Annons

Jag fokuserar på skolval, skolpeng, skolvinster, skolkommissionen och demokratin

På grund av min arbetsbörda var det längesedan jag uppdaterade bloggen. Det gör också att det har hänt en hel massa sedan jag skrev sist och det mest naturliga känns som lite korta reflektioner kring några saker som hänt och händer.

Om vinster i skolan.

Efter ett vetenskapligt symposium 2013 om marknadskrafter i skolan skrev Kungliga Vetenskapsakademins skolkommitté en debattartikel i Svenska Dagbladet där man krävde ett stopp för vinster i skolan. Man lyfte det faktum att Sverige tillsammans med Chile var unikt med en sådan lösning i stor skala. Sedan dess har Chile omvärderat och Sverige är nu ensamt om att vara den ekonomiska så kallade Chicagoskolans uppfyllda våta dröm inom skolvärlden. Det känns bra att åtminstone två ministrar törs ta i denna heta potatis och uttrycka sig klart som Aida Hadzialic och Ardalan Shekarabi gjorde i Expressen häromsistens.

Skolval och skolpeng

Också skolvalet har lyfts. Inte minst av OECDs kommission förra året, men vi har också sett att en mängd politiker på lokal nivå är tveksamma till dess konsekvenser (för mer om skolval och segregation se här). Men det är viktigt att inse att en av de saker som gör att skolvalet får så kraftfullt negativa konsekvenser också ligger i den praxis som har utarbetats kring skolpeng i svenska kommuner. Nu har en majoritet av kommunerna ett skolpengsförfarande för sina egna skolor vilket de inte alls behöver ha enligt skollagen. Att idén att skola, som är ett samhälleligt åtagande för att skapa ett bra framtida samhälle och ta hand om det uppväxande släktet, sköts bäst genom en renodlad marknadsmodell är inte bara naivt marknadsliberal, utan också oreflekterad, ansvarslös, ekonomiskt ohållbar, opraktisk och dum (var jag tydlig nog?). Skola måste kunna planeras för och investeras i på lång sikt. Det finns en anledning till att man inte får anlägga vägar eller bygga hus hur som helst i det här landet. Men uppenbarligen tycker vi att skolbarns skolgång är av mindre allmänt intresse och inte behöver planeras på lång sikt

Yrkesutbildningarna

Konsekvenserna av det här har synts tydligast inom yrkesutbildningarna på gymnasienivå. Där har skandalerna och konkurserna duggat tätt. Och där är det de inte så resursstarka föräldrarnas barn som har drabbats, både av skolvalets segregation och av marknaden. Det har varit en lycksökarnas tummelplats där den ena oseriösa aktören efter den andre har fått allmänna medel, skapat vinster och lämnat socio-ekonomiskt svaga ungdomar med dålig utbildning (eller ingen alls efter konkurser). Jag brukar roa mig med tanken på vad som hade hänt om bara en av de konkurserna hade skett bland barn som går på de gamla kommunala stenskolorna. Vilken kalabalik – hur mycket protester som helst! Men när ett oseriöst yrkesgymnasium skiter i att investera i arbetsredskap eller går i konkurs så är det inte föräldrarna på Östermalm i Stockholm, Limhamn i Malmö, Professorsstaden i Lund, eller Kåbo/Sunnersta i Uppsala som drabbas. Och då finns det ingen anledning för någon politiker att bry sig.

Skolkommissionen

Skolkommissionen ska snart lämna sitt första betänkande. Jag hoppas innerligen att det tar de här frågorna på allvar. Om inte sviker de sitt uppdrag om att ge förslag till en mer likvärdig skola. Om inte så sviker de de mer utsatta barnen och inte minst: då bryr de sig inte om vad de människor som arbetar i skolan tycker. Jag har tillbringat ett par år nu med att prata om och fundera över skola på olika längder och bredder och träffat en väldig massa människor, allt från politiker och myndigheter till lärare. Jag har under den här tiden träffat väldigt få skolmänniskor som tycker att den svenska marknadsliberala skolan är en bra idé (se här till exempel för statistik). Hur kan det då komma sig att det är så svårt för denna kritik att gestaltas till politik? En anledning är utan tvekan att skolpolitik i dag inte utgår från kunskap, professionerna eller folket utan från policyprofessionella, spinndoktorer, mingel och lobbyister där rädsla för opinioner är viktigare än fakta. Sveriges tradition av partsöverenskommelser lägger också en blöt filt över debatten. Saker görs upp någon annanstans än i den offentliga debatten där argument kan diskuteras och skärskådas och beslut fattas utan genomgripande utredningar.

Låt oss hoppas att Skolkommissionen kan visa en väg framåt också när det gäller demokratins utveckling i Sverige!

Reagera på inlägget:

Policyidéerna för skolan är värda att spridas överallt

Jan-Eric Gustafsson, Sverker Sörlin och Jonas Vlachos lämnade i förra veckan ifrån sig en av de senaste årens bästa och viktigaste rapporter om den svenska skolan. Den heter ”Policyidéer för svensk skola” och jag uppmanar varje person som läser det här inlägget att ladda hem och läsa den (författarna beskriver också rapporten i korthet i en debattartikel i Svenska Dagbladet.

Till skillnad från så många andra rapporter som haglar över oss från höger och vänster är den här inte skriven av en intressegrupp som representerar ett smalt intresse. Inte heller är den skriven bara från till exempel en nationalekonomisk, eller bara en pedagogisk horisont, utan är en balanserad produkt som bygger på både mycket empiri. Men – vilket är viktigt – också har en djup förankring i den svenska skolans grundläggande värderingar. Just det senare är något som jag verkligen uppskattar; man lyfter frågan om vad vi har skola för – egentligen – och hur en skola med det syftet bör gestaltas.

Rapporten som innebär slutet för ett flerårigt forskningsprojekt inom Studieförbundet näringsliv och samhälle (SNS) ger både en bakgrundsbild och slutar med ett antal rekommendationer. Jag tar mig friheten att citera dessa ur deras debattartikel:

1. Lärarna.

I nuläget är lärarprofessionen den viktigaste av Sveriges utbildningsfrågor. Denna grupps eftersläpning och statustapp är en nationell olycka. Både kommunaliseringen och friskolereformen har bidragit till detta, men också högskolepolitiken har bidragit. På senare tid har insikten vuxit om lärarnas betydelse, men tempot och ambitionsnivån i åtgärderna måste höjas.

• Utveckla lärarlegitimationen. I sin nuvarande form är den delvis missriktad. Den bör istället fungera som en validering för att öka tillflödet av kompetens från andra kompetensområden och andra länder.

• Stärk lärarutbildningens attraktionskraft genom förstärkt forskningsanknytning, ökning av de praktiska inslagen i utbildningen och resursförstärkningar.

• Satsa långsiktigt och kraftfullt på fortbildning och kompetens hos lärarna, knyt fortbildningen till volymförändringar i elevkohorterna, dvs fortbilda extra mycket under år när elevkullarna minskar.

• Anpassa lärarnas löner till andra högutbildade tjänstemannagruppers.

2. Kunskapsuppföljningen.

Betygsinflation, ett förvirrande och dysfunktionellt betygssystem och systematiska orättvisor i kunskapsbedömningen undergräver moral och framtidstro i svensk skola. Följande åtgärder bör övervägas.

• Inför en nationell resultatuppföljning.

• Ge lärarprofessionen huvudansvaret för sammanvägningen av betygssättningens kriterier.

• Kvalitetssäkra betygen på skolnivå genom att koppla dem till skolans genomsnittliga resultat på nationella prov.

• Ge lokal beslutanderätt över betyg före högstadiet. Detta skulle en gång för alla desarmera den skadliga debatten om betyg i de lägre stadierna. Ingen forskning kan visa att dessa betyg gör någon nytta, men troligen gör de heller ingen större skada.

• Ersätt gymnasiets kursbetyg med ämnesbetyg.

• Ge alla elever tillgång till goda gymnasieutbildningar, oavsett eventuella icke godkända grundskolebetyg.

• Minska tröskeleffekten i meritvärderingen mellan de lägsta betygsstegen (F och E). Idag ger det större effekter på en skolas samlade meritvärde att höja från F till E än att satsa på att nå bättre resultat.

3. Myndighetsstrukturen.

Styrsystemet för svensk skola är otillräckligt. Skolverket och Skolinspektionen gör i och för sig nyttiga analyser. Men mot de stora förändringskrafter som påverkar svensk skola negativt saknar man strängt taget instrument. Kommunernas roll är central, men mycket litet kan i praktiken göras för att kommunerna skall göra rätt. Alltför litet fokus läggs på att stödja förbättringsarbete.

• Ge kommunerna ett bindande uppdrag att aktivt nedbringa bristande likvärdighet (det vill säga ett ansvar för att skollagen efterlevs).

• Se över myndighetsstrukturen med sikte på att skapa regionala stödorganisationer – av typen ”länsskolnämnder” – för skolornas kvalitetsutveckling och fortbildning av lärare.

4. Marknadisering och skolval.

Friskolereformen 1992 styrdes av marknadsfrämjande värderingar med en stark betoning av elevers och föräldrars fria val. Mångfald, pedagogisk förnyelse och konkurrens förutsattes leda till högre utbildningskvalitet men reformen gjordes inte utvärderingsbar eller politiskt prövbar i framtiden.

Idag är det tydligt att marknadslösningar på flera sätt är svårförenliga med skolans uppdrag. Likvärdighet syftar till att stödja svagpresterande enheter medan marknadslogikens förhoppning är att dessa slås ut. Vi har alltså ett system som försöker dra åt två håll samtidigt. På motsvarande sätt skapar marknadslösningar segregationstendenser som man på politisk väg försöker motverka. Det finns även myndighetsaspekter inom skolväsendet som är svårförenliga med en kommersiell logik.

Vi kan därför inte se annat än att en ansvarsfull utveckling av svensk skola inte i samma grad som hittills kan förlita sig på marknadsbaserade lösningar. Istället krävs ett förtroendefullt och likvärdighetsskapande samarbets- och resursfördelningssystem, vilket bland annat rimmar illa med möjligheten att föra resurser ur verksamheten. Samtidigt finns ett värde av mångfald. Våra förslag är därför:

• Inför en nationell skolpeng, viktad efter elevernas förutsättningar och behov, liksom efter andra strukturella kostnadsskillnader.

• Skärp etableringskraven för fristående utbildningsanordnare.

• Begränsa kraftigt möjligheten till vinstutdelning för privata utbildningsanordnare.

• Komplettera vinstutdelningsbegränsningar med en offentlig infrastruktur för lån till godkända utförare.

• Inför lottning som metod att fördela översökta friskoleplatser, exempelvis genom lottning inom kvotgrupper som motsvarar kommunens genomsnittliga elevsammansättning.

• Utveckla nya, icke-kommersiella modeller för skolval som tar tillvara kombinationer av geografisk närhet och mångfald.

Allt är kloka och genomtänkta förslag. Jag hoppas att dessa kan få genomslag och ett politiskt moment.

Min uppmaning till alla är: Läs dem och sprid dem. Bilda en studiegrupp kring deras förslag + OECDs rapport från förra året och börja jobba på en förändring! Tala om för politiker hemma och i Stockholm att det här är något du som lärare tycker är klokt!

Reagera på inlägget:

Nu kan det löna sig för en lärare att utbilda sig

Nu är beslutet om de tre miljarderna till lärare klubbat. Det var väl några år för sent – annars finns det mycket gott att säga om hur själva förslaget är utformat vilket jag återkommer till. Men först en kommentar till en kolumn i Svenska Dagbladet. Jag brukar inte hålla med Inger Enkvist om så mycket. Jag brukar tycka att hon är för enkelspårig och för bombastisk i sin förklaring till den svenska skolans problem. Och så är det också i viss mån i hennes senaste krönika. Men förutom att hon stämmer in i en nyliberal hyllningskör till låga löner (i stället för utbildning) har hon en verklig poäng. Hur kommer det sig att det amerikanska presidentvalets inledande primärvalsturer får större mediauppmärksamhet än de allvarliga problemen med likvärdigheten i svensk skola?

Hon skriver om OECDs senaste rapport utifrån PISA att ”Rapporten nämner att det är negativt för svagpresterande elever att vissa länder har problem med att kunna tillsätta lärartjänster, att lärare är från-varande av olika orsaker och att lärare är lågt motiverade. Denna situation är på väg att bli allt större svenskt problem.”

På väg?

Trots varningssignaler redan på 1990-talet har svenska regeringar och arbetsgivarorganisationer struntat i lärarnas situation, effekterna av decentralisering och skolmarknad, målstyrning m.m. och hur det individuella lönesystemet kollapsat lärares löneutveckling. Resultatet är att vi nu har en prognosticerad lärarbrist på över 90 000 lärare inom fem år. Och där de kommer att saknas allra mest är i matematik, naturvetenskap, teknik och moderna språk. Inger Enkvist skriver ”Rapporten väcker frågor om information och desinformation. OECD upprepar alltså att Sveriges självbild av att vara en kunskapsnation inte stämmer med verkligheten.” Det börjar bli sant. Frågan är om Inger verkligen vill att vi ska bli ett låglöneland istället? Jag tycker inte det utan det vi borde göra är naturligtvis att lägga ett fokus på utbildning och skola och som Skolverket uttrycker det ”hela samhället behöver kraftsamla” kring skola och utbildning.

Inger Enkvists kommentar om lärares arbetssituation och hur man behandlar lärarkåren bottnar i OECDs analyser utifrån PISA och TALIS. Följande bilder är två av de mest kusliga och samtidigt till handling mest förpliktigande av alla resultat från OECDs jämförelser. Den första visar hur det (bland västländer) finns ett kusligt kraftfullt linjärt samband mellan hur lärare uppfattar sin status i samhället och andelen lågpresterande i matematik:

 

Korrelationen är oerhört stark, men vad är kausaliteten? Antagligen att vi inte får nog med lärare och att de bäst lämpade väljer andra yrken. Men det kusliga är naturligtvis vilka barn som drabbas av detta. Ett sätt att synliggöra det är nästa bild som visar hur Sverige är ett land som är väldigt dåligt på att se till att de barn som bäst behöver erfarna lärare får det.

När de mest utsatta barnen i ett land med lärarbrist allt oftare får outbildade och/eller oerfarna lärare så finns det bara en utgång. Det landet slutar vara en kunskapsnation och blir ett allt mer segregerat samhälle med stora skillnader. Att vi stillatigande har suttit och låtit detta ske är anledningen till att OECDs chef för utbildningsfrågor Andreas Schleicher förra året sade att det svenska skolsystemet har ”förlorat sin själ”. Rapporten han överlämnade till regeringen betonade vikten av 1. Likvärdighet (= kompensatorisk förmåga), 2. Läraryrkets status och 3. Styrningen, för att få fason på svensk skola. Man kan verkligen fråga sig varför OECDs rapport fått så lite täckning i svensk media. Jämför antalet spaltmeter med de amerikanska primärvalen!

Nu tillbaka till lärarlönerna.

Det förslag som nu klubbas innehåller en förändring som i någon mån innebär en total omvälvning i svenska statens förhållande till lärarna i landet. Staten har tillsammans med fack och arbetsgivare varit delaktig i att formulera (visserligen rudimentärt – men ändå) nationella lönekriterier för lärare. För första gången sedan Göran Perssons dagar som skolminister och de avtal som slöts efter kommunaliseringen finns det nu centrala kriterier för vad som ska ge en lärare högre lön. Och det är inte en subjektiv bedömning av ”skicklighet” utan mer konkreta kriterier. Det handlar om vad en lärare gör och också för första gången på decennier kan det löna sig för en lärare att utbilda sig. Kriterierna är skrivna så att den lärare som ska få lönehöjningar har (med mina betoningar i fetstil):

  • tagit särskilt ansvar för att utveckla undervisningen genom kollegialt lärande i former som vilar på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet,
  • med stöd av formell utbildning på avancerad nivå utöver lärarexamen eller förskollärarexamen förbättrat undervisningens innehåll, metoder och arbetssätt,
  • tagit särskilt ansvar för att stödja lärar- eller förskollärarstudenter och kollegor som är nya i yrket eller tagit särskilt ansvar för att utveckla ämnen eller ämnesövergripande områden, eller
  • tagit särskilt ansvar för särskilt komplicerade undervisnings- situationer.

Heureka! Det är viktigt vad lärare gör och det ansvar de tar, inte bara att de är ”skickliga”. Förutom att det första kriteriet ovan innehåller en tydlig dimension av att poängtera betydelsen av det kollegiala samspelet finns detta också i den inledande texten där det står:

Läraren, förskolläraren eller fritidspedagogen ska ha visat intresse för och god förmåga till att utveckla undervisningen på egen hand och tillsammans med kolleger och därigenom förbättrat elevernas studieresultat eller måluppfyllelsen i förskolan.

Observera det lilla ordet och i fetstil innan. Det är alltså ett krav. Är det här en liten vindkantring som kan leda till att lärarkåren börjar betraktas som ett kollektiv igen, ett kollektiv om det är en ära att få tillhöra? Jag vet inte. Det får framtiden utvisa. Det är i alla fall ingen tvekan om att det brådskar.

Reagera på inlägget:

Rektorn drog i nödbromsen – så här hanterades Periscope

I media kan vi just nu läsa om hur ett nytt verktyg på marknaden för sociala medier, Periscope, på sina håll orsakar problem för både elever och lärare. En av mina vänner i skolvärlden, Peyman Vahedi, skrev ett mail till mig där han citerade någonstans där jag hade skrivit att man ibland måste dra i nödbromsen i skolan. Detta när saker händer som gör det svårt att sköta grunduppdraget. Man kan man inte fortsätta att ”leka skola” när skolan inte fungerar. När Peyman fick höra om att kränkningar hade skett genom Periscope så drog han i nödbromsen och handlade omedelbart. Det här är hans beskrivning av vad han gjorde:

1) Jag fick tips av lärare i Stockholm om att kolla Periscope på fredag 15/1.

2) Jag kollade och hittade smygfilmningar från vår skola. I filmerna fanns det förutom filmning också negativa kommentarer om lärare och värdegrundsbrytande språk mellan elever.

3) Jag samlade allt material offline ifall disciplinära samtalen och åtgärderna skulle ifrågasättas (det är nämligen här en massa osäkerhet kommer upp från skolledare känner jag).

4) Jag skickade ett mejl till all personal på söndag kväll och förberedde dem på vad som skulle komma att ske direkt på måndag morgon.

5) Sedan skickade jag det bifogade mejlet till hela BKU-förvaltningen med kopia till kommunchef, personalchef och IT-chef. Mejlet spreds inom förvaltningen och alla chefer och stor del av personalen för barn i alla åldrar hade därmed förvarnats. Det blev alltså ett samtal om detta i princip hela kommunens utbildningskrets men också i kommunledningen. (På måndag morgon ringde IT-chefen och undrade om han kunde bistå på något sätt. Wow!).

6) På måndag morgon gick jag igenom vad som skett och visade utdrag ur filmerna och påpekade i detalj vad vi reagerar på: smygfilmning, förtroendebrister, språkanvändning, risker för kamrater med hemlig identitet, arbetsmiljöfråga, risker för flickor, risker för pojkar, risker för särskoleelever, risker för övrig personal osv. Fullkomligt stöd i personalstyrkan och gemensamt gick vi ut ur aulan till varenda klassrum och gav samma budskap till eleverna.

7) En träff med Likabehandlingsteamet genomfördes där mina förslag till åtgärder presenterades och godkändes.

8) En efter en började eleverna som hade haft en dominerande roll att få besked om inplanerad möten. Vårdnadshavarna, var i Sverige de än bodde (en fick åka väldigt långt!), fick komma till mötena.

9) Bland eleverna spreds budskapet. Filmningarna upphörde. Alla väntade på vad som skulle ske.

10) Mötena med eleverna genomfördes. Mycket känslomässiga elever och vårdnadshavare hade olika typer av åsikter, viljor och tankar. Men samtliga möten slutade med att skolans värdegrund var det som gällde, och motparterna accepterade budskapet och godtog de åtgärder som sattes in. Inga elever hamnade i en situation där deras studieväg riskerade att brytas, men kraftfulla åtgärder sattes in ändå.

11) Förvaltningen meddelades om vilka åtgärder vi satt in, inte minst med anledning av skollagens krav.

12) Efter dessa initiala möten inträffar fas 2. Det är de elever som inte haft en aktiv roll men brutit mot värdegrunden och behöver uppmärksammas på sitt språkbruk och kommande konsekvenser om beteendet inte ändras. Vårdnadshavarna får information om detta också.

13) När samtliga samtal är genomförda kommer vi att samlas i Aulan för en genomgång för alla elever där jag har följande budskap/frågor:

  • Trots omfattande förebyggande arbete lyckades vi inte förebygga detta. Jag stod själv på scen och talade om beteendet av killar i grupp med Köln och Eriksdalsbadet som exempel i över 30 minuter vid terminsstarten 11/1. Det tog inte ens 5 arbetsdagar förrän detta skedde. På vilket sätt ska vi förbättra vårt förebyggande arbete? Detta ska diskuteras i klasserna.
  • En genomgång av vad som skett och vad vi förväntar oss framåt. Det är inte rimligt att varje ny sorts teknisk innovation ska innebära utbrott av detta slag. Det är samma sak om du skriver text, spelar in film, livesänder eller lägger upp den i efterhand osv.
  • Vilka konsekvenser som blivit och vad som sker härnäst.
  • Till detta möte hoppas jag att media närvarar så att bygden upplyses om hur vi hanterar ärendena samt att föräldrar ska uppmärksammas på sina barns aktiviteter.

Det här tycker jag är ett exemplariskt agerande som visar hur vuxenvärlden måste reagera när kränkningar flyttar in i på en ny arena. Internet är naturligtvis ett fantastiskt verktyg för allt möjligt, men som alla andra kommunikationsmedia är det också väl ägnat att skada andra människor. Internet har till skillnad från tryckta media ingen ansvarig utgivare och andra kontrollmekanismer. Därför måste vuxenvärlden vara ännu tydligare än någonsin tidigare om vi ska skapa en bra uppväxt för våra barn och elever. Det hjälper inte att förfasa sig, och beklaga sig. Vad det handlar om är att ta ansvar och tydligt reagera och tala om vad som gäller, precis som Peyman gjorde i det här fallet.

Reagera på inlägget:

Tack för ditt mejl, ingenjören!

Häromdagen fick jag ett mejl från en person som arbetar som ingenjör. Personen tackade för min bok ”Barnexperimentet” som hen hade läst med behållning. Utifrån det engagemang för skolfrågor personen hade och som hade ytterligare förstärkts genom att läsa boken föreslog hen konkreta förslag om hur man skulle kunna komma tillrätta med problemen i skolan genom att på ett praktiskt och ingenjörsmässigt sätt gripa sig an problemet. Brevet var bra och trevligt och jag uppskattade det mycket men kände mig samtidigt som att jag ville skriva ett lite längre svar. Ett svar som jag tänkte skulle kunna passa på den här bloggen.

Så här är mitt svar:

Tack för ditt mejl och engagemang. Det har både styrkor och fördelar. Ett problem finns alltid när människor med kunskaper från andra fält föreslår förändringar i något de inte har så djupa kunskaper om och det är att man har en förenklad syn på den verksamhet man föreslår förändringar i. Ganska generellt kan man väl säga att detta har varit ett av skolans problem i Sverige. Visionära politiker (inte sällan uppbackade av andra kategorier) har föreslagit hur skolan ska vara och fungera och har inte sällan genomfört dessa förändringar trots motstånd från de som arbetar i skolan. Ett bra exempel är naturligtvis kommunaliseringen. Lärarna motsatte sig förändringarna kraftfullt och de varnade också precis för de negativa effekter som vi sedan också fått se.

Du nämner metoderna Sig Sigma DMAIC metodik (Define, Measure, Analyze, Improve, Control) i en oändlig loop och att man borde använda SMART-a mål (Specific, Measurable, Accepted, Realistic and Timed) och tydliga målsättningar. På ett sätt har du rätt och det är också så att en del av de utvecklingsmetoder som man idag använder i skolan är varianter på den här sortens modeller. Det finns också en stor brist i många skolor på att använda ett systematiskt kvalitetsarbete. Detta gäller inte minst på huvudmananivån där skolinspektionen pekade ut att 9 av 10 huvudmän har brister i det området.

Men – och här kommer mitt stora men – inte sällan när man tillämpar ”ingenjörsmässigt” tänkande gör man det på ett sätt som är främmande för skolan och för dem som arbetar i den. Man kommer utifrån utan att vara insatt i skolans uppdrag och ska ”rädda” de stackars mindre vetande. Det här är ofta anledningen till att man misslyckas med att nå resultat och att engagera dem som jobbar i skolan i sådana projekt. I ditt mail till exempel verkar du utgå ifrån att lärare inte känner till målen för sin undervisning. Tror du verkligen att det är så?

Det här gäller också för många av de försök som görs från näringslivets sida för att rädda skolan. Hela det misslyckade experimentet i Sverige med konkurrens om skolpeng är ett bra exempel på hur den här logiken inte alls fungerat. Många externa aktörer tycks tänka ”hur svårt kan det vara” och det är just det som är problemet. Det är nämligen mycket svårare än många människor tror att undervisa.

Det finns en vanlig missuppfattning att alla som kan något om något också är kapabla att undervisa om det – men så är inte alls fallet. Undervisning är en komplex verksamhet där en skicklig lärare inte bara har kunskap om det hen ska undervisa om utan också om hur elever lär sig och hur det elever kan i stunden kan användas som utgångspunkt för att utveckla deras tänkande vidare. Ett exempel på sådan lärarkunskap är de vanligaste missförstånden som uppstår när en elev ska lära sig nya begrepp.

Deborah Ball, professor i matematikdidaktik i USA, ger i en you-tubefilm inför delstatssenaten i Michigan följande demonstration av vad matematiklärarkunskap kan innebära. Hon frågar senatorerna hur många av dem som kan multiplicera 49 med 25. Det visar sig att nästan alla kunde det (fast de inte fick använda sina mobiler). Hon frågar dem sedan vilka av dem som kan tala om på vilka sätt som eleverna har tänkt fel i lösningarna nedan:

Nu blev senatorerna betydligt tystare.

Deborah Ball menar att alla lösningarna är exempel på typiska fel som nybörjare gör och där en skicklig lärare direkt ser vad de har gjort och hur de bäst kan hjälpas vidare. Undervisning handlar inte om att mekaniskt förklara algoritmer för eleverna utan om att bygga vidare på deras tänkande och utveckla centrala matematiska begrepp och idéer. Att undervisa är en specifik verksamhet som inte bara kräver bra ämneskunskap men också kunskaper om hur elever (på den ålder man undervisar) utvecklar ämneskunskaper och om hur man som lärare kan stödja detta. Man måste inse att det krävs en gedigen professionell kunskap och en avancerad klassrumspraktik för att eleverna ska utveckla djupa ämneskunskaper. Det är inte banalt.

Skolans uppdrag är också mycket bredare än vad de flesta inom näringslivet eller ingenjörsvärlden tänker sig. Det är inte serieproduktion av enkelt mätbara enheter som skulle kunna robotiseras. Skolan har som uppdrag att både inspirera till och skapa/förmedla kunskap, men också till att skapa medborgare som har alla de kvaliteter som vi vill att medborgare i vårt samhälle har. Det vill säga att skolan ska fostra till ansvarstagande både för sig själv men också för det allmänna goda. Skolan ska skapa reflekterande nya medborgare som med både kunskaper, självkännedom och självkänsla kan vandra ut i framtiden och föra vårt samhälle och vår kultur vidare.

Att det är allt det här som är skolan uppgift finns inbyggt i varje lärares ryggmärg och är en stark och stor del av det som varje dag motiverar lärare i trettiotusen klassrum i Sverige att fortsätta engagera sig i barns och ungdomars utveckling. När businesskonsulter med enkla lösningar från andra ämnesområden kliver in i en sådan verksamhet med enkla endimensionella mätbara mål så kan det (och ska!) lätt skära sig.

Det som egentligen stör mig mest i ditt svar (för ja, jag blir lite störd – det är så ofta som människor har enkla lösningar till svåra problem) är att du trots att du läst min bok ”Barnexperimentet” där jag går igenom problemen med svenska skolreformer och det nuvarande svenska skolsystemet ändå landar i att lite enkel tillämpning av ingenjörsmässiga modeller på lärarkåren skulle lösa alla problem. Våra problem har uppstått på grund av systemförändringar och då räcker det inte med lite arbete på ytan. Det här är ju också något som OECDs skolkommission kommer fram till.

Vi måste komma tillrätta med de negativa effekterna av den skolvals och finansieringsmodell som nu driver den svenska skolans utveckling åt fel håll. Vi måste säker-/återställa en struktur för skolan så att lärare och rektorer får det stöd de behöver och så att de kan samarbeta i stället för att konkurrera. Vi måste se till att alla skolor får de resurser de behöver utifrån de svårigheter de har så att alla barn till medborgare i Sverige få lika bra skolgång.

Det är uppenbart för de flesta externa bedömare som tittar på Sverige och den statistik som finns att detta är centrala saker som måste göras. Men vi behöver också se till att undervisningen blir bättre, att lärare får de kunskaper de behöver ha, den fortbildning de har rätt till, et cetera. Men hur skapar man då bättre undervisning? Det finns ett antal svar på den frågan och det börjar växa fram en sorts konsensus i den forskning som finns.

Det första vi måste göra är att erkänna problemen. Vi kan aldrig få med oss lärare och rektorer på tåget om vi inte tar deras upplevda verklighet på allvar. Man måste närma sig skolan med respekt för de som arbetar i den. Det är akademiskt utbildade människor som vet mer än vad du vet om vilka problem som finns. En annan sak man måste göra är att ta bort konkurrens och skapa samarbete istället. Skola är ett gemensamt samhälleligt åtagande där lärare och rektorer på olika skolor ska samarbeta inte konkurrera. Det här är till exempel en av de stora lärdomarna från det som kallas Challenge partners och som där gett positiva resultat.

Men här ser du, när man väl närmar sig det enskilda ämnet – när man har erkänt hur svårt det är – då kan lärare engageras djupt i hur man kan förbättra undervisningen i precisa delar av sin yrkesskicklighet (Läs gärna den här eller, om du har tid, min bok ”Alla i mål”). Det handlar om att engagera lärare att tillsammans utveckla sin undervisning. Det är också lärdomen från skolsystem som förändrats till det bättre enligt OECD, McKinsey och EU-kommissionen. Här kan också forskare och ämnesdidaktiker från universitet och högskolor spela en stor roll. Vad vi behöver göra är alltså att bygga upp professionen och ge den rimliga förutsättningar.

På grund av lärarbristen behöver vi också skicka en tydlig signal till ungdomar som idag går i högstadiet och gymnasiet om att läraryrket inte bara är spännande och roligt utan också ett framtidsyrke. Ett steg mot det är att etablera en lärandekultur i alla skolor så att elever inser hur dynamiskt läraryrket är – när de ser hur dessa vuxna hela tiden utvecklar sina kunskaper för att bli ännu bättre på att lära.

Det finns mycket att göra och det du pratar om kan man tillämpa på enskilda delar i undervisningen men då är man inne i ämnesdidaktiken, inne i lärarnas professionella kunskap. Det finns mycket annat vi också måste göra. Men jag är tacksam för brevet och tycker att det är så roligt och intressant att engagemanget för skolan är så starkt och finns överallt i samhället. Vi borde kunna göra något åt det här om vi bara ville och gav upp en del av våra käpphästar och inte minst bland politiker slutade göra skolan till ett ideologiskt slagfält.

Jag tycker också att vi skulle behöva lite mer av ingenjörsmässighet i skolans värld, ja i hela samhället, och då menar jag i synen på hur man utvecklar organisationer och verksamheter. Det sker bäst iterativt, steg för steg och med respekt för komplexiteten och de människor som arbetar i dem. Och inte minst att man bryr sig om att utvärdera och utforska det man håller på med innan man fattar stora beslut.

Reagera på inlägget:

Sidor