Annons

Representation i undervisningen räknas

Jag är en vit västerlandskvinna. Det är min erfarenhet som jag kan ta med mig in i undervisningen. Jag är inte från överklassen. Det är också en erfarenhet jag kan ta med mig in i undervisningen. Jag kan arbeta med maktanalyser och representationsproblematik utifrån detta. Det är viktigt för mig och jag är bekväm i det.

Det finns så många perspektiv jag missar. Så många förebilder jag inte låter ta plats i mitt klassrum.

Intersektionalitet

I ett intersektionellt perspektiv betraktas inte kvinnor som en enhet. Intersektionaltet inkluderar även t.ex. klass, ålder, funktion, sexuell läggning och etnicitet. Perspektivet innefattar alltså att kvinnor aldrig enbart ses som kvinnor, eftersom många andra parametrar spelar in. Det är ett synsätt som är ganska vanligt, men som vi i skolan ofta glömmer bort.

I höstas fick jag förfrågan att författa ett lektionscase till ett läromedel med lärarstudenter som målgrupp. Mitt expertområde är kvinnohistoria, men i detta case blev jag ombedd att använda ett intersektionellt perspektiv. På grund av vem jag är och mina erfarenheter är jag inte den som ska skriva ett case till ett läromedel med intersektionellt perspektiv. Jag känner att jag inte behärskar det nog för att göra något bra av det. Så jag tackade nej till uppdraget. Men snälla, jag vill gärna läsa det läromedlet. Låt våra lärarstudenter göra det. Låt dem tänka i termer av representation.

Nu vill jag ha revansch

Jag vet hur jag ska arbeta med kvinnlig representation i undervisningen. Jag kan även arbeta med kvinnlig representation ur ett mer globalt perspektiv, och sträva efter stunder då jag bitvis kan släppa eurocenterismen.

Så långt är jag med. Så långt klarar jag av.

Missförstå mig inte. Jag tycker att det är rimligt att anta ett intersektionellt perspektiv. Jag tycker att bred representation är jätteviktigt. För vissa ungdomars vägval i livet kan det till och med vara helt avgörande. Jag vill vara expert på detta också. Men det är jag inte.

Det blev alltså inget case skrivet av mig. På samma sätt som jag förstår att det måste vara jättesvårt för många att lyfta kvinnliga perspektiv i undervisningen. Men trots att caset uteblev, tänkte jag att jag ändå kan droppa några coola tjejer vi kan ta upp för en bred representation.

Funktionsvariation - Temple Grandin f.1947

Denna urhäftiga kvinna är autismtalangen personifierad. Hon är professor, kämpar för djurskyddsfrågor och en talesperson för personer med autism. Dessutom har hon utvecklat ett välanvänt system för human hantering av kor. Hon har tagit med sig sina egna erfarenheter in i teorierna kring hanteringen av boskap. Om Grandin finns en jättebra och prisbelönt spelfilm.  Se den!

I klassrummet

Hur ser en normenlig hjälte ut? Hur ser en normenlig skönhet ut? Vem ryms inom ramen? Vad gör vi med de som faller utanför? Personer med funktionsvariationer har länge i historien varit institutionaliserade. Detta gör att det finns enormt få förebilder. På senare år har diskussionen kring representation av människor med funktionsvariationer inom offentliga media blommat upp. Det är uppenbart att människor i rullstol, med downs syndrom eller någon annan variation inte syns i media så mycket, och det är ett problem. Det är något vi kan diskutera med våra elever om. 

Klass - Moa Martinsson f. 1890

Efter en fattig och ganska eländig uppväxt lyckas denna kvinna bli en av våra mest uppskattade författare. Här finns det många böcker att välja mellan när ni ska diskutera Sveriges historia, kvinnors möjligheter och Martinssons författarskap.

I klassrummet

Vilka möjligheter har arbetarklasskvinnorna idag? Vilka sociala och ekonomiska hinder ska de övervinna? Jämför nu och då! Martinsson var bortglömd under stora delar av 1900-talet. Varför?

Jag funderade och funderande. Jag engagerade dessutom alla runt omkring mig. Kvinnor som kommer från arbetarklassen, men lyckats bli historiska genom sina bedrifter lyser med sin frånvaro. Varför är det så? Dessa kvinnor har såklart haft enorma såväl ekonomiska som sociala hinder att övervinna. Att som arbetarklasskvinna i Sverige välja bort barn och fabriksarbete var för de flesta en omöjlighet. Detta är enormt intressant att diskutera med eleverna.

Bessie ”Queen Bess” Coleman f. 1892

Som dotter till två f.d. slavar och sedan uppvuxen med sin ensamstående mamma, var utsikterna för Coleman egentligen inte de bästa. Att både vara afroamerikan och arbetarklass försvårar avsevärt möjligheten att bli en historiskt känd person. Men Bessie Coleman ville bli pilot. För detta var hon tvungen att uthärda rasistiskt våld och grov diskriminering. Tillslut avslutade hon utbildningen i Frankrike och blev den första afroamerikanska personen att ta flygcertifikat. Efter detta försörjde hon sig som konstflygare för att samla in pengar till en flygskola för afroamerikanska kvinnor.    

I klassrummet

Att ta med sig sina erfarenheter är enormt givande. Vilka erfarenheter bär eleverna omkring på? Erfarenheter som kan ombildas till drivkrafter. Diskutera den tidlösa frågan om vad som driver oss. Många skolor kan dessutom ha turen att bedriva utbildning för ungdomar som just kommit till Sverige. Ungdomar med massor av erfarenheter. Samarbeta! Detta är en guldgruva för den nyfikne.  

Sexuell läggning / könsidentitet - Karin Boye f. 1900

Ett utmärkt sätt att både få njuta av underbar poesi och ta del av ett livsöde utöver det vanliga är att studera Karin Boye. Det går att läsa Karin Boye som en historisk gestalt, som berättar mycket om sin samtid. Man kan bara föreställa sig hur mycket mod det måste ha krävts av Boye att avsluta ett äktenskap med en man, för att leva tillsammans med en kvinna. På den tiden var homosexualitet brottsligt.

I klassrummet

Eftersom normbrytande sexuella handlingar länge fallit under strafflagen är mörkertalet stort. Vi hittar enkelt ett antal kvinnor som klätt ut sig till män, det öppnade dörrar. Det är svårare att hitta historiska förebilder som har brutit mot normer för sexuell läggning och könsidentitet för att leva ett liv som t.ex. öppet homosexuell kvinna. Minnen av dessa människor hittas allt för ofta i arkiven för de psykiatriska institutionerna.

Om sig själv skrev Karin Boye ”Dig jag hatar, du mitt usla videväsen, du som flätas, du som vrides, lydande tåligt andras hand" (Moln 1922). Finns det unga som känner så idag? Jämför och prata om när det är extra svårt att vara sig själv? 

SLUTLIGEN

Representation är jätteviktigt. Vi vill alla kunna relatera. Vi vill veta att vi får delta, att vi räknas, att vi också kan vara som hjältarna, att vi också kan lyckas och att vi också kan bli historiska, eller kanske bara få det där jobbet vi gärna vill ha. Saknar vi representation riskerar vi cementeras in i en föreställning om vad vi borde vara. Då vågar vi inte utmana.  Då vågar vi kanske inte någonting.

Reagera på inlägget:

Trycket på nationella proven har gjort något med lärarkåren

Ett uttryck som använts ganska mycket i engelsk och amerikansk forskning och debatt är uttrycket ”Teaching to the test” Med det menas det fenomen som uppstår när mycket står på spel utifrån enstaka prov. Några av de extrema fallen är från England och USA där skolors existens eller lärares anställning har gjorts beroende av resultaten från eleverna på olika standardiserade prov. Det som händer då är att lärare börjar undervisa i svaren på frågor de tror eller vet ska komma på proven. Man börjar öva barnen på proven.

För ett prov som är tänkt att avspegla till exempel förändringar i elevers kunskaper över tid är detta naturligtvis förödande. Tänk bara på den diskussion vi har haft om att det ska finnas länder som låter sina barn öva på Pisa-frågor så man ska vinna Pisa-tävlingen.

Det finns stor anledning för lärarkåren att börja diskutera det här i det svenska skolsystemet där de nationella proven har börjat få så stor betydelse. Skolors kvalitet är tänkt att bedömas utifrån resultaten, rektorer och lärare bedöms utifrån dem och vi har också hamnat i en diskussion där lärarkårens skicklighet bedöms utifrån hur nära deras betygsättning ligger resultaten på nationella prov för individuella elever. Det är också saker som Skolinspektionen tittar på när de är ute och inspekterar.

Det är viktigt att notera att det här är kan vara en mycket oönskad utveckling som vi verkligen behöver ha en diskussion och där inte minst lärarkåren behöver tänka till.

På just det här området har vi också en mycket kraftfull förändring i lärares attityder över tid. Förändringen är faktiskt så kraftig att jag knappt vet att jag har sett så snabba förändringar i något material av den här sorten någonsin. Trycket på de nationella proven har gjort något med lärarkåren i Sverige. Nationalekonomen Jonas Vlachos har på bloggen Ekonomistas lyft frågan med statistik från Skolverkets analys av de nationella proven. Han har valt ut de här tabellerna:

Och

Förändringarna i svaren mellan 2003 och 2015 är mycket stora. De nationella proven styr allt kraftfullare både hur och om vad lärare undervisar!

Men är det vad som är de nationella provens uppgift? Eller kanske ännu bättre – är det svenska lärares arbete att träna elever på nationella prov eller är det att undervisa utifrån läroplaner och kurs-/ämnesplaner?

Är detta en önskad situation? Är det vad en profession ska göra?

Reagera på inlägget:

Om du sätter många F får du räkna med att bli trakasserad

Jag kommer ut till bilen efter julavslutningen och upptäcker att någon har roat sig med att spotta halstabletter på den. Spott har runnit ner längs rutorna och längs sidan på bilen och halstabletter sitter fast i spottet. I smutsen bak på bilen och på sidorna har någon, med fingret, skrivit ”kuk” upprepade gånger samt ritat snoppar. Tack för den här terminen, liksom.

Det blir  jullov och en kväll runt midnatt. Jag och min 10-åriga dotter ligger under täcket och fnissar som tonåringar åt att vi varit uppe alldeles för länge. Vi borde sova, men bara pratar och pratar och har en sån där härlig stund som man vill ska vara hur länge som helst. Då ringer telefonen. Hemligt nummer. Tusen tankar hinner fara genom huvudet. Har det hänt något? Jag svarar och högljudda rösten i luren frågar: ”Knullar du nu? Gillar du att knulla?”

Snabbt lägger jag på luren och möter min dotters blick. “Det är ingen fara”, lugnar jag henne. ”Det var bara några elever som tyckte det var jättekul att skoja med sin lärare”. Hon sätter sig upp. “Skoja”, säger hon. ”Det var väl inte roligt alls. Jag hann bli rädd.”

Telefonen ringer igen. Och igen. Och igen. Jag svarar inte och har den på ljudlös. Sex missade samtal hade jag just den morgonen. Andra morgnar har det varit både fler och färre. Genom att ignorera att svara har samtalen upphört. Just nu i alla fall.

Harmlösa skämt och tonårsbus eller oacceptabelt beteende? Vissa menar att beteendet borde polisanmälas. Själv har jag landat i att det inte leder till någonting. Polisen har knappt resurser till att utreda mord så hur stor är sannolikheten att de intresserar sig för det här? Det ringdes dessutom från hemligt nummer. Jag förstår att det finns ett symbolvärde i att vissa tycker att man borde polisanmäla, men har valt att inte göra det. Som rutinerad lärare lär man sig mycket fort att ett bra trick är att lära sig känna igen elevernas röster. Jag kan stå med ryggen mot eleverna, veta vem det är som pratar och säga till rätt person utan att se den. Så självklart kände jag igen rösten. Men det blir ändå ord mot ord.

Tyvärr är ovanstående händelse inget unikt för vår skola. En del anser att det hänger ihop med vilka betyg du sätter. Om du sätter många F får du räkna med att bli trakasserad. Själv blir jag väldigt upprörd av ett sådant resonemang. Det är ta mig tusan ingen som ska räkna med att bli uppringd och kränkt nattetid. Det är inte okej. Däremot kan jag förstå att föräldrar och elever kan bli upprörda om betyg sätts på felaktiga eller tvivelaktiga grunder. Det händer tyvärr alldeles för ofta och jag har tidigare bloggat om att Sveriges lärare behöver öka sin kunskap om bedömning.

Varför just jag har blivit utsatt nu kan jag bara spekulera kring och orsaken väljer jag att hålla för mig själv. Det jag dock kan konstatera är att det har påverkat mig negativt. Jag blir ledsen och tom inombords. Varför vill man göra så? Busringa till lärare har väl elever gjort i alla tider, men skillnaden är att de nu ringer nattetid och kommer med rätt mycket grövre grejor än att till exempel rimma på lärarens efternamn.

Jag försöker planera terminen som kommer. Jag stirrar på tangenterna och ingenting händer. Noll inspiration. Jag som har skrivit två böcker som inspirerar andra lärare är helt tom. Kommer inte på en enda idé. Jag brukar bubbla av ideér och tycka att terminsstart är roligt, men inte nu. I mina mörkaste stunder tänker jag att jag inte ska planera ett skit, inte åt enda elev någonsin mer för eleverna vill ju ändå bara dumma sig, kränka mig och inte arbeta med sina uppgifter oavsett hur mycket jag planerat eller utgått från deras intressen.

Sedan samlar jag ihop mig, skärper mig och gör mitt jobb. När inspirationen är totalt slut är det otroligt skönt att ha ett läromedel att luta sig mot. Fram med textbook, workbook och järnstruktur. Helt tvärtemot hur jag brukar jobba. Tipsen och de kreativa lektionerna väller in i sociala medier, men jag känner mig fortfarande bara tom. Till en klass tar jag ett gammalt tema med en skönlitterär bok som jag vet att jag brukar gilla att arbeta med. Tar på mig teatermasken och välkomnar leende eleverna. En efter en kommer de in i klassrummet och tittar på mig med tindrande ögon: ”Hej, vad kul att se dig! Har du haft ett bra lov? Vad ska vi göra denna termin? Å.. jag har saknat dig!”

Lektionen startar och eleverna ömsom fnissar och ömsom gapskrattar. Diskussionerna om boken drar igång och de älskar den. ˝Kan vi inte lyssna tillsammans på kapitel 2 också? Snälla?”

Precis där kommer glädjen med att vara lärare tillbaka igen. Jag är varm inombords och känner att jo, detta är ju kul. Eleverna ger energi och glädje. Jag kör hem och ett nytt tema börjar ta form i huvudet.

 

Reagera på inlägget:

Han har skrivit fler rapporter med kraftfull slagsida

I mitt förra blogginlägg skrev jag om en rapport författad av bland andra Gabriel Heller Sahlgren. Jag belyste då det faktum att han är del av en tankesmedja som ser som sin uppgift att marknadsföra marknadslösningar inom skola. Gabriel Heller Sahlgren och hans medförfattare skrev en replik på denna och jag i min tur skrev en slutreplik. Jag kommer här ännu en gång återvända till Gabriel Heller Sahlgren eftersom han gång på gång lyfts fram som forskare i den svenska debatten. Det är viktigt att veta var han står i olika frågor och att han är långt ifrån neutral. Han har i Kanada nyligen publicerat en annan rapport. I den skriver han bland annat: ”Tillväxten av friskolor har lett till förbättrade resultat”.

Nu ska man veta att två delstater i Kanada, Ontario och Alberta, har varit målet för många studiebesök från svenska och internationella politiker och skolmänniskor. Detta eftersom ett reformarbete för att stärka den offentliga skolan, lett av bland andra Michael Fullan, där gett så bra resultat (inte minst i internationella mätningar). Nu vill Gabriel Heller Sahlgren till detta land exportera den svenska marknadslösningen, en lösning från det land som sjunker mest av alla länder i samma mätningar. Intressant.

Han kommenterar visserligen de svenska nedgångarna i PISA men avfärdar dem helt och hållet som ett resultat av pedagogiska förändringar. Dessutom låter han helt bli att redovisa den svenska forskning och de rapporter som visar på minskad likvärdighet och skolsegregation som alla som arbetar i Skolsverige kan se med sina egna ögon. Det är återigen en rapport med kraftfull slagsida. Och han nöjer sig inte med den internationellt sett extrema svenska lösningen. Han rekommenderar faktiskt en ännu mer extrem sådan. Han föreslår för Kanada att de ska:

  • Införa skolpeng efter svensk modell med full täckning för kostnader.
  • Tillåta vinster eftersom dessa konkurrerar mer aggressivt.
  • Införa olika former av outputdata så att föräldrar och elever ska välja bättre.
  • Inte ha de begränsande styrningar som Sverige har som läroplaner, krav på behörigheter hos lärare etc. (Inte minst för fackligt engagerade lärare bör det vara intressant att se att Heller Sahlgren inte vill att arbetsgivarna ska ha några trista begränsande regler som till exempel lärarlegitimationer eller behörigheter att förhålla sig till).
  • Avpolitisera tillståndsgivning så att inte lokal demokrati blir ett hinder i vägen för reformerna som i Sverige
  • Undersök om inte friskolor ska få välja vilka de vill ta in och få ta ut elevavgifter.

Gabriel Heller Sahlgren vill alltså ha ett ännu mer extremt system än det svenska. Han nämner i rapporten Milton Friedmans namn. Men han nämner inte att det system han föreslår är väldigt likt det system som diktatorn general Pinochet på rekommendation av Milton Friedmans lärjungar införde i Chile efter störtandet av Allende. Det systemet har Chile nyligen lämnat på grund av de sociala konsekvenserna av systemet. En annan person som vill ha friskolor av svensk och (tidigare) chilensk version är föga förvånande Donald Trump.

Det han skriver är helt i linje med vad den tankesmedja han tillhör säger, nämligen att de ”tror” att utbildningssektorn inte kan bli bättre utan mer marknadslösningar. Ja, det är också därför man hamnar där man hamnar. Aposteln Paulus definierar i bibeln tro som ”...en fast tillförsikt om det som man hoppas, en övertygelse om ting som man icke ser”. En mer vetenskaplig inställning till skolresultat vore att titta på det som syns. Till exempel de skolsystem i världen som är och blir bättre i internationella mätningar och lägga märke till avsaknaden av marknadslösningar i dem.

Det finns en grundläggande skillnad mellan skola och produktion av saker. Skola är ett i samhället gemensamt åtagande som inte bara handlar om ”produktion” av kunskaper utan också om att bygga gemensamma värden. Det är av bland annat den anledningen som likvärdighet är en så viktig sak i ett skolsystem i ett demokratiskt land. Det är inte tävling som bygger en bra skola utan samarbete.

Reagera på inlägget:

Forskning är inte alla gånger forskning

Det här inlägget är lite längre än vanligt. Det rör en viktig fråga kring hur skolpolitik förs i Sverige och hur debatten sker och frågor kring källkritik och vad som får kallas forskning.

Svenska lärare arbetar med att lära barn och ungdomar vikten av källkritik. Något som blir allt viktigare med den utveckling vi ser inom medievärlden. Det hade ju då varit snyggt om den vuxenvärld som vi utbildar till också då ibland visade exempel på grundläggande källkritik (vilket kan vara svårt – vilket jag själv vet).

Innan jag kommer in på ämnet vill jag förklara ett par saker. Jag är inte emot friskolor och definitivt inte alls emot de som varje dag arbetar i sådana. Jag har genom åren arbetat med en mängd fantastiska människor som arbetat på friskolor och i deras organisationer. Jag handleder nu till exempel ett gäng rektorer inom Pysslingen skolor, ett uppdrag som jag ser som ett hedersuppdrag på grund av den skicklighet och engagemang som dessa uppvisar.

Men jag känner naturligtvis också fantastiska lärare och ledare på kommunala skolor och inom kommunala förvaltningar. Jag brukar säga att alla som jobbar i skola och tar sitt uppdrag på allvar är mina vänner. Men jag är ändå ytterst tveksam till det skolsystem vi har, som är det mest extrema experimentet med marknadslösningar någonstans i hela världen. Och effekterna av det menar jag avskräcker. Olikvärdigheten och segregationen galopperar och kunskapsresultaten har sjunkit kraftfullt. Alltså jag är emot systemet men inte mot duktiga skolmänniskor!

Så till saken:

Ett påstående från mig som var ett svar på ett twitterinlägg från en känd skoljournalist väckte viss irritation, bland annat hos Friskolornas riksförbund och från en av dem som skrivit en rapport. En rapport som utger sig för att visa att svenska friskolor är bättre än svenska kommunala skolor i PISA-studierna. Jag skrev på Twitter: ”Är det bomber när tobaksindustrin släpper rapporter om lungcancer också?”. Rapportförfattarna och Friskolornas riksförbund (vilket som bekant är de vinstdrivande skolornas riksförbund, de idéburna har ett eget) anklagade mig för att jag inte betedde mig som en forskare borde. De menade att min kritik inte var saklig eftersom jag inte kommenterade själva rapporten utan bara dess avsändare.

Jag håller inte med. Men jag ska för deras skull i slutet av den här texten också kritisera själva rapporten. Både inom journalistisk källgranskning och inom forskning är det viktigt att fundera över jävsförhållanden, alltså över vem avsändaren är och om denne är någon som kan tjäna på publiceringen. Om det till exempel finns tydliga ekonomiska intressen bakom bör man vara mer försiktig med resultaten så klart. Precis som det klassiska exemplet med forskning om cancer som sponsrades av tobaksindustrin. I det här fallet handlar det om en rapport som presenteras som forskning. Jag återkommer som sagt till det men låt oss först titta på avsändaren.

Rapporten publiceras av något som kallas ECPR. Man behöver inte mer än en snabb titt på deras hemsida för att se att det är en organisation som bedriver opinionsbildning för marknadsmodeller och mot till exempel vinstbegränsning och med en tydlig riktning mot den svenska debatten. Det är heller ingen stor organisation. Medgrundaren och vice direktör är Gabriel Heller Sahlgren som är en doktorand som är väldigt aktiv i den svenska skoldebatten och ofta (alltid?) med inspel som tydligt stödjer marknadsmodeller. Detta är inte så konstigt för på ECPR:s hemsida framgår det med all önskvärd tydlighet att Sahlgren också är knuten till tankesmedjan CMRE (Centre for the Study of Market Reform of Education) där han är ”forskningsansvarig”.

CMRE är inte en oberoende fristående forskningsorganisation. De har ett mycket tydligt och uttalat mål med sin verksamhet. De skriver: ”We believe that the main problem in education is the lack of incentives to improve pupil performance. We also believe that the incentive structure cannot be fundamentally changed for the better without a move towards a more market-based education system that gives parents the freedom to choose the education that best suits their children, and providers autonomy to tailor their services in response to demand.” Alltså de tror inte att skolan kan bli bättre om man inte rör sig mot mer marknadsinslag inom skola och utbildning. CMRE är alltså en organisation som har som mål att få mer marknad och medlet för detta är naturligtvis bland annat de rapporter de producerar. Så här långt tycker jag att en erfaren journalist med lång erfarenhet från bevakning av skolsektorn borde ha tittat, vilket var anledningen till mitt twitterinlägg riktat till honom. Jag tycker han borde veta bättre.

Men en annan anledning till mitt twitterinlägg är också Svenskt Näringslivs tidigare trackrecord när det gäller saklighet. Jag har skrivit om detta här tidigare. Jag har också i min bok om korruption beskrivit hur de under lång tid behöll en rapport på sin hemsida som skulle visa att friskolor hade bättre resultat än kommunala skolor. Detta trots att rapportförfattaren själv gång på gång försökte få dem att ta bort eller ändra i rapporten eftersom den inte på ett korrekt sätt tog hänsyn till bakgrundsvariabler.

På samma bedrägliga sätt agerade de kring den sk. Östersundsstudien där två identiska äldreboenden byggdes som ett kvasiexperiment där det ena drevs i kommunal regi och det andra i privat. Detta presenterades av bland annat Svenskt näringsliv som en forskningsstudie och skulle enligt dem visa att kvaliteten blev densamma men kostnaderna lägre för det privata alternativet. Problemet var bara att det inte var en forskningsstudie. En i början påstådd koppling till Karolinska institutet gick till exempel upp i rök när institutet tog avstånd från studien. Den sista spiken i kistan kom när det nu visar sig att efter att studien är klar och den privata koncernen tar ut vinst så visar sig konsekvenserna. Det finns en oerhörd naivitet och brist på källkritik bland både media och politiker i förhållande till dessa så kallade ”forskningsprojekt” och rapporter som skapas av lobbyister med tydliga agendor och som är backade av organisationer som har mycket att tjäna på ”rätt” politiska beslut.

Men så till själva sakfrågan. Är rapporten bra? Stämmer slutsatserna? Låt oss börja med frågan om det överhuvudtaget är forskning. Ett av de kvalitetskrav som finns inom forskning är det man kallar kollegagranskning. Detta innebär att man låter kollegor inom fältet läsa igenom det man skrivit och en vetenskaplig tidskrift släpper helt enkelt inte fram en rapport som inte gått igenom en sådan granskning och där författarna har bemött den kritik som de kan ha fått. Vad jag kan se har den här rapporten inte genomgått någon sådan granskning. Det här är viktigt eftersom det inte är lätt för en inte insatt person att hitta eventuella fel i databehandling eller i den metod man använt. Vi som inte är experter på ett område behöver helt enkelt andra experter för att hitta felen i det som presenteras.

När det gäller metoder finns det ingen beskrivning av metoderna de har använt så att man kan bedöma kvaliteten, vilket också är ett krav på en vetenskaplig publicering. De beskriver att de stoppat in olika variabler i sin analys men de gör det utan att på ett acceptabelt sätt förklara varför de har valt just dessa. Man undrar vad som skulle hända om man stoppar in andra än dem de har valt. Med tanke på den tydliga avsändaren väcks misstanken att man helt enkelt har provat med olika variabler till dess man har hittat det utfall man vill ha.

Så verkar utan tvekan vara fallet med en av de variabler som de väljer att ha med, nämligen utländsk bakgrund. Där skriver de: ”Samtidigt har fristående skolor också en något högre andel elever med utländsk bakgrund.” Redan här skulle de om de var forskare inse att deras metod inte går att använda för att säga något om Sveriges skolor på det dataunderlag de valt. PISA: underlag är helt enkelt för litet för att mäta skillnaden mellan fristående skolor på ett säkert sätt i ett enskilt land och det visar sig också här. I hela landet är andelen utrikes födda mycket högre i kommunala skolor. Urvalet av friskolor är alltså inte typiskt för landet som helhet. Det är också så att i det urval som skett till PISA så har de utländska eleverna en högre socioekonomisk status än genomsnittet vilket också är väldigt otypiskt för den gruppen nationellt sett. Och det är det som antagligen är anledningen till deras resultat.

Det ser helt enkelt ut som om man har letat efter variabler som ger signifikans. Det är så att en vanlig gräns inom statistik för signifikans är 0,05 % vilket innebär att bara en gång på tjugo så förklaras utfallet av slumpen. Men det är viktigt att det också innebär att om man har 20 sådana test med olika variabler så börjar sannolikheten för att man slumpmässigt ska hitta ett signifikant i en av dem närma sig 1. Det är därför det är av yttersta vikt att veta varför de har valt de variabler de har valt och vad som händer om man väljer andra.

Eftersom man inte har använt en neutral metod eller redovisar utfall med andra variabler och använder tveksamma variabler kan man helt enkelt inte säga som de gör att: ”Det kan däremot fastslås att elever i fristående skolor generellt presterar bättre än elever i kommunala skolor i PISA även när hänsyn tas till en rad andra relevanta variabler, inklusive socioekonomisk bakgrund och utländsk bakgrund.” För att sammanfatta tydligt: I det fallet litar jag mer på PISA-systemets egna analyser (som inte visar på någon skillnad mellan privata skolor och offentliga) än på en undersökning med fritt valda variabler från aktivister med en tydligt uttryckt målsättning bakom sin verksamhet.

Man gör också andra felaktiga jämförelser som inte skulle gå igenom en kvalificerad läsning som till exempel när man avslutar en jämförelse med forskning från Stockholms universitet med:

”Samtidigt finner de att elever i fristående gymnasieskolor presterar något sämre på̊ externt rättade nationella prov, jämfört med elever i kommunala skolor. Eftersom vi tvärtom finner att elever i fristående skolor presterade bättre i PISA 2012 än elever i kommunala skolor, indikerar allt sammantaget att skolsystemets design i sig kan vara viktig för hur fristående aktörer presterar mer generellt.”

Man kan inte jämföra äpplen och päron på det här sättet. Framför allt eftersom fristående skolor på grundskolan har en stark positiv segregation – det vill säga har en stor övervikt för barn från socioekonomiskt starka hem, medan det motsatta sant inom gymnasieskolan. Man skulle kunna fortsätta så här men jag tror jag har visat Friskolornas riksförbund med flera att det finns också andra sakliga skäl än avsändaren för att ifrågasätta rapporten, både dess metodik, påstådda status av forskning och dess resultat. Det jag har visat så här långt är något som en kollegagranskning inte skulle släppa igenom på ett forskningsseminarium och än mindre för publicering i en bra vetenskaplig tidskrift.

Jag har träffat en del ledande företrädare för svensk industri, framförallt inom tekniksektorn, i olika sammanhang. Jag har upplevt dem som väldigt intelligenta, kompetenta och påfallande trevliga människor. Det jag inte kan förstå är varför de låter sin organisation Svenskt Näringsliv bedriva den här typen av populistiska kampanjer på felaktiga underlag. Är pengar viktigare än andra värden i samhället, värden som rationalitet, ärlighet och ytterst demokratin och det goda samhället?

Reagera på inlägget:

Sidor