlighet att det vi behöver är att gräva där vi står. Och gräva länge.

Reagera på inlägget:

Facebook kommentarer

Annons
Annons
Annons