Annons

Han har skrivit fler rapporter med kraftfull slagsida

I mitt förra blogginlägg skrev jag om en rapport författad av bland andra Gabriel Heller Sahlgren. Jag belyste då det faktum att han är del av en tankesmedja som ser som sin uppgift att marknadsföra marknadslösningar inom skola. Gabriel Heller Sahlgren och hans medförfattare skrev en replik på denna och jag i min tur skrev en slutreplik. Jag kommer här ännu en gång återvända till Gabriel Heller Sahlgren eftersom han gång på gång lyfts fram som forskare i den svenska debatten. Det är viktigt att veta var han står i olika frågor och att han är långt ifrån neutral. Han har i Kanada nyligen publicerat en annan rapport. I den skriver han bland annat: ”Tillväxten av friskolor har lett till förbättrade resultat”.

Nu ska man veta att två delstater i Kanada, Ontario och Alberta, har varit målet för många studiebesök från svenska och internationella politiker och skolmänniskor. Detta eftersom ett reformarbete för att stärka den offentliga skolan, lett av bland andra Michael Fullan, där gett så bra resultat (inte minst i internationella mätningar). Nu vill Gabriel Heller Sahlgren till detta land exportera den svenska marknadslösningen, en lösning från det land som sjunker mest av alla länder i samma mätningar. Intressant.

Han kommenterar visserligen de svenska nedgångarna i PISA men avfärdar dem helt och hållet som ett resultat av pedagogiska förändringar. Dessutom låter han helt bli att redovisa den svenska forskning och de rapporter som visar på minskad likvärdighet och skolsegregation som alla som arbetar i Skolsverige kan se med sina egna ögon. Det är återigen en rapport med kraftfull slagsida. Och han nöjer sig inte med den internationellt sett extrema svenska lösningen. Han rekommenderar faktiskt en ännu mer extrem sådan. Han föreslår för Kanada att de ska:

  • Införa skolpeng efter svensk modell med full täckning för kostnader.
  • Tillåta vinster eftersom dessa konkurrerar mer aggressivt.
  • Införa olika former av outputdata så att föräldrar och elever ska välja bättre.
  • Inte ha de begränsande styrningar som Sverige har som läroplaner, krav på behörigheter hos lärare etc. (Inte minst för fackligt engagerade lärare bör det vara intressant att se att Heller Sahlgren inte vill att arbetsgivarna ska ha några trista begränsande regler som till exempel lärarlegitimationer eller behörigheter att förhålla sig till).
  • Avpolitisera tillståndsgivning så att inte lokal demokrati blir ett hinder i vägen för reformerna som i Sverige
  • Undersök om inte friskolor ska få välja vilka de vill ta in och få ta ut elevavgifter.

Gabriel Heller Sahlgren vill alltså ha ett ännu mer extremt system än det svenska. Han nämner i rapporten Milton Friedmans namn. Men han nämner inte att det system han föreslår är väldigt likt det system som diktatorn general Pinochet på rekommendation av Milton Friedmans lärjungar införde i Chile efter störtandet av Allende. Det systemet har Chile nyligen lämnat på grund av de sociala konsekvenserna av systemet. En annan person som vill ha friskolor av svensk och (tidigare) chilensk version är föga förvånande Donald Trump.

Det han skriver är helt i linje med vad den tankesmedja han tillhör säger, nämligen att de ”tror” att utbildningssektorn inte kan bli bättre utan mer marknadslösningar. Ja, det är också därför man hamnar där man hamnar. Aposteln Paulus definierar i bibeln tro som ”...en fast tillförsikt om det som man hoppas, en övertygelse om ting som man icke ser”. En mer vetenskaplig inställning till skolresultat vore att titta på det som syns. Till exempel de skolsystem i världen som är och blir bättre i internationella mätningar och lägga märke till avsaknaden av marknadslösningar i dem.

Det finns en grundläggande skillnad mellan skola och produktion av saker. Skola är ett i samhället gemensamt åtagande som inte bara handlar om ”produktion” av kunskaper utan också om att bygga gemensamma värden. Det är av bland annat den anledningen som likvärdighet är en så viktig sak i ett skolsystem i ett demokratiskt land. Det är inte tävling som bygger en bra skola utan samarbete.

Reagera på inlägget:

Forskning är inte alla gånger forskning

Det här inlägget är lite längre än vanligt. Det rör en viktig fråga kring hur skolpolitik förs i Sverige och hur debatten sker och frågor kring källkritik och vad som får kallas forskning.

Svenska lärare arbetar med att lära barn och ungdomar vikten av källkritik. Något som blir allt viktigare med den utveckling vi ser inom medievärlden. Det hade ju då varit snyggt om den vuxenvärld som vi utbildar till också då ibland visade exempel på grundläggande källkritik (vilket kan vara svårt – vilket jag själv vet).

Innan jag kommer in på ämnet vill jag förklara ett par saker. Jag är inte emot friskolor och definitivt inte alls emot de som varje dag arbetar i sådana. Jag har genom åren arbetat med en mängd fantastiska människor som arbetat på friskolor och i deras organisationer. Jag handleder nu till exempel ett gäng rektorer inom Pysslingen skolor, ett uppdrag som jag ser som ett hedersuppdrag på grund av den skicklighet och engagemang som dessa uppvisar.

Men jag känner naturligtvis också fantastiska lärare och ledare på kommunala skolor och inom kommunala förvaltningar. Jag brukar säga att alla som jobbar i skola och tar sitt uppdrag på allvar är mina vänner. Men jag är ändå ytterst tveksam till det skolsystem vi har, som är det mest extrema experimentet med marknadslösningar någonstans i hela världen. Och effekterna av det menar jag avskräcker. Olikvärdigheten och segregationen galopperar och kunskapsresultaten har sjunkit kraftfullt. Alltså jag är emot systemet men inte mot duktiga skolmänniskor!

Så till saken:

Ett påstående från mig som var ett svar på ett twitterinlägg från en känd skoljournalist väckte viss irritation, bland annat hos Friskolornas riksförbund och från en av dem som skrivit en rapport. En rapport som utger sig för att visa att svenska friskolor är bättre än svenska kommunala skolor i PISA-studierna. Jag skrev på Twitter: ”Är det bomber när tobaksindustrin släpper rapporter om lungcancer också?”. Rapportförfattarna och Friskolornas riksförbund (vilket som bekant är de vinstdrivande skolornas riksförbund, de idéburna har ett eget) anklagade mig för att jag inte betedde mig som en forskare borde. De menade att min kritik inte var saklig eftersom jag inte kommenterade själva rapporten utan bara dess avsändare.

Jag håller inte med. Men jag ska för deras skull i slutet av den här texten också kritisera själva rapporten. Både inom journalistisk källgranskning och inom forskning är det viktigt att fundera över jävsförhållanden, alltså över vem avsändaren är och om denne är någon som kan tjäna på publiceringen. Om det till exempel finns tydliga ekonomiska intressen bakom bör man vara mer försiktig med resultaten så klart. Precis som det klassiska exemplet med forskning om cancer som sponsrades av tobaksindustrin. I det här fallet handlar det om en rapport som presenteras som forskning. Jag återkommer som sagt till det men låt oss först titta på avsändaren.

Rapporten publiceras av något som kallas ECPR. Man behöver inte mer än en snabb titt på deras hemsida för att se att det är en organisation som bedriver opinionsbildning för marknadsmodeller och mot till exempel vinstbegränsning och med en tydlig riktning mot den svenska debatten. Det är heller ingen stor organisation. Medgrundaren och vice direktör är Gabriel Heller Sahlgren som är en doktorand som är väldigt aktiv i den svenska skoldebatten och ofta (alltid?) med inspel som tydligt stödjer marknadsmodeller. Detta är inte så konstigt för på ECPR:s hemsida framgår det med all önskvärd tydlighet att Sahlgren också är knuten till tankesmedjan CMRE (Centre for the Study of Market Reform of Education) där han är ”forskningsansvarig”.

CMRE är inte en oberoende fristående forskningsorganisation. De har ett mycket tydligt och uttalat mål med sin verksamhet. De skriver: ”We believe that the main problem in education is the lack of incentives to improve pupil performance. We also believe that the incentive structure cannot be fundamentally changed for the better without a move towards a more market-based education system that gives parents the freedom to choose the education that best suits their children, and providers autonomy to tailor their services in response to demand.” Alltså de tror inte att skolan kan bli bättre om man inte rör sig mot mer marknadsinslag inom skola och utbildning. CMRE är alltså en organisation som har som mål att få mer marknad och medlet för detta är naturligtvis bland annat de rapporter de producerar. Så här långt tycker jag att en erfaren journalist med lång erfarenhet från bevakning av skolsektorn borde ha tittat, vilket var anledningen till mitt twitterinlägg riktat till honom. Jag tycker han borde veta bättre.

Men en annan anledning till mitt twitterinlägg är också Svenskt Näringslivs tidigare trackrecord när det gäller saklighet. Jag har skrivit om detta här tidigare. Jag har också i min bok om korruption beskrivit hur de under lång tid behöll en rapport på sin hemsida som skulle visa att friskolor hade bättre resultat än kommunala skolor. Detta trots att rapportförfattaren själv gång på gång försökte få dem att ta bort eller ändra i rapporten eftersom den inte på ett korrekt sätt tog hänsyn till bakgrundsvariabler.

På samma bedrägliga sätt agerade de kring den sk. Östersundsstudien där två identiska äldreboenden byggdes som ett kvasiexperiment där det ena drevs i kommunal regi och det andra i privat. Detta presenterades av bland annat Svenskt näringsliv som en forskningsstudie och skulle enligt dem visa att kvaliteten blev densamma men kostnaderna lägre för det privata alternativet. Problemet var bara att det inte var en forskningsstudie. En i början påstådd koppling till Karolinska institutet gick till exempel upp i rök när institutet tog avstånd från studien. Den sista spiken i kistan kom när det nu visar sig att efter att studien är klar och den privata koncernen tar ut vinst så visar sig konsekvenserna. Det finns en oerhörd naivitet och brist på källkritik bland både media och politiker i förhållande till dessa så kallade ”forskningsprojekt” och rapporter som skapas av lobbyister med tydliga agendor och som är backade av organisationer som har mycket att tjäna på ”rätt” politiska beslut.

Men så till själva sakfrågan. Är rapporten bra? Stämmer slutsatserna? Låt oss börja med frågan om det överhuvudtaget är forskning. Ett av de kvalitetskrav som finns inom forskning är det man kallar kollegagranskning. Detta innebär att man låter kollegor inom fältet läsa igenom det man skrivit och en vetenskaplig tidskrift släpper helt enkelt inte fram en rapport som inte gått igenom en sådan granskning och där författarna har bemött den kritik som de kan ha fått. Vad jag kan se har den här rapporten inte genomgått någon sådan granskning. Det här är viktigt eftersom det inte är lätt för en inte insatt person att hitta eventuella fel i databehandling eller i den metod man använt. Vi som inte är experter på ett område behöver helt enkelt andra experter för att hitta felen i det som presenteras.

När det gäller metoder finns det ingen beskrivning av metoderna de har använt så att man kan bedöma kvaliteten, vilket också är ett krav på en vetenskaplig publicering. De beskriver att de stoppat in olika variabler i sin analys men de gör det utan att på ett acceptabelt sätt förklara varför de har valt just dessa. Man undrar vad som skulle hända om man stoppar in andra än dem de har valt. Med tanke på den tydliga avsändaren väcks misstanken att man helt enkelt har provat med olika variabler till dess man har hittat det utfall man vill ha.

Så verkar utan tvekan vara fallet med en av de variabler som de väljer att ha med, nämligen utländsk bakgrund. Där skriver de: ”Samtidigt har fristående skolor också en något högre andel elever med utländsk bakgrund.” Redan här skulle de om de var forskare inse att deras metod inte går att använda för att säga något om Sveriges skolor på det dataunderlag de valt. PISA: underlag är helt enkelt för litet för att mäta skillnaden mellan fristående skolor på ett säkert sätt i ett enskilt land och det visar sig också här. I hela landet är andelen utrikes födda mycket högre i kommunala skolor. Urvalet av friskolor är alltså inte typiskt för landet som helhet. Det är också så att i det urval som skett till PISA så har de utländska eleverna en högre socioekonomisk status än genomsnittet vilket också är väldigt otypiskt för den gruppen nationellt sett. Och det är det som antagligen är anledningen till deras resultat.

Det ser helt enkelt ut som om man har letat efter variabler som ger signifikans. Det är så att en vanlig gräns inom statistik för signifikans är 0,05 % vilket innebär att bara en gång på tjugo så förklaras utfallet av slumpen. Men det är viktigt att det också innebär att om man har 20 sådana test med olika variabler så börjar sannolikheten för att man slumpmässigt ska hitta ett signifikant i en av dem närma sig 1. Det är därför det är av yttersta vikt att veta varför de har valt de variabler de har valt och vad som händer om man väljer andra.

Eftersom man inte har använt en neutral metod eller redovisar utfall med andra variabler och använder tveksamma variabler kan man helt enkelt inte säga som de gör att: ”Det kan däremot fastslås att elever i fristående skolor generellt presterar bättre än elever i kommunala skolor i PISA även när hänsyn tas till en rad andra relevanta variabler, inklusive socioekonomisk bakgrund och utländsk bakgrund.” För att sammanfatta tydligt: I det fallet litar jag mer på PISA-systemets egna analyser (som inte visar på någon skillnad mellan privata skolor och offentliga) än på en undersökning med fritt valda variabler från aktivister med en tydligt uttryckt målsättning bakom sin verksamhet.

Man gör också andra felaktiga jämförelser som inte skulle gå igenom en kvalificerad läsning som till exempel när man avslutar en jämförelse med forskning från Stockholms universitet med:

”Samtidigt finner de att elever i fristående gymnasieskolor presterar något sämre på̊ externt rättade nationella prov, jämfört med elever i kommunala skolor. Eftersom vi tvärtom finner att elever i fristående skolor presterade bättre i PISA 2012 än elever i kommunala skolor, indikerar allt sammantaget att skolsystemets design i sig kan vara viktig för hur fristående aktörer presterar mer generellt.”

Man kan inte jämföra äpplen och päron på det här sättet. Framför allt eftersom fristående skolor på grundskolan har en stark positiv segregation – det vill säga har en stor övervikt för barn från socioekonomiskt starka hem, medan det motsatta sant inom gymnasieskolan. Man skulle kunna fortsätta så här men jag tror jag har visat Friskolornas riksförbund med flera att det finns också andra sakliga skäl än avsändaren för att ifrågasätta rapporten, både dess metodik, påstådda status av forskning och dess resultat. Det jag har visat så här långt är något som en kollegagranskning inte skulle släppa igenom på ett forskningsseminarium och än mindre för publicering i en bra vetenskaplig tidskrift.

Jag har träffat en del ledande företrädare för svensk industri, framförallt inom tekniksektorn, i olika sammanhang. Jag har upplevt dem som väldigt intelligenta, kompetenta och påfallande trevliga människor. Det jag inte kan förstå är varför de låter sin organisation Svenskt Näringsliv bedriva den här typen av populistiska kampanjer på felaktiga underlag. Är pengar viktigare än andra värden i samhället, värden som rationalitet, ärlighet och ytterst demokratin och det goda samhället?

Reagera på inlägget:

Skolpolitiken behövs för skolan – inte för investerarna

Ibland blir jag så förvånad över svensk politik på skolans område. Efter några veckors intensiv mediebevakning kring vinster i välfärden och nya rapporter om tveksamheten bland landets befolkning kring detta så kommer de fyra allianspartiernas företrädare fram med ett manifest som de uppenbarligen vill använda som ett ultimatum när nu utredningen om vinster i välfärden skulle presenteras. De skriver att begränsningar av vinster inte är möjligt att diskutera och att följande punkter måste vara en utgångspunkt för vidare samtal:

  • Utgå från välfärdens riktiga problem
  • Generell tillståndsplikt
  • Nationella kvalitetskrav och sanktioner

Jaha. Men vad är då välfärdens riktiga problem? Ja en del av dem kommer utan tvekan från den marknad deras partier har gjort svensk välfärd och skola till. Kommuners kamp med skolor som de resursstarka flytt från. Friskolornas stämningsansökan så fort kommunerna försöker hjälpa de segregerade skolorna med extra stöd. Skolpeng och skolval som skapar A-, B- och C-skolor. Det finns visserligen andra problem inom skolan som inte beror på detta utan har sitt ursprung i pedagogik, New Public Management i allmänhet, och i den extrema decentraliseringen men marknadseffekterna är lokalt inte sällan brutala när det gäller likvärdighet och segregation. Man brukar i debatten peka på att det finns välskötta vinstdrivande skolföretag. Ja, det finns skolföretag som har höga betygsresultat. Men de har samtidigt vinster på grund av låg lärartäthet och socioekonomiskt gynnat elevurval och de verkar dessutom både rätta nationella prov mer generöst och ovanpå det tillämpa mer generös betygssättning. Man kan verkligen fundera över vilka resultat de skulle ha haft utan vinstkrav? Hur kommer det sig att dessa välutbildade föräldrar går med på att deras barn får en sämre skola än vad som är möjligt givet de skattemedel som det allmänna investerar i deras barn?  För den lokala demokratin innebär dessa vinster att pengar som i varje kommun avsätts till skolverksamhet istället går direkt till vinst i dessa bolag och inte sällan flyttas till en annan kommun. Tycker alla kommunmedborgare att det är ok?

Nästa förslag är generell tillståndsplikt för såväl offentlig som privat verksamhet. De fyra borgerliga partierna verkar på allvar mena att våra demokratiska folkvalda institutioner ska söka tillstånd för att bedriva skola. Det här måste vara ett av de mest radikala förslag som någon har lämnat i svensk politisk historia på oerhört länge. Det går emot varje demokratisk tradition vi har. Hela makten över välfärden skall alltså flyttas ut till – ja vem? En Skolinspektion, eller ett marknadsinstitut? Det här är ett oerhört allvarligt ingrepp i grundläggande demokratiska förhållanden i Sverige. Den närmaste parallellen jag kan tänka mig är extrema marxisters prat om proletariatets diktatur som var nödvändigt innan den riktiga kommunismen kunde etableras. Det vill säga ta bort alla demokratiska funktioner. Alternativt menar de en helt statligt kontrollerad välfärds- och skolmarknad vilket leder in på deras nästa förslag. Är vinsten så oerhört viktig att vi är beredda att släppa grundläggande demokratiska förhållanden? Hur hamnar man i en sådan analys?

Det är sedan genom nationella kvalitetskrav och sanktioner som det hela ska styras. Vilket precis är tanken bakom förhållandet mellan våra nationella styrdokument och Skolinspektionen. Det är något som också fick skarp kritik i OECD:s analys av det svenska skolsystemet och är en fortsättning på ett helt och hållet av New Public Management inspirerat tanke på styrning av offentlig verksamhet. Det börjar nu bli gammal nattstånden skåpmat, för att utrycka sig milt. Det var modernt på 1990-talet men på grund av bakslagen börjar allt fler länder, och också i Sveriges kommuner, backa ifrån styrmodellen för det visar sig nämligen vara en mycket ineffektiv styrmetod för offentlig verksamhet. Det blir enligt en snart sagt enig forskarvärld både dyrare och sämre. Möjligheterna till korruption ökar dramatiskt och förlusten av viktiga värderingar i en sådan styrning är också påtaglig. Översatt till skolans värld blir det påtagligt varför det inte fungerar. Krav och sanktioner motsvarar en undervisning där elever får lära sig regler och straffas om de inte lär sig. Människor svarar dåligt på en sådan styrning. Det de borgerliga partierna totalt missar i sin analys är att människor inom skola och välfärd inte drivs av rädsla och pengar utan av att man faktiskt tycker sig göra ett viktigt arbete. I skolan motiveras vi av att vi tycker barn och ungdomars kunskapsutveckling och deras allmänna väl och ve är viktigt. Vi undervisar inte för att vi är rädda för straff. Det är också därför man i andra länder är försiktiga med att införa marknad på skolans område. Man vet att skola fungerar alldeles utmärkt utan det. Ja faktiskt är det så att de länder som kommer upp i topp och som fortsätter utvecklas positivt i olika internationella jämförelser har påtagligt lite av marknad och New Public Management-styrning i sina system.

I en bättre värld hade jag hoppats att åtminstone något av de borgerliga partierna skulle ha vågat stå upp för en mer moderat (i sanning) och konservativ syn på skola och välfärd i ett demokratiskt land. Och visa lite ödmjukhet inför konsekvenserna av det skolsystem som man en gång naivt skapade och som är det mest marknadsliberala experimentet någonsin någonstans. Ett system som engelska forskare beskrivit som så extremt att inte ens Thatcher skulle komma på det. Ett skolsystem som tidigare hade en enda parallell, nämligen i det skolsystem som Pinochet etablerade i Chile efter mordet på Allende och som en av världens främsta forskare inom lärarprofessionalism och lärarutbildningar beskrivit som att vi släppt in ”djävulen i systemet”.

Kunde man inte begära att något av de här partierna skulle ha lyssnat på väljaropinionen i sina egna led som är starkt kritisk till vinster i välfärden och speciellt inom skolan? Att någon borgerlig politiker vågade vara så djärv och säga att Tyskland, Frankrike och de övriga nordiska länderna, för att nämna några av världens länder, inte är kommunistiska stater bara för att de inte tillåter en ohämmad marknad i sina skolsystem? Måste man helt och hållet svälja Svenskt Näringslivs, Timbros och KREAB:s tolkning av verkligheten för att vara borgerlig i Sverige? Liberalerna brukade en gång i tiden, när de hette Folkpartiet, kallas lärarnas parti i Sverige. Kan inte några av de lärarna prata med sina politiker om att vi behöver en skolpolitik för skolan och eleverna och inte för investerarna på börsen?

Reagera på inlägget:

Gymnasieutredningen föreslår en utredning – det är faktiskt klokt

Jag arbetade som lärare i gymnasieskolan när Gy2007 skulle genomföras. Jag kan fortfarande minnas den märkliga känslan när vi förstod att efter år av förberedelser skulle inte reformen bli av. Jan Björklund hade precis tillträtt och nu skulle det så att säga bli andra bullar. I stället fick vi vänta några år på gy11 som jag själv dessutom var med och arbetade med på Skolverket.

En av de saker som jag såg fram emot mest med Gy2007 som lärare var att man tänkte införa ämnesbetyg. Samtidigt så var jag orolig för konsekvenserna. För ett system med ämnesbetyg är inte lätt när det införs på ett kursbaserat gymnasium. Vem skulle våga läsa en till, och svårare, kurs om man riskerade att tappa ett högt betyg, till exempel.

Nu har gymnasieutredningen under ledning av Helen Ängmo precis presenterat sitt betänkande. På flera punkter ger utredningen bakläxa åt Björklunds gymnasiereform. Det ena är att utredningen konstaterar att de individuella programmen inte fungerar så bra och ett annat att utredningen föreslår att alla program ska ge högskolebehörighet. Det ena är något som är ytterst allvarligt och som snabbt behöver åtgärdas. Det är de mest utsatta ungdomarna vi pratar om och de med sämst framtidsutsikter.

Att alla utbildningar ska ge högskolebehörighet är ett bra förslag som kanske kan vända den vikande trenden för yrkesutbildningarna. Dessa är oerhört viktiga för arbetsmarknaden och för vårt lands utveckling. De är inga avlastningsplatser för skoltrötta ungdomar som retoriken ibland lät från Jan Björklund. Men det förslag som gläder mig mest i gymnasieutredningen är det som handlar om ämnesbetyg. Det fanns nog en och annan som hade hoppats att utredningen skulle innehålla ett skarpt förslag. Men jag tycker de i stället landar i en mycket klokare bedömning. De skriver:

”Vi bedömer att följande förutsättningar är viktiga för att ämnesbetyg ska kunna införas.

– Ett utvecklingsarbete mot ämnesbetyg bör göras långsiktigt och tillräcklig tid måste avsättas för detta.

– Utredningen har analyserat dels en modell med ämnesbetyg som avgränsas till vissa ämnen, dels en modell som innebär ämnesbetyg genomgående i alla ämnen. En modell som är genomgående och gäller för alla ämnen bedömer utredningen som tydligare, mer stabil och mer likvärdig för yrkesprogram och högskoleförberedande program.

Utredningen bedömer att ett helt ämnesbetygssystem är att föredra och att det bör bygga på en ämnesutformad gymnasieskola.

En utredning bör tillsättas för att ta fram nödvändiga författningsförslag och belysa ytterligare konsekvenser. Skolverket bör vidare ges i uppdrag att anpassa ämnen och program.”

En utredning föreslår en utredning… Det låter kanske inte så upphetsande men är faktiskt klokt. Att göra om gymnasiet så att man kan använda ämnesbetyg är ett större arbete än vad den nuvarande utredningen kan göra. Men en sådan ny utredning bör tillsättas snabbt så att ett skarpt förslag inte dröjer för länge. En ämnesbaserad gymnasieskola är mycket bättre för lärares och elevers möjlighet att arbeta långsiktigt med kunskapsutveckling.

Reagera på inlägget:

Alla fina ord om praktiknära forskning saknas i regeringens budget

Alla inblandade verkar rörande överens om att vi behöver mer praktiknära forskning kring undervisning i Sverige. Att landa i den slutsatsen är inte särskilt svårt. Man kan bara tänka på hur stor utbildningssektorn är och hur mycket den kostar och jämföra med en annan sektor medicin och vård och så jämföra skillnaden i forskningsresurser som läggs på dem.

Det finns också ganska många initiativ kring praktiknära forskning i Sverige idag. Jag skulle tro att varje lärosäte med lärarutbildning (och det är många) har ett eller flera projekt och initiativ som försöker lyfta frågan. Vi har också en myndighet, Skolforskningsinstitutet, som har ett uttalat uppdrag att stödja en sådan utveckling. Förutom dessa har vi också ett antal ideella eller kommersiella initiativ med regional eller nationell förankring där den största aktören kanske är IFOUS och deras av huvudmän delägda forskningsprojekt.

I ”Skola på vetenskaplig grund” som jag skrev med Andreas Ryve och Kirsti Hemmi lyfter vi också frågan. Detta eftersom boken är skriven utifrån ett samarbetsprojekt ”Räkna med Västerås” mellan Västerås stad och Mälardalens högskola. Det projektet är intressant eftersom det från början hade en tydlig idé om att vara både ett skolutvecklingsprojekt och ett forskningsprojekt. Till de dimensioner som fanns inskrivna från början var att projektet skulle fungera iterativt, dvs över tid skulle förändras beroende på de resultat som skapades i projektet. Projektet har också utvecklats över tid till ett närmare samarbete mellan MDH och Västerås stad så att vi nu också arbetar med utbildning av förstelärare och rektorer och Andreas Ryve fungerar som vetenskaplig expert åt förvaltningen.

Ett annat intressant projekt på Mälardalens högskola är det projekt kring ett forskningsbaserat läromedel som finansieras av Sparbanken Rekarne och Eskilstuna kommun. Tanke är att skapa ett svenskt läromedel i matematik för lågstadiet som ger ett tydligt stöd för lärare att ge rik klassrumsundervisning. I det projektet är samarbete med lärare och rektorer i Eskilstuna en viktig dimension. Material och idéer ska testas av lärare och forskare i samarbete på ett sätt som väldigt sällan sker och har skett i Sverige.

Jag nämner inte bara de är projekten för att skryta med vad man gör på Mälardalens högskola utan för att peka på några viktiga dimensioner. Det är projekt som inte är ”rena” forskningsprojekt. Forskarna är här inte bara distanserade åskådare utan är aktivt arbetande med utveckling av organisation och undervisning. För den typen av forskningsprojekt krävs en lite annan finansiering än vad som är vanligt men också kunskaper om hur man kan beforska och delta i utveckling på samma gång.

Det är viktigt att vi när vi pratar om att utveckla praktiknära forskning ser till att den verkligen ligger tillräckligt nära skolans kärnverksamhet, lärarnas undervisning, för att kunna göra nytta för dem. Det bästa sättet att göra det är naturligtvis att lärare engageras i utveckling och beforskandet av sin verksamhet. Det finns mycket forskning och erfarenheter i världen som pekar mot den avgörande betydelsen det har att man skapar utrymme och möjlighet för lärare att utveckla sin undervisning tillsammans. Den typen av strukturer kan man naturligtvis också använda som en bas för beforskad utveckling av undervisning om man hanterar det klokt. En annan tydlig möjlighet är naturligtvis inom ramen för övningsskolorna.

Men – och det är allvarligt – alla fina ord om praktiknära forskning finns egentligen ingenting av i regeringens höstbudget. Förutom sedvanlig finansiering och märkligt oförändrade resurser till Skolforskningsinstitutet finns det ett antal obskyra miljoner som verkar vara öronmärkta för några lärosäten men det är svårt att förstå varför så är fallet. Här behöver väl Utbildningsdepartementets alla tre grenar sätta sig ner och fundera lite över hur man ska hantera detta. Man kanske ska lära sig något av både Singapores lärarinstitut och det OECD skriver i ”Improving Schools in Sweden” och fundera kring hur staten bäst kan stödja lärarprofessionens långsiktiga kunskapsbas, både vad gäller beprövad erfarenhet (professionens eget kunskapsuppbyggande) och forskning kring undervisning? Detta i strukturer där man har funderat kring lokala, regionala och nationella strukturer och initiativ?

(Inte minst kanske det också behövs att högskolepedagogiken blir lite forskningsförankrad. Nyss hörde jag om en högskolepedagogisk utbildning som krävde av deltagarna att de skulle lära sig om lärstilar och också själv ta tester som ingick i en sådan teori. Lärstilar är så grundligt utvärderat som varande en återvändsgränd som – trots att det intuitivt låter lockande – inte leder till bättre resultat. Att man ödslar tid på sådant tyder på att vi kanske också behöver se över hur högskolepedagogik är organiserad och på vilken kunskapsbas sådana utbildningar vilar?)

Reagera på inlägget:

Sidor

Annons
Annons
Annons