Annons

Rektorn drog i nödbromsen – så här hanterades Periscope

I media kan vi just nu läsa om hur ett nytt verktyg på marknaden för sociala medier, Periscope, på sina håll orsakar problem för både elever och lärare. En av mina vänner i skolvärlden, Peyman Vahedi, skrev ett mail till mig där han citerade någonstans där jag hade skrivit att man ibland måste dra i nödbromsen i skolan. Detta när saker händer som gör det svårt att sköta grunduppdraget. Man kan man inte fortsätta att ”leka skola” när skolan inte fungerar. När Peyman fick höra om att kränkningar hade skett genom Periscope så drog han i nödbromsen och handlade omedelbart. Det här är hans beskrivning av vad han gjorde:

1) Jag fick tips av lärare i Stockholm om att kolla Periscope på fredag 15/1.

2) Jag kollade och hittade smygfilmningar från vår skola. I filmerna fanns det förutom filmning också negativa kommentarer om lärare och värdegrundsbrytande språk mellan elever.

3) Jag samlade allt material offline ifall disciplinära samtalen och åtgärderna skulle ifrågasättas (det är nämligen här en massa osäkerhet kommer upp från skolledare känner jag).

4) Jag skickade ett mejl till all personal på söndag kväll och förberedde dem på vad som skulle komma att ske direkt på måndag morgon.

5) Sedan skickade jag det bifogade mejlet till hela BKU-förvaltningen med kopia till kommunchef, personalchef och IT-chef. Mejlet spreds inom förvaltningen och alla chefer och stor del av personalen för barn i alla åldrar hade därmed förvarnats. Det blev alltså ett samtal om detta i princip hela kommunens utbildningskrets men också i kommunledningen. (På måndag morgon ringde IT-chefen och undrade om han kunde bistå på något sätt. Wow!).

6) På måndag morgon gick jag igenom vad som skett och visade utdrag ur filmerna och påpekade i detalj vad vi reagerar på: smygfilmning, förtroendebrister, språkanvändning, risker för kamrater med hemlig identitet, arbetsmiljöfråga, risker för flickor, risker för pojkar, risker för särskoleelever, risker för övrig personal osv. Fullkomligt stöd i personalstyrkan och gemensamt gick vi ut ur aulan till varenda klassrum och gav samma budskap till eleverna.

7) En träff med Likabehandlingsteamet genomfördes där mina förslag till åtgärder presenterades och godkändes.

8) En efter en började eleverna som hade haft en dominerande roll att få besked om inplanerad möten. Vårdnadshavarna, var i Sverige de än bodde (en fick åka väldigt långt!), fick komma till mötena.

9) Bland eleverna spreds budskapet. Filmningarna upphörde. Alla väntade på vad som skulle ske.

10) Mötena med eleverna genomfördes. Mycket känslomässiga elever och vårdnadshavare hade olika typer av åsikter, viljor och tankar. Men samtliga möten slutade med att skolans värdegrund var det som gällde, och motparterna accepterade budskapet och godtog de åtgärder som sattes in. Inga elever hamnade i en situation där deras studieväg riskerade att brytas, men kraftfulla åtgärder sattes in ändå.

11) Förvaltningen meddelades om vilka åtgärder vi satt in, inte minst med anledning av skollagens krav.

12) Efter dessa initiala möten inträffar fas 2. Det är de elever som inte haft en aktiv roll men brutit mot värdegrunden och behöver uppmärksammas på sitt språkbruk och kommande konsekvenser om beteendet inte ändras. Vårdnadshavarna får information om detta också.

13) När samtliga samtal är genomförda kommer vi att samlas i Aulan för en genomgång för alla elever där jag har följande budskap/frågor:

  • Trots omfattande förebyggande arbete lyckades vi inte förebygga detta. Jag stod själv på scen och talade om beteendet av killar i grupp med Köln och Eriksdalsbadet som exempel i över 30 minuter vid terminsstarten 11/1. Det tog inte ens 5 arbetsdagar förrän detta skedde. På vilket sätt ska vi förbättra vårt förebyggande arbete? Detta ska diskuteras i klasserna.
  • En genomgång av vad som skett och vad vi förväntar oss framåt. Det är inte rimligt att varje ny sorts teknisk innovation ska innebära utbrott av detta slag. Det är samma sak om du skriver text, spelar in film, livesänder eller lägger upp den i efterhand osv.
  • Vilka konsekvenser som blivit och vad som sker härnäst.
  • Till detta möte hoppas jag att media närvarar så att bygden upplyses om hur vi hanterar ärendena samt att föräldrar ska uppmärksammas på sina barns aktiviteter.

Det här tycker jag är ett exemplariskt agerande som visar hur vuxenvärlden måste reagera när kränkningar flyttar in i på en ny arena. Internet är naturligtvis ett fantastiskt verktyg för allt möjligt, men som alla andra kommunikationsmedia är det också väl ägnat att skada andra människor. Internet har till skillnad från tryckta media ingen ansvarig utgivare och andra kontrollmekanismer. Därför måste vuxenvärlden vara ännu tydligare än någonsin tidigare om vi ska skapa en bra uppväxt för våra barn och elever. Det hjälper inte att förfasa sig, och beklaga sig. Vad det handlar om är att ta ansvar och tydligt reagera och tala om vad som gäller, precis som Peyman gjorde i det här fallet.

Reagera på inlägget:

Tack för ditt mejl, ingenjören!

Häromdagen fick jag ett mejl från en person som arbetar som ingenjör. Personen tackade för min bok ”Barnexperimentet” som hen hade läst med behållning. Utifrån det engagemang för skolfrågor personen hade och som hade ytterligare förstärkts genom att läsa boken föreslog hen konkreta förslag om hur man skulle kunna komma tillrätta med problemen i skolan genom att på ett praktiskt och ingenjörsmässigt sätt gripa sig an problemet. Brevet var bra och trevligt och jag uppskattade det mycket men kände mig samtidigt som att jag ville skriva ett lite längre svar. Ett svar som jag tänkte skulle kunna passa på den här bloggen.

Så här är mitt svar:

Tack för ditt mejl och engagemang. Det har både styrkor och fördelar. Ett problem finns alltid när människor med kunskaper från andra fält föreslår förändringar i något de inte har så djupa kunskaper om och det är att man har en förenklad syn på den verksamhet man föreslår förändringar i. Ganska generellt kan man väl säga att detta har varit ett av skolans problem i Sverige. Visionära politiker (inte sällan uppbackade av andra kategorier) har föreslagit hur skolan ska vara och fungera och har inte sällan genomfört dessa förändringar trots motstånd från de som arbetar i skolan. Ett bra exempel är naturligtvis kommunaliseringen. Lärarna motsatte sig förändringarna kraftfullt och de varnade också precis för de negativa effekter som vi sedan också fått se.

Du nämner metoderna Sig Sigma DMAIC metodik (Define, Measure, Analyze, Improve, Control) i en oändlig loop och att man borde använda SMART-a mål (Specific, Measurable, Accepted, Realistic and Timed) och tydliga målsättningar. På ett sätt har du rätt och det är också så att en del av de utvecklingsmetoder som man idag använder i skolan är varianter på den här sortens modeller. Det finns också en stor brist i många skolor på att använda ett systematiskt kvalitetsarbete. Detta gäller inte minst på huvudmananivån där skolinspektionen pekade ut att 9 av 10 huvudmän har brister i det området.

Men – och här kommer mitt stora men – inte sällan när man tillämpar ”ingenjörsmässigt” tänkande gör man det på ett sätt som är främmande för skolan och för dem som arbetar i den. Man kommer utifrån utan att vara insatt i skolans uppdrag och ska ”rädda” de stackars mindre vetande. Det här är ofta anledningen till att man misslyckas med att nå resultat och att engagera dem som jobbar i skolan i sådana projekt. I ditt mail till exempel verkar du utgå ifrån att lärare inte känner till målen för sin undervisning. Tror du verkligen att det är så?

Det här gäller också för många av de försök som görs från näringslivets sida för att rädda skolan. Hela det misslyckade experimentet i Sverige med konkurrens om skolpeng är ett bra exempel på hur den här logiken inte alls fungerat. Många externa aktörer tycks tänka ”hur svårt kan det vara” och det är just det som är problemet. Det är nämligen mycket svårare än många människor tror att undervisa.

Det finns en vanlig missuppfattning att alla som kan något om något också är kapabla att undervisa om det – men så är inte alls fallet. Undervisning är en komplex verksamhet där en skicklig lärare inte bara har kunskap om det hen ska undervisa om utan också om hur elever lär sig och hur det elever kan i stunden kan användas som utgångspunkt för att utveckla deras tänkande vidare. Ett exempel på sådan lärarkunskap är de vanligaste missförstånden som uppstår när en elev ska lära sig nya begrepp.

Deborah Ball, professor i matematikdidaktik i USA, ger i en you-tubefilm inför delstatssenaten i Michigan följande demonstration av vad matematiklärarkunskap kan innebära. Hon frågar senatorerna hur många av dem som kan multiplicera 49 med 25. Det visar sig att nästan alla kunde det (fast de inte fick använda sina mobiler). Hon frågar dem sedan vilka av dem som kan tala om på vilka sätt som eleverna har tänkt fel i lösningarna nedan:

Nu blev senatorerna betydligt tystare.

Deborah Ball menar att alla lösningarna är exempel på typiska fel som nybörjare gör och där en skicklig lärare direkt ser vad de har gjort och hur de bäst kan hjälpas vidare. Undervisning handlar inte om att mekaniskt förklara algoritmer för eleverna utan om att bygga vidare på deras tänkande och utveckla centrala matematiska begrepp och idéer. Att undervisa är en specifik verksamhet som inte bara kräver bra ämneskunskap men också kunskaper om hur elever (på den ålder man undervisar) utvecklar ämneskunskaper och om hur man som lärare kan stödja detta. Man måste inse att det krävs en gedigen professionell kunskap och en avancerad klassrumspraktik för att eleverna ska utveckla djupa ämneskunskaper. Det är inte banalt.

Skolans uppdrag är också mycket bredare än vad de flesta inom näringslivet eller ingenjörsvärlden tänker sig. Det är inte serieproduktion av enkelt mätbara enheter som skulle kunna robotiseras. Skolan har som uppdrag att både inspirera till och skapa/förmedla kunskap, men också till att skapa medborgare som har alla de kvaliteter som vi vill att medborgare i vårt samhälle har. Det vill säga att skolan ska fostra till ansvarstagande både för sig själv men också för det allmänna goda. Skolan ska skapa reflekterande nya medborgare som med både kunskaper, självkännedom och självkänsla kan vandra ut i framtiden och föra vårt samhälle och vår kultur vidare.

Att det är allt det här som är skolan uppgift finns inbyggt i varje lärares ryggmärg och är en stark och stor del av det som varje dag motiverar lärare i trettiotusen klassrum i Sverige att fortsätta engagera sig i barns och ungdomars utveckling. När businesskonsulter med enkla lösningar från andra ämnesområden kliver in i en sådan verksamhet med enkla endimensionella mätbara mål så kan det (och ska!) lätt skära sig.

Det som egentligen stör mig mest i ditt svar (för ja, jag blir lite störd – det är så ofta som människor har enkla lösningar till svåra problem) är att du trots att du läst min bok ”Barnexperimentet” där jag går igenom problemen med svenska skolreformer och det nuvarande svenska skolsystemet ändå landar i att lite enkel tillämpning av ingenjörsmässiga modeller på lärarkåren skulle lösa alla problem. Våra problem har uppstått på grund av systemförändringar och då räcker det inte med lite arbete på ytan. Det här är ju också något som OECDs skolkommission kommer fram till.

Vi måste komma tillrätta med de negativa effekterna av den skolvals och finansieringsmodell som nu driver den svenska skolans utveckling åt fel håll. Vi måste säker-/återställa en struktur för skolan så att lärare och rektorer får det stöd de behöver och så att de kan samarbeta i stället för att konkurrera. Vi måste se till att alla skolor får de resurser de behöver utifrån de svårigheter de har så att alla barn till medborgare i Sverige få lika bra skolgång.

Det är uppenbart för de flesta externa bedömare som tittar på Sverige och den statistik som finns att detta är centrala saker som måste göras. Men vi behöver också se till att undervisningen blir bättre, att lärare får de kunskaper de behöver ha, den fortbildning de har rätt till, et cetera. Men hur skapar man då bättre undervisning? Det finns ett antal svar på den frågan och det börjar växa fram en sorts konsensus i den forskning som finns.

Det första vi måste göra är att erkänna problemen. Vi kan aldrig få med oss lärare och rektorer på tåget om vi inte tar deras upplevda verklighet på allvar. Man måste närma sig skolan med respekt för de som arbetar i den. Det är akademiskt utbildade människor som vet mer än vad du vet om vilka problem som finns. En annan sak man måste göra är att ta bort konkurrens och skapa samarbete istället. Skola är ett gemensamt samhälleligt åtagande där lärare och rektorer på olika skolor ska samarbeta inte konkurrera. Det här är till exempel en av de stora lärdomarna från det som kallas Challenge partners och som där gett positiva resultat.

Men här ser du, när man väl närmar sig det enskilda ämnet – när man har erkänt hur svårt det är – då kan lärare engageras djupt i hur man kan förbättra undervisningen i precisa delar av sin yrkesskicklighet (Läs gärna den här eller, om du har tid, min bok ”Alla i mål”). Det handlar om att engagera lärare att tillsammans utveckla sin undervisning. Det är också lärdomen från skolsystem som förändrats till det bättre enligt OECD, McKinsey och EU-kommissionen. Här kan också forskare och ämnesdidaktiker från universitet och högskolor spela en stor roll. Vad vi behöver göra är alltså att bygga upp professionen och ge den rimliga förutsättningar.

På grund av lärarbristen behöver vi också skicka en tydlig signal till ungdomar som idag går i högstadiet och gymnasiet om att läraryrket inte bara är spännande och roligt utan också ett framtidsyrke. Ett steg mot det är att etablera en lärandekultur i alla skolor så att elever inser hur dynamiskt läraryrket är – när de ser hur dessa vuxna hela tiden utvecklar sina kunskaper för att bli ännu bättre på att lära.

Det finns mycket att göra och det du pratar om kan man tillämpa på enskilda delar i undervisningen men då är man inne i ämnesdidaktiken, inne i lärarnas professionella kunskap. Det finns mycket annat vi också måste göra. Men jag är tacksam för brevet och tycker att det är så roligt och intressant att engagemanget för skolan är så starkt och finns överallt i samhället. Vi borde kunna göra något åt det här om vi bara ville och gav upp en del av våra käpphästar och inte minst bland politiker slutade göra skolan till ett ideologiskt slagfält.

Jag tycker också att vi skulle behöva lite mer av ingenjörsmässighet i skolans värld, ja i hela samhället, och då menar jag i synen på hur man utvecklar organisationer och verksamheter. Det sker bäst iterativt, steg för steg och med respekt för komplexiteten och de människor som arbetar i dem. Och inte minst att man bryr sig om att utvärdera och utforska det man håller på med innan man fattar stora beslut.

Reagera på inlägget:

Min julönskning: Mer makt åt lärarna

Det lackar mot jul och det kan vara på sin plats att sammanfatta lite tankar kring skolan i Sverige.

Jag har hållit omkring 60 föreläsningar runtom i Sverige och mött ett antal människor från ministrar till ”vanliga lärare”. Däremellan har det funnits ett spektrum från forskare, läromedelsförfattare, kommunala skolpolitiker, skolsköterskor, skolchefer, utbildningsdirektörer, utbildningsledare, direktörer, rektorer, förstelärare och statliga och andra byråkrater. Det har varit ett roligt år. Det bästa har utan tvekan varit det stora engagemang för skolan som man möter överallt på alla möjliga (och omöjliga) nivåer. Det finns utan tvekan hopp om vi bara kanaliserar en del av den energin och ett bra håll.

Vad har varit det sämsta? Frustrationen. Så många vackra ord och så många människor som vill göra något, men för den vanlige läraren och framförallt eleverna på de mer utsatta skolorna är allt precis som det varit förutom att det för de senare har blivit lite sämre. Nu är det ju inte bara de svenska barnen och deras föräldrar utan också lärarna som flyr de här skolorna.

Det mest beklämmande har varit att friskolelobbyn har fortsatt försöka låtsas som att skolsegregation och likvärdighetsproblematik inte existerar. Jag tror de gör ett ordentligt taktiskt fel här. Det fungerar inte i längden att blunda för en verklighet som sticker alla i ögonen – det blir så pinsamt när man blir avslöjad. De, precis som alla andra i vårt samhälle, måste inse att om vi ska ha ett fungerande skolsystem med friskolor måste vi också ha ett system som är hållbart ur alla aspekter. Det tjänar friskolorna på i längden.

Det jag saknar allra mest i diskussionen är två saker. Dels är det rösterna av dem som faktiskt vet vad som pågår – lärarnas och rektorernas och deras närmaste chefers. Lärare och rektorer börjar bli lite modigare och hörs lite mer men det är alldeles för många direktörer, spinndoktorer och proffstyckare som styr vad skoldebatten ska handla om, i stället för de som står ute i verksamheterna med uppkavlade ärmar.

Det andra jag saknar är en diskussion om varför vi egentligen har skola. När det gäller segregation försöker till exempel vissa nationalekonomer hävda att den inte är ett problem eftersom den inte verkar (enligt deras mätningar) påverka resultaten i skolan. Vadå resultat? Det de har tittat på är resultat på nationella prov eller betyg. Men hur mäter man resultatet av ett samhälle där vi tydligt sorterar människor i vi och dom? Om vi menar allvar med att vi har ett demokratiskt samhälle måste vi se till att alla barn har samma chanser. Vi är alla medborgare, tillsammans i Sverige.

Jag brukar vara mycket tydlig med detta när jag föreläser om segregation och olikvärdighet. Vi ska inte ha bra skolor för barn från tuffa förhållanden för att vi tycker synd om dem. Vi ska ha det för att de är medborgare med samma rättigheter som alla andra! Att fostra medborgare till den synen är en av skolans uppdrag och ett av de resultat skolan ska ge. Det kan aldrig bli så om inte skolan själv visar den värdegrunden gentemot alla barn.

Det sista jag vill uttrycka i denna lilla julkrönika är en önskan om vad vi ska komma att se på det nya året. Jag önskar att vi får se en skolkommission som verkligen vågar vara tydlig med likvärdighet, lärar- och styrningsfrågor. En kommission som på allvar ser på sitt uppdrag ur en barn- och elevsynvinkel – som inte fastnar i olika hänsyn till vuxnas organisationer.

Men framför allt önskar jag att vi får en utveckling som gör att lärarkåren kan sträcka på ryggen. Att lärarprofessionen får mer makt över sina arbetsvillkor, lönesystem och professionsutveckling (både lärarutbildning och fortbildning). Jag önskar att vi fick se att alla lärare på alla skolor i hela Sverige fick tid avsatt till att utveckla sin undervisning – och stöd för att göra detta.

För framtiden tror jag inte heter, stora statliga reformer, systematiskt kvalitetsarbete, IT, flippade klassrum, individualisering, differentiering, entreprenöriellt lärande, o.s.v. m.m. etc. – utan rätt och slätt undervisning (där det föregående kan vara ingående delar). Jag håller med Skolverket som skrivit till regeringen att nu måste hela skolväsendet kraftsamla för en sak – att skapa bättre förutsättningar för läraren att skapa en bra undervisning i mötet med sina elever.

Carl- Anders Säfström, Niclas Månsson och Ali Osman har skrivit en intressant artikel i Nordic studies in Education[1] där de ställer frågan ”Whatever happened to teaching?” Bra fråga. Vi måste vända åter till undervisningen. Lärarna måste som profession ta tag i frågan om sin egen specifika kunskap. Det är lärarna och inga andra som vet hur man undervisar bäst. Det är dags att (återupp-?)bygga den kunskapen systematiskt och tillsammans. För det måste alla andra nivåer i skolsystemet ge sitt stöd men utan att ta från lärarkåren dess autonomi – tvärtom.

[1] Carl Ander Säfström, Niclas Månsson & Ali Osman: Whatever happened to teaching? Nordic Studies in Education, Vol. 35, 3–4-2015, pp. 268–279. ISSN 1891-5914

Reagera på inlägget:

Sverige står inför ett vägskäl

Först hade Sverige en starkt centralstyrd skola med hög likvärdighet och en respekterad och autonom lärarkår.

Om denna skola sade Göran Persson i kommunaliseringspropositionen:

”Vi har i Sverige nått långt när det gäller att uppnå detta mål. De internationella jämförelser som gjorts visar entydigt att skillnaderna mellan olika skolor när det gäller kunskaper och färdigheter hos eleverna är mindre i Sverige än i något annat jämförbart land.

Det som varit avgörande för att vi i detta avseende lyckats så väl är enligt min mening några olika faktorer. För det första har vi sedan länge haft för hela landet gemensamma läroplaner för resp. skolform. Härigenom har det varit möjligt att garantera en grundläggande mål- och värde‐ gemenskap i arbetet i olika skolor över hela landet. För det andra har lärarutbildningen varit utformad så att den, tillsammans med behörighets‐ regler för lärartjänster, medfört att vi över hela landet i stort sett haft tillgång till väl utbildade lärare. För det tredje har staten genom betydande statsbidrag till kommunerna för skolan gett förutsättningar för undervisningsinsatser på i huvudsak likvärdig nivå i alla kommuner.

Under några decennier har skolväsendet i Sverige i grunden omorganiserats. Uppbyggnaden av det moderna svenska skolväsendet var inte okontroversiell, utan mötte misstänksamhet och ibland direkt motstånd både från kommuner och inom skolan själv. Utan en stark central styrning av skolan hade det, som redovisades i styrpropositionen, knappast varit möjligt att genomföra dessa stora förändringar av svensk skola. Härigenom har svensk skola kommit att bli organisatoriskt lika i hela landet. Det innebär att skolan inte bara är likvärdig utan i stor utsträckning också likformig i bemärkelsen likadan.”

Sedan genomfördes kommunalisering, målstyrning, avreglering, marknadifiering, nedtoning av lärares undervisning med mera och nu är skolan mer olik i både betydelsen olikvärdig likväl som i o-likadan. Som ett resultat börjar Göran Perssons beskrivning stämma allt sämre. PISA och TIMSS med flera mätningar pekar helt i fel riktning.

Panik uppstår på 2000-talet bland politikerna och alla verkar få vädra sina käpphästar och ingen vill återställa. I stället hämtar man sin inspiration från väster (USA och England). Det som ska rädda skolan är ansvarsutkrävande (accountability).

In kommer en skolinspektion som bara fick påtala fel; ett system av nationella prov som ödelägger all undervisning i åk 9; och eftersom lärarna och eleverna är så lata så skriver man nya kursplaner – de ska tvingas upp på banan och allt detta i ett system där kunden hela tiden alltid har rätt (att byta skola) och entreprenörerna att bygga skolor när och var de vill.

För det kan ju inte vara systemet som är fel – det måste vara individerna, de där lärarna. Man fortsätter sedan på samma sätt. Lärarna ska lyftas individuellt och sedan ska skolan räddas genom att de skickliga individerna ska ha högre lön. Vad de dåliga lärarna riktigt ska göra är oklart.

Samtidigt som detta pågår gör man det precis motsatta i ett antal länder på jorden. Man bygger där på likvärdighet och på att bygga lärares kollektiva ansvarstagande och gemensamma kunskapsproduktion.

Det är ingen tvekan om vilken väg som leder till bäst skola. McKinseyinstitutet skriver om dessa länder att det de har det gemensamt att oavsett i vilken kultur de verkar så har de utvecklat en kollegial praxis. Man samarbetar och utvecklar undervisningen och man har gott om tid för det (i Sverige får inte lärare nämna tid för då är de naiva och bakåtsträvande).

McKinsey skriver att det är ”anmärkningsvärt” denna kollegiala praxis i dessa länder har ersatt yttre ansvarsutkrävande. Det behövs inte där – precis som i Finland – som inte har nationella prov eller skolinspektion. Man litar nämligen på sina lärare (sedan har Finland mycket att lära om skolutveckling och fortbildning).

Det är två helt motsatta tankesystem som manifesterar sig i den USA-inspirerade accountability-rörelsen jämfört med tillitsrörelsen i de bästa systemen. Skillnader som är avgörande. Medan accountability-rörelsen vilar på tanke på straff och ekonomiska belöningar bygger tillitsrörelsen på professionell etik, moral och gemensamt ansvar.

Den stora anledningen till accountability-rörelsens misslyckande ligger också just här. Det är en rörelse född bland ekonomer som tror att ekonomiska belöningar eller straff är den enda drivkraften för människor. Men det finns gott om forskning som visar att de har fel – grovt fel. Professioner som arbetar med människor har inte pengar som drivkraft. Drivkraften för en lärare är det meningsfulla mötet med eleverna. Accountability-rörelsen bygger helt enkelt på en helt felaktig premiss om vad det är som motiverar professionella och det är därför som den misslyckas så kapitalt.

Sverige har ett val mellan att fortsätta dansa efter accountability-rörelsens pipa eller börja arbeta mot det som på riktigt fungerar: att återupprätta lärarskickligheten och lärarkårens professionella och kollegiala ansvar för undervisningen och undervisningens resultat.

Niklas Vestin på Skolverket inspirerade mig att tänka vidare kring det här häromdagen. Han påminde mig om att variationen mellan klassrum är större än variationen mellan skolor. (Det här är något som accountablity-människorna brukar använda som ett argument för att man ska göra sig av med de dåliga lärarna och behålla de bra; gärna genom tuffa resultatbaserade kriterier och lönestrategier).

Men det är ju precis på grund av detta som de länder som använder sig av kollegial praxis och kollegialt lärande är så effektiva och varför de också så påfallande ofta har hög likvärdighet. Genom att kollegor samarbetar kring undervisning minskar variationen mellan klassrummen.

Karin Berg som är lärare och skolutvecklare i Göteborg kom hem från Kina för några veckor sedan (Läs om det här). När jag pratade med henne beskrev hon att hon upplevt de skickligaste lärarna hon någonsin hade sett. I klasser med över 50 elever bedrev de avancerad undervisning med i allra högsta grad engagerade och medverkande elever.

Hon beskrev också hur de här lärarna sade att de aldrig skulle gå in och hålla en lektion som de inte hade kollat av med sina kollegor. Men hur hade de blivit så skickliga och hur hann de kolla med sina kollegor? Jo – de undervisade 10 timmar i veckan. Övrig tid förberedde de lektionerna individuellt och samarbetade kring undervisningsutveckling. De var kollegialt gemensamt ansvariga för den undervisning som pågick.

Jag menar som jag sade att Sverige har ett val. Antingen fortsätter vi på accountabilityspåret och ser ett skolsystem fortsätta rasa ihop med en lärarkår som blir allt mer desillusionerad. Eller så börjar vi vandra tillitens väg och bygger upp lärarprofessionen igen. Det senare gör vi genom att till exempel se till att kollegialt lärande får en permanent struktur inom det svenska skolväsendet och genom att alla lärare på alla skolor får tid till, stöd för och engageras i att bygga upp sin ämnesdidaktiska och metodiska kunskap. Den kunskap som är själva basen för deras profession.

Tilliten skulle staten kunna manifestera till exempel genom att omedelbart göra alla nationella prov frivilliga och ge lärare rätt att ordinera särskilt stöd.

Det vore inte svårt att få Sveriges lärare med sig på ett återuppbyggande. Alla vill det – alla vill ha och ta revansch. Vi som jobbar med skola gör det för att vi tycker att det är en viktig plats och ett viktigt uppdrag!

Jag menar som jag sade att Sverige har ett val. Antingen fortsätter vi på accountabilityspåret och ser ett skolsystem fortsätta rasa ihop med en lärarkår som blir allt mer desillusionerad. Eller så börjar vi vandra tillitens väg och bygger upp lärarprofessionen igen. Det senare gör vi genom att till exempel se till att kollegialt lärande får en permanent struktur inom det svenska skolväsendet och genom att alla lärare på alla skolor får tid till, stöd för och engageras i att bygga upp sin ämnesdidaktiska och metodiska kunskap. Den kunskap som är själva basen för deras profession.

Reagera på inlägget:

Vad är en skicklig lärare?

Min bok "Förstelärare" kom ut för snart ett halvår sedan och handlar framförallt om hur man kan gestalta försteläraruppdraget för att skapa skolutveckling men innehåller också en bakgrund till karriärtjänstreformen och en analys av vad jag tycker är problemen med den. Min huvudsakliga kritik handlar om att kraven för att få en förstelärartjänst var så vacklande mellan belöning och verklig karriär. Jag hade så gärna sett att man hade läst och funderat mer på det som bland annat OECD har skrivit om när det gäller behoven av en verklig karriärstruktur i Sverige. En som bygger på mer än godtycke från de närmaste cheferna (som OECD skrev 2011).

Därför var jag lite orolig över hur den nuvarande regeringen skulle hantera sin lönereform för lärare. Skulle det bli mer av samma sak? Medierapporteringen antydde att det skulle bli så. Särskilt skickliga lärare skulle återigen belönas. Det är väldigt problematiskt, för det är nämligen oerhört svårt att fastställa vem som är skicklig. Och frågan är om det gör någon nytta att försöka.

Jag bad därför om att få se det nya förslaget som nu är ute på remiss och jag blev positivt överraskad. Regeringen skriver:
Läraren, förskolläraren eller fritidspedagogen ska ha visat intresse för och god förmåga till att utveckla undervisningen på egen hand och tillsammans med kolleger och därigenom förbättrat elevernas studieresultat eller måluppfyllelsen i förskolan.

Detta ska ha skett genom att läraren, förskolläraren eller fritidspedagogen har:

- tagit särskilt ansvar för att utveckla undervisningen genom kollegialt lärande i former som vilar på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet,

- med stöd av formell utbildning på avancerad nivå utöver lärarexamen eller förskollärarexamen förbättrat undervisningens innehåll, metoder och arbetssätt,

- tagit särskilt ansvar för att stödja lärar- eller förskollärarstudenter och kollegor som är nya i yrket eller tagit särskilt ansvar för att utveckla ämnen eller ämnesövergripande områden, eller

-tagit särskilt ansvar för särskilt komplicerade undervisnings- situationer.

Jag är väldigt glad att löneförhöjningen ska bygga på kriterier som man faktiskt i någon mening observera, mer objektivt bedöma och argumentera kring (jag repeterar):

- att man har tagit ansvar för kollegialt lärande
- att man har någon utbildning
- att man har handlett nya lärare eller utvecklat undervisning
- eller hanterat komplicerade undervisningssituationer.
 
Det här är ett steg fram emot ett karriärsystem för svenska lärare som verkligen kan fungera och som ger lite ledning till arbetet lokalt. Det krävs mer än såhär. Nu behöver förstelärarreformen harmoniseras med detta och ett enhetligt system skapas. Gärna med en tydligare vision och ännu mer konkretisering; men detta är verkligen mycket bättre än förstelärarreformens skrivning!
 
Sedan återstår naturligtvis det allra viktigaste. Att få de här reformerna att fungera i ett permanent tillstånd på arbetsmarknaden – inte som extra pengar i en osäker statsbudget. Vi behöver precis som OECD skriver en långsiktig strategi för lärar- och skolledarprofessionerna.
 
Källor: 
 
OECD (2011) OECD Reviews of Evaluation and Assessment in Education, SWEDEN.
 
OECD (2015) Improving Schools in Sweden: An OECD Perspective
 
Utbildningsdepartementet (2015) Statsbidrag för höjda löner till lärare och vissa andra personalkategorier. U2015/05040/UH.
 

Reagera på inlägget:

Sidor