Annons

”Kollegialt lärande 2.0” kan vara lösningen för svensk skola

OECD presenterade igår en rapport om utbildning. Det är den så kallade ”Education at a glance” som är precis vad det låter som. Den är tänkt som en kortfattad översikt av olika utbildningssystem och för de olika länderna finns också specifika landsrapporter.

Rapporterna är fulla av jämförande statistik och en guldgruva för den som har tid och intresse för att jämföra olika skolsystem. Man kan jämföra hur mycket man spenderar, på vad och när i skolsystem. Hur många procent som lämnar skolan med betyg med mera.

För svensk del konstaterar man att svensk förskola är väl finansierad och en viktig grund för en bra skolgång men att vi i andra änden i högre grad än många länder misslyckas med att ge ungdomar en gymnasieutbildning. Man nämner också det predikament som vi står inför vad gäller tillgången till lärare och deras lönenivå.

Det var inga nyheter och även om ”Education at a glance” är spännande och kan användas till mycket är det naturligtvis av högsta vikt att vi vänder blicken inåt. Vad är det vi egentligen vill uppnå med vårt skolsystem. Oavsett genomsnittet i OECD – är det genomsnittliga vi vill vara? Vi var inte det en gång. Vi var ett föregångsland. I inget annat land lärde sig så stor andel av barnen läsa, till exempel, fram till 1990-talet.

Vi har kommit långt vad gäller jämställdhet – vill vi vara genomsnittliga där? Läsningen av den svenska rapporten från OECD gör att jag börjar fundera över den svenska situationen.

Jag handleder rektorer i olika sammanhang och pratar mycket om motivation. En fråga jag ställer är vad är det som får lärarna i Finland att arbeta.

Ärligt? De har ingen skolinspektion som jagar dem eller kommer ut och sätter sig i deras klassrum. De har inga nationella prov av det slag vi har i Sverige och de stickprov de gör offentliggörs inte. De har ingen individuell lönesättning av det slag vi tror på i Sverige. Vad har finska lärare för anledning att arbeta egentligen?

Varför jag ställer den här frågan och varför den blir aktuell för mig är för att jag har anledning att läsa om Anthony Bryk och hans kollegors fantastiska bok ”Learning to improve. How Americas schools can get better at being better” (som ska komma ut på svenska på Studentlitteratur i början av nästa år). Anthony Bryk har stora erfarenheter av misslyckade skolreformer i USA.

Det är påfallande hur likt mycket har varit mellan USA och Sverige. Samma typ av storskaliga reformer med inget eller lite forskingstöd och samma alienering av lärarkåren och samma nonchalans inför den verklighet de upplever som vi har sett i Sverige och som har skapat den kris för läraryrket som vi upplever och som syns i OECD:s data.

Det blir nästan underhållande när han beskriver försök i USA med mervärdesmodeller, korta lärarutbildningar för toppelever eller försök med ekonomiska incitament för skolutveckling. Allt det känner vi igen från svensk skoldebatt, där den ena reformatorn efter den andre, drabbad av vad Bryk och hans kollegor kallar ”lösningsfeber”, vill avhjälpa alla skolans problem med sitt magiska reform-trollspö.

Och lika säkert som amen i kyrkan har de (och kommer de troligen framöver) att misslyckas gång på gång för att de inte närmar sig skolan med respekt för komplexiteten, variationen och de högutbildade, välmotiverade människor som faktiskt arbetar där.

Den förändringsforskning som de utgår från innehåller ett verkligt hopp, ett hopp som bygger på att deras modeller är både beprövade och visat sig fungera.Bryk och hans kollegor menar att vi måste börja tänka annorlunda kring skolreformer och använda oss av all den forskning som finns kring hur man faktiskt utvecklar inom komplexa system och yrken. De menar att alla som arbetar i skolan ska vara engagerade i att förändra sin verksamhet och ha stöd i det av forskare och andra personer och ingå i förändringsnätverk så att det man provar på ett ställe och som man kommer på fungerar bra kan sprida sig till ett annat område. Och att man gör detta med början i den mycket komplexa lokala verklighet man verkligen befinner sig i.

Annars kan skolutveckling vara oerhört frustrerande. I Västerås avslutar man just ett stort projekt inom matematik som på många sätt har varit väldigt bra och utvecklande för kommunen och för dess medarbetare, men de faktiska resultaten i form av mätbara effekter på elever är ganska svaga.

Detsamma gäller matematiklyftet i de studier som hittills är gjorda. Den analys forskare gör i Västerås är att en orsak till det är man beroende på satsningens och forskningens inneboende logik har utsatt alla lärare på alla skolor för samma ”behandling”. För en del lärare har det man fått varit precis det man behövde, det utmanande på precis rätt nivå för att man skulle kunna ta nya steg framåt och för de lärarna och deras elever har satsningen varit väldigt bra. Men för de lärare för vilka projektet var för avancerat eller för grundläggande så innebär det inget – och kan kanske till och med vara skadligt på grund av en alienerande effekt.

Det här kommenterar Bryk och hans kollegor också och menar att man börjar i fel ända. Man bör istället börja i de enskilda skolornas unika samansättning av kompetenser och utmaningar och där börja experimentera med lösningar och insatser och se vad som fungerar. Och i det arbetet finns det inga som är bättre skickade eller lämpliga än de som arbetar där. Det här är något som jag känner igen så väl. Jag har genom åren samlat på mig en bank av fantastiska exempel på utveckling av undervisning. I nästan samtliga dessa fall handlar det om skolledare och lärare som utifrån sin situation har hittat på unika insatser som lösningar på problem de velat komma åt.

Faktiskt stämmer det väl in också på satsningen i Västerås. När man pratar med människor i Västerås kommun om satsningen nämner de en del ingredienser i projektet som extra viktiga. I dessa fall var det saker som lades till i projektet efter de första kontakterna med skolorna. Det vill säga de uppstod ur den lokala kontexten men som en produkt av en dialog mellan forskare och skola.

Nu har många lärare i Sverige erfarenheter att tillsammans jobba med sin undervisning. Nu kanske det börjar bli dags att man på allvar driver undervisningsutveckling och att det man kommer fram till tas till vara i skolsystemet på ett systematiskt sätt?Jag och Bryk, med flera, säger inte med detta alls att man ska lämna skolor och lärare i fred så blir allt bra. För att lokal utveckling ska bli verklighet krävs både utmaningar, ledarskap och kompetenser. Det krävs att någon kommer och hjälper en ut ur ens bekvämlighetszoner och en organisation för det. Och det är här Bryk och hans kollegor erbjuder ett system för hur man kan göra det. Man skulle kunna kalla deras vision för ett kollegialt lärande 2.0.

Jag skulle rekommendera alla skolpolitiker och skoltyckare, såväl som all personal på skolmyndigheterna och utbildningsdepartementet, att läsa Bryk och hans kollegors bok och börja fundera på hur vi kan bygga upp ett sådant system. Vilka institutioner och incitament behöver vi ha för att skapa det? Det är en verklig och dessutom realistisk forskningsbaserad vision de målar upp. Om vi lättvindigt kan importera dåliga idéer som de redan provat i USA kan vi väl kanske ta till oss lite av reflekterad och underbyggd fungerande kunskap och modeller också?

Eller?

Reagera på inlägget:

Därför måste syv börja redan med sexåringar

Nollan. Förskoleklass. Sexårs. Kärt barn har många namn. Eller vad säger man? På min skola kallas det nollan, eller förskoleklass hos vissa. Jag antar att det är lite flexibelt. Kalla det vad man vill.

Det är torsdag kväll. Klockan börjar närma sig 17.30. På skolan börjar människor samlas. Inte elever, utan föräldrar till elever. Mammor och pappor. Regnet hänger i luften, det är så där varmt, kvavt och lite dimmigt ute. Tänk om vädret bara kunde bestämma sig. Det är ju så man får huvudvärk.

Rektor, biträdande rektor, skolpsykolog, skolsköterska, rörelsepedagog och så jag då, studie- och yrkesvägledaren, går genom korridorerna till första klassrummet. Dörren står på glänt, ett sorl hörs inifrån. Någon häller upp kaffe i en plastmugg, det är sånt som hör föräldramöten till. Ikväll har föräldrar till våra elever i förskoleklass samlats. Nollan. Förskoleklass. När närvarande i elevhälsan ska presentera sig säger jag kort mitt namn och titel, ”David Spak, studie- och yrkesvägledare”. Det är roligt att stå framför nyfikna föräldrar och berätta om studie- och yrkesvägledning. Jag är tacksam för att jag fick inbjudan för några veckor sedan.

”Vad gör en studie- och yrkesvägledare med förskoleklasselever?”

Frågan är relevant. Jag är inte förvånad att frågan dök upp, för det är inte en självklarhet att studie- och yrkesvägledaren är med på föräldramöten i förskoleklass.

”I förskoleklass arbetar vi med att prata om jobb, vad ni föräldrar jobbar med, vad det finns för jobb i samhället, vi ritar, pratar drömmar, går yrkespromenader, gör studiebesök och mycket mer.”

Förvånade, men nöjda blickar. En nickning här och ett hummande där. Glad att få berätta om mitt arbete med studie- och yrkesvägledare i förskoleklass. För det är här det börjar. Amerikanska forskare har i en ny studie kommit fram till att det är vid sex års ålder flickor börjar associera smarthet med män, snarare än kvinnor. Studien visar alltså att det är vid sex års ålder stereotyper riskerar att påverka flickors val i livet.

Att forskarna kommit fram till det här resultatet kanske inte förvånar mig särskilt mycket. Det är ju trots allt det som Linda Gottfredsons teori om individens egna begränsningar och kompromisser, handlar om. Teorin menar till exempel att barn redan vid 3–5 års ålder blir medvetna om att vuxna har roller i världen och de inser att de småningom också kommer att bli vuxna. Det som nästan går att applicera direkt från Gottfredsons teori, på forskarnas studie är det, är att barn i 6–8 års ålder börjar bli mer medvetna om arbetsroller och de börjar tilldela dem specifika kön. Så applicerar man Gottfredsons teori på forskarnas resultat kan man se likheter. Så det är här det måste börja.

Det är i förskoleklass det studie- och yrkesvägledande arbetet måste börja. Om inte tidigare.

Reagera på inlägget:

Så kan den nya syv-plattformen locka 15-åringarna

I en motion till riksdagen från Camilla Waltersson Grönvall (M) med flera, föreslås det att en nationell studie- och yrkesvägledningsplattform tas fram. Det tycker jag låter som en alldeles ypperlig idé och jag ser positivt på att man vill satsa på moderna verktyg. Jag förespråkar digitala verktyg och IKT i studie- och yrkesvägledning, eftersom jag menar att en kvalitativ studie- och yrkesvägledning i framkant innehåller just de digitala verktyg som finns tillgängliga i dagens samhälle. Riksdagen fattade beslut i frågan och i ett tillkännagivande uppmanar riksdagen regeringen att jobba för detta.

På syv-plattformen, som jag förstår det, ska det bland annat finnas svar om olika behörigheter och antagningsprocesser. Just de här frågorna går ju att finna svar på med en enkel sökning på internet och det finns en mängd olika sidor som ger svar på just detta. Om den här digitala plattformen blir verklighet så är min förhoppning att det verkligen blir en syv-plattform och att man jobbar med just tillgängligheten.

Till exempel hoppas jag att man, om inte från början så efter en tid, kan erbjuda även digitala vägledningssamtal i form av förslagsvis en chatt eller en videochatt. Jag välkomnar såklart en digital syv-plattform, men det krävs att man har ett tydligt syfte och en målgrupp samt att man utreder vem eller vilka som ska stå bakom plattformen och hur plattformen kan utvecklas så vi inte får ytterligare en hemsida i mängden med frågor och svar.

Jag upplever att ungdomar tycker det är svårt nog att hitta information i dagsläget, då det finns en stor mängd olika sidor med snarlik information. Det skulle också kunna vara en bidragande orsak till att ungdomar istället vänder sig till sin studie- och yrkesvägledare med frågor om till exempel behörighet.

Vilken är egentligen målgruppen? I motionen framgår det att föräldrar och elever enklare kan få hjälp att söka reda på fakta om utbildningsvägar. En plattform som riktar sig till föräldrar skiljer sig sannolikt enormt från en plattform som riktar sig till ungdomar. Det kan kanske vara bra att ha en primär målgrupp, förslagsvis ungdomarna, som plattformen riktar sig till och att man via en knapp på plattformen kan få information som riktar sig till en sekundär målgrupp, förslagsvis föräldrarna. 

Av det jag sett och uppfattat krävs det mycket jobb för att locka 15-åringar till en plattform – som inte är Snapchat eller Instagram, vill säga. För att få ungdomarna att självmant klicka in på den eventuellt kommande syv-plattformen krävs sannolikt en tilltalande layout med lättåtkomlig och relevant information. Förutom målgruppen tror jag att avsändaren är oerhört viktig, för att få plattformen välbesökt och trovärdig. Det gäller såklart också att plattformen underhålls regelbundet och uppdateras kontinuerligt.

Waltersson Grönvall, Moderaternas skolpolitiska talesperson, säger till Skolvärlden att det handlar om tillgänglighet och att använda moderna verktyg. Jag är helt med på att det ska användas moderna verktyg, men för att en sådan här satsning ska bli lyckad är jag helt övertygad om att det krävs ett grundligt förarbete innan man publicerar plattformen, för det är ingen idé att implementera teknik bara för teknikens skull.

Det måste finnas ett klart och tydligt syfte. På så sätt kan plattformen bli en värdefull resurs som komplement till den fysiska vägledningen.

Reagera på inlägget:

Hur ska Sveriges lärare bli good enough?

Om ett år är det skarpt läge för skolorna. Då träder de nya skrivelserna kring skolans digitalisering i kraft och ingen kan längre säga att jag ”tror inte på IT i skolan” eller jag ”vill inte jobba med IT”. Uttalande som ”papper och penna slår IT alla dagar i veckan” kan de som gillar slänga i papperskorgen. 2018 ska digitaliseringen in i skolan vare sig du vill eller inte. Jag vill dock poängtera att bildning och böcker fortfarande är lika viktigt och ni som brukar läsa vad jag skriver vet att mina elever läser mycket skönlitteratur. Jag menar precis som det står i tweeten att:

I regeringsbeslutet kring förändring av förordningen (SKOLFS 2010:27) om läroplanen för grundskola, förskoleklassen och fritidshemmet kan du under kapitel 2 Övergripande mål och riktlinjer läsa:

att läraren ska:

[..] organisera och genomföra arbetet så att eleven

får använda digitala verktyg på ett sätt som främjar kunskapsutveckling

I och med att denna skrivelse står i kapitel 2 i LGR 11 betyder det att det gäller alla lärare oavsett om just ditt ämne fått en förändring i ämnet eller inte. Det är en tydlig skrivelse som det inte längre går att komma bort från. Dock ställer de nya kraven till det och jag har funderat mycket på det. Jag och Patricia Diaz resonerade på SETT 2017 om just digitaliseringens dilemman. Det är inte gjort på en eftermiddag att implementera detta och vi diskuterade bland annat den frustration som många lärare upplever. Nätverket fungerar inte, IT-avdelningar bestämmer vilka digitala verktyg får användas, vissa skolor har inte tillräckligt många digitala verktyg och många lärare saknar kunskap om hur de faktiskt ska undervisa om tex digitalt berättande.

Det leder oss direkt in på den största frågan som politiker har att brottas med när det gäller skolor idag: likvärdigheten. Jag och Patricia konstaterade att hon började jobba digitalt 2010 och redan då hade hennes elever var sin dator. Jag själv kunde först jobba med en till en i januari 2017. Tidigare har jag haft 5–10 ipads som eleverna fått dela på. Jag kunde också släpa in datorvagnar i klassrummet, vilket var bökigt och inte helt lätt att få tillgång till då vi var många kollegor som slogs om dem. Så här ser det fortfarande ut runt om i Sverige. Det blir inte lätt för de kommuner som inte satsar på IKT i skolan att 2018 leva upp till läroplanens intentioner.

Regeringen beslutade om tydliga skrivelser om digitaliseringen i läroplanen, men de glömde eller valde bort, att besluta om att eleverna behöver digitala enheter för att kunna lära sig det som nu står i LGR 11. De glömde också, eller valde bort, att lärarna behöver en massiv fortbildningsinsats för att kunna undervisa enligt LGR 11s skrivelser. Nu är det upp till varje kommun att lösa problemen. Regeringen har valt att  dumpa fortbildningen i varje kommuns knä. Skolverket har tagit fram Lärportalen med mycket bra moduler som skolorna kan följa, men dessa är förvånande nog frivilliga att gå. Obegripligt, tycker jag, att regeringen tar bra och tydliga beslut men sedan inte går hela vägen. Nu kommer det fortfarande vara en enorm skillnad i förutsättningar för lärare att undervisa och elever att lära sig.

När jag skriver denna text befinner jag mig på en språklärarkonferens i Bologna. Här har jag bland mycket annat fått ta del av hur man gjort med digitaliseringen i olika länder. Ett spännande exempel är från Danmark och Studieskolen där lärarna måste ha ett IKT-certifikat för att komma ifråga för att anställas som lärare. Alla lärare måste genomgå deras utbildningsportal och klara minst sju moduler. De får, efter genomgången utbildning, ett IKT-certifikat som garanterar att lärarna på deras skola håller en viss lägstanivå. De är good enough för att klara av att undervisa och följa läroplanens föreskrifter. Detta skulle jag vilja se i Sverige också. Vi som varit med ett tag tänker direkt på PIM-utbildningarna som var på tapeten för några år sedan. Då drev många skolor att lärarna skulle hålla en viss lägsta nivå enligt PIM-utbildningen. Nu finns inte PIM längre i Skolverkets regi och man får gå till Lärportalen istället.

Det krävs utbildning av Sveriges lärare för att vi ska kunna leva upp till läroplanens intentioner. Jag funderar mycket på hur vi säkerställer att lärarna håller en viss lägstanivå och 2018 kan undervisa enligt LGR 11? Hur blir svenska lärare good enough? Jag ser ofta lärare som inte kan dela dokument och skriva kollaborativt, som inte kan filma och föra över en film till ett dokument och så vidare. Om ett år ska även dessa lärare som tycker att IKT är svårt undervisa och lära eleverna. Kan de det när de inte kan själva? Kan vi dessutom räkna med att lärarhögskolorna förbereder studenterna så att de är redo för att kunna undervisa eleverna så att de får använda digitala verktyg som främjar kunskapsutvecklingen?

Jag är tveksam. Jag tror att vi har en lång väg att vandra och jag tycker att det är direkt feltänkt att fortbildningen är frivillig och upp till varje kommun. Jag önskar att Skolverket skulle kunna peka mer med hela handen och visa vägen för kommunerna. Idag är det så flummiga skrivelser att skolverksdokument i stort sett går att tolka precis som man själv tycker. Jag ska inte gå in på vad jag tycker om till exempel undantagsbestämmelsen eller anpassningar runt nationella prov idag utan ger det bara som ytterligare exempel på vad Skolverket skulle behöva styra upp. Jag gillar uppstyrt!

Hade jag fått bestämma hade det funnits ett beslut om likvärdighet som såg till att eleverna runt om i landet hade samma förutsättningar. Jag anser också att det ska vara obligatoriskt att ha gått en grundläggande IKT-utbildning för att få lov att undervisa. Ett IKT-certifikat borde krävas för oss gamla rävar i kombination med lärarlegitimationen. Lärarutbildningarna måste införa obligatoriska kurser där studenterna lär sig hantera digitala verktyg. Vi kan inte ta för givet att de ungdomar som väljer att läsa till lärare kan detta. De är fenomenala på Snapchat och Instagram, men det är långt ifrån att kunna undervisa om och se till att elevernas digitala verktyg främjar kunskapsutveckling.

Digitaliseringen är här och det är bara att tugga i sig. Så länge inte Skolverket kommer med tydliga direktiv måste vi hjälpas åt. Det finns flera bra gratissidor som man kan använda. Först och främst vill jag lyfta fram Micke Kring från Årstaskolan som åt Sveriges lärare har skapat Kursportalen. Hatten av! Skolverket har även de bra moduler som lämpar sig väl för det kollegiala lärandet: Lärportalen. Nu är det bara att kavla upp ärmarna runt om i svenska kommuner och ta tag i fortbildningen för det lär nog inte komma några uppstyrda direktiv från högre ort.

Jag hoppas att ni rektorer ute i landet inser detta och avsätter tid regelbundet för kollegialt lärande under nästa läsår. Lärare måste få utbildning och de som ska hålla i utbildningarna måste få nedsättning i sina tjänster eller kompensation på något sätt. Det är verkligen inte rimligt att IKT-utbildning av Sveriges lärare ska ledas av lärare som får detta uppdrag pålagt sin vanliga tjänst. Tid för utbildning och handledning kommer vara mycket viktigt nästa läsår. Kom ihåg det nu när ni planerar för nästa läsår.

Och sist, men inte minst: det räcker verkligen inte att som rektor säga att nu har vi haft en utbildningsdag under uppstartsdagarna i augusti. Ett tips är att fördela kompetensutvecklingstimmarna som brukar ligga vecka 44 över läsåret så att personalen kan få utbildning, prova själva i sitt klassrum och sedan utvärdera tillsammans med övriga kollegor.

Nu kör vi på tillsammans mot 2018!

Reagera på inlägget:

Jag har fått hopp om en likvärdig skola

Så kom då äntligen Skolkommissionens slutbetänkande. I och med detta släcktes också deras Twitterkonto ner. Det var som en markering. Nu har vi gjort vårt, nu är det upp till någon annan att ta vid. Och låt oss hoppas att så sker. Nu är det dags för Gustav Fridolin, Anna Ekström och Helene Hellmark Knutsson och deras respektive departement att leverera skarpa förslag och dra gång de processer som krävs.

Men det är naturligtvis många fler än de som nu måste hjälpa till. Det handlar om utbildningsutskottet i riksdagen och faktiskt alla skolpolitiker i hela vårt land, oavsett politisk färg. Här har vi fått en färdplan och en idé som är förankrad i en kommission med stor politisk spännvidd. Det borde gå att lämna partitaktik bakom sig och se till det svenska samhällets behov. Det är påfallande att många av förslagen är i linje med de bedömningar och förslag som också de utomstående bedömarna i OECD:s kommission lämnade 2015.

Jag vill börja med att säga att jag är imponerad av kommissionens betänkande. Speciellt om man betänker hur kort tid de haft på sig och hur stort och komplext skolsystemet är. Det är väldigt bra jobbat och de måste ha haft ett väl fungerande och hårt arbetande sekretariat till sin hjälp. Min stora oro var att de inte skulle kunna enas om några skarpa skrivningar, eller att de skulle lämna en klassisk svensk walk-over och hänvisa till att det behövs mera utredningar. De gör också det i vissa fall men de har på de flesta punkter tagit sitt uppdrag på allvar, och även om de föreslår vidare utredningar så föreslår de samtidigt konkreta åtgärder som kan sättas in omedelbart för en kursändring tills man har utrett förutsättningarna för mer permanenta lösningar.

Det tycker jag både är en klok och en effektiv lösning. Klok, eftersom den innebär att man i skolsystemet snabbt kan se att något händer, vilket behövs för motivationen bland alla de som idag jobbar i skolan. Man måste se att något händer för att få hopp. Effektivt, för det innebär att kursändringen startar och man får också erfarenheter av om modellerna man valt överhuvudtaget fungerar.

För en kursändring är kommissionens förslag om de genomförs. Cecilia Garme skriver i Svenska Dagbladet att det här är ”game over för 90-talet” – en underbar formulering – och visst är det så. En hel del av den ohämmade naiviteten som präglade en hel del av 90-talets reformer får här sig en rejäl återställare.

Låt oss börja med deras analys. Det här är vad de menar är svenska skolans problem:

Sviktande kapacitet och ansvarstagande hos många skolhuvudmän. 

För svag kompensatorisk resursfördelning. 

Otillräcklig kompetensförsörjning till lärar- och skolledaryrkena
och bristande förutsättningar för professionsutveckling. 

Brister i resultatinformation som försvårar kvalitetsarbetet. 

Skolsegregation som leder till kvalitetsskillnader mellan skolor. 

Problem i lärandemiljön. 

Splittrad och över tid oenig nationell styrning av skolan. 

Det är inte mycket att säga om det. Det är en viktig och riktig analys. Det finns områden som av jag upplever är av politiska skäl helt utlämnade. Till dem hör frågan om marknadens effekter på skolan. Jag kommer inte att uppehålla mig vid det här. De saker i deras förslag på åtgärder som jag fastnade för är dessa (i fetstil med mina kommentarer efter i kursiv stil):

Statlig skolmyndighet med regional närvaro och statlig reglering av skolchefers ansvar

Det här är naturligtvis ett underkännande av kommunaliseringen och nedläggningen av länsskolnämnderna. Skolan och de små huvudmännen behöver en närvaro av staten på så nära håll att det kan möjliggöra ett stöd och en kontroll så att alla barn får vad de har rätt till. En statlig reglering av skolchefers ansvar låter kanske inte som en stor nyhet men är faktiskt ett väldigt viktigt förslag. Det gör nämligen att ansvarskedjan i skolsystemet kan hänga ihop. I en skola där man har statliga befattningsutbildningar och tydligt statligt ansvar på rektorer och lärare är det självklart att detta ska finas också på huvudmannanivå. Annars har man frikopplat det lokala ansvaret från styrkedjan.

Förstärkt lärarutbildning och praktiknära forskning

Här finns det en massa vackra ord men kanske mindre konkreta insatser. Det är viktigt men jag tror vi behöver titta mer på OECD:s rapport och samla ihop lärarutbildningarna och ge dem ett tydligare professionsförberedande perspektiv. Det finns dolt i kommissionens text men det behövs en klarare färdriktning och mer konkreta åtgärder. Lärarutbildning måste bli en professionsutbildning som lärare är stolta över att de har gått och som de har nytta av i sitt dagliga arbete.

Nationell funktion och program för lärares och rektorers professionsutveckling

Det här är ett jätteintressant förslag som man bör sjösätta fort. Lärare och rektorer behöver ha en karriärstruktur men också en organisation där professionerna får mer makt över sina yrken och sin fortbildning. Detta skulle sedan kunna växa ut till att också omfatta/påverka lärarutbildningarna positivt.

Socioekonomisk fördelning till skolor. Bidrag och fortsatt utredning.

Här hade jag kanske större förväntningar. Det här var utan tvekan en av de saker som tydligt var aviserat i deras delbetänkande men där de inte riktigt orkat ända fram. Men samtidigt föreslår de snabba och omfattande insatser till ett statligt finansieringssystem är utrett och kan sjösättas.

Nationell struktur för gymnasieskolan

Så rätt tänkt. Gymnasieskolan måste styras bättre för att säkerställa att alla utbildningar finns tillgängliga. Kommuner är i många fall alldeles för små för detta och de samarbeten som finns räcker inte alltid till.

Undervisningstid

Tydligare styrning med stadieindelad undervisningstid i grundskolan och bättre kontroll på gymnasieskolorna är nog en bra sak.

Aktivt skolval, lottning och central antagning.

Sedan kommer vi till det som initialt idag tydligen blev mediesnackisen. Att fördelningen efter skolval ska göras med lottning. Det här tycker jag är en chimär och av väldigt liten betydelse vid sidan av ovanstående förändringar men också så typiskt att det är där den mediala debatten handlar. Vad beror det på? Att inte journalister vet hur skolan är uppbyggd och fungerar utan man bara hakar i den bit man vet något om eller på att Stockholms innerstad är så långt redaktionernas mikrofonsladdar når? Här har man tagit tydliga politiska hänsyn men pekar ändå ut en väg framåt mot ett mer ordnat system att fördela elever på.

Som sagt. Jag tycker det är ett jättebra betänkande som ger hopp om framtiden. Men nu är det upp till bevis. Jag tror faktiskt att kommissionens breda förankring med representanter från professionerna och forskning och inte minst svenskt näringsliv kan borga för att vi genom dess förslag kan börja röra oss mot en mer likvärdig skola och en skola som är bättre för lärare och rektorer att arbeta i och för mindre bemedlade föräldrars barn att gå i. Jag har hopp om att vi när vi tittar tillbaka om tio år så kommer vi att säga att den 20 april 2017 var dagen då vi började få en mer likvärdig skola i Sverige. En likvärdighet som är viktig om vi vill ha en levande demokrati i framtiden. I ett sådant samhälle är varje barn och varje ung människa en tillgång vi inte kan vara utan.

Nu får vi som jobbar i systemet inte ge oss förrän politikerna lyssnar på kommissionens förslag. Jag håller med Åsa Fahlén, ordförande för Lärarnas Riksförbund, Lina Hultqvist, ordförande för Sveriges Elevkårer och Matz Nilsson, ordförande för Sveriges Skolledarförbund som skriver på Aftonbladet debatt:

”Våra politiker gav Skolkommissionen i uppdrag att utarbeta förslag som kan accepteras av alla inblandade parter. Nu är det samma politikers tur att göra verklighet av dessa genom att visa samsyn över partigränserna. Och det brådskar! Det svenska skolsystemet behöver förstärkas och nu finns förslag som är förankrade i hela Skolsverige!
Vi har ingen tid att förlora. Ska vår skola återerövra en topposition och ge alla elever, oavsett bakgrund, likvärdiga förutsättningar måste förslagen realiseras skyndsamt. Det är nödvändigt för vårt samhälles möjligheter att fortsätta vara en fungerande demokrati.”

Det är ett tungt ansvar som kommer att vila på politiker om de nu försöker knipa billiga taktikpoäng genom att inte lyssna på professionerna och kommissionen. Jag vill avsluta med det jag skrev 2012 på DN debatt:

”Det är dags för en nationell samling runt skolan. Det är dags att sluta käbbla och inse att vi har skapat något vi inte har kontroll över. Dags att dra i nödbromsen och utan ideologiska skygglappar av något slag sätta sig ner och fundera över hur vi ska skapa en skola som är bra för alla barn – och det i verkligheten och inte i någon glassig försäljningsbroschyr eller i en skollag som ingen tycks bry sig om.”

Reagera på inlägget:

Sidor