Annons

Sverige står inför ett vägskäl

Först hade Sverige en starkt centralstyrd skola med hög likvärdighet och en respekterad och autonom lärarkår.

Om denna skola sade Göran Persson i kommunaliseringspropositionen:

”Vi har i Sverige nått långt när det gäller att uppnå detta mål. De internationella jämförelser som gjorts visar entydigt att skillnaderna mellan olika skolor när det gäller kunskaper och färdigheter hos eleverna är mindre i Sverige än i något annat jämförbart land.

Det som varit avgörande för att vi i detta avseende lyckats så väl är enligt min mening några olika faktorer. För det första har vi sedan länge haft för hela landet gemensamma läroplaner för resp. skolform. Härigenom har det varit möjligt att garantera en grundläggande mål- och värde‐ gemenskap i arbetet i olika skolor över hela landet. För det andra har lärarutbildningen varit utformad så att den, tillsammans med behörighets‐ regler för lärartjänster, medfört att vi över hela landet i stort sett haft tillgång till väl utbildade lärare. För det tredje har staten genom betydande statsbidrag till kommunerna för skolan gett förutsättningar för undervisningsinsatser på i huvudsak likvärdig nivå i alla kommuner.

Under några decennier har skolväsendet i Sverige i grunden omorganiserats. Uppbyggnaden av det moderna svenska skolväsendet var inte okontroversiell, utan mötte misstänksamhet och ibland direkt motstånd både från kommuner och inom skolan själv. Utan en stark central styrning av skolan hade det, som redovisades i styrpropositionen, knappast varit möjligt att genomföra dessa stora förändringar av svensk skola. Härigenom har svensk skola kommit att bli organisatoriskt lika i hela landet. Det innebär att skolan inte bara är likvärdig utan i stor utsträckning också likformig i bemärkelsen likadan.”

Sedan genomfördes kommunalisering, målstyrning, avreglering, marknadifiering, nedtoning av lärares undervisning med mera och nu är skolan mer olik i både betydelsen olikvärdig likväl som i o-likadan. Som ett resultat börjar Göran Perssons beskrivning stämma allt sämre. PISA och TIMSS med flera mätningar pekar helt i fel riktning.

Panik uppstår på 2000-talet bland politikerna och alla verkar få vädra sina käpphästar och ingen vill återställa. I stället hämtar man sin inspiration från väster (USA och England). Det som ska rädda skolan är ansvarsutkrävande (accountability).

In kommer en skolinspektion som bara fick påtala fel; ett system av nationella prov som ödelägger all undervisning i åk 9; och eftersom lärarna och eleverna är så lata så skriver man nya kursplaner – de ska tvingas upp på banan och allt detta i ett system där kunden hela tiden alltid har rätt (att byta skola) och entreprenörerna att bygga skolor när och var de vill.

För det kan ju inte vara systemet som är fel – det måste vara individerna, de där lärarna. Man fortsätter sedan på samma sätt. Lärarna ska lyftas individuellt och sedan ska skolan räddas genom att de skickliga individerna ska ha högre lön. Vad de dåliga lärarna riktigt ska göra är oklart.

Samtidigt som detta pågår gör man det precis motsatta i ett antal länder på jorden. Man bygger där på likvärdighet och på att bygga lärares kollektiva ansvarstagande och gemensamma kunskapsproduktion.

Det är ingen tvekan om vilken väg som leder till bäst skola. McKinseyinstitutet skriver om dessa länder att det de har det gemensamt att oavsett i vilken kultur de verkar så har de utvecklat en kollegial praxis. Man samarbetar och utvecklar undervisningen och man har gott om tid för det (i Sverige får inte lärare nämna tid för då är de naiva och bakåtsträvande).

McKinsey skriver att det är ”anmärkningsvärt” denna kollegiala praxis i dessa länder har ersatt yttre ansvarsutkrävande. Det behövs inte där – precis som i Finland – som inte har nationella prov eller skolinspektion. Man litar nämligen på sina lärare (sedan har Finland mycket att lära om skolutveckling och fortbildning).

Det är två helt motsatta tankesystem som manifesterar sig i den USA-inspirerade accountability-rörelsen jämfört med tillitsrörelsen i de bästa systemen. Skillnader som är avgörande. Medan accountability-rörelsen vilar på tanke på straff och ekonomiska belöningar bygger tillitsrörelsen på professionell etik, moral och gemensamt ansvar.

Den stora anledningen till accountability-rörelsens misslyckande ligger också just här. Det är en rörelse född bland ekonomer som tror att ekonomiska belöningar eller straff är den enda drivkraften för människor. Men det finns gott om forskning som visar att de har fel – grovt fel. Professioner som arbetar med människor har inte pengar som drivkraft. Drivkraften för en lärare är det meningsfulla mötet med eleverna. Accountability-rörelsen bygger helt enkelt på en helt felaktig premiss om vad det är som motiverar professionella och det är därför som den misslyckas så kapitalt.

Sverige har ett val mellan att fortsätta dansa efter accountability-rörelsens pipa eller börja arbeta mot det som på riktigt fungerar: att återupprätta lärarskickligheten och lärarkårens professionella och kollegiala ansvar för undervisningen och undervisningens resultat.

Niklas Vestin på Skolverket inspirerade mig att tänka vidare kring det här häromdagen. Han påminde mig om att variationen mellan klassrum är större än variationen mellan skolor. (Det här är något som accountablity-människorna brukar använda som ett argument för att man ska göra sig av med de dåliga lärarna och behålla de bra; gärna genom tuffa resultatbaserade kriterier och lönestrategier).

Men det är ju precis på grund av detta som de länder som använder sig av kollegial praxis och kollegialt lärande är så effektiva och varför de också så påfallande ofta har hög likvärdighet. Genom att kollegor samarbetar kring undervisning minskar variationen mellan klassrummen.

Karin Berg som är lärare och skolutvecklare i Göteborg kom hem från Kina för några veckor sedan (Läs om det här). När jag pratade med henne beskrev hon att hon upplevt de skickligaste lärarna hon någonsin hade sett. I klasser med över 50 elever bedrev de avancerad undervisning med i allra högsta grad engagerade och medverkande elever.

Hon beskrev också hur de här lärarna sade att de aldrig skulle gå in och hålla en lektion som de inte hade kollat av med sina kollegor. Men hur hade de blivit så skickliga och hur hann de kolla med sina kollegor? Jo – de undervisade 10 timmar i veckan. Övrig tid förberedde de lektionerna individuellt och samarbetade kring undervisningsutveckling. De var kollegialt gemensamt ansvariga för den undervisning som pågick.

Jag menar som jag sade att Sverige har ett val. Antingen fortsätter vi på accountabilityspåret och ser ett skolsystem fortsätta rasa ihop med en lärarkår som blir allt mer desillusionerad. Eller så börjar vi vandra tillitens väg och bygger upp lärarprofessionen igen. Det senare gör vi genom att till exempel se till att kollegialt lärande får en permanent struktur inom det svenska skolväsendet och genom att alla lärare på alla skolor får tid till, stöd för och engageras i att bygga upp sin ämnesdidaktiska och metodiska kunskap. Den kunskap som är själva basen för deras profession.

Tilliten skulle staten kunna manifestera till exempel genom att omedelbart göra alla nationella prov frivilliga och ge lärare rätt att ordinera särskilt stöd.

Det vore inte svårt att få Sveriges lärare med sig på ett återuppbyggande. Alla vill det – alla vill ha och ta revansch. Vi som jobbar med skola gör det för att vi tycker att det är en viktig plats och ett viktigt uppdrag!

Jag menar som jag sade att Sverige har ett val. Antingen fortsätter vi på accountabilityspåret och ser ett skolsystem fortsätta rasa ihop med en lärarkår som blir allt mer desillusionerad. Eller så börjar vi vandra tillitens väg och bygger upp lärarprofessionen igen. Det senare gör vi genom att till exempel se till att kollegialt lärande får en permanent struktur inom det svenska skolväsendet och genom att alla lärare på alla skolor får tid till, stöd för och engageras i att bygga upp sin ämnesdidaktiska och metodiska kunskap. Den kunskap som är själva basen för deras profession.

Reagera på inlägget:

Facebook kommentarer