Annons

Jag kommer inte att sluta delta i den offentliga debatten

För en tid sedan skrev jag på Twitter att jag blivit utsatt för repressalier efter debattinlägg om den svenska skolan. Det är en rätt allvarlig anklagelse och det kanske är på sin plats att jag förklarar mig. Det som hade hänt var att jag blev inkallad till min chef som tog upp innehållet i en debattartikel och uttryckte att den politiska ledningen (M-ledd allians) var tveksamma över det sätt som jag deltar i den offentliga debatten på.

Det här var inte första gången det hände, men nu tyckte jag att måttet var rågat. Jag uttryckte tydligt att jag inte tyckte det var okej att varken min chef eller kommunledningen lade sig i min lagstadgade yttrandefrihet och bad om ett protokollfört möte, vilket jag nekades.

Den omedelbara konsekvensen blev istället att jag blev portad från det kommunövergripande skolprojekt som jag hade blivit tillfrågad att arbeta i. Det gick till så att den ansvarige tjänstemannen helt enkelt slutade svara på mina mail och telefonsamtal. Min chef meddelade efter en veckas, för mig jobbig, tystnad att projektledaren hade fått order av kommundirektören att jag inte skulle vara med i projektet. Jag fick sedan i ett samtal med en annan chefstjänsteman i fackets närvaro veta att jag kunde få välja mellan ett konsultjobb, att de skulle göra det svårt för mig att ta semester eller tjänstledigt när jag behövde det till exempel för det lilla uppdrag jag har åt Europakommissionen, eller att man kunde tänka sig köpa ut mig om jag ville avsluta min tjänstgöring.

Jag har mycket explicit frågat om man är missnöjd med det sätt jag utför mitt jobb. Nej, tvärtom, de är mycket nöjda med den skolstrategi jag tagit fram och det skolutvecklingsarbete som jag har initierat och som lärare, rektorer och lärarfacken uttrycker stort förtroende för. Det är alldeles uppenbarligen min frispråkighet som upprör. I detta är det viktigt att veta att jag inte diskuterat Upplands Väsby kommun i mina debattinlägg. Den eventuella kritik och analys som jag i egenskap av skolstrateg har haft av Upplands Väsbys skolor har jag hela tiden hanterat internt inom kommunen.

Men yttrandefriheten för offentligt anställda tjänstemän är faktiskt så konstruerad att jag har all rätt att uttala mig också om kommunens förhållanden. Det är själva meningen med, och styrkan hos, den svenska offentlighetsprincipen att saker i den offentliga förvaltningen ska komma till medborgarnas kännedom. Det är en mycket viktig del av det svenska samhället och finns till för att skapa ett öppet samhälle och ett effektivt utnyttjande av resurser.

Jag hade alltså mycket väl kunnat skriva om kommunens agerande i skolfrågor och man hade inte heller då haft rätt att tillrättavisa mig. Det här är något som politiker och kommunledningar verkar ha lätt att glömma bort. Särskilt i valtider.

Men har inte gjort det eftersom jag inte tyckt det var min uppgift. Jag har istället pratat med lärare, rektorer, tjänstemän och politiker (av alla färger och schatteringar och på alla nivåer) och vädjat till deras sunda förnuft. Jag har engagerat mig djupt i skolutvecklingen i Väsby och enligt dem som arbetar i skolan har vi i de kommunala skolorna gemensamt börjat röra oss i en positiv riktning. Jag har ställt upp på föräldramöten och politiska möten. Jag har varit öppen och generös med information, eget material och upparbetade kontakter.

Allt det förbleknar tydligen i jämförelse med de allvarliga brott jag har begått: Jag har haft åsikter om det svenska skolsystemet på nationell nivå och samtidigt internt varit ärlig gentemot politiker, rektorer, lärare och vårdnadshavare.

Detta är något som förvånar mig eftersom många av de åsikter jag för fram faktiskt finns inom alla partier, ofta delas av skolmyndigheter och andra skolexperter. Jag försöker dessutom att alltid förankra det jag skriver om i forskning, utvärderingar eller utredningar.

Hur som haver kommer jag inte att sluta delta i den offentliga debatten på grund av att politiker och kommunala chefstjänstemän tycker illa vara. Offentlighetsprincip och demokratins spelregler är tänkta att lära barnen i våra skolor. Det vore inte minst därför hedersamt om kommunala politiker och tjänstemän respekterade grunderna för det demokratiska samhället och den offentliga förvaltningen.

Så kanske vi sedan kan arbeta tillsammans för att skapa en bättre skola i ett öppet samtalsklimat?

(Men det troligaste är väl att jag efter att ha skrivit detta får börja se mig om efter ett annat jobb. Ett där man förhoppningsvis uppskattar en kombination av kunskap, engagemang och ärlighet.)

Reagera på inlägget:

Vad ska man säga om dessa de senaste skolvallöftena?

Låt oss börja med att definiera några saker som är svensk grundskolas stora problem. 

Det ena är att resultaten sjunker mer för de lågpresterande eleverna inom läsning, som framgår av nedanstående bild från Pisa 2012. Till vänster befinner sig de elever som presterar sämre och till höger de som presterar bättre. Den svenska nedgången i Pisa beror framförallt på att de sämre blivit allt sämre.

Det andra, som antagligen hänger ihop med det första, är att skillnaderna mellan skolor ökar, här illustrerat genom mellanskolvariationen i Pisa 2012.

En av de mest obehagliga bilderna av den segregation som pågår är följande från Skolverkets likvärdighetsrapport som visar hur andelen skolor där det är mer än 20 procent som inte får behörighet till gymnasiet ökar dramatiskt.

Denna segregation späds på av det fria skolvalet. Ett sätt att åskådliggöra det är genom att se vilka elever som går till friskolor. På bilden nedan som är framtagen av Jonas Vlachos syns hur friskolor skummar grädden (gräddan?) i skolsystemet.

Man kan också ur en bild som jag fått från Skolverket se tydligt hur detta visar sig i betygsstatistiken. De blå ringarna är de kommunala skolorna och de gröna de fristående. På grund av den segregerande effekten av valet kan man se hur de kommunala grundskolorna blir förlorarna i systemet. Om kommunerna kompenserar för denna ”white flight” utan socioekonomisk viktning blir resultatet också att mer pengar automatiskt går åt höger i systemet till ytterligare vinster eller marknadsföring.

Det finns också gott om både svensk och internationell forskning som visar på segregation som en effekt av skolval**

En del av den här statistiken har fått Skolverket att skriva till regeringen att skolmarknaden är ett ”genuint dilemma” och att det nu krävs ”krafttag” både på nationell och lokal nivå för att återställa likvärdigheten i skolsystemet.

Men vad säger då regeringen efter att ha haft makten i åtta år?

Innan vi tittar på det kan vi påminna oss om ett uttalande från Jan Björklund till sossarna vid tiden för maktövertagandet: 

”Under de senaste sex åren har Thomas Östros varit utbildningsminister och chef för utbildningsdepartementet. Under dessa sex år har krisen fördjupats. [...] Östros kommer att få finna sig i att bli bedömd inte efter vilka avsikter han kan tänkas ha haft, utan efter vilka resultat han har uppnått."
- Jan Björklund, Göteborgsposten 28/9 2004.

Följande lilla valaffisch är ju också bra att ha i minnet:

Men vad säger regeringen nu? Jo, att det är sossarnas fel att det är som det är – ridå.

Att säga det efter att ha suttit vid makten i 8 år är, ja vad ska man säga? Kan inte någon politiker** någon gång erkänna att de har haft fel, någon gång? Eller i alla fall att de missförstod problemets allvar?

Det är också lite oklart vad de menar med att det är sossarnas fel. Menar de skolpolitiken från 1940-talet, 1960-talet eller 1990-talet? För om de menar det senaste har en borgerlig regering faktiskt ansvar för både en av läroplansreformerna samt friskolereformen, så då blir det lite konstigt. Inte minst om man betänker att både grundskolans och gymnasieskolans senaste reformer bygger på Leif Davidssons av sossarna tillsatta utredning.

Betyg i fyran?
Vad vill man då göra nu efter att för några veckor sedan ha gjort en kovändning och tagit sossarnas idé om mindre klasser (som är problematisk i sig)? Jo, man vill införa betyg från årskurs fyra.

Det betygssystem som de själva har klubbat anger uppnåendemål i årskurs tre, sex och nio. Vad menar de att betygen i årskurs fyra ska mäta? Ska alla ha F? (Detsamma gäller egentligen betygen i 7:an och 8:an, vilket man inte problematiserat tillräckligt mycket).

Det finns ingen forskning som visar att betyg påverkar resultaten i skolan. Å andra sidan är de sällan skadliga heller. Men som metod att komma åt en galopperande segregation, olikvärdighet och minskande resultat för svaga elever är det ytterst tveksamma åtgärder om inte resultaten används för att på ett kraftfullt sätt flytta resurser dit där de behövs. Men några sådana reformer om nationell likvärdighet ser vi inte skymten av.

Centralt rättade nationella prov?
Man vill också införa centralt och anonymt rättade nationella prov. Det finns ingen forskning som visar att nationella prov rättade så ger en mer rättvisande bild av elever eller resultat än om de rättas av läraren. Dessutom faller flera syften som de nationella proven har i dag vid ett sådant förfarande, nämligen att vara ett sätt för staten att förtydliga innehåll och verka formativt på undervisningen.

Här behövs snarare en ordentlig diskussion om vad vi egentligen ska ha nationella prov till. Just nu fyller de en mångfald, ibland motverkande, syften: individuell bedömning, normering av bedömning, normering av kunskapsnivåer, utvärdering på skol- och klassnivå, marknadsföringsinstrument, underlag för skolval etc.

Det finns dessutom just nu en stor skillnad mellan svårighetsgraden på proven mellan åren som egentligen borde ge en stor försiktighet vid den vikt man lägger vid dem.

Men ett beslut i den här riktningen anser jag är en tydlig signal om att man inte litar på lärarkåren, och det kommer inte att leda till bättre kunskapsresultat, ökad likvärdighet eller minskad segregation.

Diagnostiskt test i årskurs ett däremot är en reform som jag tror är både nödvändig och viktig. Men bara om den kopplas till möjligheter att verkligen få stöd. Återigen visar sig något som är oerhört vanligt i svensk politik – man tappar systemperspektivet.

Hur kommer det sig att ingen av de föreslagna reformerna på något sätt kan tänkas komma tillrätta med svensk skolas verkliga problem? Antagligen eftersom det skulle innebära en analys och en på den verkliga situationen baserad politik, en som skulle ställa mycket svåra frågor om ansvar för den uppkomna situationen hos partier i den sittande regeringen. Men man spelar hellre det politiska spelet än man gör något åt situationen.

En av huvudslutsatserna i regeringens egna utredning om kommunaliseringen visar, som jag nämnde i mitt förra blogginlägg, att framtida reformer måste ske tillsammans med lärarna. Vad ser vi av det i regeringens nya utspel? Den av samma regering tillsatta utredningen av Per Thullberg visar också att svensk skolpolitik (till skillnad från andra länder) sällan är ordentligt utredd i förväg och ännu mer sällan är utvärderad i efterhand. 

När kommer utvärderingarna av skolmarknaden: skolvalet, elevpengssystemet och vinsterna?

När ska någon på allvar börja ropa att kejsaren är naken?

/Per

* Kom på att Miljöpartiet faktiskt har bett om ursäkt för sin delaktighet i att skapa friskolesystemet vi har.

** Här är en lista med några referenser som visar hur skolval ger segregation:

Allodi, Mara (2013) Simple-minded Accountability measures Create Failing Schools in Disadvantaged Contexts: a cas study of a Swedish junior high school. Policy futures in Education. Vol. 11 No. 4. 331-363

Andersson et al. (2010) Ethnic segregation and performance inequality in the Swedish school system: a regional perspective.Environment and Planning A 2010, volume 42, pages 2674-2686;

Bifulco & Ladd (2007) School choice, racial segregation, and test-score gaps: Evidence from North Carolina's charter school program. Journal of Policy Analysis and Management. Vol. 26:1.

Fiske & Ladd (2000) When Schools Compete, A Cautionary Tale. Brookings Institution Press. Washington D.C.

Frankenberg et al. (2011). Choice without equity: Charter school segregation. Education Policy Analysis Archives Vol 19 No1 2

Kallstenius, J. 2010. De mångkulturella innerstadsskolorna Om skolval, segregation och utbildningsstrategier i Stockholm. Acta Universitatis Stockholiensis. Stockholm Studies in Sociology New series 49.

Karsten, S mfl.  (2003) School Choice and Ethnic Segregation. Educational Policy 2003 17: 452

Lankford & Wyckoff (2006) The Effect of School Choice and Residential Location on the Racial Segregation of Students. Improving School Accountability. Vol.14, Advances in Applied Microeconomics pp.185 - 239.

Musset, P. (2012), School Choice and Equity: Current Policies in OECD Countries and a Literature Review, OECD Education Working Papers, No. 66, OECD Publishing. http://dx.doi.org/10.1787/5k9fq23507vc-en

Trumberg Anders (2011): Den delade skolan. Segregationsprocesser i det svenska skolsystemet [Divided schools. Processes of segregation in the Swedish school system], Örebro studies in Human Geography 6, 325pp.

*Waslander & Thrupp (1995). Choice, competition and segregation: an empirical analysis of a New Zealand secondary school market, 1990‐93. Journal of Education Policy. Vol. 10, Iss. 1.

Wondratschek et al. (2013) The short- and long-term effects of school choice on student outcomes: evidence from a school choice reform in Sweden. Working paper. IFAU.

Östh et al. (2012) School Choice and Increasing Performance Difference: A Counterfactual Approach. Urban Stud 2013 50: 407

Reagera på inlägget:

Skola på (o-)vetenskaplig och (o-)beprövad grund?

I min bok Barnexperimentet skriver jag på sidan 42-43: ”Hur kan man vara så styv i korken att man tror sig veta vad som ska bli bra för 1000 eller 100 000 barn och genomföra genomgripande förändringar i ett skolsystem utan att ha några påtagliga bevis för att det man gör kommer att fungera och sedan inte utvärdera det man gjort?”

Det är inte riktigt bra skrivet. Det borde ha stått 1 000 000 barn för det är ju faktiskt så många som finns i systemet hela tiden.

Nu tillsätter Björklund en utredning som ska titta på ordningen i skolan och det efter att i 8 år regerat med det som huvudfråga. Tomas Tobé (M) gick i tidningen ETC ut och pratade om att Moderaterna haft kunskaper i fokus i sitt skolarbete samtidigt som PISA 2012 visar att det svenska fria fallet inom just kunskaper fortsätter. Men i sitt förnekande av verkligheten och sitt eget ansvar verkar de vandra i en god svensk tradition.

Den sista tiden har det, förutom Leif Lewins kommunaliseringsutredning, tillkommit ytterligare två rapporter som styrker det jag skrev i min bok. Den ena är SNS-rapporten ”Likvärdig kunskapsbedömning i och av den svenska skolan – problem och möjligheter”.

I inledningen beskrivs kortfattat de ideologiskt motiverade förändringar som skedde i den svenska skolan under 1990-talet och sedan kommenteras de senaste reformerna med det något lakoniska ”För flera av dessa åtgärder saknas dock forskningsunderlag som ger grund för att förvänta sig positiva effekter på elevernas resultat. Det är också osäkert i vilken utsträckning det finns information som gör det möjligt att utvärdera effekterna av de vidtagna åtgärderna”. Rapporten är annars en väldigt bra genomgång av bristerna i det svenska uppföljningssystemet och innehåller kloka förslag om hur uppföljningen av den svenska skolan skulle kunna göras bättre och bredare. Men det slående med rapporten är något som saknas i den, nämligen huvudmannanivån.

Det finns nämligen en helt obesvarad fråga i det svenska skolsystemet: Vilket incitament har en huvudman eller skola att upprätthålla en likvärdig betygssättning? Svaret är inget, eftersom nationella prov och betyg är det främsta konkurrensmedlet och varje elev som kan lockas med ett bara lite friserat betygssnitt är värd 70 000 kronor.

Den andra rapporten är den mycket läsvärda ”Utvärdera för utveckling – om utvärdering av skolpolitiska reformer” som är slutbetänkandet från Per Thullbergs utredning om skolreformers effekter. Man skriver: ”… skolpolitiska reformer skulle vinna på att beslutas efter mer noggrann prövning” (s.15), ”Sverige saknar vidare en tradition att utvärdera reformer på skolans område” (s.15), ”Inte heller för de reformer som genomförts de senaste åren, finns något utvärderingsprogram…” (s15).

Detta trots att regeringen själva skrivit in i skollagen att ”Utbildningen ska vila på vetenskap och beprövad erfarenhet”. Det som ska gälla för skolor gäller inte regeringen själv kan vi konstatera. Men utredningen konstaterar också att detta uppmärksammades redan på 1970-talet så Urban Dahlöf skrev: ”Systematiska uppföljningar som syftar till att följa upp och utvärdera skolreformer lyser ännu med sin frånvaro. Det går i dagens läge inte att få en samlad bild av läget vare sig på kunskapssidan eller i andra avseenden.” (s.82). Blir man inte nästan lite uppgiven av att läsa sådant?

Är det konstigt att jag kallade en av avdelningarna i min bok för vanmakt just på grund av det huvudlösa, outredda och o-utvärderade sätt som svensk skolpolitik bedrivits? Nu har jag dessutom en statlig utredning som håller med mig om precis som en som håller med mig om att kommunaliseringen var ett misslyckande.

När vågar man tillsätta en riktig och bred utredning av skolmarknaden, av elevpengssystemet, den fria etableringsrätten och det sk. fria skolvalets effekter på skolsystemet? För det måste vara det som det handlar om. Man vill inte bli upptäckt.

Mitt i detta spottar nu politikerna inför stundande val ur sig det ena efter det andra av vallöften som är svåra att förstå vad de ska leda till eller ens hur de ska kunna genomföras. Genomgående för alla förslag är att de inte på något vis rör vid grundläggande resursfrågor, vid hur likvärdighet ska uppnås mellan skolor, hur vi ska komma åt segregeringen, de generella lärarlönerna eller den kommande lärarbristen.

Jag tycker att det är på gränsen till stötande.

Läget är skarpt. PISA 2012 innehåller siffror som skulle få vilket annat land som helst att reagera mycket, mycket kraftigare än vad Sverige nu gör. Men här är politiker fastlåsta vid ideologiskt motiverade val, vid sina egna dåliga (och outvärderade) reformer sedan decennier tillbaka. Reformer som införs på ett sätt som är raka motsatsen mot den vetenskaplighet och beprövade erfarenhet som man samtidigt menar ska gälla i skolan.

Det finns all anledning för politiker att backa, att säga förlåt, att säga ”nu tar vi ett omtag”. Det finns nu mer än tillräckligt mycket information, forskning och rapporter för att en opolitisk skolkommission skulle kunna leverera en analys och inleda en diskussion om svensk skolas framtid. En kommission som skulle kunna ge vägledning till en politik som utan tvekan helt har gått vilse i det dåligt hopsydda och smått kaotiska lapptäcke som svensk skola tenderar att bli på systemnivå.

I ett sådant arbete är det mer än hög tid att lyssna på lärare och skolledare. De som faktiskt vet vad som händer i skolorna och som trots systemet gör ett fantastiskt arbete i de flesta fall.

Reagera på inlägget:

Kommentar till OECD-analysen: Länder som har höga resultat har gjort ett val

Presskonferensen med Andreas Schleicher från OECD den 18 februari var väldigt intressant för den som lyssnade noga på vad han sade. Det intressanta var att han berättade mer än vad som står i den rapport som samtidigt släpptes.

I korthet sade han följande: Det går inte att hitta ett samband mellan skolresultat och resurser generellt, men det spelar stor roll hur resurserna används.

Han pekade sedan på ett antal skillnader mellan Sverige och några länder. Det han fokuserade på var betydelsen av höga lärarlöner, av att satsa på att lärare har tid att förbereda lektioner och tid att samarbeta kring att utveckla undervisning och att inte hålla på med en massa andra saker. Han pekade också på hur lärarkåren i högpresterande länder själva utvecklat sin undervisning och sågade några av de myter vi i Sverige har av undervisning i Asien.

Björklund menade i sin kommentar att Schleicher hade visat att Sverige i huvudsak var inne på rätt väg. Riktigt vad han avsåg då vet jag inte. Troligen karriärtjänsterna.

Annars är det nämligen ett par saker där Sverige inte alls är på rätt väg.

Andreas Schleicher var väldigt tydlig med att ansvarsutkrävande (accountability) och choice (skolval) system inte leder till goda resultat. Och att de länder som har sådana system och ändå bra resultat då har många system som stödjer och hjälper till med utveckling i och av skolor.

En sak som var väldigt tydlig och som borde stämma till eftertanke både bland socialdemokrater och bland lärarfacken är att han tydligt visade att några av de länder som har höga resultat har gjort ett val. De har satsat på lärarna, på att minska deras undervisningstid, öka förberedelsetid och kollegialt lärande, men då också ökat klasstorlekarna!

Det finns nämligen ingen möjlighet att vi kan ha råd med att både höja lärarlöner, minskad tjänstgöring i klass OCH samtidigt minska klasserna. (Detta är inte samma sak som att man inte kan ha ett regelverk för högsta klasstorlek etc. för olika åldrar).

Vi behöver ett stabilare och likvärdigt statligt finansieringssystem och vi behöver tydligare regler för lärares tjänstgöring och möjligheter till samarbete och höja deras löner för att locka fler till yrket.

Det är där reformer och arbete ska till.

Reagera på inlägget:

Skolan kan inte vara en arena för pajkastning och positionering längre

Jag har nu läst Lewins utredning om kommunaliseringen och här är några reflektioner:

  1. Utredningen innebär en enorm upprättelse för de lärare som innan och efter reformen hävdade och har hävdat att den var ett misslyckande. Det är bara så sorgligt att det skulle ta tjugo år innan detta sker.
     
  2. En av de bästa sakerna är dess oerhörda tydlighet att skolreformer framåt måste bygga på och ske i samverkan med lärarna. I slutet skriver Levin följande (s. 322): "Även om en tidigare generations politiker misstrodde lärarna är det förödande för skolverksamheten att nonchalera dem. Utmaningen är i stället att visa förtroende för lärarna, även om många politiker tycker att lärarna kan ha en felaktig inställning i vissa frågor (som till exempel en preferens för ensamarbete). Ingenting synes i dag angelägnare än att återskapa förtroendet för lärarna. Liksom i Finland bör arbetsgivaren med Pasi Sahlbergs ord ”lyssna till lärarna” som ett första steg mot ”en kultur av tillit”. Så återupprättas lärarnas anseende, så återfår de arbetsglädjen, så blir skolan bättre."
     
  3. Men det finns också en viktig udd mot lärarkåren. Om lärarkåren ska få tillbaka sitt anseende måste den också ta sin professionalitet och sin yrkesutveckling på allvar. Lewin ställer sig också, precis som jag i min bok Barnexperimentet, väldigt frågande till att lärarkåren är uppdelad på två organisationer som inte kan låta bli att gnabba och positionera sig i förhållande till varandra. Det är bara arbetsgivarna som vinner på det.
     
  4. Det är nu väldigt uppenbart att det snabbt också behöver tillsättas en utredning om effekterna av marknadifieringen. Lewin nämner bara i förbigående de andra stora reformerna som följde på kommunaliseringen, men det är inte konstigt, det ingick inte i hans uppdrag att göra det. Men när nu det ena som många skolmänniskor lyft som ett problem visat sig vara ett misslyckande måste man lyssna på skolornas professioner också i den frågan!
     
  5. Det finns några saker som jag störde mig på i utredningen. Dels beskrivningen av John Hatties forskning som jag tycker var väldigt ytlig. Det fanns också tecken på slarv där man inte kunde förkorta IUP på rätt sätt. Sådant som en skolmänniska skulle se direkt vid en genomläsning. Den var generellt lite väl pratig för den vatenskaplighet den ville göra anspråk på.
     
  6. Men min största invändning är nog mot hans beskrivning av LPO 94 som han säger var en bra reform och läroplan, men som inte implementerades ordentligt. Detta har jag hört i många kretsar framförallt bland universitetspedagoger. Jag tror inte på det. Jag tror LPO94 var ett feltänk. I den reformen lämnades undervisningen som ett tomt blad som lärarna skulle fylla i. Lärarna skulle både bestämma vad och hur (men samtidigt kom reformen, och kommunaliseringen till, för att man ville se till att lärarna undervisade på ”rätt” sätt, något Lewin är tydlig med). Jag menar att det är ett feltänk. Lärares profession är inte vad man ska undervisa. Där måste avnämare och samhället ha en åsikt. Men det ingen ska lägga sig i det är hur man undervisar - det är det som är kårens unika kunskap.
     
  7. Men vad ska hända nu? Hur kommer utredningens resultat att tas tillvara? Lägg märke till att den bara fick i uppdrag att utvärdera. Det fanns inget uppdrag i den att föreslå något. Jag skulle vilja föreslå följande fortsättning:
    1. Tillsätt en utredning om skolmarknadens effekter.
    2. Tillsätt en svensk skolkommission som nu får titta på alla de rapporter vi fått in.

När ett land, så som Sverige, har sjunkit från en topposition i världen i både resultat och likvärdighet och resultaten är i botten, drabbar det de svaga elverna mest, och likvärdigheten går åt skogen. Då är det dags att inse att man måste tänka till och inse att det kommer att kosta både arbete och pengar för att återställa skolans anseende och funktion i samhället. Detta kan inte vara en arena för pajkastning och positionering längre.

/Per

Reagera på inlägget:

Sidor