Annons

Sätt professionen i centrum för ett bättre skolsystem

Det är hemskt glädjande att regeringen nu har fattat beslut om att agera utifrån en av Skolkommissionens interimistiska förslag, det om ett socioekonomiskt baserat tillägg av finansieringen av skolan. Det är oerhört glädjande och kommer att göra skillnad för förutsättningarna för en mängd lärare och rektorer i de mest utsatta kommunerna i Sverige. Jag hoppas att man utöver det gör en verklig översyn av det korrumperande och ologiska skolpengsystemet som vi har och som alla utländska forskare jag träffar blir så oerhört förvånade och oroade över.

I övrigt hoppas jag mer på en helt annan typ av reformer än de vi har sett de senaste decennierna. Reformer som vågar ge tillbaka makt till lärare och som skapar en forskningsbaserad skol- och undervisnings-utvecklingskultur i den svenska skolan.

Det var i det perspektivet som jag i mitt förra inlägg lyfte Anthony Bryk och hans kollegors utvecklingsidéer. Där nämnde jag att Bryk med fleras modell kanske kan betraktas som kollegialt lärande 2.0.

Jag tänkte att jag kanske behöver utveckla detta lite. Vad menar jag med kollegialt lärande 1.0 i så fall och kanske till och med – vad skulle kunna vara betaversionen kollegialt lärande 0.5?

Jag tror man skulle kunna betrakta matematik-, läs-, specialpedagogik- och så vidare-lyftet som betaversionen kollegialt lärande 0.5. I den här betaversionen lär sig lärare att samarbeta kring undervisning, men de är fortfarande skrivna på näsan av staten vad det är de behöver utveckla. Man kan välja mellan moduler men någon har bestämt vilka moduler som ska utvecklas.

Problemet är bara att mycket forskning om skol- och undervisningsutveckling visar att den här typen av masslösningar eller ”one size fits all-insatser” inte har så stor effekt. I vissa fall råkar de träffa rätt och då utvecklas en lärares undervisningsskicklighet snabbt. Men för andra lärare är modulen för lätt eller för svår eller orelevant och då händer det inte lika mycket. I värsta fall kan det leda till negativa effekter för att en lärare tappar sugen eller får ett förakt för systemet.

Förstå mig rätt. Det är jättebra att vi har börjat jobba tillsammans och har börjat utveckla undervisningen. Det har påverkat svensk skola på djupet. Samtalet om undervisning och fortbildning/professionellt lärande ser helt annorlunda ut i Sverige nu jämfört med för ett par år sedan tack vare de här lyften. Men vi kan ännu bättre.

Kollegialt lärande 1.0 är undervisnings- och skolutveckling av det slag som till exempel Timperley skisserar i sina böcker och artiklar. I hennes modeller utsätts inte lärare för mer eller mindre träffsäkra, men i någon mån slumpmässiga, insatser i syfte att utveckla deras kunskaper. I kollegialt lärande 1.0 undersöker lärare och skolledare tillsammans den undervisning som man håller på med. Vad har man för brister och hur ska man utveckla sig bort från dem? Vad behöver vi för att kunna göra något annorlunda? Vilka andra upplevelser av undervisning ska vi ge eleverna och hur ska vi utvärdera om vi blir bättre på det vi försöker förbättra?

Kollegialt lärande 1.0 är alltså när lärare och skolledning tar ansvar för sin egen professionella utveckling och lärande och arbetar sig fram emot en allt bättre praktik på den skola man arbetar på. Det är en ständigt pågående utvärderad undersökning av sin praktik och den metodik man använder.

Vad är då 2.0 och vad är det starka i Bryk och hans kollegors vision? Det är att de har en modell för hur kunskapen som man erövrar på varje skola ska kunna spridas i ett helt skolsystem. Det handlar om hur professionernas utvecklingsarbete kan komma i centrum för ett skolsystems utveckling. Det bygger på en väldigt enkel princip. I skolan arbetar omkring 250 000 akademiskt utbildade och tänkande människor. Om vi ger dem en chans och modeller för att utveckla skolan är det svårt att tänka sig att det kan gå fel. Men för att det ska ske krävs att man vågar ge dessa djupt engagerade människor en chans att visa hur duktiga de är. Att man vågar släppa greppet och ge dem möjligheten samtidigt som man bygger upp de stödsystem och nätverk som behöver skapas.

Det här är något som både utbildningsdepartementet, de som utreder skolsystemet och lärarprofessionen just nu behöver tänka på men också något man kan börja med ute hos varje huvudman. Vilken typ av experimenterande sker ute i skolorna? Vilka erfarenheter görs? Hur kan vi skapa möjligheter för lärare och rektorer att dela med sig av sina utvärderade försök?

Men för att det ska ske måste man hos huvudmännen börja bygga nätverk för detta och också att lyssna till sina lärare och inte minst till sina rektorer. Det förvånar mig oupphörligen i kontakter med olika huvudmän i Sverige att man inte tar tillvara den utbildning, den kompetens, den skicklighet och det engagemang som svenska rektorer har.

Reagera på inlägget:

”Kollegialt lärande 2.0” kan vara lösningen för svensk skola

OECD presenterade igår en rapport om utbildning. Det är den så kallade ”Education at a glance” som är precis vad det låter som. Den är tänkt som en kortfattad översikt av olika utbildningssystem och för de olika länderna finns också specifika landsrapporter.

Rapporterna är fulla av jämförande statistik och en guldgruva för den som har tid och intresse för att jämföra olika skolsystem. Man kan jämföra hur mycket man spenderar, på vad och när i skolsystem. Hur många procent som lämnar skolan med betyg med mera.

För svensk del konstaterar man att svensk förskola är väl finansierad och en viktig grund för en bra skolgång men att vi i andra änden i högre grad än många länder misslyckas med att ge ungdomar en gymnasieutbildning. Man nämner också det predikament som vi står inför vad gäller tillgången till lärare och deras lönenivå.

Det var inga nyheter och även om ”Education at a glance” är spännande och kan användas till mycket är det naturligtvis av högsta vikt att vi vänder blicken inåt. Vad är det vi egentligen vill uppnå med vårt skolsystem. Oavsett genomsnittet i OECD – är det genomsnittliga vi vill vara? Vi var inte det en gång. Vi var ett föregångsland. I inget annat land lärde sig så stor andel av barnen läsa, till exempel, fram till 1990-talet.

Vi har kommit långt vad gäller jämställdhet – vill vi vara genomsnittliga där? Läsningen av den svenska rapporten från OECD gör att jag börjar fundera över den svenska situationen.

Jag handleder rektorer i olika sammanhang och pratar mycket om motivation. En fråga jag ställer är vad är det som får lärarna i Finland att arbeta.

Ärligt? De har ingen skolinspektion som jagar dem eller kommer ut och sätter sig i deras klassrum. De har inga nationella prov av det slag vi har i Sverige och de stickprov de gör offentliggörs inte. De har ingen individuell lönesättning av det slag vi tror på i Sverige. Vad har finska lärare för anledning att arbeta egentligen?

Varför jag ställer den här frågan och varför den blir aktuell för mig är för att jag har anledning att läsa om Anthony Bryk och hans kollegors fantastiska bok ”Learning to improve. How Americas schools can get better at being better” (som ska komma ut på svenska på Studentlitteratur i början av nästa år). Anthony Bryk har stora erfarenheter av misslyckade skolreformer i USA.

Det är påfallande hur likt mycket har varit mellan USA och Sverige. Samma typ av storskaliga reformer med inget eller lite forskingstöd och samma alienering av lärarkåren och samma nonchalans inför den verklighet de upplever som vi har sett i Sverige och som har skapat den kris för läraryrket som vi upplever och som syns i OECD:s data.

Det blir nästan underhållande när han beskriver försök i USA med mervärdesmodeller, korta lärarutbildningar för toppelever eller försök med ekonomiska incitament för skolutveckling. Allt det känner vi igen från svensk skoldebatt, där den ena reformatorn efter den andre, drabbad av vad Bryk och hans kollegor kallar ”lösningsfeber”, vill avhjälpa alla skolans problem med sitt magiska reform-trollspö.

Och lika säkert som amen i kyrkan har de (och kommer de troligen framöver) att misslyckas gång på gång för att de inte närmar sig skolan med respekt för komplexiteten, variationen och de högutbildade, välmotiverade människor som faktiskt arbetar där.

Den förändringsforskning som de utgår från innehåller ett verkligt hopp, ett hopp som bygger på att deras modeller är både beprövade och visat sig fungera.Bryk och hans kollegor menar att vi måste börja tänka annorlunda kring skolreformer och använda oss av all den forskning som finns kring hur man faktiskt utvecklar inom komplexa system och yrken. De menar att alla som arbetar i skolan ska vara engagerade i att förändra sin verksamhet och ha stöd i det av forskare och andra personer och ingå i förändringsnätverk så att det man provar på ett ställe och som man kommer på fungerar bra kan sprida sig till ett annat område. Och att man gör detta med början i den mycket komplexa lokala verklighet man verkligen befinner sig i.

Annars kan skolutveckling vara oerhört frustrerande. I Västerås avslutar man just ett stort projekt inom matematik som på många sätt har varit väldigt bra och utvecklande för kommunen och för dess medarbetare, men de faktiska resultaten i form av mätbara effekter på elever är ganska svaga.

Detsamma gäller matematiklyftet i de studier som hittills är gjorda. Den analys forskare gör i Västerås är att en orsak till det är man beroende på satsningens och forskningens inneboende logik har utsatt alla lärare på alla skolor för samma ”behandling”. För en del lärare har det man fått varit precis det man behövde, det utmanande på precis rätt nivå för att man skulle kunna ta nya steg framåt och för de lärarna och deras elever har satsningen varit väldigt bra. Men för de lärare för vilka projektet var för avancerat eller för grundläggande så innebär det inget – och kan kanske till och med vara skadligt på grund av en alienerande effekt.

Det här kommenterar Bryk och hans kollegor också och menar att man börjar i fel ända. Man bör istället börja i de enskilda skolornas unika samansättning av kompetenser och utmaningar och där börja experimentera med lösningar och insatser och se vad som fungerar. Och i det arbetet finns det inga som är bättre skickade eller lämpliga än de som arbetar där. Det här är något som jag känner igen så väl. Jag har genom åren samlat på mig en bank av fantastiska exempel på utveckling av undervisning. I nästan samtliga dessa fall handlar det om skolledare och lärare som utifrån sin situation har hittat på unika insatser som lösningar på problem de velat komma åt.

Faktiskt stämmer det väl in också på satsningen i Västerås. När man pratar med människor i Västerås kommun om satsningen nämner de en del ingredienser i projektet som extra viktiga. I dessa fall var det saker som lades till i projektet efter de första kontakterna med skolorna. Det vill säga de uppstod ur den lokala kontexten men som en produkt av en dialog mellan forskare och skola.

Nu har många lärare i Sverige erfarenheter att tillsammans jobba med sin undervisning. Nu kanske det börjar bli dags att man på allvar driver undervisningsutveckling och att det man kommer fram till tas till vara i skolsystemet på ett systematiskt sätt?Jag och Bryk, med flera, säger inte med detta alls att man ska lämna skolor och lärare i fred så blir allt bra. För att lokal utveckling ska bli verklighet krävs både utmaningar, ledarskap och kompetenser. Det krävs att någon kommer och hjälper en ut ur ens bekvämlighetszoner och en organisation för det. Och det är här Bryk och hans kollegor erbjuder ett system för hur man kan göra det. Man skulle kunna kalla deras vision för ett kollegialt lärande 2.0.

Jag skulle rekommendera alla skolpolitiker och skoltyckare, såväl som all personal på skolmyndigheterna och utbildningsdepartementet, att läsa Bryk och hans kollegors bok och börja fundera på hur vi kan bygga upp ett sådant system. Vilka institutioner och incitament behöver vi ha för att skapa det? Det är en verklig och dessutom realistisk forskningsbaserad vision de målar upp. Om vi lättvindigt kan importera dåliga idéer som de redan provat i USA kan vi väl kanske ta till oss lite av reflekterad och underbyggd fungerande kunskap och modeller också?

Eller?

Reagera på inlägget:

Faran när vi börjar träna för att vinna OECD-tävlingen

För de flesta i Skolsverige var resultaten från Pisa 2015 en befrielse. Äntligen vänder det har vi sagt. Man kunde nästan se hur axlarna sjönk hos beslutsfattare, administratörer, myndighetspersoner, rektorer och lärare. Det var för mig positivt att se hur den viktigaste frågan genom detta fick ett ökat fokus, nämligen den ökande olikvärdigheten och spridningen i resultat bland svenska elever. Jag har nu under Almedalsveckan haft möjlighet att prata mer om Pisa med människor som är insatta i resultaten. De ger följande bild som borde ge en viss tillnyktring på hur vi ser på de svenska resultaten i Pisa 2015.

Det ena är att det är väldigt svårt att vara säker på trenderna i och med att provet nu gavs digitalt för första gången. Det syns stora rörelser beroende på hur digitala de olika ländernas elever är. Sverige som är ett av de länder i världen där digitaliseringen i samhället har gått längst har naturligtvis ”vunnit” på detta. Om man delar upp vad som hänt inom de olika delproven på 2015 blir det mer komplicerat och det verkar vara den här bilden som framträder:

Matematik: Här verkar det som en verklig uppgång på samtliga nivåer. Det vill säga både lågpresterande och högpresterande har blivit bättre. Detta kan ju vara orsakat av alla de satsningar som gjorts inom matematik, inte minst matematiklyftet. (Nu ska man vara medveten om att det tar ett antal år innan elever som haft ”matematiklyfta” lärare under längre tid kommer att skriva Pisa-provet).

Läsning: Här har resultaten för de lägst presterande förbättrats. Detta framförallt beroende på att pojkarna förbättrats. Det här är troligen en effekt av att provet är digitalt. Vi vet från andra tester att svenska pojkar presterar bättre om de slipper läsa från och skriva på papper.

Naturvetenskap: I naturvetenskap har de bästa blivit bättre men de lågpresterande är fler än någonsin. Här stämmer min egen lilla teori. Vi vet att högpresterande elever motiveras av högre krav och det motsatta gäller för svagpresterande som då tappar sugen. (Det här är alltså något som Björklund eventuellt kan ta åt sig äran för, om mina idéer är korrekta…)

Det är alltså en väldigt varierad bild som framkommer är man tittar närmare på resultaten. Inom PISA-systemet pekar man också på att resultaten 2012 för Sverige troligen var ”för” låga. Då fanns det bara två länder i världen som hade sammanslaget sämre resultat än Sverige – och så dåligt är inte det svenska skolsystemet. Man tänker sig att det kanske beror på reformtrötthet, nationella prov mm och att lärarkåren och skolan då helt enkelt var lite – får man använda uttrycket skoltrött? Och det finns signaler om att provmotivationen ökat i Sverige.

För vad händer i ett skolsystem där man börjar tävla och konkurrera med resultaten på olika prov. Jag belyste i ett annat blogginlägg vad som verkar hända med svenska lärares undervisning på grund av de nationella proven. Jag skrev där ”För ett prov som är tänkt att avspegla till exempel förändringar i elevers kunskaper över tid är detta naturligtvis förödande. Tänk bara på den diskussion vi har haft om att det ska finnas länder som låter sina barn öva på Pisa-frågor så man ska vinna Pisa-tävlingen.” Vi känner också till historier som vi hört och förfasat oss över hur man i andra länder låtit eleverna sjunga nationalsången innan de får genomföra testet och att testet därför inte mäter verkliga kunskaper utan betraktas som en nationell tävling.

Nu berättar en källa för mig att de svenska observatörerna såg precis detta hända i en svensk skola. Man sjöng nationalsången innan man lät eleverna göra Pisa 2015.

Är det Sverige man nu ska börja prata om som det land där tester har blivit det viktigaste i skola och där man tränar för att vinna OECD-tävlingen? Är Sverige nu det land där vi inte kan lita på trendmätningarna eftersom skolor försöker på olika sätt manipulera dem?

Vad håller vi på att göra med den svenska skolan i så fall?

Det viktigaste resultatet från Pisa 2015 kvarstår och blir allt mer aktuellt. Sverige är det land som har den högsta spridningen på resultaten av alla länder och skillnaderna mellan skolor har i Pisa tredubblats och nationella data visar på ännu mer bekymrande siffror på detta. Detta är inget man ska förvånas över i det mest marknadsliberala av alla skolsystem i världen. Men det är ju något alla demokratiskt sinnade, oavsett partifärg, naturligtvis måste kraftfullt agera emot. Det är emot skolsystemets idé så som det är definierat i skollag och andra styrdokument. Där är Skolkommissionens förslag till förändringar i finansiering i alla fall en möjlighet till en början på en vändning på utvecklingen.

OECD sade 2015 att vi snabbt behöver genomgripande reformer.

När kommer det någon?

Reagera på inlägget:

Sommarläsning för att hitta skolans framgångsrecept

Maria Jarl, Ulf Blossing och Karl Andersson har precis kommit ut med boken ”Att organisera för skolframgång” på Natur & Kultur och jag har använt några sommardagar till att läsa den. Jag måste erkänna att det var länge sedan jag vek så många hundöron i en bok.

De tre forskarna har jämfört fyra svenska skolor med en lång positiv trend i betygsresultat med fyra skolor med en lång nedåtgående trend och försökt hitta skillnader och likheter mellan skolorna inom och mellan de två grupperna. Deras resultat stämmer väl med den bild jag har av liknande frågeställningar i internationell forskning, men eftersom det här är ett forskningsexempel från Sverige är det naturligtvis extra intressant. Både eftersom det visar att internationella forskningsresultat i området är överförbara till svenska förhållanden men naturligtvis främst för resultaten i sig.

Det de ser är att de framgångsrika skolorna kännetecknas av:

* en målinriktad ledning

* kollektiv organisering av ledningen

* målinriktad ledning på förvaltningsnivå

* samarbete med fokus på undervisning

* höga förväntningar på eleverna

* kartläggning och uppföljning av elevernas kunskaper

* anpassning av undervisningen

* lärarledarskap i klassrummet

Ett viktigt resultat är att de framgångsrika skolorna har haft en kontinuerlig ledning medan de icke framgångsrika har haft täta rektorsbyten. Det främsta kännetecknet var annars att lärarna på de framgångsrika skolorna samarbetar om undervisning och lektionsupplägg så att undervisningen på de skolorna ser ganska lika ut oberoende vilket klassrum man kommer in i. Undervisningen gestaltas alltså utifrån en gemensamma professionell idé om undervisning och man har provat och experimenterat sig fram till olika fungerande modeller.

Man skriver att på de framgångsrika skolorna leder öppenheten och samarbetet till att idéer sprids och till en likartad utformning på undervisningen. De arbetar också uttryckligen med att undersöka sina lektionsrutiner för att göra dem mer enhetliga. Det vill säga verkligt kollegialt lärande och utvecklande av undervisningen.

Det är värt att notera att författarna skriver att ”Lärarna på de framgångsrika skolorna utövar ett tydligt ledarskap i klassrummet. På en skola har lärarna till och med gått utbildning för att axla detta ledarskap. I praktiken innebär det ett sådant ledarskap lärarstyrd undervisning och helklassundervisning, dock inte utan inslag av andra arbetsformer.” Det vill säga just sådan undervisning som läroplaner, lärarutbildare och Skolverket under nittiotalet och framåt på alla sätt försökte motverka i svensk skola.

En annan oerhört viktig skillnad mellan skolorna är att lärare och rektorer på de framgångsrika skolorna inte lastade över problemet på eleverna eller skyllde på dem. Om de fick problem var det undervisningen som skulle förändras så att eleverna kunde lära sig inte eleverna som var ”svaga” eller inte hade ”läshuvud”, båda begrepp som lärare kunde använda sig av på de inte framgångsrika skolorna.

Det här visar betydelsen av en tydlig etisk och moralisk kompass när man arbetar i skolan. Den kompassen visade sig intressant nog också hos rektorerna på två av skolorna på det sättet att de prioriterade kärnverksamheten och var direkt olydiga mot påbud som kom uppifrån som de menade inte var till gagn för denna. En rektor menade att de måste vara ”lite olydiga” i förhållande till externa krav för att kunna hålla fokus på målen, lärarnas undervisning och elevernas måluppfyllelse. Det vill säga de upprätthöll en professionell integritet.

De framgångsrika skolorna höll också koll på elevernas resultat medan man påfallande ofta på de icke framgångsrika inte hade någon aning om hur eleverna presterade egentligen.

Det här är en bok som jag varmt kan rekommendera som sommarläsning för alla lärare, skolledare, förvaltningar och politiker. Författarna har en gedigen grund att stå på och för kloka ödmjuka resonemang kring skolor, deras organisation och utvecklingsmöjligheter. De gör inga enkla utfästelser och är tydliga med hur komplext det är att förbättra skolor. Att man inte bara kan överföra det som fungerar på en skola till en annan. Man måste analysera varje skolas kontext och möjligheter. Men de pekar tydligt på ledarskapets betydelse för att skapa organisation och psykologiska möjligheter för positiv utveckling.

De skriver mot slutet av boken att ”… oproportionerligt stor kraft har gått åt till att förbereda och sjösätta politiskt initierade förändringar snarare än att upprätthålla ett samtal om professionens huvuduppgifter. Den här utvecklingen måste ändras”.

Jag håller helt med dem även om jag menar att det behövs mer än samtal. Det behövs också att systemen förändras så att makt och ansvar tydligt flyttas till professionerna för utveckling av skolor och undervisning. Så att alla lärare kan få arbeta på skolor där gemensam utveckling av undervisningen är vardag. För det krävs det tydliga regelverk och stödjande system.

En sådan här bok ger hopp. Jag hoppas bara att många läser den, framför allt de som menar sig ha enkla lösningar på alla skolans problem. Boken visar med all tydlighet att det vi behöver är att gräva där vi står. Och gräva länge.

Reagera på inlägget:

Hur kan vi vända på utvecklingen för lärarprofessionen?

Jag var på pressträffen där det första delbetänkandet i Björn Åstrands utredning ”Om en bättre skola genom mer attraktiva skolprofessioner” presenterades. Det är ett klokt och välskrivet betänkande (SOU 2017:51) som mer än något annat handlar om reformvård, att justera små saker i systemet som inte fungerar så bra. Den slår vakt om legitimationsreformen och föreslår att också fritidspedagoger ska bli legitimerade och ett intressant och som jag tycker viktigt förslag är att förskolechefer också ska tituleras rektor och ha en kort obligatorisk statlig befattningsutbildning. Men den innehåller inga stora nyheter och inget som man kan se på allvar påverka lärarbristen i Sverige. Det kanske kommer i slutbetänkandet som kommer i december. Men jag kan bli lite orolig över hur lång tid det tar att ta fram de förändringar vi faktiskt skulle behöva göra för att ställa tillrätta ett par decennier av new public management och nedbrytning av lärarprofessionen i Sverige.

Det råder liten tvekan om att läraryrket på olika sätt har avprofessionaliserats. En sådan analys handlar inte om hur lärare agerar i klassrummet utan om hur själva yrket, dess ställning och status har förändrats. Det finns en mängd studier som pekar åt det hållet till exempel Niklas Stenlås ESO-rapport ”En kår i kläm”, Leif Lewins kommunaliseringsutredning ”Staten får inte abdikera”, OECD:s rapport ”Improving schools in Sweden”, Skolkommissionens betänkande med flera. Men hur kan man bygga upp en profession? Ja ett första steg är att man måste tydligt visa att man litar på den. OECD rekommenderade 2015 Sverige att sätta upp ett fristående professionsinstitut för skolledare och lärare med ett starkt inslag i ledningen av detta från professionerna. Detta förslag finns också med i Skolkommissionens slutbetänkande fast där kallas det för en ”funktion” och läggs in i en översyn av skolmyndigheterna i Sverige.

Det har varit alldeles för tyst om denna fråga. Vid en av EU-kommissionen anordnat så kallad peer counselling-event i Stockholm förra året där några olika länder delade med sig av sina erfarenheter om reformer som berört läraryrket som profession, rekommenderade såväl de skotska som de irländska representanterna Sverige att inrätta en sådan organisation på grund av de positiva erfarenheter de har. De har sett kvaliteten på lärarutbildningen och läraryrket som profession utvecklas. En sådan institution gör professionen mer synlig i samhället som de uttryckte det.

Det är i de här länderna obligatoriskt för alla lärare på skolor som får offentliga medel att certifiera sig hos dessa institut. Man skulle kunna säga att ett sådant institut här tar över Skolverkets roll för lärarlegitimationen. Det är en avgörande skillnad ur professionssynvinkel att det inte är en myndighet utan professionen själv som tar ansvar för legitimationen och kraven på den. Detta är egentligen en självklarhet om man ska prata om en verklig profession och skulle kunna innebära en tydlig och viktig maktförskjutning i Sverige. Den här institutionen skulle också få ett avgörande inflytande över lärarutbildningars utformning och innehåll och vara en tydlig remissinstans vad gäller alla skolfrågor. Institutet är kanske ett sätt att lösa upp de problem som situationen med olika fackförbund innebär. Facken skulle då arbeta mer med de rent fackliga frågorna såsom löner, arbetstider avtal och försäkringar. Men skulle samarbeta inom ramen för institutet vad gäller de professionsfrågorna, kvalitet, legitimering, ut- och fortbildning.

En sak som var intressant med Peer counselling-eventet var att de deltagande länderna kunde berätta om de spänningar och konflikter som kom till ytan vid inrättandet av sådana institut och de maktförskjutningar det innebar och hur dessa diskussioner och motsättningar i sig hade gett många positiva effekter. Det kanske något för det konflikträdda svenska konsensus (= minsta gemensamma nämnare-) systemet att våga sig på?

Om man menar allvar med professionerna i skolan måste man våga släppa taget och ge dem reellt inflytande över kvaliteten i sin yrkesutövning, över vad som krävs för att bli lärare, lärarutbildningarna och fortbildningsstrukturer. Och vi kanske någon gång skulle kunna inse att man gör något bättre någon annanstans och våga oss på en verklig kursändring bort ifrån den extrema individualisering som har präglat svensk skolas strukturer kring läraryrket ända sedan de avtal och förändringar i styrning som på 90-talet, efter kommunaliseringen, gav oss såväl världsunikt individuella löner för lärare och skolledare, som en extrem målstyrning av hela skolsektorn.

Staten bör kanske också ställa krav på huvudmännen att de för statliga bidrag för skolverksamhet ska ha en miniminivå av legitimerade lärare anställda. Som det är nu finns det egentligen få tunga incitament som försäkrar att huvudmän verkligen gör allt för att fortbilda och anställa sådana lärare. Vi måste bestämma var ansvaret ligger och ställa krav utifrån det. Den nuvarande situationen där alla är ense om problemet med för få lärare men staten skyller på universiteten och huvudmännen och huvudmännen på staten och universiteten är nöjda så länge de får pengarna att använda till vad de vill är inte värdig ett land som menar sig vara en kunskapsnation. Det gäller att ställa till rätta grundförutsättningarna!

Jan Björklund gjorde en bra start med lärarlegitimationen, en reform som Gustav Fridolin nu verkar vårda, men medan Jan Björklund inte vågade sig på de bakomliggande strukturerna kanske det är dags för det nu?

Reagera på inlägget:

Sidor