Annons

Nej, ”allt ingår” är inte lösningen på lärarkrisen

Relaterat

I mitt förra blogginlägg skrev jag om problemet med hur styrningen av svensk skola som med fackens hjälp (ja, jag tycker det) gör svenska lärare maktlösa och utlämnade åt lokalt godtycke.

Jag vill fortsätta lite på samma tråd. Maria Jarlsdotter som är rektor i Malmö skriver ett fantastiskt inlägg på tankesmedjan Balans hemsida. I det går hon genom hur ändring av styrning av verksamheten påverkat lärare och skolan. Hon gör det genom att jämföra situationen för en lärare i början av 1990-talet och nu 2018.

I början av 1990-talet hade inte alla de New Public Managementreformerna; kommunalisering, nya tidsavtal, nya lönesystem, marknadisering m.fl. drabbat svensk skola.

Men innan jag pekar på en av de saker hon beskriver skulle jag vilja relatera till ett samtal jag hade med en finländsk professor i pedagogik för två veckor sedan. Hen skulle för en internationell publik förklara vad det var som gjorde Finland så framgångsrikt. Hen menade att det var en tydlig inriktning på tidigt stöd till elever som inte lärde sig räkna och läsa. Hen förklarade sedan framgångarna med att det fanns tydliga skrivningar i deras skollag om alla barns rätt till stöd.

Jag sade till hen att sådana fina skrivningar fanns också i svensk lagstiftning. Men ändå ser våra resultat, och vår praktik, så annorlunda ut.

Jag sade faktiskt till hen att jag trodde att hen inte såg vad det var som skilde systemen ut. Det var saker hen tog för givet, att hen var hemmablind helt enkelt och att hens förklaring (som på något sätt låg på idéplanet) faktiskt inte förklarade skillnaden mellan svensk och finsk skola.

Hon förstod inte riktigt vad jag menade så jag gav henne samma fråga som jag och några kollegor på Skolverket en gång för många år sedan ställde till en person från Utbildningsstyrelsen (Finlands skolverk): ”Om en lärare upptäcker att en elev behöver extra stöd, och gör bedömningen att hen skulle behöva arbeta några timmar extra med den eleven. Får de läraren då extra betalt för det?” Den finska professorns svar nu blev detsamma som vi fick då i Helsingfors: ”Självklart!”.

För en svensk lärare är det inte alls självklart. Långt därifrån. Maria Jarlsdotter redovisar i sin tabell över skillnaderna mellan 1990-talets början och nu när det gäller lönefrågor och eventuell arbetstid så här:

  • Lön 1990: Tarifflöner, automatisk uppflyttning, möjlighet till övertid.
  • Lön 2018: Individuell lön kopplad till medarbetarsamtal/ lönesamtal, oftast ingen möjlighet till övertid ”allt ingår”.

”Allt ingår.”

Ja, för det finns inga regler och man litar inte på att lärarna faktiskt kan göra den typen av bedömningar. Det i sin tur bottnar i den brist på tilltro som är hela basen i styrningsfilosofin New Public Management.

Mer av ”Allt ingår” är inte lösningen på den svenska lärarkrisen. Men det finns stor risk att det blir så när krisen förvärras. Istället för att försöka lösa den på ett nationellt plan kommer enskilda lärare förväntas göra det.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Till var lärare efter förmåga

Jag brukar roa  mig med att följa debatten om lärare och skola på Twitter. Eller roa mig och roa mig, det är för det mesta ganska deppig läsning. Tonen är allmänt negativ, inget är bra, skolledningen är dum, arbetsmiljön är skit, betygssystemet suger och politikerna är spåniga. Ingen förstår och lärare är allmänt missförstådda.

Jag blir ofta rätt nedstämd av läsningen, och du som läser det här kan ju motiverat ställa frågan – varför är du på Twitter då?

På Twitter är jag för att hänga med i debatten om bland annat skolan, vilket faktiskt är lönegrundande på min skola, att hänga med i debatten. Så jag gör det, och förväntar mig att det ger utdelning i mitt lönekuvert.

Vilket i sin tur för mig till min huvudfråga: lön. Och hur den sätts på en lärare. Och vad människorna på Twitter tyckte om det här i dagarna då jag scrollade för att ta del av reaktioner på nya, efterlängtade läraravtalet.

I korthet behandlar det lönen i villkor där erfarenhet och kompetens ska belönas. Det är nog okontroversiellt för alla. Lönen ska vara individuell och differentierad, det kanske inte lika många håller med om. Lika lön för lika arbete är ju ett argument för en platt lönestruktur bland lärare – vi gör alla ungefär samma jobb i grunden, har man utökade uppdrag ger det lite extra på kontot.

Det ska gå att få en god löneutveckling även utan att byta jobb, vilket är viktigt för att eleverna ska få kontinuitet i sitt lärande och för att relationerna mellan elev och lärare kan fördjupas, vilket också gynnar lärandet. Ingen konflikt om det. En närmare läsning av avtalet visar att lön ska sättas så att den, citerat ur avtalet: ”ska stimulera till förbättringar av verksamhetens effektivitet, produktivitet och kvalitet.” Och att kopplingen mellan resultat och lön ska ha en tydlig koppling. Citerat: “Det är av vikt att kompetens, särskilt ansvar och erfarenhet som bidrar till förbättrade elevresultat.”

Här började jag beefa med debattörerna på twitter. När jag föreslog att lön efter resultat behöver inbegripa vad eleverna uppnår i sitt lärande så började det smattra i notifieringarna och jag hade fullt upp med att hantera mitt Twitterflöde och svara på arga påhopp. Varför? Tydligen var det en känslig fråga att ens prata om hur vi mäter elevresultat i skolan.

”Vadå! Så om eleverna får höga betyg i dina ämnen, då får du högre lön?”

”Jag har inte ens nämnt ordet betyg.” svarade jag.

Självklart blir det knas om en betygssättande lärare ska lönesättas utifrån vilka betyg hens elever har, det fattar ju både jag och Twitterkrigarna jag battlar med. Men om vi försöker lyfta blicken och se vad som kan mätas; det finns ju ett flertal forskningsgenomgångar som visar vad som ger lärande miljöer. En är Hatties metatudie “Visible learning” som kom för några år sedan. Här är en sammanfattning av den.

Studien visar vilka faktorer som ger högt lärande, till exempel lärare som kan sitt ämne, sin didaktik och är en tydlig ledare med tydliga mål som skapar struktur i klassrummet. Även Skolinspektionen har gjort ett arbete där myndigheten går igenom vad som ger lärande i rapporten ”Framgång i undervisningen”.

Slutligen, det program som jag jobbar till lärare inom, Teach for Sweden, jobbar systematiskt med mig genom att löpande besöka klassrummet och ge feedback till mig på rutiner som leder till lärande. Nu senast till exempel så jobbar vi med metoden Rigor, en tydligt strukturerad modell som leder till att eleven hela tiden uppmuntras att ta ett steg till i sitt lärande.

Det är för mig konstigt att andra centrala yrkesgrupper för samhället, som läkare och politiker, kan mätas och utvärderas på resultat, men i skolan kan man inte göra det, om man inte är elev såklart.

Så, visst skulle det gå att mäta vilket resultat läraren levererar till eleverna, enkelt genom att mäta i vilken grad läraren använder sig av de faktorer som gynnar lärande. Lätt att studera och mäta. Varför skulle inte det kunna vara en grund för lönesättning?

Jag lovade häromkvällen debattanterna på Twitter som kritiserade mig att återkomma med svar på hur elevresultat kan mätas, som inte är betyg eller nationella prov. Det här är mitt svar, Twittergänget :)

Reagera på inlägget:

Stackars de lärare som inte är starka nog

Relaterat

Som verkande i skolbranschen känns det nästan lite surrealistiskt att följa turerna i läraravtalsrörelsen. Vi har enligt OECD:s TALIS den lärarkår som mest av alla lärarkårer i OECD ångrar sitt yrkesval. Vi vet att de jobbar för mycket och med fel saker. På grund av detta har vi en av västvärldens allra allvarligaste kriser vad gäller lärarförsörjning. Det är en katastrofal situation som även om vi börjar göra bra saker nu kommer att påverka vårt samhälle i decennier framåt.

Under samma tid läser jag Michael Fullans självbiografi ”Surreal change” Michael Fullan var arkitekten bakom delstaten Ontarios mycket lyckosamma skolreformer. Han lade grunden för de strategier som vände situationen i Ontario, där ett offentligt skolsystem på nedgång blev ett av de skolsystem man åker till från hela världen för att lära sig något om hur man återbygger förtroendet för ett skolsystem, ökar likvärdighet och resultat samt hur man skapar strategier för utveckling av skolans professioner. I boken beskriver han hur ett av de första stegen de tog var att de slöt fred med lärarfacken. De insåg att utan att ha lärarna med sig på tåget kunde de inget göra.

Det blir surrealistiskt att då i den svenska situationen inse att arbetsgivarparten i Sverige, istället för att dramatiskt förändra lärares vardag, bråkar om smådetaljer. Det är som om de hamnat i autorepeat. Oavsett läget ska förhandlingar drivas på samma sätt. Det är faktiskt skamligt.

Men med det sagt kan jag kanske tycka att det också är skamligt att inte Sveriges lärare genom sina fackföreningar skickar en starkare signal om den oro man bör känna för situationen. Vi behöver kraftfulla förbättringar för lärarkåren – och det snabbt – för att vända på situationen på lång sikt. Och då går man med på ett avtal där det hänger på arbetsgivarnas goda vilja om det ska bli bättre.

Man frågar sig vad det finns för anledning att samma arbetsgivare helt plötsligt ska komma på bättre tankar efter 25 år? Som jag förstår det betyder avtalet att man nu, utan någon egentlig styrning ska se över alla lärares arbetsbörda lokalt. Det vill säga: Det blir upp till varje individuell lärare att vara påstridig.

Jag lyfte detta till Johanna Jaara Åstrand på Facebook. Hon svarade mig att: ”Nej, avtalet ålägger kommunerna att vidta de åtgärder som krävs för att minska arbetsbelastning och sänka sjuktal. Dessutom ska arbetstidens innehåll på individnivå åskådliggöras och praktiska metoder användas för att skapa balans mellan arbetsuppgifterna inom arbetstiden.”

På vilket jag svarade: ”Det är precis vad jag sade på individnivå”.

Resultatet är inget som får Åsa Fahlén, ordförande för Lärarnas riksförbund att jubla. Hon säger till Skolvärlden:

– Man gör inte vågen över det här avtalet, så är det inte. Men det innehåller tillräckligt många bra delar för att jag tror att det kan göra skillnad.

Hon menar att avtalet är en medlarprodukt, och därmed en kompromiss, men att facken fått gehör för en hel del av sina synpunkter. 

– Menar man allvar från SKL:s sida att man vill göra någonting åt det här så är det upp till bevis nu. Det här avtalet ger goda möjligheter.

Individ istället för kollektiv. Stackars de lärare som inte är starka nog. Vad har vi då fackföreningar till egentligen? Det här är ju en medveten strategi från arbetsgivaren för att minska fackföreningarnas makt. Det är i kollegiala och gemensamma regler som varje lärare skulle kunna få stöd. Men nu ska varje lärare på varenda en av de 8 000 skolor vi pratar om i 290 kommuner ta en kamp med luddiga skrivningar som hjälp. Hur troligt är det att det hjälper oss med lärarkrisen? Vad finns det för grund att hoppas?

Ärligt?

Här är en av de viktigaste anledningarna till att staten måste bli en part i detta. Vi kan inte låta vår gemensamma framtid bestämmas av snäva kommunala budgethänsyn eller friskolevinstmarginaler.

(Att låta friskolorna bara få göra vinst på något annat än lärarlöner kanske vore en bra idé förresten?).

 

Relaterat

Reagera på inlägget:

Skolstart – och leveransdags

Under den senaste veckan har skolorna slagit upp sina portar för ett nytt läsår. Efter en het sommar samlas återigen elever och lärare. Varje läsår är en nystart. Den förväntan som vi lärare och studie- och yrkesvägledare känner när vi möter utvilade elever, utgör en stark stimulans för oss att komma ur startblocken och göra en rivstart på arbetet med att förmedla kunskaper och färdigheter.

Den känsla av nystart som vi lärare känner inför läsårsstarten önskar jag även ska infinna sig i två andra sammanhang, valet och den kommunala avtalsrörelsen. Höstterminen 2018 skulle kunna vara början på en utveckling som gynnar förutsättningarna för en positiv resultatutveckling i den svenska skolan.

Om drygt två veckor kommer vi att gå till valurnorna i Sverige. Skolfrågorna står högt på agendan, precis som 2014. Under det senaste årtiondet har vi dock sett hur skolfrågorna utgjort tillhyggen på det politiska slagfältet i stället för man att utifrån olika utgångspunkter enas om att lösa de problem som måste lösas i den svenska skolan. Därför önskar jag en nystart efter 9 september så att hållbara lösningar på sedan länge kända problem kan arbetas fram i konstruktiva regeringsförhandlingar. Skolan får inte enbart utgöra stoff för plakatpolitik.

Skolkommissionen lämnade förra året ett antal förslag för en mer kvalitativ, hållbar och likvärdig skola. Börja med att göra verklighet av förslagen, så att vi framför allt kan få en finansiering som oavsett huvudman ger likvärdiga förutsättningar för alla.

Inom den kommunala sektorn har vi ännu inget nytt centralt kollektivavtal på plats. De medlare som parterna gemensamt utsett kunde inte lämna något bud före sommaruppehållet. När nu medlingen återupptas förtjänar landets lärarkår en rejäl nystart med ett nytt avtal som med kraftfulla åtgärder leder skolverksamheten i rätt riktning. Den nystartskänsla som infann sig i landets klassrum vid läsårsstarten skulle kunna förstärkas med ett bra avtal.

Ska det nya avtalet lyckas måste det till kraftfulla insatser för att på allvar ta tag i lärares arbetsbelastningsproblem. En skola med positiv resultatutveckling förutsätter att lärarna ges reella förutsättningar för att bedriva kvalitativ undervisning.

Det finns vissa moln på himlen som skymmer framkomligheten i medlingen. Skolan ska tydligen inte fungera på skolans villkor, utan ska i stället vara som alla andra kommunala verksamheter. Det är helt obegripligt att en fråga som turordning vid arbetsbrist får blockera avtalet, om man verkligen vill åstadkomma resultat som gynnar kreativa lösningar. Öppna ögonen och inse att vi står inför en pyramidal lärarbrist. I ett sådant läge är det inte ansvarsfullt att framhärda i att frågor om arbetsbrist ska prioriteras. 

Det finns stora möjligheter att göra läsåret 2018/2019 till något speciellt. Men, det kräver en rejäl nystart i såväl den politiska hanteringen av skolans frågor som i den kommunala avtalsrörelsen. Den gemensamma nämnaren för ett lyckat resultat är att bry sig om skolan, inte använda den för andra syften.

Åsa Fahlén, ordförande Lärarnas Riksförbund
Ledare i Skolvärlden #6 2018

Reagera på inlägget:

Lika lön för lika arbete?

I den senaste säsongen av Fröken Friman synliggörs de spänningar som skapas i och med att många män inte ville låta kvinnorna ta del av den fackliga kampens gemenskap. Vid tiden säsongen utspelar sig finns yrkesarbetade kvinnor, men de arbetar inte på samma villkor som männen.

Detta fick mig att börja tänka på oss lärare. I vårt yrke ser vi skillnad mellan könen vad gäller såväl undervisningsområden som lön, där manliga medlemmar i LR tjänar i genomsnitt cirka 6000 kronor mer per år. Skillnader som är arv från svunna tider. Arv som jag tror vi vill lämna bakom oss.

Det är i dessa svunna tider jag tar avstamp i detta inlägg. Vi börjar dock inte under medeltidens katolska skola, eller 1700-talets revolutionära idéer om jämlikhet. Vi ska börja under den industriella eran.

Kvinnor som arbetskraft

Under 1800-talet kommer en ny arbetsmarknad att efterfråga ny arbetskraft. Den puritanskt präglade synen på kvinnan kommer att luckras upp, nu när hon efterfrågas på arbetsmarknaden, och grunden läggs för ett modernt industriellt samhälle där både män och kvinnor arbetar.

Men även om allt fler kvinnor arbetar, ses de som en tilläggsarbetskraft. En gift kvinna försörjdes av sin man och en ogift kvinna försörjer ingen familj och behöver därför inte ha en hög lön. Lönefrågan leder dock till att kvinnor och män blir konkurrenter där vissa anser att kvinnors närvaro på arbetsmarknaden håller lönerna nere.

Fler kvinnor yrkesarbetar dock, samt deltar i akademiska studier. 1800-talet är en tid då många lagar tillkommer just för att öppna upp akademin, som tidigare varit förbehållen män. 1923 kom dessutom behörighetslagen, något som skulle ge även gifta kvinnor möjlighet att yrkesarbeta på samma villkor som männen.

Sinnessvaga och underutvecklade kvinnor

Erstaviks folkskola med lärarinnan Hanna Lundström och skolklass. Skolan lades ner 1935, byggnaden brann ner 1966. Bilden är från 1902. Bildkälla: wikimedia commons

Att kvinnor gav sig ut i det offentliga livet var nytt och många hade svårt att vänja sig vid tanken. Den tidigare biologistiskt präglade synen på kvinnor menade att hon var av ett svagare psyke. Hennes energi skulle inte heller räcka till att både föda friska barn och studera. En svensk medicinare dokumenterade under tidigt 1900-tal att en småskolelärarinnas sinnessjukdom berodde på en intellektuell överansträngning hon dragit på sig genom deltagande vid seminarier. Många av de lösningar som kommer att presenteras för kvinnor vid denna tid utgår ofta ifrån att hon är svagare än mannen. Enligt många skulle därmed kvinnan särskiljas från mannen, eftersom hon ändå inte kan konkurrera med honom. Hon ska således välja yrken som präglar hennes moderlighet, en egenskap som för övrigt ses som väldigt positiv. 

Kvinnan som aktiv medborgare

Industrialiseringen har tagit plats i Sverige. Kvinnor har med många förbehåll och trots många hinder börjat arbeta och utbilda sig. Demokratin växer fram och kvinnor inser att de kan förändra samhället om de börjar organisera sig. Hon strävar efter rösträtt och den manliga dominansen hotas. Kvinnor kan bli aktiva medborgare.

Denna politiska utveckling går också att koppla till folkskolans införande. Något som inte alls sågs som positivt vid 1800-talets mitt. Den var dyr och det var besvärligt att inte i samma utsträckning kunna använda barn som arbetskraft. För att hantera motståndet instiftas småskolor, vilka ska ligga nära hemmen. På småskolorna arbetade framför allt lågutbildade kvinnliga ungdomar eftersom de var billiga att anställa. Det fanns två vinster med detta: kvinnor fick in en fot i det svenska skolsystemet och motståndet mot skolorna minskade. Kvinnors undervisning av små barn var inget nytt, det fanns en lång tradition av detta. Det nya är titeln lärarinnor, vilket småskolans undervisande kvinnor från år 1887 kommer att få kalla sig. Småskolan blir en succé. Den är både billig och bildande.

Den fattiga lärarinnan föds

Folkskollärarinnan vid Jakobs folkskola, Hilma Bergman, ca 1893. Bildkälla: Wikimedia Commons I och med den nya yrkestiteln händer det något för kvinnor inom lärarbanan. Man vill inte att småskolans personal, som är billig i drift, ska konkurrera ut folkskolans examinerade lärare. Många familjer fortsätter dessutom skicka sina äldre barn till småskolan, eftersom den ligger närmare. Staten sätter tydliga gränser mellan småskolan och folkskolan, där småskolan hamnar i en klart underordnad position.

Småskolans lärarinna blev en del av ett lärarproletariat. Hon levde under miserabla förhållanden och saknade ända fram till sekelskiftet såväl minimilön som pension och uppsägningstid. Hon tjänade klart mindre än andra yrkesarbeterskor och behövde ofta ha ett extraarbete.

Inom folkskolan var inte heller kvinnans närvaro ovanlig. Hon ansågs lämplig för undervisning utifrån sin kvinnliga natur och medelklasskvinnan hade dessutom bra moral. Medelklasskvinnan hade sedan länge arbetat som guvernant. År 1856 fastslogs det att kvinnor skulle anställas inom folkskolan, trots att hon då skulle konkurrera mot männen. Hon fick dock inte leda skolan. Ur ett arbetsgivarperspektiv var kvinnans närvaro bra eftersom lönerna hölls nere.

Konflikter mellan män och kvinnor

Spänningarna mellan män och kvinnor inom folkskolan kommer att växa. Konkurrensen och lönefrågan skapar splittringar. Inom småskolan fanns grupper av kvinnor som arbetade organiserat för att uppnå pension, högre lön, arbetsbostad och dylikt. Här var splittringen inte densamma som inom folkskolan. Inom folkskolan uppstod konflikten framför allt mellan kvinnliga och manliga lärare.

Lärarnas arbetsmarknad var könssegregerad. Det ansågs att män och kvinnor var lämpade inom olika ämnesområden utifrån deras könsspecifika egenskaper. Fram till 1890 åtnjöt män och kvinnor inom folkskolan förhållandevis lika förutsättningar. Dock ser man då hur löneskillnaderna började öka och det diskuteras ett giftermålsförbud. Med oro för vidare försämringar kommer nu kvinnorna inom folkskolan att organisera sig. Kvinnor på styrande positioner minskar i antal, trots att antalet kvinnliga folkskollärare ökar. Vidare var också hennes karriärmöjligheter stängda och hon hade inga möjligheter att gå vidare till högre lärartjänster inom skolan.

Samtidigt minskar tillströmningen av manliga lärare, något man vill motverka. Argument från regeringshåll menade att män bygger upp och driver skolan, och därav förtjänade högre lön. Dessutom ansågs det biologiskt betingat att kvinnor orkar mindre. Detta kom att landa i löneregleringsförslaget och skapade en intensiv debatt, inte minst på riksdagsnivå.

Det blev dock inte någon statlig reglering av lönerna just då, även om debatten fick stor genomslagskraft. Det finns också de som menar att särskillnadssynen rörande mäns och kvinnors särart levde kvar längre i skolan än i resten av samhället. Men mot 40-talet beslutades att lönerna skulle vara jämlika.

Mot en jämställd arbetsmarknad

Vi kan dock konstatera att kampen för lika lön och en uppvärdering av kvinnors insatser fortfarande är på agendan. Även om det är på väg åt rätt håll känns det rimligt att fortsätta sträva mot att löneskillnader mellan män och kvinnor ska försvinna helt. Kanske kan vi även hoppas på att den moderna skolan i allt större utsträckning får barn och unga att uppleva att deras könstillhörighet inte styr yrkesvalen. Att alla möjligheter är öppna för alla barn och unga, och att det i sig ger en mer jämställd arbetsmarknad.

Reagera på inlägget:

Sidor