Annons

Forskning är inte alla gånger forskning

Det här inlägget är lite längre än vanligt. Det rör en viktig fråga kring hur skolpolitik förs i Sverige och hur debatten sker och frågor kring källkritik och vad som får kallas forskning.

Svenska lärare arbetar med att lära barn och ungdomar vikten av källkritik. Något som blir allt viktigare med den utveckling vi ser inom medievärlden. Det hade ju då varit snyggt om den vuxenvärld som vi utbildar till också då ibland visade exempel på grundläggande källkritik (vilket kan vara svårt – vilket jag själv vet).

Innan jag kommer in på ämnet vill jag förklara ett par saker. Jag är inte emot friskolor och definitivt inte alls emot de som varje dag arbetar i sådana. Jag har genom åren arbetat med en mängd fantastiska människor som arbetat på friskolor och i deras organisationer. Jag handleder nu till exempel ett gäng rektorer inom Pysslingen skolor, ett uppdrag som jag ser som ett hedersuppdrag på grund av den skicklighet och engagemang som dessa uppvisar.

Men jag känner naturligtvis också fantastiska lärare och ledare på kommunala skolor och inom kommunala förvaltningar. Jag brukar säga att alla som jobbar i skola och tar sitt uppdrag på allvar är mina vänner. Men jag är ändå ytterst tveksam till det skolsystem vi har, som är det mest extrema experimentet med marknadslösningar någonstans i hela världen. Och effekterna av det menar jag avskräcker. Olikvärdigheten och segregationen galopperar och kunskapsresultaten har sjunkit kraftfullt. Alltså jag är emot systemet men inte mot duktiga skolmänniskor!

Så till saken:

Ett påstående från mig som var ett svar på ett twitterinlägg från en känd skoljournalist väckte viss irritation, bland annat hos Friskolornas riksförbund och från en av dem som skrivit en rapport. En rapport som utger sig för att visa att svenska friskolor är bättre än svenska kommunala skolor i PISA-studierna. Jag skrev på Twitter: ”Är det bomber när tobaksindustrin släpper rapporter om lungcancer också?”. Rapportförfattarna och Friskolornas riksförbund (vilket som bekant är de vinstdrivande skolornas riksförbund, de idéburna har ett eget) anklagade mig för att jag inte betedde mig som en forskare borde. De menade att min kritik inte var saklig eftersom jag inte kommenterade själva rapporten utan bara dess avsändare.

Jag håller inte med. Men jag ska för deras skull i slutet av den här texten också kritisera själva rapporten. Både inom journalistisk källgranskning och inom forskning är det viktigt att fundera över jävsförhållanden, alltså över vem avsändaren är och om denne är någon som kan tjäna på publiceringen. Om det till exempel finns tydliga ekonomiska intressen bakom bör man vara mer försiktig med resultaten så klart. Precis som det klassiska exemplet med forskning om cancer som sponsrades av tobaksindustrin. I det här fallet handlar det om en rapport som presenteras som forskning. Jag återkommer som sagt till det men låt oss först titta på avsändaren.

Rapporten publiceras av något som kallas ECPR. Man behöver inte mer än en snabb titt på deras hemsida för att se att det är en organisation som bedriver opinionsbildning för marknadsmodeller och mot till exempel vinstbegränsning och med en tydlig riktning mot den svenska debatten. Det är heller ingen stor organisation. Medgrundaren och vice direktör är Gabriel Heller Sahlgren som är en doktorand som är väldigt aktiv i den svenska skoldebatten och ofta (alltid?) med inspel som tydligt stödjer marknadsmodeller. Detta är inte så konstigt för på ECPR:s hemsida framgår det med all önskvärd tydlighet att Sahlgren också är knuten till tankesmedjan CMRE (Centre for the Study of Market Reform of Education) där han är ”forskningsansvarig”.

CMRE är inte en oberoende fristående forskningsorganisation. De har ett mycket tydligt och uttalat mål med sin verksamhet. De skriver: ”We believe that the main problem in education is the lack of incentives to improve pupil performance. We also believe that the incentive structure cannot be fundamentally changed for the better without a move towards a more market-based education system that gives parents the freedom to choose the education that best suits their children, and providers autonomy to tailor their services in response to demand.” Alltså de tror inte att skolan kan bli bättre om man inte rör sig mot mer marknadsinslag inom skola och utbildning. CMRE är alltså en organisation som har som mål att få mer marknad och medlet för detta är naturligtvis bland annat de rapporter de producerar. Så här långt tycker jag att en erfaren journalist med lång erfarenhet från bevakning av skolsektorn borde ha tittat, vilket var anledningen till mitt twitterinlägg riktat till honom. Jag tycker han borde veta bättre.

Men en annan anledning till mitt twitterinlägg är också Svenskt Näringslivs tidigare trackrecord när det gäller saklighet. Jag har skrivit om detta här tidigare. Jag har också i min bok om korruption beskrivit hur de under lång tid behöll en rapport på sin hemsida som skulle visa att friskolor hade bättre resultat än kommunala skolor. Detta trots att rapportförfattaren själv gång på gång försökte få dem att ta bort eller ändra i rapporten eftersom den inte på ett korrekt sätt tog hänsyn till bakgrundsvariabler.

På samma bedrägliga sätt agerade de kring den sk. Östersundsstudien där två identiska äldreboenden byggdes som ett kvasiexperiment där det ena drevs i kommunal regi och det andra i privat. Detta presenterades av bland annat Svenskt näringsliv som en forskningsstudie och skulle enligt dem visa att kvaliteten blev densamma men kostnaderna lägre för det privata alternativet. Problemet var bara att det inte var en forskningsstudie. En i början påstådd koppling till Karolinska institutet gick till exempel upp i rök när institutet tog avstånd från studien. Den sista spiken i kistan kom när det nu visar sig att efter att studien är klar och den privata koncernen tar ut vinst så visar sig konsekvenserna. Det finns en oerhörd naivitet och brist på källkritik bland både media och politiker i förhållande till dessa så kallade ”forskningsprojekt” och rapporter som skapas av lobbyister med tydliga agendor och som är backade av organisationer som har mycket att tjäna på ”rätt” politiska beslut.

Men så till själva sakfrågan. Är rapporten bra? Stämmer slutsatserna? Låt oss börja med frågan om det överhuvudtaget är forskning. Ett av de kvalitetskrav som finns inom forskning är det man kallar kollegagranskning. Detta innebär att man låter kollegor inom fältet läsa igenom det man skrivit och en vetenskaplig tidskrift släpper helt enkelt inte fram en rapport som inte gått igenom en sådan granskning och där författarna har bemött den kritik som de kan ha fått. Vad jag kan se har den här rapporten inte genomgått någon sådan granskning. Det här är viktigt eftersom det inte är lätt för en inte insatt person att hitta eventuella fel i databehandling eller i den metod man använt. Vi som inte är experter på ett område behöver helt enkelt andra experter för att hitta felen i det som presenteras.

När det gäller metoder finns det ingen beskrivning av metoderna de har använt så att man kan bedöma kvaliteten, vilket också är ett krav på en vetenskaplig publicering. De beskriver att de stoppat in olika variabler i sin analys men de gör det utan att på ett acceptabelt sätt förklara varför de har valt just dessa. Man undrar vad som skulle hända om man stoppar in andra än dem de har valt. Med tanke på den tydliga avsändaren väcks misstanken att man helt enkelt har provat med olika variabler till dess man har hittat det utfall man vill ha.

Så verkar utan tvekan vara fallet med en av de variabler som de väljer att ha med, nämligen utländsk bakgrund. Där skriver de: ”Samtidigt har fristående skolor också en något högre andel elever med utländsk bakgrund.” Redan här skulle de om de var forskare inse att deras metod inte går att använda för att säga något om Sveriges skolor på det dataunderlag de valt. PISA: underlag är helt enkelt för litet för att mäta skillnaden mellan fristående skolor på ett säkert sätt i ett enskilt land och det visar sig också här. I hela landet är andelen utrikes födda mycket högre i kommunala skolor. Urvalet av friskolor är alltså inte typiskt för landet som helhet. Det är också så att i det urval som skett till PISA så har de utländska eleverna en högre socioekonomisk status än genomsnittet vilket också är väldigt otypiskt för den gruppen nationellt sett. Och det är det som antagligen är anledningen till deras resultat.

Det ser helt enkelt ut som om man har letat efter variabler som ger signifikans. Det är så att en vanlig gräns inom statistik för signifikans är 0,05 % vilket innebär att bara en gång på tjugo så förklaras utfallet av slumpen. Men det är viktigt att det också innebär att om man har 20 sådana test med olika variabler så börjar sannolikheten för att man slumpmässigt ska hitta ett signifikant i en av dem närma sig 1. Det är därför det är av yttersta vikt att veta varför de har valt de variabler de har valt och vad som händer om man väljer andra.

Eftersom man inte har använt en neutral metod eller redovisar utfall med andra variabler och använder tveksamma variabler kan man helt enkelt inte säga som de gör att: ”Det kan däremot fastslås att elever i fristående skolor generellt presterar bättre än elever i kommunala skolor i PISA även när hänsyn tas till en rad andra relevanta variabler, inklusive socioekonomisk bakgrund och utländsk bakgrund.” För att sammanfatta tydligt: I det fallet litar jag mer på PISA-systemets egna analyser (som inte visar på någon skillnad mellan privata skolor och offentliga) än på en undersökning med fritt valda variabler från aktivister med en tydligt uttryckt målsättning bakom sin verksamhet.

Man gör också andra felaktiga jämförelser som inte skulle gå igenom en kvalificerad läsning som till exempel när man avslutar en jämförelse med forskning från Stockholms universitet med:

”Samtidigt finner de att elever i fristående gymnasieskolor presterar något sämre på̊ externt rättade nationella prov, jämfört med elever i kommunala skolor. Eftersom vi tvärtom finner att elever i fristående skolor presterade bättre i PISA 2012 än elever i kommunala skolor, indikerar allt sammantaget att skolsystemets design i sig kan vara viktig för hur fristående aktörer presterar mer generellt.”

Man kan inte jämföra äpplen och päron på det här sättet. Framför allt eftersom fristående skolor på grundskolan har en stark positiv segregation – det vill säga har en stor övervikt för barn från socioekonomiskt starka hem, medan det motsatta sant inom gymnasieskolan. Man skulle kunna fortsätta så här men jag tror jag har visat Friskolornas riksförbund med flera att det finns också andra sakliga skäl än avsändaren för att ifrågasätta rapporten, både dess metodik, påstådda status av forskning och dess resultat. Det jag har visat så här långt är något som en kollegagranskning inte skulle släppa igenom på ett forskningsseminarium och än mindre för publicering i en bra vetenskaplig tidskrift.

Jag har träffat en del ledande företrädare för svensk industri, framförallt inom tekniksektorn, i olika sammanhang. Jag har upplevt dem som väldigt intelligenta, kompetenta och påfallande trevliga människor. Det jag inte kan förstå är varför de låter sin organisation Svenskt Näringsliv bedriva den här typen av populistiska kampanjer på felaktiga underlag. Är pengar viktigare än andra värden i samhället, värden som rationalitet, ärlighet och ytterst demokratin och det goda samhället?

Reagera på inlägget:

Skolpolitiken behövs för skolan – inte för investerarna

Ibland blir jag så förvånad över svensk politik på skolans område. Efter några veckors intensiv mediebevakning kring vinster i välfärden och nya rapporter om tveksamheten bland landets befolkning kring detta så kommer de fyra allianspartiernas företrädare fram med ett manifest som de uppenbarligen vill använda som ett ultimatum när nu utredningen om vinster i välfärden skulle presenteras. De skriver att begränsningar av vinster inte är möjligt att diskutera och att följande punkter måste vara en utgångspunkt för vidare samtal:

  • Utgå från välfärdens riktiga problem
  • Generell tillståndsplikt
  • Nationella kvalitetskrav och sanktioner

Jaha. Men vad är då välfärdens riktiga problem? Ja en del av dem kommer utan tvekan från den marknad deras partier har gjort svensk välfärd och skola till. Kommuners kamp med skolor som de resursstarka flytt från. Friskolornas stämningsansökan så fort kommunerna försöker hjälpa de segregerade skolorna med extra stöd. Skolpeng och skolval som skapar A-, B- och C-skolor. Det finns visserligen andra problem inom skolan som inte beror på detta utan har sitt ursprung i pedagogik, New Public Management i allmänhet, och i den extrema decentraliseringen men marknadseffekterna är lokalt inte sällan brutala när det gäller likvärdighet och segregation. Man brukar i debatten peka på att det finns välskötta vinstdrivande skolföretag. Ja, det finns skolföretag som har höga betygsresultat. Men de har samtidigt vinster på grund av låg lärartäthet och socioekonomiskt gynnat elevurval och de verkar dessutom både rätta nationella prov mer generöst och ovanpå det tillämpa mer generös betygssättning. Man kan verkligen fundera över vilka resultat de skulle ha haft utan vinstkrav? Hur kommer det sig att dessa välutbildade föräldrar går med på att deras barn får en sämre skola än vad som är möjligt givet de skattemedel som det allmänna investerar i deras barn?  För den lokala demokratin innebär dessa vinster att pengar som i varje kommun avsätts till skolverksamhet istället går direkt till vinst i dessa bolag och inte sällan flyttas till en annan kommun. Tycker alla kommunmedborgare att det är ok?

Nästa förslag är generell tillståndsplikt för såväl offentlig som privat verksamhet. De fyra borgerliga partierna verkar på allvar mena att våra demokratiska folkvalda institutioner ska söka tillstånd för att bedriva skola. Det här måste vara ett av de mest radikala förslag som någon har lämnat i svensk politisk historia på oerhört länge. Det går emot varje demokratisk tradition vi har. Hela makten över välfärden skall alltså flyttas ut till – ja vem? En Skolinspektion, eller ett marknadsinstitut? Det här är ett oerhört allvarligt ingrepp i grundläggande demokratiska förhållanden i Sverige. Den närmaste parallellen jag kan tänka mig är extrema marxisters prat om proletariatets diktatur som var nödvändigt innan den riktiga kommunismen kunde etableras. Det vill säga ta bort alla demokratiska funktioner. Alternativt menar de en helt statligt kontrollerad välfärds- och skolmarknad vilket leder in på deras nästa förslag. Är vinsten så oerhört viktig att vi är beredda att släppa grundläggande demokratiska förhållanden? Hur hamnar man i en sådan analys?

Det är sedan genom nationella kvalitetskrav och sanktioner som det hela ska styras. Vilket precis är tanken bakom förhållandet mellan våra nationella styrdokument och Skolinspektionen. Det är något som också fick skarp kritik i OECD:s analys av det svenska skolsystemet och är en fortsättning på ett helt och hållet av New Public Management inspirerat tanke på styrning av offentlig verksamhet. Det börjar nu bli gammal nattstånden skåpmat, för att utrycka sig milt. Det var modernt på 1990-talet men på grund av bakslagen börjar allt fler länder, och också i Sveriges kommuner, backa ifrån styrmodellen för det visar sig nämligen vara en mycket ineffektiv styrmetod för offentlig verksamhet. Det blir enligt en snart sagt enig forskarvärld både dyrare och sämre. Möjligheterna till korruption ökar dramatiskt och förlusten av viktiga värderingar i en sådan styrning är också påtaglig. Översatt till skolans värld blir det påtagligt varför det inte fungerar. Krav och sanktioner motsvarar en undervisning där elever får lära sig regler och straffas om de inte lär sig. Människor svarar dåligt på en sådan styrning. Det de borgerliga partierna totalt missar i sin analys är att människor inom skola och välfärd inte drivs av rädsla och pengar utan av att man faktiskt tycker sig göra ett viktigt arbete. I skolan motiveras vi av att vi tycker barn och ungdomars kunskapsutveckling och deras allmänna väl och ve är viktigt. Vi undervisar inte för att vi är rädda för straff. Det är också därför man i andra länder är försiktiga med att införa marknad på skolans område. Man vet att skola fungerar alldeles utmärkt utan det. Ja faktiskt är det så att de länder som kommer upp i topp och som fortsätter utvecklas positivt i olika internationella jämförelser har påtagligt lite av marknad och New Public Management-styrning i sina system.

I en bättre värld hade jag hoppats att åtminstone något av de borgerliga partierna skulle ha vågat stå upp för en mer moderat (i sanning) och konservativ syn på skola och välfärd i ett demokratiskt land. Och visa lite ödmjukhet inför konsekvenserna av det skolsystem som man en gång naivt skapade och som är det mest marknadsliberala experimentet någonsin någonstans. Ett system som engelska forskare beskrivit som så extremt att inte ens Thatcher skulle komma på det. Ett skolsystem som tidigare hade en enda parallell, nämligen i det skolsystem som Pinochet etablerade i Chile efter mordet på Allende och som en av världens främsta forskare inom lärarprofessionalism och lärarutbildningar beskrivit som att vi släppt in ”djävulen i systemet”.

Kunde man inte begära att något av de här partierna skulle ha lyssnat på väljaropinionen i sina egna led som är starkt kritisk till vinster i välfärden och speciellt inom skolan? Att någon borgerlig politiker vågade vara så djärv och säga att Tyskland, Frankrike och de övriga nordiska länderna, för att nämna några av världens länder, inte är kommunistiska stater bara för att de inte tillåter en ohämmad marknad i sina skolsystem? Måste man helt och hållet svälja Svenskt Näringslivs, Timbros och KREAB:s tolkning av verkligheten för att vara borgerlig i Sverige? Liberalerna brukade en gång i tiden, när de hette Folkpartiet, kallas lärarnas parti i Sverige. Kan inte några av de lärarna prata med sina politiker om att vi behöver en skolpolitik för skolan och eleverna och inte för investerarna på börsen?

Reagera på inlägget:

Gymnasieutredningen föreslår en utredning – det är faktiskt klokt

Jag arbetade som lärare i gymnasieskolan när Gy2007 skulle genomföras. Jag kan fortfarande minnas den märkliga känslan när vi förstod att efter år av förberedelser skulle inte reformen bli av. Jan Björklund hade precis tillträtt och nu skulle det så att säga bli andra bullar. I stället fick vi vänta några år på gy11 som jag själv dessutom var med och arbetade med på Skolverket.

En av de saker som jag såg fram emot mest med Gy2007 som lärare var att man tänkte införa ämnesbetyg. Samtidigt så var jag orolig för konsekvenserna. För ett system med ämnesbetyg är inte lätt när det införs på ett kursbaserat gymnasium. Vem skulle våga läsa en till, och svårare, kurs om man riskerade att tappa ett högt betyg, till exempel.

Nu har gymnasieutredningen under ledning av Helen Ängmo precis presenterat sitt betänkande. På flera punkter ger utredningen bakläxa åt Björklunds gymnasiereform. Det ena är att utredningen konstaterar att de individuella programmen inte fungerar så bra och ett annat att utredningen föreslår att alla program ska ge högskolebehörighet. Det ena är något som är ytterst allvarligt och som snabbt behöver åtgärdas. Det är de mest utsatta ungdomarna vi pratar om och de med sämst framtidsutsikter.

Att alla utbildningar ska ge högskolebehörighet är ett bra förslag som kanske kan vända den vikande trenden för yrkesutbildningarna. Dessa är oerhört viktiga för arbetsmarknaden och för vårt lands utveckling. De är inga avlastningsplatser för skoltrötta ungdomar som retoriken ibland lät från Jan Björklund. Men det förslag som gläder mig mest i gymnasieutredningen är det som handlar om ämnesbetyg. Det fanns nog en och annan som hade hoppats att utredningen skulle innehålla ett skarpt förslag. Men jag tycker de i stället landar i en mycket klokare bedömning. De skriver:

”Vi bedömer att följande förutsättningar är viktiga för att ämnesbetyg ska kunna införas.

– Ett utvecklingsarbete mot ämnesbetyg bör göras långsiktigt och tillräcklig tid måste avsättas för detta.

– Utredningen har analyserat dels en modell med ämnesbetyg som avgränsas till vissa ämnen, dels en modell som innebär ämnesbetyg genomgående i alla ämnen. En modell som är genomgående och gäller för alla ämnen bedömer utredningen som tydligare, mer stabil och mer likvärdig för yrkesprogram och högskoleförberedande program.

Utredningen bedömer att ett helt ämnesbetygssystem är att föredra och att det bör bygga på en ämnesutformad gymnasieskola.

En utredning bör tillsättas för att ta fram nödvändiga författningsförslag och belysa ytterligare konsekvenser. Skolverket bör vidare ges i uppdrag att anpassa ämnen och program.”

En utredning föreslår en utredning… Det låter kanske inte så upphetsande men är faktiskt klokt. Att göra om gymnasiet så att man kan använda ämnesbetyg är ett större arbete än vad den nuvarande utredningen kan göra. Men en sådan ny utredning bör tillsättas snabbt så att ett skarpt förslag inte dröjer för länge. En ämnesbaserad gymnasieskola är mycket bättre för lärares och elevers möjlighet att arbeta långsiktigt med kunskapsutveckling.

Reagera på inlägget:

Alla fina ord om praktiknära forskning saknas i regeringens budget

Alla inblandade verkar rörande överens om att vi behöver mer praktiknära forskning kring undervisning i Sverige. Att landa i den slutsatsen är inte särskilt svårt. Man kan bara tänka på hur stor utbildningssektorn är och hur mycket den kostar och jämföra med en annan sektor medicin och vård och så jämföra skillnaden i forskningsresurser som läggs på dem.

Det finns också ganska många initiativ kring praktiknära forskning i Sverige idag. Jag skulle tro att varje lärosäte med lärarutbildning (och det är många) har ett eller flera projekt och initiativ som försöker lyfta frågan. Vi har också en myndighet, Skolforskningsinstitutet, som har ett uttalat uppdrag att stödja en sådan utveckling. Förutom dessa har vi också ett antal ideella eller kommersiella initiativ med regional eller nationell förankring där den största aktören kanske är IFOUS och deras av huvudmän delägda forskningsprojekt.

I ”Skola på vetenskaplig grund” som jag skrev med Andreas Ryve och Kirsti Hemmi lyfter vi också frågan. Detta eftersom boken är skriven utifrån ett samarbetsprojekt ”Räkna med Västerås” mellan Västerås stad och Mälardalens högskola. Det projektet är intressant eftersom det från början hade en tydlig idé om att vara både ett skolutvecklingsprojekt och ett forskningsprojekt. Till de dimensioner som fanns inskrivna från början var att projektet skulle fungera iterativt, dvs över tid skulle förändras beroende på de resultat som skapades i projektet. Projektet har också utvecklats över tid till ett närmare samarbete mellan MDH och Västerås stad så att vi nu också arbetar med utbildning av förstelärare och rektorer och Andreas Ryve fungerar som vetenskaplig expert åt förvaltningen.

Ett annat intressant projekt på Mälardalens högskola är det projekt kring ett forskningsbaserat läromedel som finansieras av Sparbanken Rekarne och Eskilstuna kommun. Tanke är att skapa ett svenskt läromedel i matematik för lågstadiet som ger ett tydligt stöd för lärare att ge rik klassrumsundervisning. I det projektet är samarbete med lärare och rektorer i Eskilstuna en viktig dimension. Material och idéer ska testas av lärare och forskare i samarbete på ett sätt som väldigt sällan sker och har skett i Sverige.

Jag nämner inte bara de är projekten för att skryta med vad man gör på Mälardalens högskola utan för att peka på några viktiga dimensioner. Det är projekt som inte är ”rena” forskningsprojekt. Forskarna är här inte bara distanserade åskådare utan är aktivt arbetande med utveckling av organisation och undervisning. För den typen av forskningsprojekt krävs en lite annan finansiering än vad som är vanligt men också kunskaper om hur man kan beforska och delta i utveckling på samma gång.

Det är viktigt att vi när vi pratar om att utveckla praktiknära forskning ser till att den verkligen ligger tillräckligt nära skolans kärnverksamhet, lärarnas undervisning, för att kunna göra nytta för dem. Det bästa sättet att göra det är naturligtvis att lärare engageras i utveckling och beforskandet av sin verksamhet. Det finns mycket forskning och erfarenheter i världen som pekar mot den avgörande betydelsen det har att man skapar utrymme och möjlighet för lärare att utveckla sin undervisning tillsammans. Den typen av strukturer kan man naturligtvis också använda som en bas för beforskad utveckling av undervisning om man hanterar det klokt. En annan tydlig möjlighet är naturligtvis inom ramen för övningsskolorna.

Men – och det är allvarligt – alla fina ord om praktiknära forskning finns egentligen ingenting av i regeringens höstbudget. Förutom sedvanlig finansiering och märkligt oförändrade resurser till Skolforskningsinstitutet finns det ett antal obskyra miljoner som verkar vara öronmärkta för några lärosäten men det är svårt att förstå varför så är fallet. Här behöver väl Utbildningsdepartementets alla tre grenar sätta sig ner och fundera lite över hur man ska hantera detta. Man kanske ska lära sig något av både Singapores lärarinstitut och det OECD skriver i ”Improving Schools in Sweden” och fundera kring hur staten bäst kan stödja lärarprofessionens långsiktiga kunskapsbas, både vad gäller beprövad erfarenhet (professionens eget kunskapsuppbyggande) och forskning kring undervisning? Detta i strukturer där man har funderat kring lokala, regionala och nationella strukturer och initiativ?

(Inte minst kanske det också behövs att högskolepedagogiken blir lite forskningsförankrad. Nyss hörde jag om en högskolepedagogisk utbildning som krävde av deltagarna att de skulle lära sig om lärstilar och också själv ta tester som ingick i en sådan teori. Lärstilar är så grundligt utvärderat som varande en återvändsgränd som – trots att det intuitivt låter lockande – inte leder till bättre resultat. Att man ödslar tid på sådant tyder på att vi kanske också behöver se över hur högskolepedagogik är organiserad och på vilken kunskapsbas sådana utbildningar vilar?)

Reagera på inlägget:

Linderoths bok vågar öppna på lådan om lärarens återkomst

En av de viktigaste böckerna på länge är den som professorn i pedagogik vid Göteborgs universitet, Jonas Linderoth, har skrivit. Oavsett vad du tycker om konstruktivism eller vilken pedagogisk lära du annars bekänner dig till behöver du läsa den boken om du är lärare eller rektor. För Jonas gör inte alls det han (ganska ilsket) anklagas för av många i det pedagogiska Sverige ganska högt uppsatta personer. Han varken skriver på näsan eller förenklar. Inte heller har han (till skillnad från en hel del pedagoger) en politisk agenda i det han skriver.

Att han bad om ursäkt i DN var naturligtvis ett klickbete men det finns faktiskt en hel del lärare som borde få en ursäkt för hur de och deras profession och deras professionsutbildning har hanterats.

Boken är väldigt välskriven. Ibland hisnar och ibland skrattar man. Han förmår skriva så att man som lärare känner igen sig och han skriver nyanserat och tillgängligt. Han gör, i motsats till några av hans kritiker, inga som helst anspråk på att själv sitta inne med sanningen med stort S. Och det är här som bokens största styrka finns. Det han vill är att skapa en mer öppen debatt. Han gör det bland annat genom att föra in en annan pedagogisk teoribildning som kontrast mot den, enligt vissa forskare extrema, tolkning av konstruktivism som varit gängse i Sverige och som faktiskt blivit mer eller mindre en hegemonisk (helt dominerande) tankestruktur.

För det är egentligen det mest märkliga med den svenska pedagogiska diskussionen. I den har forskare framträtt som med emfas har hävdat att vi inte kan vara säkra på vårt vetande och vår kunskap och samtidigt med bestämdhet hävdat en syn på detta som blivit accepterad som sanning. Här är slutet av boken oerhört klokt uppbyggd. Jonas Linderoth för där in en annan pedagogisk teoribildning. Inte för att han menar att den är något som alla ska omfatta eller arbeta med, utan just för att visa att man kan se på lärande och pedagogik på många olika sätt. Han erbjuder oss en annan utgångspunkt att titta på våra erfarenheter och egna tankar utifrån.

Och kanske är det just därför motståndet mot honom är så starkt bland en del pedagogiska forskare. Han avslöjar en stor brist – nämligen på att själva inta ett kritiskt förhållningssätt till sina egna favoritidéer och sin egen forskning. Han gjorde heller inte sig till deras vän när han avslöjade det i min mening grova forskningsfusk som professor Tomas Kroksmark från Jönköping gjorde sig skyldig till. Det är en skandal som egentligen borde ha fått mycket större återverkningar inom det pedagogiska fältet än vad det fick.

I forskning är kollegial vetenskaplig granskning, peer-review, ett väldigt viktigt moment. Genom att inom fältet erkänt duktiga kollegor i förväg får granska, ge ändringsförslag och i slutändan godkänna texter för publicering är det  tänkt att den vetenskapliga processen ska upprätthålla en viss kvalitet på det som publiceras. Detta ska inte förstås som att det som är publicerat därmed är sant. Utan bara att det i alla fall håller en acceptabel kvalitetsnivå för forskningsfältet. Genom det här förfarandet ska grundläggande delar av den vetenskapliga processen fastställas. Om man har publicerat sig i sådana tidskrifter kan man lägga ihop sina artiklar till en doktorsavhandling eller till exempel söka pengar från Vetenskapsrådet.

Tomas Kroksmark drev en tidskrift som hette ”Didaktisk tidskrift”. Tidskriften publicerades ungefär 500 artiklar. Många av dessa användes som grund för, som nämnt ovan, doktorsavhandlingar och i Kroksmarks eget fall för till exempel ansökningar till Vetenskapsrådet. Detta i ansökningar där han själv har angett att de varit ”internationellt publicerade vetenskapliga artiklar”. På tidskriftens hemsida fanns 16 forskare listade som ”sakkunniga experter/granskare” och den hade också i publikationsdatabaser angetts vara vetenskapligt granskad. Ingen av dessa har hittills trätt fram och förtydligat vilken roll de hade i Didaktisk tidskrift.

Det visar sig  i slutändan att av de 500 artiklarna var det kanske 15 som hade gått igenom kollegagranskning (således till och med lite färre än antalet angivna sakkunniga/granskare). Övriga artiklar blev alltså bara publicerade. Det var som en öppen kakburk.

Det handlar alltså om att en till namnet vetenskaplig tidskrift i flera år utgav sig för att vara kollegialt granskad, peer-reviewed, utan att vara det. En tidskrift som svenska utbildningsvetare meriterat sig i som om den varit en av vetenskapssamhället interngranskad publikation, en tidskrift som använts i bibliometriska mätningar och en tidskrift vars artiklar tillåtits ingå doktorsavhandlingar. En tidskrift som chefredaktören, Tomas Kroksmark, själv använt för att publicera artiklar som han i sina CVs uppgett vara vetenskapliga, bland annat i ett CV som användes vid en VR-ansökan och som även gav utdelning.

Vid den personalgenomgång i frågan som hölls den 3:e februari 2014 i Jönköping uppgav enligt uppgift Tomas Kroksmark själv att Didaktisk tidskrift inte är en vetenskaplig tidskrift och aldrig varit tänkt att vara det och som svar på en fråga från publiken sades det att detta så småningom skulle utredas. Någon sådan utredning är inte gjord. Idag är t tidskriften en anonym blogg på nätet.

En sådan här skandal borde naturligtvis ha fått mycket större konsekvenser. Men det tycks som om oron för effekterna fick alla att lägga locket på. Sakkunniga pedagoger gjorde på uppdrag av Högskolan i Jönköping en mycket smal utredning som inte tittade på den centrala frågan och friade Kroksmark. Trots detta valde Högskolan i Jönköping att fälla Kroksmark för oredlighet, alltså ett underkännande av pedagogernas granskning. Dock föranledde detta fällande inte några nämnvärda konsekvenser. De enda som verkade ta det på allvar var Göteborgs universitet som ändrade statusen på artiklarna från Didaktisk tidskrift i sin databas så att de inte var markerade som vetenskapligt granskade längre. En ledande forskare inom pedagogik bemötte dock GU:s ställningstagande så här:

”Samtidigt tycker jag  det är problematiskt att ni  vid GU tagit beslut om att inga texter som publicerats i Didaktisk tidskrift skall ha vetenskaplig status i den dokumentation över vetenskaplig verksamhet som ni råder över. Här kan det  finnas en uppenbar risk att detta drabbar forskarstuderande på ett orimligt sätt. De forskarstuderande vid landets högskolor som har publicerat sig i denna tidskrift är ju inte skyldiga till denna skandal på något sätt. Exempelvis har vi flera licentiander på MAH (Malmö högskola) som har publicerat sina resultat i tidskriften och på detta sätt riskerar sina avhandlingsprojekt. Jag har ingen enkel lösning på problemet men att ta bort den vetenskapliga statusen på samtliga artiklar i tidskriften känns för drastiskt. Kan man inte hitta en annan lösning?”

Ja, en annan lösning hade varit att få till botten med problemet än att sopa det under mattan. Erkänna att i en del av forskningsfältet har kvalitetskontroll varit åsidosatt under lång tid. Där doktorander hade godkänts på undermåliga grunder och där en mängd kollegor hade genom en bluff-vetenskaplig tidskrift fått både pengar och meritering. Att personer från samma vetenskapsområde nu ger sig på den som avslöjat dem är kanske mänskligt men det är inte snyggt.

Jag tycker att de svenska forskarna i pedagogik och de svenska lärarutbildningarna behöver ta en ordentlig titt inåt och be om ursäkt på flera plan och jag välkomnar att Jonas Linderoth vågar öppna på lådan och släppa in lite nya friska tankar. Är det något vi behöver i Sverige så är det lärarens återkomst som en skicklig stolt yrkesmänniska och för den processen finns det mycket användbart i Jonas bok. Den borde ligga under granen hos alla svenska lärare om några månader. Om man inte redan har läst den innan dess förstås.

Reagera på inlägget:

Sidor