Annons

Linderoths bok vågar öppna på lådan om lärarens återkomst

En av de viktigaste böckerna på länge är den som professorn i pedagogik vid Göteborgs universitet, Jonas Linderoth, har skrivit. Oavsett vad du tycker om konstruktivism eller vilken pedagogisk lära du annars bekänner dig till behöver du läsa den boken om du är lärare eller rektor. För Jonas gör inte alls det han (ganska ilsket) anklagas för av många i det pedagogiska Sverige ganska högt uppsatta personer. Han varken skriver på näsan eller förenklar. Inte heller har han (till skillnad från en hel del pedagoger) en politisk agenda i det han skriver.

Att han bad om ursäkt i DN var naturligtvis ett klickbete men det finns faktiskt en hel del lärare som borde få en ursäkt för hur de och deras profession och deras professionsutbildning har hanterats.

Boken är väldigt välskriven. Ibland hisnar och ibland skrattar man. Han förmår skriva så att man som lärare känner igen sig och han skriver nyanserat och tillgängligt. Han gör, i motsats till några av hans kritiker, inga som helst anspråk på att själv sitta inne med sanningen med stort S. Och det är här som bokens största styrka finns. Det han vill är att skapa en mer öppen debatt. Han gör det bland annat genom att föra in en annan pedagogisk teoribildning som kontrast mot den, enligt vissa forskare extrema, tolkning av konstruktivism som varit gängse i Sverige och som faktiskt blivit mer eller mindre en hegemonisk (helt dominerande) tankestruktur.

För det är egentligen det mest märkliga med den svenska pedagogiska diskussionen. I den har forskare framträtt som med emfas har hävdat att vi inte kan vara säkra på vårt vetande och vår kunskap och samtidigt med bestämdhet hävdat en syn på detta som blivit accepterad som sanning. Här är slutet av boken oerhört klokt uppbyggd. Jonas Linderoth för där in en annan pedagogisk teoribildning. Inte för att han menar att den är något som alla ska omfatta eller arbeta med, utan just för att visa att man kan se på lärande och pedagogik på många olika sätt. Han erbjuder oss en annan utgångspunkt att titta på våra erfarenheter och egna tankar utifrån.

Och kanske är det just därför motståndet mot honom är så starkt bland en del pedagogiska forskare. Han avslöjar en stor brist – nämligen på att själva inta ett kritiskt förhållningssätt till sina egna favoritidéer och sin egen forskning. Han gjorde heller inte sig till deras vän när han avslöjade det i min mening grova forskningsfusk som professor Tomas Kroksmark från Jönköping gjorde sig skyldig till. Det är en skandal som egentligen borde ha fått mycket större återverkningar inom det pedagogiska fältet än vad det fick.

I forskning är kollegial vetenskaplig granskning, peer-review, ett väldigt viktigt moment. Genom att inom fältet erkänt duktiga kollegor i förväg får granska, ge ändringsförslag och i slutändan godkänna texter för publicering är det  tänkt att den vetenskapliga processen ska upprätthålla en viss kvalitet på det som publiceras. Detta ska inte förstås som att det som är publicerat därmed är sant. Utan bara att det i alla fall håller en acceptabel kvalitetsnivå för forskningsfältet. Genom det här förfarandet ska grundläggande delar av den vetenskapliga processen fastställas. Om man har publicerat sig i sådana tidskrifter kan man lägga ihop sina artiklar till en doktorsavhandling eller till exempel söka pengar från Vetenskapsrådet.

Tomas Kroksmark drev en tidskrift som hette ”Didaktisk tidskrift”. Tidskriften publicerades ungefär 500 artiklar. Många av dessa användes som grund för, som nämnt ovan, doktorsavhandlingar och i Kroksmarks eget fall för till exempel ansökningar till Vetenskapsrådet. Detta i ansökningar där han själv har angett att de varit ”internationellt publicerade vetenskapliga artiklar”. På tidskriftens hemsida fanns 16 forskare listade som ”sakkunniga experter/granskare” och den hade också i publikationsdatabaser angetts vara vetenskapligt granskad. Ingen av dessa har hittills trätt fram och förtydligat vilken roll de hade i Didaktisk tidskrift.

Det visar sig  i slutändan att av de 500 artiklarna var det kanske 15 som hade gått igenom kollegagranskning (således till och med lite färre än antalet angivna sakkunniga/granskare). Övriga artiklar blev alltså bara publicerade. Det var som en öppen kakburk.

Det handlar alltså om att en till namnet vetenskaplig tidskrift i flera år utgav sig för att vara kollegialt granskad, peer-reviewed, utan att vara det. En tidskrift som svenska utbildningsvetare meriterat sig i som om den varit en av vetenskapssamhället interngranskad publikation, en tidskrift som använts i bibliometriska mätningar och en tidskrift vars artiklar tillåtits ingå doktorsavhandlingar. En tidskrift som chefredaktören, Tomas Kroksmark, själv använt för att publicera artiklar som han i sina CVs uppgett vara vetenskapliga, bland annat i ett CV som användes vid en VR-ansökan och som även gav utdelning.

Vid den personalgenomgång i frågan som hölls den 3:e februari 2014 i Jönköping uppgav enligt uppgift Tomas Kroksmark själv att Didaktisk tidskrift inte är en vetenskaplig tidskrift och aldrig varit tänkt att vara det och som svar på en fråga från publiken sades det att detta så småningom skulle utredas. Någon sådan utredning är inte gjord. Idag är t tidskriften en anonym blogg på nätet.

En sådan här skandal borde naturligtvis ha fått mycket större konsekvenser. Men det tycks som om oron för effekterna fick alla att lägga locket på. Sakkunniga pedagoger gjorde på uppdrag av Högskolan i Jönköping en mycket smal utredning som inte tittade på den centrala frågan och friade Kroksmark. Trots detta valde Högskolan i Jönköping att fälla Kroksmark för oredlighet, alltså ett underkännande av pedagogernas granskning. Dock föranledde detta fällande inte några nämnvärda konsekvenser. De enda som verkade ta det på allvar var Göteborgs universitet som ändrade statusen på artiklarna från Didaktisk tidskrift i sin databas så att de inte var markerade som vetenskapligt granskade längre. En ledande forskare inom pedagogik bemötte dock GU:s ställningstagande så här:

”Samtidigt tycker jag  det är problematiskt att ni  vid GU tagit beslut om att inga texter som publicerats i Didaktisk tidskrift skall ha vetenskaplig status i den dokumentation över vetenskaplig verksamhet som ni råder över. Här kan det  finnas en uppenbar risk att detta drabbar forskarstuderande på ett orimligt sätt. De forskarstuderande vid landets högskolor som har publicerat sig i denna tidskrift är ju inte skyldiga till denna skandal på något sätt. Exempelvis har vi flera licentiander på MAH (Malmö högskola) som har publicerat sina resultat i tidskriften och på detta sätt riskerar sina avhandlingsprojekt. Jag har ingen enkel lösning på problemet men att ta bort den vetenskapliga statusen på samtliga artiklar i tidskriften känns för drastiskt. Kan man inte hitta en annan lösning?”

Ja, en annan lösning hade varit att få till botten med problemet än att sopa det under mattan. Erkänna att i en del av forskningsfältet har kvalitetskontroll varit åsidosatt under lång tid. Där doktorander hade godkänts på undermåliga grunder och där en mängd kollegor hade genom en bluff-vetenskaplig tidskrift fått både pengar och meritering. Att personer från samma vetenskapsområde nu ger sig på den som avslöjat dem är kanske mänskligt men det är inte snyggt.

Jag tycker att de svenska forskarna i pedagogik och de svenska lärarutbildningarna behöver ta en ordentlig titt inåt och be om ursäkt på flera plan och jag välkomnar att Jonas Linderoth vågar öppna på lådan och släppa in lite nya friska tankar. Är det något vi behöver i Sverige så är det lärarens återkomst som en skicklig stolt yrkesmänniska och för den processen finns det mycket användbart i Jonas bok. Den borde ligga under granen hos alla svenska lärare om några månader. Om man inte redan har läst den innan dess förstås.

Reagera på inlägget:

Äntligen lyfts skolpengen i debatten

Min glädje blev stor när jag slog upp Dagens Nyheter. På debattsidan lyfter Johanna Jaara Åstrand frågan om skolpengen och dess konsekvenser. Jag har skrivit om detta sedan 2013. Det är en av de saker som när jag diskuterar det med internationella forskare väcker allra mest förundran (för att inte säga bestörtning). Själva tanken på att vi bedriver undervisning på löpande räkning med en pengapåse per elev och ovanpå det tillåter vinster är otänkbart över hela världen. Man behöver inte ha haft en 5:a, ett MVG eller ett A i matematik och samhällskunskap för att förstå att det leder till att systemet utnyttjas på ett sätt som varken är bra för barn, lärare, skolledare eller samhället.

Sist jag berättade det för en amerikansk forskare så lyfte hen på ögonbrynen och utbrast ett ”Oh, my God!”. En annan reaktion var naturligtvis den som Aida Hadzialic fick från en annan världsauktoritet inom utbildningsforskning, Linda Darling Hammond: ”Ni har släppt in djävulen i ert skolsystem”.

Det som är så problematiskt visar Johanna Jaara Åstrand väldigt bra i sin artikel. Jag har, när jag har lyft det, ofta hänvisat till effekter på skolnivå eftersom det är där det slår som hårdast, men Johanna Jaara Åstrand belyser också de systemeffekter som uppstår och också vad som faktiskt har blivit effekten; att fristående skolor maximerar elevantalet. Att Academedia, Kunskapsskolan och Internationella Engelska skolans mfl:as ägare gör miljardvinster samtidigt som vi har en pågående kris i skolan, och då inte minst den katastrofala lärarbristen som snabbt blir allt värre, är naturligtvis stötande men också samhälleligt oacceptabelt. Hur menar politiker att de ska kunna förklara att vi andra ska acceptera prioriteringar eller skattehöjningar till lärarlöner när de plockar ut pengar ur systemet (och också ur landet)? Katalys visar i en rapport hur vinsterna i år hade räckt till 3 800 lärarlöner.

Johanna Jaara Åstrand skriver:

”För att ta ett räkneexempel: I en kommun finns det sex klasser med 25 elever i varje. Det startar en fristående skola som lockar fem elever från varje klass. Den har en klasstorlek om 30 elever, medan det i de kommunala skolorna återstår 20 elever i varje klass. Konsekvensen blir att de kommunala klasserna får 20 procent mindre resurser, trots att kostnaden för lärare inte minskar. Den fristående skolans klasser däremot får 20 procent mer, trots att kostnaderna inte är högre.

Kommunen lär därför behöva öka skolpengen för att finansiera de egna sex klasserna, vilket leder till att också skolpengen för den fristående skolan höjs. Låt oss anta en höjning med tio procent för att möta de ökande kostnaderna. Då får de kommunala klasserna 88 procent av de ursprungliga resurserna. Samtidigt får den fristående skolans klass 50 procent mer.”

Och:

”Det är hög tid att slopa skolpengssystemet och ersätta det med ett system baserat på de faktiska kostnaderna för varje barn och elev, utifrån egen och skolans socioekonomi. I ett nytt ersättningssystem ska det heller inte vara möjligt att göra vinst genom att hålla nere antalet förskollärare eller fylla klasserna till bristningsgränsen.

Ytterligare en fördel med ett ersättningssystem baserat på faktiska kostnader är att skolans finansiering blir mer trögrörlig. En tillkommande eller bortfallande elev innebär inte att ekonomin ställs på ända. Det innebär också att relationen mellan hemmet och skolan kan bli mer samarbetsorienterad, i stället för att likna en kund-leverantörsrelation.”

Precis.

Häromdagen var jag på en diskussionskväll på Ingenjörsvetenskapsakademin om en rapport de tagit fram om de svenska skolresultaten. De hade sammanställt både de internationella undersökningar som finns men också de långa mätserier som Chalmers och KTH har på nya ingenjörsstudenter. Det är en bra rapport och allvaret i rummet var påtagligt. Men det är ändå lite sorgligt att höra dessa väldigt inflytelserika personer nu säga att de inte hade förstått att läget var så allvarligt. Jag påminde dem om att jag redan 2012 skrev:

”Det är dags för en nationell samling runt skolan. Det är dags att sluta käbbla och inse att vi har skapat något vi inte har kontroll över. Dags att dra i nödbromsen och utan ideologiska skygglappar av något slag sätta sig ner och fundera över hur vi ska skapa en skola som är bra för alla barn – och det i verkligheten och inte i någon glassig försäljningsbroschyr eller i en skollag som ingen tycks bry sig om.”

För det är det som är problemet. Vi har en skollag som med all tydlighet pekar på skolans demokratiska uppdrag och på vikten av att alla barn får en likvärdig utbildning. Detta är något som det under lång tid fanns stor enighet om i svensk skola och var också det man framförallt var orolig för att Göran Perssons kommunalisering skulle försämra. Detta var också mycket tydligt från de dåvarande borgerliga partierna. Hur kunde vi då landa i ett system där vi först efter 20 år på glid börjar på allvar titta på de negativa effekterna av det extrema marknadstänket inom skolsystemet? 

Reagera på inlägget:

Anna Ekström kan vara en chans till ett verkligt lyft för svensk skola

Anna Ekström som gymnasieminister? Det kan utan tvekan vara en chans till ett verkligt lyft för svensk skola. Det är väldigt skönt att politikerna väljer att ta någon som har stor kunskap och erfarenhet. Vi har annars lite för stort inslag av lekmannavälde i den svenska skolan på alla nivåer. Politiken ska naturligtvis fatta beslut men de måste vila på gedigen kunskap. Sådan kommer Anna Ekström att tillföra. Hon har inte bara skummat ett partiprogram eller sammanfattningar av olika rapporter presenterade av en politisk sekreterare. Hon har själv varit ansvarig för innehållet i en mängd rapporter om svenska skolan och vet hur situationen är. I detalj.

Det jag har beundrat hos henne ända sedan jag första gången träffade henne som nytillträdd generaldirektör för Skolverket är hennes kombinationen av kunskap, integritet och empati. Lyssna på några you-tube klipp med henne ska du se att hon alltid står stadigt på fakta men också står stadigt i grundläggande värderingar som hon tillåter bli synliga och är en viktig del av hennes argumentation. Att det råkar vara värderingar som stämmer med svensk grund- och skollag gör det inte sämre. Anna Ekström tillhör dem som förmår vara chef, byråkrat, ledare och människa på samma gång.

Miljöpartiet har, inte minst på sociala media, den senaste varit ett lovligt byte för nedsättande kommentarer. Detta avspeglas också i media idag där man menar att till exempel Fridolin skulle ha svårt att glänsa vid sidan av Anna Ekström. Jag tror inte det. Jag tillhör dem som uppfattar Fridolin som mycket smartare än de flesta tror. Han är faktiskt också en minister som själv läser rapporter och som har pratat med oerhört många människor i Sverige om skola sin första tid som minister. I den bästa av mina världar kan det tvärtom bli en mycket produktiv trojka i ledningen för utbildningsdepartementet. Men det får tiden utvisa. Men nästa år är det verkligen upp till bevis när Skolkommissionen ska lämnas sitt betänkande.

Smolket i glädjebägaren är naturligtvis vad som ska hända med Skolkommissionen och Skolverket. Anna Ekström har gjort ett väldigt bra arbete i bägge. Myndigheten, nu med ett kommande friare uppdrag är en central aktör för svensk skola vars betydelse inte kommer att minska. Det är oerhört viktigt vem som leder det verket på grund av det. Blir det en teknokrat som fjärmar staten från lärarna eller en skicklig chef som förmår samla upp lärare och skolledare i Sverige och stödja skolhuvudmännen till handling och utveckling?

Värsta oron är kanske Skolkommissionen där jag uppfattar att Anna Ekström har gjort storverk tillsammans med sin stab. Men på samma gång kommer hon som minister naturligtvis kunna följa arbetet på nära håll vilket är en stor fördel i regeringsarbetet. Men vem ska ta upp hennes mantel där? Det arbetet är oerhört viktigt för svensk skolas framtid och får inte slarvas bort eller hamna mellan stolarna.

Men till sist, Grattis Anna och grattis svensk skola till ett väldigt bra val av minister!

Reagera på inlägget:

Lägg er inte i läxorna, politiker!

Jag fick ett mail från en förälder:

”Är förälder och medlem i en föreningsdriven skola, Fsk-6.

Vi har ett bra och nyfiket lärarlag men nu har skolledningen gått ut med parollen läxfri skola.

Jag är ingen anhängare av barn som lägger sig utmattade efter timmar av läxor men jag stör mig på när man aktivt tar ställning mot ett av lärarens många verktyg.

De säger att forskningen stödjer frågan men har man verkligen nått enighet bland forskarna här?

Och är det inte bra att träna på något som kommer mer av i högstadiet?

Undrar en fundersam förälder”

Jag svarade så här:

”Läxor är ett av många instrument lärare har i sin arsenal. För små barn är forskningsläget att läxor har väldigt liten betydelse för vad och hur mycket de lär sig. Den tid de tillbringar i skolan är mycket viktigare än den inlärning de gör hemma. Om bara skolan har en strategi som ser till att barnen verkligen lär sig det de ska finns det inget forskningsstöd för att det skolan gör är fel. Det finns å andra sidan inget forskningsstöd för att det är rätt – frågan saknar betydelse kan man säga. Och alltså därmed inte något som borde orsaka en spricka mellan skolan och föräldrarna.

Det är egentligen bara väldigt enkla repetitioner och inövning som till exempel multiplikationstabellen etc där läxor för yngre barn har en verklig funktion. Men om man har lagt upp tidsanvändning etc i skolan så att man säkerställer inlärningen är inte det något problem.

Det enda hållbara argumentet är egentligen det du antyder - att det är bra för dem att vänja sig. Men å andra sidan kan man vända på det argumentet. Det kanske blir mer spännande och allvarligt med högstadiet om man helt plötsligt förväntas göra läxor?

Jag tror att du och ni som föräldrar ska lita på skolan. Att de har fattat den typen av beslut är i sig ganska positivt. Det innebär att de arbetar med och tänker igenom vad de gör. 

Mitt råd är – lita på lärarna, fråga dem nyfiket om hur de tänker arbeta och följ kunskapsutvecklingen hos era barn. Ta för vana att fråga – inte ’hur var det i skolan idag’ – utan fråga dem om vad de lärt sig. Den enkla frågan innebär kanske mer för deras inlärning än många läxor. Då måste de reflektera över vad de lärt sig – en i sig verkligt bra metod att befästa kunskaper på.”

Det stör mig oerhört att frågor om läxor är något som rikspolitiker lägger sig i och försöker göra till valrörelsefrågor. Läxor är ett pedagogiskt instrument bland andra och ska användas av professionella lärare som alla andra verktyg. På ett sätt som befrämjar lärandet. Och det är inget som ska diskuteras ytligt och populistiskt i en nationell debatt.

Reagera på inlägget:

Det är många som har varit i syltburken

Jag vill göra en ytterligare kommentar till Linderothsdebatten. Det är intressant vilken reaktion som Jonas Linderoths inlägg väckt. En del pedagogikinstitutioner verkade gå man ur huse för att motverka den verklighetsbeskrivning som Linderoth försöker göra.

Det finns forskning som visar hur det tidiga Skolverket på 90-talet vid sina inspektioner kritiserade högpresterande skolor och menade till exempel att en sådan skola var ”alltför kunskapsinriktad” [1].

Det är klart att en sådan styrning hade effekt i hur skolan formades. Jag möter mer eller mindre dagligen lärare och skolledare som välkomnar en diskussion om detta. Inte minst är det avgörande för lärarkårens utveckling och upplevda status att undervisningsskickligheten uppvärderas, diskuteras och utvecklas. Och det vore snyggt om fler pedagogerna på högskolor och universitet lite kliver ner från sina höga hästar och som Linderoth erkänner sin del i detta. Det är många som har varit i syltburken.

Nedan citerar jag ur Skolverkets Lust att lära med ett längre utdrag. Lägg märke till att diskussionen är rätt så positiv till den kunskapssyn som spreds men att Skolverkets empiri från granskningen visar på negativa konsekvenser. Jag tror att detta sammanfatta ganska bra vad som pågick i svensk pedagogik från 70-talet och som fick fäste på 90-talet och som vi nu 25 år senare bara nästan lyckas ha en vettig diskussion kring. Mycket vacker ideologi och lite empiri:

”I samband med införandet av läroplanerna, Lpo94 och Lpf94, och betoningen på den kunskapssyn som starkt lyfter fram den lärandes egen aktivitet för att nå kunskap, kom också̊ lärarens roll att diskuteras. En tolkning som utifrån detta synsätt gjordes från såväl statligt, kommunalt som fackligt håll och som fått stor spridning innebär att kunskap inte går att förmedla eller överföra från en individ till en annan, från den som undervisar till den som lär. Lärande förutsätter stark egenaktivitet från den lärandes sida, medan den som undervisar kan skapa förutsättningar för lärande. Därmed ansågs heller inte den form av undervisningspraktik som var rådande och som i dagligt tal går under begreppet ”förmedlingspedagogik” eller ”katederundervisning” som någon framkomlig väg för elevers lärande. Lärarens roll måste i stället förändras, ansåg man, och i stället för att ”förmedla” kunskap skulle läraren ”handleda” eleven i dennes lärande. Lärarens undervisande roll tonades på så sätt ner till att stödja och handleda medan ansvaret för elevens kunskapsutveckling i betydligt större utsträckning lades på eleven själv. Enligt de nationella målen skall skolan sträva efter att varje elev tar personligt ansvar för sina studier och sin utbildningsmiljö.

Men problemet är att begreppen egentligen aldrig fick en tydlig, någorlunda gemensam tolkning på vare sig statlig eller kommunal nivå. De antog i mångt och mycket formen av luftig retorik som saknade en nyanserad definition av vad lärarens handledarskap verkligen innebär, när och hur det lämpar sig, liksom reflektion kring vad elevers ansvarstagande egentligen omfattar och vad som är rimligt.

I samtal med såväl elever som lärare och andra aktörer inom skolväsendet kan man följaktligen se att begreppen har tolkats och realiserats mycket olika inom skolor och bland lärare, från ett aktivt, lyhört och stimulerande lärarledarskap till en situation där läraren närmast dragit sig tillbaka och överlämnat eleven till sitt eget ”ansvar”. Det måste samtidigt betonas att en anpassning av både lärares och elevers agerande är uppenbart nödvändig utifrån de krav och förväntningar som skapas av samhällsutvecklingen, nu och i en tänkt framtid och som återspeglas i de nationella målen för skolan. Frågan är hur en sådan anpassning ska hanteras och hur den ser ut. Hur ett flexibelt lärarledarskap kan se ut i olika undervisningssituationer, utifrån aktuella moment, undervisningsstoff och elevgrupp, är en diskussion som måste hållas levande bland de verksamma i skolan.

Den form av handledarroll som bl.a. många matematiklärare praktiserar, liksom förväntningar på elevernas eget ansvarstagande, lämnar därför efter granskningen en del obesvarade frågor. En fråga är vilka konsekvenser lärarnas handledarskap har fått för olika elevgrupper. En annan är vad skolan menar med att elever ska ”ta ansvar för sitt eget lärande” och ”söka sin egen kunskap.” Är det möjligt för elever/alla elever att söka egen kunskap? Har detta skapat lust att lära?
– Ja troligen, om det har skett under genomtänkt och tydlig ledning och hos elever som har en förförståelse och en självuppfattning som bär.

Har det skapat olust? Ja, granskningen visar att det helt säkert har varit så för många elever som inte har fått adekvat ledning av läraren och lämnats alltför mycket åt sig själva ”att ta eget ansvar.” Läraren har då tonat ner sin roll.

Granskningen indikerar att många av de elever som har förlorat sin motivation för och lust att lära matematik började tappa fotfästet när matematikundervisningen blev alltmer individuell och enskild. De klarar helt enkelt inte av att skaffa sig den nödvändiga förståelsen av begrepp och underliggande idéer av egen kraft, inte heller att driva arbetet framåt på egen hand.”

Det vi får hoppas nu är att inte Jonas Linderoth blir helt utmobbad. Det kan hända. När man sticker ut hakan är Sverige ett väldigt litet land. Jag kommer ihåg hur en professor, när han fick höra att jag hade pratat för människor från ett visst parti, gick ut i en artikel i Skola och Samhälle och uppmanade det partiet att inte anlita mig att föreläsa eftersom jag hade fel tankar kring pedagogik. En professor som ville tysta det fria ordet och debatten. Det finns många sådana grindvaktare. Det är typiskt nog ofta samma personer som när trycket blir för stort kliver åt sidan och låtsas som om de hela tiden har stått och viftat människor genom samma grind.

[1] Jacobsson,Bengt&Sahlin,Kerstin,Skolanochdetnyaverket:skildringar från styrningens och utvärderingarnas tidevarv, Nerenius & Santérus, Stockholm, 1995. 

Reagera på inlägget:

Sidor