Annons

Det krävs en nationell samling för den svenska skolan som går på djupet i samhället

I dag skrev jag ett brev till ett par bekanta. Ja, alltså ett sådant där e-brev (vanliga brev minns jag knappt hur man gör när man skriver, det finns en hel del bortkastad välskrivning i de händerna som nu knattrar över tangentbordet).
Brevet kom till på grund av den diskussion som har funnits i debattartiklar och som försöker skylla nedgången i Pisa på allt från tidsandan till föräldrars uppfostran. Jag skrev följande:

Hej,
Alla dessa spekulationer och anekdoter (det finns många - jag har några själv!) i all ära, men de förklarar inte varför just svenska elever skulle drabbas allra mest av detta.

Om man samtidigt ser på rekryteringen till lärarutbildningarna i Sverige. Lägger till nedtoningen av ämneskunskapers vikt och ovanpå det lägger arbetstidsförsämringar, segregation, det problem med styrning som Elisabeth Nihlfors och Olof Johansson pekat på (och som också både Skolinspektionen och Skolverket pekat ut många gånger, se citat nedan) och så vidare, så tror jag att det finns påtagliga anledningar till det svenska raset som gör att man inte behöver spekulera kring tidsandan och annat sådant. 

Fokus behöver ligga på vad vi faktiskt vet.

Det finns en sak som jag aldrig håller med lärare om och det är när de börjar skylla klassrumssituationen på barnen eller deras föräldrar. För skolan har barnen "i sitt våld" under så stor del av deras vakna tid att skolan kan bestämma vilken kultur som ska gälla. Att så ibland ändå inte sker tror jag kan hänga ihop med pedagogiken och bristen på utbildning i klassrumsledarskap som svenska lärare har fått i sina utbildningar. 

Långsamt har kraven sänkts och grodan kokats. Men skolan behöver nu tydligt sättas i samhällets centrum. Ett av de bästa sätten att göra det är genom att uppgradera lärarna.

I en kommentar till PISA 2009 skrev OECD: "För det första, medan de flesta nationer i offentliga dokument deklarerar sin överlåtelse till, och engagemang för, utbildningsfrågor, prövas dessa uttalanden först när de vägs mot andra prioriteringar. Hur betalar man lärare i förhållande till andra grupper i samhället? Vilken betydelse har utbildning för att man ska få olika typer av arbete? Skulle du vilja att ditt barn blev lärare? Hur mycket bryr sig medierna om skola och utbildning? Vilket betyder mest, landets sportresultat eller utbildningsresultat? Är föräldrar engagerade i att se till att deras barn studerar, om de umgås med vänner eller sportar? ... I de mest framgångsrika skolsystemen har samhällets ledare övertygat sina medborgare om att man ska göra valet att prioritera skolan mer än andra saker."

Det krävs en nationell samling för den svenska skolan som går på djupet i samhället. Och för att få till det måste man tydliggöra och väcka tanken på En skola för alla. 
Det är bara den och dess moraliska dimension som kan göra det.

I'm just sayin...

/Per

P.S. Citatet från Skolverkets Kommunalt huvudmannaskap i praktiken: "...kommuners tolkning av sitt huvudmannauppdrag kan hindra dem att agera för att öka likvärdigheten och väsentligt förbättra måluppfyllelsen i skolorna. Oklarheten kring ansvarsfördelning, styrning och uppföljning är stor. Detta försvårar samspelet mellan förvaltning, nämnd och kommunledning. Styrningen tenderar att ske mer ensidigt mot vissa nyckeltal och jämförelser. Detta kan bidra till att förklara de bestående bristerna i så grundläggande förutsättningar för skolverksamhetens kvalitet som rektors ledarskap, lärarnas behörighet, undervisningens kvalitet och en resursfördelning som utgår från olika skolors behov. Trots att Skolverket och Skolinspektionen årligen påtalar att ett betydande antal elever i kommunerna inte når ”den miniminivå av kunskaper som alla elever skall uppnå”, mål att uppnå i årskurs 5, tycks det inte finnas en sådan respons hos kommunerna att förutsättningarna för elevernas lärande påtagligt förbättras."

Elisabeth NIhlforss och Olof Johanssons rapport fins här.
 

Reagera på inlägget:

Facebook kommentarer