Annons

Det behövs en skolkommission – nu!

Att PISA 2012 har skapat något av en chock i Sverige är nog ingen underdrift. Jag tror att den enda som var glad för Mandelas bortgång var Jan Björklund som fick en liten andhämtningspaus. Resultaten är en katastrof och jag kan inte annat än hålla med Anna Ekström, som till Göteborgsposten säger: ”Delar av den svenska skolan mår väldigt bra. Men alldeles för stor del av skolan mår dåligt. Alldeles för många barn lär sig alldeles för lite. Det stora, breda och branta tappet som Pisa 2012 visar är verkligen allvarligt.” och ”Jag är väldigt orolig för de barn som går i skolor med dåliga resultat. Det fria skolvalet kan vara bra för de som har föräldrar som gör aktiva val – men för de, vars föräldrar inte gör det, kan det vara dåligt. Om det leder till att barn får sämre livschanser för att deras föräldrar inte gör aktiva val, bör vi se över det fria skolvalet så att dessa barn kan få lika stor chans att lära sig mycket i skolan.” (Läs artikeln i GP).

Andreas Schleicher, som ibland kallas mr Pisa, är den som på OECD håller samman det stora PISA-projektet. Han höll i veckan en presentation av PISA 2012 och hans presentation finns att ladda ner på OECDs hemsida

Presentationen är bra och innehåller en hel del information som är användbar för oss i Sverige. Jag ska nedan gå igenom några av de saker som kommer fram (jag hänvisar till de olika bilderna inom parentes). Jag går inte igenom de svenska resultaten i detalj, den sorgliga läsningen kan göras i den riktiga rapporten eller i Skolverkets redovisning. Men det är oerhört viktigt att notera att andelen lågpresterande växer (39). Efter genomgången gör jag en enkel syntes av resultaten och vad de skulle kunna innebära för svensk skola i framtiden.

Pisa visar enligt Schleicher att under Björklunds tid har ordningsklimatet i skolan försämrats och vi är nästan bäst i OECD på för sen ankomst (63, hihi – ursäkta lite skadeglädje där). PISA visar att föräldrar som talar om för sina barn att skolan är viktig har högre resultat (99, jag skulle vilja hävda att för dem som inte har sådana föräldrar måste skolan spela den rollen!).

Bra skolsystem har en låg nivå av elever som går om (106), det är dyrt (107) och ofta är det resurssvaga barn som gör det (109). Enhetsskola, att inte dela upp elever, ger bättre resultat speciellt på motivationsnivå (113). Länder med mer likvärdig, kompensatorisk fördelning presterar bättre (129). De länder som betalar sina lärare bättre har bättre resultat (116). Autonoma skolor presterar bättre om de har system för resultatuppföljning, mer autonomi över undervisning och bedömning (133), om det finns en tydlig läroplan (136), och om lärarna samarbetar (135, observera att charter schools som finns i presentationen är skolor med hög autonomi på skolnivå).

Att publicera data offentligt ger inte högre effekt (138, de två länder som publicerar minst har väldigt höga resultat). Föräldrar som är resursstarka är mer benägna att välja skola (148-158). Närhet är viktigt för resurssvaga familjer (153). 33 procent av variationen i matematik förklaras av rektorers svar på tillgång till naturvetenskapliga, labb, utrustning, bibliotek, IT och läromedel (127). De länder som presterar högst ger mest pengar där det behövs mest, har alltså ett resursfördelningssystem som utjämnar (129). Kvällsundervisning gör ingen skillnad – och det är de resursstarka som får det (117). Förskola är viktigt – inte minst socioekonomiskt utjämnande (126). Det finns ingen skillnad i resultat mellan friskolor och kommunala skolor när man tagit bort socioekonomiska faktorer (143). Konkurrens ger inte högre resultat (146).

OK. Så om vi bygger upp ett skolsystem där de enskilda skolorna har stor frihet vad gäller upplägg av undervisning och bedömning när de hanterar en bra läroplan. Det vill säga lägger makten i större grad hos professionerna, lärare och rektorer. Dessa skolor ska följa upp resultaten på sina elever, men de publicerar inte de resultaten. De ska blanda elever och se till att de som behöver stöd får det tidigt så att ingen behöver gå om. Det ska vara skolor där lärarna samarbetar och som får resurser efter de socioekonomiska utmaningar de har och som har riktiga ämnesinstitutioner, god tillgång till läromedel och IT. Skolor som arbetar målmedvetet och samarbetar istället för att konkurrera och som har lärare som är väl betalda.

Helt enkelt ett väl skött offentligt skolsystem som låter märkligt likt det vi hade i Sverige en gång och det som var målet med skolkommissionen 1947 och enhetsskolans uppbyggnad i Sverige och det regelsystem som då fanns.

Den förre skolministern Bengt Göransson skriver till exempel i Expressen hur: ”De kommunala skolpolitikerna, de som ostridigt kände till den lokala verkligheten, hade tack vare ett statligt regelsystem makt gentemot kommunstyrelser och kommunförvaltningar. Kommunaliseringen gjorde dem till ett slags budgetkorpraler, som hade att vidarebefordra överhetens order. De kunde inte längre med kraft föra skolans talan inför kommunledningen. Ett statligt regelsystem för skolan är lika rimligt som ett statligt regelsystem för trafik. Eller ska vi i valfrihetens namn ha rätt att själva bestämma på vilken sida av vägen vi ska köra?” (Läs hela här).

Vad behöver vi då göra?

En mycket glädjande sak med PISA 2012 är att det kan få den svenska debatten att vakna upp. Redan nu kan man till exempel se att det är tillåtet att ifrågasätta det fria skolvalet. För det måste ifrågasättas, liksom skolpengssystemet. Läraryrkets status behöver uppgraderas och lönerna höjas och då inte bara för de som ”bästa” (vilka de nu är). Tron på konkurrens och valfrihet som ett medel att höja resultaten bör nu begravas och diskussionen handla om hur vi får en likvärdig skola med goda resultat. Vilket vi inte får utan att ge lärarna och rektorerna möjligheter till det i ett stabilt skolsystem med någorlunda förutsägbara ekonomiska ramar, tydliga spelregler och stor frihet att utveckla verksamheterna.

Det här liknar mycket Lärarnas Riksförbund vision om en statlig kunskapsskola. Det får vara slut med marknadsexperimentet nu! Kanske dags för politiker att ta in lärarfacken och skolledarförbundet på allvar i samtal om en framtida skola?

På sin sista bild upprepar Andreas Schleicher den devis han har haft med på alla presentationer i alla år ”Without data you are just another person with an opinion”. Det är en bra devis.

För övrigt anser jag att det behövs en skolkommission.

Nu.

Reagera på inlägget:

Katastrofläget kräver handling

Häromdagen var jag på ett seminarium anordnat av Studieförbundet Näringsliv och Samhälle som handlade om en hållbar lärarutbildning. Bland annat var Sigbritt Franke där och redogjorde på ett bra sätt för sin lärarutbildningsutredning. Jan Björklunds statssekreterare Bertil Östberg var också där liksom två omgångar kloka paneldebattörer.

Inläggen och diskussionerna var bra. Det pendlade lite hit och dit, men bland annat berördes situationen med söktrycket till lärarutbildningarna. Jag tyckte att Bertil Östberg gjorde ett bra jobb. Istället för att som sin minister bara prata om hur mycket bättre sökbilden är erkände Östberg utan omsvep de problem som finns i många ämnen. Han sade att han inte riktigt visste hur han skulle benämna situationen.

Jag kunde inte nöja mig med det. Jag vet att det går ungefär 350 Ma/NO-lärare i pension varje år och att rekryteringen till lärarutbildningarna i de ämnena har varit usel ända sedan 1990-talet. De senaste siffrorna är mer än usla. Det fanns 17 förstahandssökande till matematik och 0 till kemi, 0 till fysik, 0 till teknik, 3 till biologi och 0 till tyska bland utbildningarna till 7-9-lärare för att ge några exempel.

Jag vet att det finns de som har valt det i andra hand som kan komma in, men platserna på utbildningarna är få och avhoppen stora så det blir inte många kvar när det är dags för examen. Vi kanske utbildar 30 Ma/NO-lärare varje år nu, max.

Lärarnas riksförbund har sagt att de här ämnena är på väg att utrotas ur den svenska skolan.

Utrotas.

Och det är inte vilka ämnen som helst. När det gäller matematik och naturvetenskap är det ämnen som Sverige är helt beroende av om vi ska kunna tävla i den globala kunskapsekonomi som växer fram. Det är ämnen som sedan länge är identifierade som viktiga i alla möjliga höjdarsammanhang. När det gäller tredjespråk är det en förmåga där Sverige redan nu är sämst i Europa i PAICC-undersökningen (OECDs PISA för vuxna, typ).

Jag kunde som sagt inte riktigt nöja mig med att Bertil Östberg inte kunde sätta ord på hur situationen är i dessa ämnen. Jag bad därför om ordet och sade till Bertil Östberg att om inte statistiken är felaktig så är det en katastrof och jag frågade hur många på utbildningsdepartementet som arbetade med frågan.

Återigen hedrar det Östberg att han inte slingrade sig utan sade som det är: situationen är katastrofal. På frågan hur många som arbetar med frågan blev han lite mer svävande. Han menade att det var flera stycken men att hans organisation också var väldigt liten. Sedan nämnde han en del saker som han trodde skulle kunna vara till hjälp, som till exempel att färdiga arbetslösa doktorer skulle kunna erbjudas en lärarutbildning och att lärarlegitimationen skulle sätta press på huvudmännen när Skolinspektionen börjar inspektera. Det skulle då leda till högre löner etc.

Jag håller med. På sikt kanske huvudmännen blir tvingade att ta sitt ansvar. Men det kommer att ta alldeles för lång tid och säkra kan vi inte vara. Och lärardoktorer är också bra men det handlar inte om många och det är ur nationalekonomisk synvinkel en extremt dyr metod att utbilda lärare på. Men min främsta invändning är: Borde inte de insatta motmedlen motsvara analysen?

Om man gör analysen att situationen är katastrofal – borde man inte ha en större handlingsberedskap då? För mig är en katastrof en situation där man använder alla tillgängliga medel för att häva det läget för att komma in i en någorlunda normal situation där man kan börja med finliret. Menar Bertil Östberg och Jan Björklund att staten kan identifiera en situation i skolan som en nationell katastrof och sedan luta sig tillbaka och säga att det är 290 kommunala huvudmän plus alla fristående huvudmän som ska ta ansvaret för den analys man har gjort på nationell bas? 

Nej det duger faktiskt inte.

Här är några förslag Bertil.

  • Anställ några personer till på utbildningsdepartementet. Det duger inte med ett utbildningsministerium som inte har tillräckligt många anställda när man har identifierat ett katastrofläge. Faktiskt.
  • Snabbutred vilka ämnen som det är kris i och som är av nationellt strategisk betydelse.
  • Skicka sedan en tydlig signal till ungdomar om hur ni värderar dessa ämnen. Ge de som kommer in på utbildningarna en garanti för att de får studielånet betalt av staten när de är klara med sin utbildning och har jobbat några år.
  • Ge omedelbart en löneförhöjning till de grupperna av lärare (om man kan öppna kassakistorna till karriärtjänster kan man göra det i en katastrofsituation).

För övrigt anser jag att när det nuvarande systemet leder till så dramatiska konsekvenser kanske det är dags att tillsätta en skolkommission.

Reagera på inlägget:

Varför presterar inte friskolorna bättre?

En myt som spreds i början av friskoleboomen i vårt land var att friskolor generellt sätt presterade bättre än kommunala skolor. Bland annat organisationen Svenskt näringsliv spred felaktig sådan information som påverkat politiska beslutsfattare på både nationell och lokal nivå.

Senare studier, från bland annat Institutet för arbetsmarknadspolitiska utvärderingar (IFAU) har visat att så inte är fallet. Dessutom visar data från Skolverket och Skolinspektionen att friskolor generellt både rättar nationella prov mer positivt och sedan också sätter högre betyg än kommunala skolor utifrån dessa nationella prov. Detta gör att man med fog kan undra om inte till och med det motsatta är mera troligt, det vill säga at friskolorna kanske har lägre resultat.

En ny amerikansk bok The Public School Advantage: Why Public Schools Outperform Private Schools, skriven av Lubienski & Lubienski, visar utifrån två stora dataset att de friskolor sk. charter schools som finns i USA (och som är det närmaste vi kan komma våra friskolor i USA) generellt presterar sämre i matematik än de offentliga skolorna.

Det här är sprängstoff i den amerikanska debatten där charter schools har presenterats som lösningen på USAs skolproblem, inte minst i utsatta områden. När författarna försöker hitta en förklaring till varför det ser ut som det gör skriver de (min översättning):

”Denna skillnad kan delvis förklaras av det faktum att lärarna i de offentliga skolorna oftare är certifierade och att fortlöpande kompetensutveckling inom området. De hålls uppdaterade om ämnesdidaktisk forskning och stöds av professionella organisationer som det nationella rådet för lärare i matematik och National Science Foundation. Privatskoleärare Uppmanas sällan att få sådan utbildning.” Hur ser det då ut i Sverige?

Det finns anledningar att tro att kommande jämförande studier mellan kommunala och fristående skolor kommer att likna de amerikanska resultaten. Jag har gått igenom data över lärarbakgrund och lärartäthet i Stockholms läns kommuner. Det som då framkommer är något som sällan lyfts fram men som borde ta på allra största allvar.

Det finns systematiska skillnader mellan friskolor och kommunala skolor och bland annat är det samma som forskarna i USA fann mellan charter schools och de offentliga skolorna där, nämligen i utbildningsnivå bland lärarna. (Man noterade för övrigt också att föräldrars val sällan byggde på verklig skillnad i kvalitet mellan skolorna utan på helt andra saker).

När det gäller andelen utbildade lärare har de kommunala skolorna i genomsnitt 82 procent utbildade lärare men det är bara 72 procent i friskolorna. I vissa kommuner är andelen så låg som under 60 procent i de fristående skolorna! Många kommuner bör verkligen vara oroliga både för kvaliteten på undervisningen men också för hur de här friskolorna ska klara sig nu när lärarlegitimationen hamnar i skarpt läge.

En annan sak som skiljer mellan friskolor och kommunala skolor är antalet elever per lärare. Som i genomsnitt är 13,1 i de kommunala skolorna och 13,8 i de fristående. Den här skillnaden är allvarlig eftersom det för elever med lägre utbildningsbakgrund bland föräldrarna finns ett direkt samband mellan skolresultat och lärartäthet. För dessa elever gäller helt enkelt inte Sveriges och kommuner och landstings (SKLs) ofta upprepade mantra att resurser inte spelar någon roll. Det här är väl belagt genom forskning och till exempel Skolverkets rapport om Vad som påverkar grundskoleresultaten och som publicerades 2009.

Sambandet gäller inte kommuner med hög utbildningsstandard bland föräldrarna. Men det är tydligt om man plottar genomsnittlig meritpoäng i kommunerna mot antalet elever per lärare i den halva av Stockholms läns kommuner som har lägst utbildningsbakgrund bland föräldrarna. Då får man följande bild som visar ett tydligt samband mellan lärartäthet och meritpoäng.

De här siffrorna borde vara med i debatten kring hur skola ska finansieras i Sverige i framtiden. Vi skulle behöva ha finansieringsformer som gör det svårt att spara/göra vinst på något som har betydelse för barn från socioekonomiskt svaga områden (lärartäthet) och vi behöver därför en tydlig socioekonomisk fördelning till skolor och kommuner och ett finansieringssystem som garanterar resurser till de barn som behöver det. 

Reagera på inlägget:

Jag blir upprörd men inte förvånad

Usch!

De senaste dagarnas avslöjanden om hur skolor väljer bort elever är så stötande att det är svårt att finna ord. Det finns skolor som systematisk åsidosätter den svenska skolans värdegrund. Som väljer elever.

Men jag blev inte förvånad och för mig (och många andra) var det heller ingen nyhet.

Man behöver inte vara särskilt smart eller ha läst mycket skolforskning för att veta att införandet av ett system där skolor ska slåss om en elevpeng på en fri marknad med fritt skolval leder till korruption. Det motsatta gäller också: man måste vara ytterligt naiv, okunnig om forskning eller cyniskt beräknande för att hävda att så inte ska ske.

För mig och många rektorer är det här en del av en vardagsproblematik. På grund av otydligheter, brist på regelsystem och offentlig samordning samt brist i system för stöd till elever med särskilda behov kämpar man dagligen med detta.

Jag har träffat många kommunala rektorer som har berättat om föräldrar som har blivit nekade plats på friskolor eller blivit rekommenderade att söka kommunala skolor istället. I systemet finns då en inbyggd orättvisa i att om kommunen skulle satsa extra på de eleverna så ökar den genomsnittliga skolpengen och då måste kommunen betala ut mer också till de skolor som inte lever upp till skollagens värdegrund.

Jag skäms faktiskt när jag tänker på vad vi har gjort med den svenska skolan och hur individuell elevpeng och ohämmad valfrihets-tro drabbar enskilda barn med sådan systematisk grymhet. 

Ett problem är att ryggmärgsreflexen från regeringen och andra återigen är: MER KONTROLL. Men det fungerar inte nu, det kommer inte att fungera sen och är heller inte vad som behövs. Det som behövs är ett annat finansieringssystem och ett annat tydligt regelverk.

En lösning för att komma åt elevpengs-systemets korrumperande och sönderryckande verkan i skolverksamheten skulle kunna vara att ersättning till kommunerna sätts nationellt utifrån vissa kriterier. Skolpeng skulle sedan fördelas av kommunerna utifrån antal klasser i en skola. Kombinerat med tydliga regler för klasstorlekar skulle det i befintligt system skapa ett mindre utrymme för avvikelser, oskäliga vinster och säkerställa större likvärdighet mellan skolor, klasser och elevers förutsättningar.

När det gäller kösystem till skolor skulle de kunna förvaltas av kommunerna och lyda under offentlighetsprincipen. Det här är två exempel på åtgärder som skulle stävja avarterna utan att Skolinspektionen ska fara runt och försöka upptäcka de som kommer att försöka manipulera systemen. Ta bort frestelsen helt enkelt.

Vi måste också kunna erkänna att valfriheten är en chimär i verkligheten och diskutera dess negativa konsekvenser för skolan och samhället med nuvarande system, och diskutera vad de nuvarande systemen gör med människosynen i vårt gemensamma samhälle.

/Per Kornhall

Reagera på inlägget:

"Vi behöver tydliga statliga spelregler"

När jag började skriva på ett förord till en kommande pocketupplaga av min bok Barnexperimenten lekte jag med tanken:

Vad skulle hänt om vi inte haft kommunalisering och friskolesystem och istället hade haft ett sammanhållet skolsystem kvar och vi då hade börjat se statistik som visade att nästan en femtedel av barnen inte lärde sig räkna? Vilka enorma insatser hade då inte vidtagits? Eller om vi hade sett läsförståelsen försämras på det sätt vi sett? Eller om bara likvärdigheten hade försämras eller segregationen ökat på det dramatiska sätt som vi nu ser?

Då hade man vidtagit kraftfulla åtgärder och det hade varit lätt att göra det genom den organisation man då hade.  Nu har vi alla de här sakerna på en gång, Skolverket skriver att det krävs ”kraftfulla åtgärder”, och väldigt lite sker. De som är ansvariga, de 290 huvudmännen och hundratals fristående huvudmännen verkar inte kunna ”care less”. Aktiebolagen har naturligtvis inget som helst intresse av att göra något de inte blir tvingade till. Deras syfte är faktiskt att leverera vinst till aktieägarna, inget annat och kommunerna har genom åren visat att de inte bryr sig tillräckligt mycket de heller.

När jag skrev det hade jag inte en aning om att vi faktiskt har ett bevis på att det jag skrev nog är sant. I Finland, öster om oss, har vi ett land som visar hur vårt skolsystem skulle ha sett ut om vi hade behållit ett sammanhållet skolsystem och arbetat långsiktigt med lärarutbildning och tidigt stöd till barn som inte är sig läsa och räkna. Men de har inte riktigt haft den kris vi har haft.

Men i väster ligger ett annat land som mer liknar oss i det att de gjorde samma förändringar i läroplaner och också följde oss längre in i den konstruktivistiska inspirerade dimman. Det är Norge. Norge började, precis som vi, dala i internationella mätningar. Men en stor skillnad mellan dem och oss är att de nu stiger i både PISA och TIMSS.

Vad har de gjort? Ja enligt dem själva så har de satsat på stöd i tidiga åldrar och specialpedagogik, men också på fortbildning av lärare och uppföljningssystem. Men det här har de kunnat göra eftersom de fortfarande har ett sammanhållet offentligt skolsystem. I en ny norsk analys skriver författarna:

Man kan oppsummere det slik at det i Norge har vært økt vektlegging av utdanning, som har ført til ny læreplan samt nasjonalt styrt vurdering av elever i form av nasjonale prøver og kartleggingsprøver. Sverige har på få år gått fra en svært sentralstyrt til en svært desentralisert grunnopplæring. Det kan ha ført til store forskjeller mellom skoler. Sentralt i den svenske skole- politikken står i dag fritt skolevalg og en relativt stor andel friskoler (private skoler med statlig tilskudd). Dette kan ha hindret et nasjonalt kunnskapsløft. (Grönmo och Onstad (red). 2013. OppTUR Og nedTUR; Analyser av TIMSS-data for Norge og Sverige. Akademika forlag.)

De skolsystem som förbättrar sig i världen utmärker sig nämligen inte genom decentralisering och marknadslösningar utan genom kloka förändringar i offentliga skolsystem. Eller som man säger i Ontario: Man snubblar inte in i ett bra skolsystem. Vad vi behöver i Sverige är tydliga statliga spelregler för att styra upp en marknad som skenar. En nationell kunskapsskola, om man så vill, där staten och skolmyndigheter kan agera när saker går fel.

/Per Kornhall

Reagera på inlägget:

Sidor