Annons

Förväntningar och verklighet

En ny termin väntar. Många förhoppningsfulla elever börjar skolan och ännu fler fortsätter sin skolgång. Men det är också många nya lärar- och vägledarstudenter som börjar sin utbildning och sin yrkesbana. Även där är förväntan stor. 

En del kommer dock att drabbas av ”praxischocken” när de möter verkligheten på sin VFU (verksamhetsförlagd utbildning), som ni kan läsa om i detta nummer på sidan 30. Nästan var fjärde lärarstudent hoppar av och det är inte ovanligt att man gör det under sin första VFU. Ytterligare en del lämnar yrket under de första åren som lärare. Om man hoppar av för att man känner att ”det här var ingenting för mig”, så må det vara hänt, kanske det är bra – men om man känner att man inte får en bra VFU eller introduktion, då är det illa.  

Jag tror att avhoppen kan minska om man stärker såväl VFU:n som introduktionsåret. Det måste finnas bra villkor, både för de nya lärarna och för de lärare som ska vara mentorer. Det är en investering och ett bra sätt att ta tillvara all den erfarenhet som finns i lärarkåren. Det är god hushållning med resurser, både för samhället och för individerna.

Det handlar framför allt om tid, men det handlar också om ekonomisk ersättning. Hittar man bara vägar i detta, där studenten/den nyexade och den som är mentor har lite mindre undervisning blir förutsättningarna bättre för en god VFU respektive introduktion i yrket. 

Jag hoppas också att förslagen från Skolkommissionen på ett professionsprogram som ska hjälpa och stärka lärarna, bidrar positivt. Det måste vara ett krav att det ska vara erfarna, kvalificerade lärare som får vara VFU-handledare eller mentorer åt nya lärare och att det värderas rätt. Det betyder att det både blir en bättre VFU/introduktion, men också att man känner som yrkesverksam lärare med många års erfarenhet, att den är värd något. Det är tyvärr många som inte känner det i dag.     

Jag utgår ifrån att man i Björn Åstrands utredning om nationell samling för läraryrket, som lägger sitt slutbetänkande i december, kommer att ta tag i detta. Han ska föreslå åtgärder som ska ge lärare och skolledare bättre förutsättningar att utföra sina uppdrag. Bland annat ska man se över legitimations- och behörighetsreglerna samt karriärvägsreformen. Men jag hoppas även att man fångar upp VFU:n och introduktionen för nya lärare.  

Det är också nödvändigt med olika och fler vägar in till läraryrket, men samtidigt är det viktigt att behovet av flera vägar in inte gör att kraven sänks. Har du en akademisk utbildning sedan tidigare är det självklart att du ska kunna skaffa dig de nödvändiga kunskaperna när det gäller pedagogik och metodik för att kunna bli lärare. Det behöver finnas utbildningsvägar som är flexibla. Inte flexibla i kvalitet, men flexibla i innehåll beroende på vad man behöver. 

Även den som kanske inte direkt visste att det var just lärare hen ville bli, men som efter en annan yrkesingång upptäckt det senare i livet, måste utbildningssystemet kunna fånga upp. Behovet av både fler lärare och fler studie- och yrkesvägledare är stort.

Välkomna till världens mest fantastiska och roliga yrken!

Åsa Fahlén, ordförande Lärarnas Riksförbund
Ledare i Skolvärlden #6 2017

Reagera på inlägget:

Dags att välja skola

Kanske ska du eller någon av dina elever byta skola till hösten. Vilken skola man än byter till, behöver vi i grunden kunna känna oss trygga med att det på alla skolor ges en god och likvärdig undervisning. 

Utföraren av skolverksamheten kan vara kommuner, föreningar, företag i olika former, enskilda personer eller rent av staten. Alla skolor i Sverige är dock offentligt finansierade och huvudsyftet med att starta en skola måste vara att ge en god och likvärdig undervisning. Utgångspunkten och drivkraften får inte vara att kunna utöva sin religion eller att kunna ta ut stor vinst. 

Utbildning behövs för att ge alla människor möjlighet att nå kunskap och förutsättningar för att kunna skapa sig ett gott liv och kunna göra sina egna val genom livet. Skolan och välfärden kan inte vara som annan produktion i samhället. Det är inte nödvändigt att ha en ny bil eller en ny mobiltelefon, men det är nödvändigt att förmedla och sprida kunskap till nya generationer. Vi har alltså kommit dithän att skola inte bara är något för de som har kunskaper, är priviligierade och resursstarka. Vi har tillsammans beslutat att alla ska ha tillgång till en god utbildning, liksom en god sjukvård och omsorg. Eller håller detta på att förändras?    

Jag delar den hållning som journalisten och författaren Göran Rosenberg intagit. Han har pläderat för ”föreställningen att vi måste fostra våra barn och vårda våra sjuka och ta hand om våra gamla oavsett om det lönar sig eller inte – eftersom det som ytterst driver oss att göra det är en förpliktelse och inte en lönsamhetskalkyl.”

Jag är för att vi ska ha privatägda friskolor, men dessa ska inte pådyvla eleverna en särskild åsikt eller en religion som gör det svårt för elever som inte ansluter sig till det som förs ut. Undervisningen måste vara utformad så att den skulle kunna ske i vilket klassrum som helst och alla elever ska kunna gå i vilken skola som helst. Det är undervisningen och läraren som är det viktiga, inte vilken religion du tillhör. Läs gärna reportaget om religiösa friskolor här

Vi vill och behöver komma bort från segregationen som finns i Sverige. I klassrummet behöver elever möta klasskamrater med olika bakgrund. Olikheterna berikar för att kunna diskutera och vrida och vända på frågor, med stöd av en lärare, för att kunna tillägna sig kunskapen på bästa sätt. Detta ska ske i vilket klassrum, och med vilka elever, som helst.

Innan vi fortsätter debatten om exempelvis vinstintresset eller religion som grund för skolan måste vi kanske vara överens om vad det är vi ska ha skolan till? För mig är det glasklart att jag väljer en god och likvärdig undervisning för alla elever. Det utgör grunden för våra ställningstaganden inom Lärarnas Riksförbund. 

Nu väntar snart en välförtjänt sommarledighet och avkoppling för alla lärare och studie- och yrkesvägledare och vilken skola du än är på när höstterminen börjar så ses vi i alla fall här i Skolvärlden. 

Ha en riktigt skön sommar!

Åsa Fahlén, ordförande Lärarnas Riksförbund
Ledare i Skolvärlden #5 2017

Reagera på inlägget:

Ett steg i rätt riktning mot en nationell kunskapsskola

I första akten i Hamlet uttrycker Shakespeare att ”det är något ruttet i staten Danmark” när Marcellus tycker att allt inte står rätt till. Med tanke på hur tillståndet stundtals är i den svenska skolan skulle det vara enkelt att travestera Marcellus och säga ”det är något som inte stämmer med den svenska skolan”.

Det finns skolor i Sverige som fungerar alldeles utmärkt. Lärare och elever förflyttar sig på kunskapens stege och färdigheter utvecklas fantastiskt. 

Tyvärr ser det inte ut så överallt. Skolans grundläggande problem är den bristande likvärdigheten och en styrning som inte fungerar. Det slog OECD:s analytiker fast när de på regeringens uppdrag granskade det svenska skolsystemet 2015.

Lärarnas Riksförbund har under lång tid påpekat problemen, dessutom tar vi fram förslag på lösningar. Vi har formulerat konceptet Nationell kunskapsskola. Vi anser att staten måste ta ansvar för skolans finansiering och att staten ska vara tydligare i sin reglering och styrning av skolan. Med dessa förutsättningar ska samhället förlita sig på att lärare och rektorer utför sina uppdrag på ett professionellt sätt på varje skola.

I slutet av april presenterade 2015 års skolkommission sina slutförslag. Kommissionens uppdrag var att finna lösningar på de problem som OECD funnit i den svenska skolan.

Det är glädjande att skolkommissionens förslag rör sig i samma riktning som LR:s nationella kunskapsskola, även om LR:s kliv är större och längre än vad de steg skolkommissionen tar. Målet att skapa en likvärdig och högkvalitativ skola för Sverige delas av LR och skolkommissionen. Metoderna påminner om varandra, vilket är intressant med tanke på att de fjorton ledamöterna företräder helt olika intressen i samhället.

På väsentliga områden har kommissionens förslag förutsättningar att bidra till en ökad likvärdighet i skolan. Finansieringssystemet innebär att staten sätter ribban – under denna får huvudmännen inte gå när det gäller resurser till undervisning och elevhälsa. Ett professionsprogram med nationellt fastslagna riktlinjer och ett starkt professionellt inflytande samt ordning i skolvalet är några av de saker som kan vända trenden i rätt riktning.

Våra politiker uppdrog åt skolkommissionen att utarbeta förslag som kan accepteras av alla inblandade parter. Nu är det samma politikers tur att göra verklighet av dessa. Och det brådskar. Den svenska skolan behöver styras upp och nu finns förslagen.

Sverige har ingen tid att förlora. Ska vår skola återerövra en topposition och ge alla elever, oavsett bakgrund, likvärdiga förutsättningar måste förslagen realiseras skyndsamt. Det är nödvändigt för vårt samhälles möjligheter att fortsätta vara en fungerande demokrati.

Skulle det visa sig att dessa åtgärder inte har tillräcklig effekt, måste mod finnas för att göra ytterligare skärpningar i finansierings- och styrsystem även om det svider i skinnet på många håll.

Åsa Fahlén, ordförande Lärarnas Riksförbund
Ledare i Skolvärlden #4 2017

Reagera på inlägget:

Vi måste våga vara stolta över vår profession

När man träffar nya människor är en av de första frågorna ”Vad jobbar du med?” Mitt svar är förstås: ”Jag är lärare.” Ibland möts jag av positiv beundrande nyfikenhet, men oftare är det som att man nästan tycker synd om mig och undrar hur jag egentligen orkar …

Kontrasterna kanske är en aning överdrivet beskrivna. Men de är också en anledning till att jag i dag kämpar med skolfrågor som ordförande för Lärarnas Riksförbund. 

Mitt mål är att läraryrket även i Sverige ska vara ett ”högstatusyrke” och att lärare ska känna yrkesstolthet efter sin universitetsutbildning. Jag vill verka för att läraryrket ska vara attraktivt, och att lärare ska få tid att vara lärare och att utbildningen ska löna sig.

Det kräver att vi lärare blir ”kaxigare”. Men då måste vi få en ökad tillit till professionen från skolhuvudmännens sida, samt stöd och uppbackning från kompetenta och lärarutbildade rektorer. 

Bland annat behöver vi försvara tiden till för- och efterarbete. Det är den som ger kvalitet i undervisningen. Som gör det möjligt att se varje elev och att individualisera undervisningen. Som gör det möjligt att skapa förtroendefulla relationer mellan lärare och elev och som bidrar till att minska stressen för eleverna genom att det finns tid att förklara, lyssna och tydliggöra.

Lärare ska stå upp för sin professionalitet och ta ansvar för sitt arbete. Lärare ska bli lyssnade på när vi uttalar oss om vad vi behöver för att kunna utöva vårt yrke: när det finns behov av särskilt stöd, schemaförutsättningar, gruppstorlekar, läromedelsbehov osv. Lärare ska sätta gränser för eleverna och vara en del av fostransuppdraget. Lärare ska stå upp för demokrati, jämställdhet och alla människors lika värde, både här hemma och ute i världen. Läs mer om lärares viktiga insats i Syriens flyktingläger i Skolvärlden.

Skolan har en särställning i samhället. Det är både en rättighet och en skyldighet att gå i grundskolan. Sveriges regering har bestämt att alla barn måste gå i skolan och att skolan och dess personal ska ta ställning och stå upp för demokratiska värderingar. 

Detta gäller så klart även för studie- och yrkesvägledare. En kvalificerad studie- och yrkesvägledning är en viktig förutsättning för att ge eleverna de verktyg de behöver för att göra val för och i framtiden. Ett självklart krav från LR:s sida är därför att det ska krävas en studie- och yrkesvägledarexamen för att få anställning.

Vi ska, som lärare och studie- och yrkesvägledare, vara sakliga och allsidiga men vi måste stå upp för vissa värderingar. Det är alltså inte så att man kan avsäga sig detta som elev eller förälder. Här skiljer sig skolan från övriga delar av välfärden där det går att välja olika och att välja bort.

Och till sist, jag är väldigt stolt över att vara lärare. Världens roligaste jobb! För oavsett hur djup svenska skolans kris är och hur lång tid det tar att laga det som är trasigt så måste vi våga vara stolta över vår profession.

Åsa Fahlén, ordförande Lärarnas Riksförbund
Ledare i Skolvärlden #3 2017

Reagera på inlägget:

Hög tid att ta ett helhetsgrepp på gymnasiet

Den svenska gymnasieskolan har ett överhängande problem som inga reformer hittills lyckats råda bot på. Varje år lämnar var fjärde elev gymnasie-skolan utan fullständiga betyg trots att en fullföljd gymnasieutbildning är avgörande för ungdomars framtida möjligheter. Ett litet land som Sverige har inte råd att tappa en så stor andel av varje årskull när vi ständigt går mot en allt mer kunskapsbaserad ekonomi. 

Den nya gymnasieutredningen har lämnat förslag på åtgärder för att alla unga ska påbörja och fullfölja en gymnasieutbildning. Vi välkomnar många av utredningens förslag, bland annat återinförandet av ämnesbetyg, grundläggande högskole-behörighet på yrkesprogrammen och ett estetiskt ämne. Det finns ett flertal viktiga förslag till bestämmelser som bland annat betonar huvudmannens och rektors ansvar att se till att eleven får det eleven behöver för att klara av utbildningen.

Jag vill dock poängtera att utredningens förslag bör ses som en del av en bredare strategi. Att utveckla en gymnasieskola där alla elever har möjlighet att lyckas kräver fler och mer omfattande åtgärder än de förslag som utredningen kommit fram till.

För att kunna påverka gymnasieskolans verkliga problem måste det till sådant som har betydelse i klassrummet. Framförallt tillgången till legitimerade lärare och behöriga studie- och yrkesvägledare samt att lärarna och vägledarna får rimliga förutsättningar att göra ett bra jobb. Skolan är till för eleverna och eleverna måste ges de bästa förutsättningarna att kunna ta till sig kunskapen. Då spelar den lärarledda undervisningstiden en avgörande roll. Gymnasieskolan måste åter få en reglering som innebär att en gymnasiepoäng motsvarar en garanterad undervisningstimme. Det är också helt avgörande att eleverna får tillräckligt stöd för att klara av utbildningen. 

För att motverka avhoppen från gymnasieskolan är det grundläggande att redan tidigt i grundskolan upptäcka och sätta in stöd till elever som behöver det. Men samtidigt krävs det också kraftigt ökade statliga resurser till stöd även i gymnasieskolan. Det kommer att kosta – men det kostar mer att låta bli. De unga som avbryter sina studier och hamnar i utanförskap kostar samhället runt 260 miljarder per årskull.

För att långsiktigt komma till rätta med problemen kring stöd och resurser, krävs i slutändan en övergripande reform av gymnasieskolan. En reform som riktar in sig på skolans kompensatoriska uppdrag och styr resurserna dit där de behövs mest för att alla elever ska kunna nå gymnasieexamen. 

Vi har länge drivit att staten måste ha finansieringsansvaret och reglera skolverksamheten. Det är enda sättet att garantera eleverna likvärdiga möjligheter. Det är dags att regeringen tar ett helhetsgrepp kring frågan om styrningen och finansieringen av den svenska grund- och gymnasieskolan, annars riskerar alla kommande reformer att bli ett slag i luften. 

Åsa Fahlén, ordförande Lärarnas Riksförbund
Ledare i Skolvärlden #2 2017

Reagera på inlägget:

Sidor