Annons

Hur kan vi som nation tillåta detta att pågå?!?

Inför en tv-debatt tittar jag genom lite statistik om hur det ser ut med legitimerade lärare i landets kommuner. (Skolverket har ju bland annat interaktiva kommunkartor bland sin statistik för den som är intresserad).

Debatten ska hållas i Borlänge. Där är en tredjedel av lärarna i kommunen inte behöriga att undervisa i det de undervisar. När det gäller åk 7–9 är det ungefär hälften.

Min fråga är den här till rikspolitikerna som har ansvar för skolfrågor: Tycker ni att en tredjedel av ungarna i Borlänge inte är värda en utbildad lärare? Eller att högstadieundervisning generellt är så oviktigt att hälften av den kan göras av outbildade?

Det är viktigt att notera att Borlänge är ingen ovanlig kommun. Det är långtifrån heller där situationen är som värst. I Ragunda är 36 % av mattelärarna behöriga, i Överkalix 45 %, i Laxå 55 % och i Norberg 41 %.

Tittar vi på fristående huvudmän är situationen ännu mycket värre. I Nynäshamn är 33 % behöriga som undervisar i matematik på friskolor, i Lilla Edet 16,7 % och i Söderhamn 20 %.

Börjar man titta på moderna språk och tyska, franska, kemi, fysik och teknik blir man nästan förtvivlad över hur situationen ser ut.

Vi vet dessutom om att situationen blir värre. Vi är bara i början på den prognosticerade lärarbristen. En lärarbrist jag lyft gång på gång både här och i andra sammanhang.

Hur kan vi som nation tillåta detta att pågå? Hur tänker våra rikspolitiker egentligen? Är inte alla svenska barn berättigade till en bra undervisning? Hur kan det komma sig att vi år ut och år in stannar kvar i ett uppenbart dysfunktionellt decentraliserat system både för lärarförsörjning och lönemodeller med mera?

Sanningen är ju att staten inte har någon möjlighet att ingripa som systemet ser ut idag. Det är 290 kommunala huvudmän och tusentals fristående som har ansvaret, plus 28 lärarutbildningar. Och när de inte har tagit det ansvaret, år efter år efter år efter år – är det då inte dags att skrota det decentraliserade ansvaret?

Med ett statligt skolsystem skulle staten snabbt kunna förändra systemet så att läraryrket blev attraktivt. Man skulle snabbt kunna fastställa villkor för yrket och ett löne- och karriärsystem som lockade unga människor att söka sig till yrket eller äldre lärare tillbaka.

Men nu hamnar alla initiativ i långbänkar och halvmesyrer eftersom staten har frånhänt sig makten över en av de viktigaste nationella institutionerna. Och det medan allt fler elever går till klassrum utan lärare som är utbildade för sitt jobb.

Alla svenska barn har enligt skollagen rätt till likvärdig utbildning och undervisning av utbildade lärare* (se nedan). Och det nuvarande systemet levererar inte det. Upp på banan politiker – det här är annars kulturskymning i ordets rätta bemärkelse.

För vad leder situationen till? Vad blir synen på kunskap och bildning? Hur blir synen på vår demokrati när vi på ett så uppseendeväckande vis skiter i att en stor del av ungarna i Borlänge får en undervisning av hög kvalité? Och detta sker medan flera partier på riksplanet verkar tycka att välsituerade föräldrars och barns rätt att rösta med fötterna och riskkapitalisters rätt att tjäna pengar är viktigare frågor.

Det är dags att vända åter till demokratins rötter.

* Ur skollagen:

  • 8 § Alla ska, oberoende av geografisk hemvist och sociala och ekonomiska förhållanden, ha lika tillgång till utbildning i skolväsendet om inte annat följer av särskilda bestämmelser i denna lag.
  • 9 § Utbildningen inom skolväsendet ska vara likvärdig inom varje skolform och inom fritidshemmet oavsett var i landet den anordnas.
Reagera på inlägget:

Kan vi se en begynnande allians kring ett förstatligande av skolan?

Jag hade förmånen att återigen få åka till Visby och Almedalsveckan. Jag hade inte tänkt åka, men ett förlag ville ha med mig på ett seminarium så det slutade med att jag återigen tillbringade några dagar på solens och vindarnas ö. Dagar som förresten började med kyla och regn, otypiskt för ön, och för hur den här sommaren har varit annars. 

Anledningen till att jag inte hade tänkt åka vara att jag har ett par deadlines vilket gjorde att jag fast jag åkte prioriterade att sitta och skriva framför att gå på olika seminarier. Men jag gick på några, bland annat början på LRs seminarium om skolan: ”Sviker politikerna skolan” som ju är en bra fråga i dessa lärarbristens, segregationens och ojämlikhetens dagar. Jag väljer att likt Gustav Fridolin använda ojämlikhet istället för likvärdighet som annars är den gängse termen. Men jämlikhet beskriver kanske bättre vad det handlar om. Likvärdighet använder vi ju till exempel om betygsättning när vi egentligen menar rättvis. Men jämlikhet är inte rättvisa. Det betyder att de kommuner, skolor och elever som har större utmaningar ska ha mer resurser.

På LRs seminarium möttes Gustav Fridolin och Jan Björklund, en nuvarande och en föregående skolminister. Det som var allra mest intressant var egentligen hur överens de var om vad som behövde göras; resurser där de behövs och mer statlig styrning. Det kanske är dags att några partier nu sätter sig ner och kommer överens om en plan för hur ansvarstagandet för skolan kan bli tydligare och statens roll som garant för jämlikhet stärkas? 

Liberalerna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet verkar vara på tåget. Jag tror inte att Socialdemokraterna är särskilt svårövertalade. Jag tror att de nu 25 år senare kan erkänna att kommunaliseringen var ett misstag och att de vill se framåt. Det intressanta är att det då faktiskt finns en riksdagsmajoritet för ett tydligare statligt ansvar i skolan.

På ett annat seminarium problematiserade Maria Stockhaus som är moderat ledamot i riksdagens utbildningsutskott styrning med de särskilda statsbidrag som kommer via Skolverket. Hon använde Nordanstigs kommun som exempel och menade att skolkontoret där som bara bestod av en skolchef och en skolskjutsansvarig inte hade någon möjlighet att administrera och hantera dessa statsbidrag. Jag håller med men menade att det egentligen inte  illustrerade problemet med statsbidragen utan med hur styrningen ser ut. Hur ska alla de 200 mindre kommunerna och otaliga små friskolehuvudmännen klara av alla andra uppdrag som finns i den statliga styrningen menar hon? Skola är en komplex verksamhet och alla de professionella som arbetar i skolan har rätt till en professionell ledning.

Hennes reflektion borde leda henne till att fundera över skolans huvudmannaskap i stort, tycker jag. För det är inte bara de riktade statsbidragen som är en förvaltnings ansvar! Kanske kan lite sådana resonemang också få Moderaterna på tåget mot ett modernt skolsystem för kunskap till alla barn?

För övrigt vill jag påminna om att en brist på 77 000 lärare och förskollärare innebär att (lågt räknat) 700 000 barn  och elever inom några år kommer att gå till förskolor och klassrum där det inte finns en utbildad lärare. 

Jag hade en bekant som inte fick förskoleplacering för sitt barn. Då ringde hon upp till den ansvarige politikern och sade att på måndag om en vecka kommer jag och lämnar mitt barn hos dig. För det är väl du som är ansvarig? 

Hon fick sin plats.

Ska vi kanske bestämma att det måste vara politikers barns och barnbarns klassrum som i första hand har de outbildade lärarna? Då kanske vi skulle få fart på dem? 

Men nu kan de välja bort de skolorna och låtsas som ingenting. 

Reagera på inlägget:

Den svenska skolsituationen är katastrofal

Skoldebatten rör på sig. Något annat kan man inte säga. Anna Ekströms inlägg är mycket läsvärt. Hon skriver bland annat:

”Nu 25 år senare kan vi se de negativa effekterna av tankefiguren med skolan som en tjänst på marknaden. Vi ser en ökad ojämlikhet. Vi ser ett förytligande av skolans uppdrag i profilering och marknadsföring. Vi ser ett tryck mot lärare och rektorer att sätta högre betyg än eleverna borde ha, därför att marknaden kräver det. Och vi ser en alltmer sofistikerad sortering av olika elever på olika skolor utifrån social och etnisk bakgrund. Vi ser en skola som i stället för att hålla ihop samhället och överföra ett gemensam bildnings- och kunskapsarv mellan generationerna separerar olika grupper från varandra och vittrar sönder det samhällsfundament som en gemensam bas av kunskaper och värden utgör.”

Och

”Vi vill att skolan ska vara en gemensam bildningsinstitution som kan upprätthålla samhällets demokratiska värdegrund och ge alla barn de kunskaper och förmågor som de behöver i livet. Det tror vi att den absoluta majoriteten av det svenska folket också vill!”

Missa inte heller de idéburna skolors riksförbunds ordförande Håkan Wiclander, som menar ungefär samma sak och skriver:

”Sverige står idag vid ett vägskäl. En majoritet av svenska folket ser inte framtiden för vinstutdelande företag inom skolan.”

Och:

”För vi vet ju några saker. Dagens kontrakt har lett till skolsegregation. Och svenska barn har tyvärr under en tid lärt mindre i jämförelse med andra länders (PISA). Detta har skett samtidigt som betygen skenat iväg åt andra hållet! Vi har också sett hur vinstintresse och marknadsstyrning fortsatt prägla skolsystemets aktörer.

Utredning efter utredning föreslår därför större och dyrare kontrollapparater, fler statliga regleringar och mer detaljstyrning med dokumentationskrav som resulterar i att skolans medarbetare kommer allt längre från sitt pedagogiska uppdrag...”

Samt:

”Det är möjligt att ha valmöjlighet och ordning samtidigt – med en mångfald av olika miljöer, organisationer, icke-vinstdrivande driftsformer och pedagogiker inbäddade i kommunens myndighetsansvar. Drivkrafterna i den balanserade modellen kommer också ge förutsättningar för professionsstyrning bortom New public management.

En skola utan vinstintressen, med en bred pedagogisk mångfald på en jämlik och likvärdig grund kommer också fokusera på skolans alla tre uppdrag. Inte bara kunskapsmål för nytta, utan också bildning för medborgarskap och frigörelse för sin egen sak – att bli människa.

Det är en skola som jag själv skulle vilja sätta mina barn i oavsett vilka förutsättningar de fötts med. Och alla andras barn också för den delen.”

Jag håller med dem båda och återkommer till detta i slutet av det här inlägget.

Annars har ju debatten mycket rört sig kring den väldigt robusta studie som Jonas Vlachos gjort och som visar på hur friskolor inte minst de stora koncernerna systematiskt sätter högre betyg än de kommunala skolorna på samma prestationer. Detta visade egentligen redan OECD när de i senaste Pisa-undersökningen pekade på att svenska kommunala skolor, efter att man tagit hänsyn till socioekonomiska faktorer, faktiskt presterade bättre på provet (ett resultat som såg konstigt utmed tanke på betygsresultaten).

Detta kan ingen bli förvånad över om man betänker att friskolorna plockar ut en vinst som de genererar genom att hålla ner sina utgifter, vilket är detsamma som att hålla nere antalet lärare och behöriga sådana. I Academedias egna nyckeltalsdefinitioner som de gav sina investerare 2016-05-10 uttrycks detta tydligt.

Nyckeltalet ”Antal barn/elever” förklaras med texten: ”Antal barn/elever är den viktigaste drivaren för intäkter.” och nyckeltalet ”Antal årsanställda” med ”Antal anställda är den största kostnadsdrivaren för bolaget”. Så krasst uttrycker de sig. Eftersom uppdraget är att gå med så mycket vinst som möjligt är uträkningen enkel.

Men utöver detta skulle jag vilja lyfta två andra viktiga diskussioner. Det ena är lärarbristen (vilket känns tjatigt och frustrerande att behöva göra om och om igen). Jag undrar vad det är som gör att svenska politiker har så svårt att förstå vilken oerhörd fara samhället står inför när hundratusentals barn i Sverige kommer att finnas i klassrum utan utbildade lärare. Skolverkets senaste prognos är att det kommer att saknas 80 000 lärare inom några år (det finns nu någonstans runt 240 000 lärare i Sverige).

Som jämförelse kan man titta på USA som har 300 miljoner invånare och där är man oroliga för man ser en lärarbrist på 112 000 i hela USA 2018. Om vi skulle räkna ut en lärarbrist av svenska proportioner skulle USA med en svensk lärarbrist/per invånare i landet skulle de i så fall sakna  2,4 miljoner lärare 2018.

I Holland har det varit lärarstrejk och stor uppståndelse för de tror att de kommer att sakna 10 000 lärare 2025. Detta på en befolkning på 18 miljoner. Med svenska lärarbristsiffror/invånare skulle de i Nederländerna då sakna 150 000 lärare.

Den svenska situationen är – som så många saker i vårt skolsystem unik och faktiskt katastrofal. Hur ser vi på kommande generationer? Hur ser vi på demokrati och kunskaper i landet? Vad håller vi på med?

Vi vet vad den svenska lärarbristen beror på. Läraryrkets arbetsvillkor och löneläge tillsammans med New Public Management där misstro och kontroll är det som gäller med en frikopplad skolmarknad, bristande likvärdighet och segregation som gör vissa skolor för jobbiga att arbeta på. Svenska lärare var de som mer än i något annat land ångrade sitt yrkesval i OECDs stora undersökning TALIS 2012.

Jag kan inte se någon annan lösning än att staten tar över huvudmannaskapet för skolan. Läget är för allvarligt för att likt Skolverkets generaldirektör hänvisa till goda exempel hos några huvudmän. Det tåget bör ha gått nu, 25 år efter kommunaliseringen. Friskolor bör naturligtvis finnas kvar men precis som de idéburna skolornas riksförbund skriver bör de inte drivas i vinstsyfte och de måste finansieras på ett annat sätt.

Ett återförstatligande är det enda sättet vi kan återställa förtroendet för och tilltron i systemet igen. När Göran Persson genom kommunaliseringen startade den process som vi nu borde börja se vägs ände på skriver han:

”Ambitionen att skolan skall vara likvärdig i bemärkelsen att den skall ge alla elever en god utbildning oavsett faktorer som bostadsort, ekonomiska förhållanden. kön och social bakgrund är grundläggande i skolpolitiken under efterkrigstiden. Om denna princip har den politiska enigheten varit stor.

Vi har i Sverige nått långt när det gäller att uppnå detta mål. De internationella jämförelser som gjorts visar entydigt att skillnaderna mellan olika skolor när det gäller kunskaper och färdigheter hos eleverna är mindre i Sverige än i något annat jämförbart land.”

Lägg märke till ett par saker. Han skriver att den svenska skolan var unikt likvärdig och att det kring detta fanns en stor politisk enighet. Hur kunde skolan bli så likvärdig, var det enkelt? Nej, och om det skriver han följande:

”Under några decennier har skolväsendet i Sverige i grunden omorganiserats. Uppbyggnaden av det moderna svenska skolväsendet var inte okontroversiell. utan mötte misstänksamhet och ibland direkt motstånd både från kommuner och inom skolan själv. Utan en stark central styrning av skolan hade det, som redovisades i styrpropositionen. knappast varit möjligt att genomföra dessa stora förändringar av svensk skola. (Prop 1989/90:41)”

Nu har vi en situation där dels kommunerna genom upprepandet av mantrat om självstyre och dels koncernerna med obegripligt stora pengapåsar får regera i debatt och politik och med lydiga politiker som går i deras ledband. Men så kan vi faktiskt inte ha det.

Alla svenska barn måste få gå i en bra skola i klassrum med bra och utbildade lärare som samhället litar på. Marknads- och kontrollskolan kan aldrig bygga det förtroendet. Det är dags att på allvar diskutera hur staten kan ta över ansvaret och börja med att återställa lärarkårens status och mandat.

Reagera på inlägget:

Vart tog liberalismen vägen?

Relaterat

Noterar med förfäran att Jan Björklund förutom att han vill göra om de läroplaner han själv har tillverkat också vill avsätta 300 miljoner kronor till Skolinspektionen. Med de pengarna ska de anställa 3 000 pensionerade lärare som ska rätta nationella prov och sedan ska de skolor vars betygsättning avviker från dessa pensionärers rättning kunna stängas.

Herre min je! Finns det inget stopp!

För det första: Har Skolinspektionen nu 405 miljoner kronor för sitt uppdrag att nagelfara vad lärare och rektorer gör i svenska skolan. Är det vettigt att nästan fördubbla den myndigheten för det här syftet?

För det andra: Om vi kan engagera 3 000 pensionärer till arbete i den svenska skolan. Vore det inte bättre att de vore i de klassrum över hela landet som nu i allt högra takt saknar behöriga lärare?

För det tredje: Alla dessa pengar och all denna energi ska användas för att komma åt ett problem som minsta barnunge kan räkna ut uppstår i ett system med skolval, kopplat till skolpeng och fri etableringsrätt också för organisationer med ekonomisk vinst som huvudsyfte.

Det vore mycket rimligare att Liberalerna lyssnade på alla de lärare och rektorer som pekar på skolvalets och skolpengens bekymmersamma effekter. De professionella vill i undersökningar år ut och år in ha en statlig skola. De gör det främst för att de ser effekterna i form av segregation och minskad likvärdighet. Hur kom det sig att lärarnas parti, Folkpartiet, blev marknadsliberalernas parti istället? Och står för världens mest extrema marknadslösning i skolan?

 Ylva Hasselberg skrev i DN att:

En liberal position 1918 var självklart att staten och det offentliga skulle främja allmänintresset medan privata intressen skulle främjas i konkurrens med sig själva och inte i symbios med staten. Och det var samma position som socialdemokratin och konsumentintresset genom Kooperationen intog.”

Och hon fortsätter:

Nu är det dags för liberala politiska partier att tala ur skägget om detta, att välja sida. Hur i all världen kan det vara en liberal position, omfattad av de partier som anser sig förespråka ekonomisk liberalism, att näringslivet ska blomstra genom att dopas med skattepengar i stället för att blomstra genom konkurrens på en marknad? Och hur kan det vara en liberal position att den i grunden så klara distinktion mellan medborgerliga rättigheter och ekonomisk makt som kommer ur isärhållandet mellan privat och offentlig sektor får grumlas på detta sätt?

I praktiken är det alltid svårt att upphäva förmåner som en gång instiftats. I det här fallet gäller det exempelvis rätten att bygga ekonomiska imperier med politiskt beslutad skolpeng. Men i princip borde det vara omöjligt att inta denna position, såväl för liberaler som för socialdemokrater, med någon insikt om det samhälle som föregick det moderna.

OM det moderna samhället ska överleva på sikt, om demokratiska val ska behålla sin legitimitet och om väljarna inte ska rösta på populistiska partier, då är det detta slags liberala renhållningsarbete som i nuläget behövs.”

Jan Björklund: Lägg ner mindre energi på att jaga lärare och rektorer och mer på att rensa upp i det system som skapat problemen och i ideologin i ditt eget parti. Då kanske Liberalerna kan bli ett skolans parti och inte bara ett parti som profilerar sig i skolfrågor. Då kanske Sveriges lärare och rektorer kan känna igen sig i ditt parti igen.

Bara ett tips.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Hejdå, Twitter – jag har tröttnat på mobbningen

Om någon tycker att jag sällan svarar på Twitter så är det en helt riktig observation. Jag har blivit så trött på tonen där att jag har fått flytta appsymbolen några sidor bakåt på min telefon.

Efter att gång på gång fått se hur människor (med flit?) missförstår, blåser upp småsaker och bara är allmänt dryga mot varandra känner jag att jag helt enkelt inte mår bra av att ”finnas där”. Ett oredigerat debattforum där jag inte kan värja mig mot insinuationer och anklagelser är inte något jag vill ska vara min vardag.

Vi pratar om att motverka mobbing i skolan och så har vi vuxna en egen skolgård där mobbing verkar vara regel.

En av de saker jag varit med om på Twitter är att mitt engagemang eller mina värderingar ifrågasätts på grund av att jag försörjer mig själv. Det vill säga att jag tar uppdrag, skriver rapporter och böcker – kort sagt lever som författare (och konstnärer) alltid har gjort. Jag tar betalt för att hålla föreläsningar eller delta i konferenser (och är billig jämfört med många). 

Jag ska inte gå djupare in i det här men detta har väckt indignation på Twitter hos vissa. Min sambo tyckte att det var oerhört roligt när jag för några år sedan kallades ”gåsleverkommunist” på nämnda forum.  Det är ingen fara för mig, men jag har faktiskt en bekant där påhoppen blev så allvarliga att han fick lämna över hanteringen av sitt Twitterkonto till någon annan. Det är synd, för samtidigt är Twitter en fantastisk kanal för att sprida kunskap. En kort text med en länk till en rapport till exempel.

När Twitter är som bäst är det som Skolporten på steroider, vilket för mig in på mitt ämne.

Jag är inte mycket för ordet entreprenör. Det var för den förra regeringen det mest positiva man kunde vara och ett entreprenöriellt synsätt skulle finnas i hela skolan. Alla skulle bli små Ingvar Kamprad och så skulle vår lycka vara gjord.

Det är bara det att för mig är inte entreprenör bara ett positivt ord. Jag har träffat alldeles för många gravt ohederliga entreprenörer i mina dagar för att köpa det. Men det finns en person som för mig gestaltar goda värden i ordet entreprenör och det är Per Reinolf.

För den som inte vet det var det han som startade Skolporten, IFOUS och Arete meritering. Vi har träffats genom åren och vi har sannerligen inte varit överens om allting. Men vad jag däremot har varit övertygad om är att hans drivkrafter har varit att göra skolan i Sverige bättre och han har gjort det med de verktyg och de kunskaper han har. Jag tycker kanske att den kapacitet som finns i Arete skulle finnas i skolsystemet eller att IFOUS verksamhet borde det kanske finnas andra kanaler för. Men när vi nu har ett system där detta inte finns, när huvudmännen och andra har irrat omkring så såg Per Reinolf en nisch, ett behov och byggde upp de här verksamheterna och det har varit väldigt bra för skol-Sverige.

Kronjuvelen för mig är Skolporten. När jag tillfrågas av mina kontakter i andra länder om var man kan hitta bra information om vad som händer i skolan i Sverige så är mitt stadiga svar: Skolporten. De kan tycka att det är konstigt när de förstår att det är en privat tjänst. För det är faktiskt konstigt i de flesta länder – man är där inte så naiv när det gäller pengar och opinionsbildning som vi är i Sverige – men jag försäkrar dem om att det är en organisation med integritet som speglar många sidor av varje konflikt.

Vad skulle jag veta om svensk pedagogisk och annan forskning med relevans för svensk skola om inte Skolporten funnits? Jag tycker att det var ett misstag av Skolverket att för några år sedan avbryta sitt samarbete med Skolporten. De har gjort ett bättre jobb än någon skolmyndighet, eller högskola när det gäller att tillgängliggöra svensk forskning för dem som skulle kunna använda den. Men han har också drivit de här verksamheterna som non-profit. Varför skulle man inte göra det? Vad är den verkliga drivkraften bakom engagemang i skolan?

När nu ännu en skandal briserar i det Sverige-unika systemet med vinster i skolverksamhet, när SFI-studenter (som inte har någon möjlighet att försvara sig) inte får det de vi i samhället vill ge dem på grund av ohederliga entreprenörer. Och detta sker gång på gång. När vi har rapporter som pekar på varför och hur beslutsfattare manipuleras på grund av de pengar som finns att tjäna och när effekten är ett samhälle som söndras av segregation. Då är det väl inte orimligt att prata om både vinstbegränsningar och vinstförbud men att samtidigt inte hamna i en debatt på Twitternivå utan komma ihåg att vi vill ha de engagerade entreprenörerna kvar, vi vill ha ett engagerat civilsamhälle.

En högt uppsatt vd i ett skolföretag frågade mig en gång: ”Vad ska jag göra då? Ska jag omvandla företaget till en stiftelse?”

Mitt enkla svar: ”Ja det vore väl en bra idé”.

Reagera på inlägget:

Sidor