Under hösten har det i lärarbristens svallvågor uppstått ett ifrågasättande av värdet av att lärarna har en legitimation. Snabbt som blixten väcks det till synes enkla förslaget att slopa kravet på legitimation så löser vi den akuta lärarbristen.

Inget vore mera förödande än att vidta en sådan åtgärd, men ack så lättvindigt och så helt fel – för landets elever och föräldrar. Den kvalitetsgaranti som lärarlegitimationen utgör måste vara grunden för att vända den resultatnedgång som präglat svensk skola sedan 1990-talet.

Samhället har rätt att förvänta sig att skolan ska vara en plats där deras barn, våra elever, ska få möjlighet att tillägna sig kunskaper i en miljö där de känner sig trygga. De ska kunna vistas i skolan utan att bli trakasserade. Det är med bestörtning vi får ta del av elevers, och lärares, beskrivningar av hur de blivit utsatta. Om inte skolan kan utgöra den frizon som den måste vara, är det illa ställt.

Vi legitimerade lärare är en viktig garanti för att skolan är en trakasserifri zon. All skolpersonal har givetvis ett ansvar i detta. Men lärares legitimation innebär att vi rakryggade ska stå emot och ingripa om det förekommer. Vi måste, genom vårt agerande, vara de föredömen i vuxenvärlden som står upp för varje elevs värde. Det har omvärld och elever rätt att förvänta sig av en lärarkår med legitimation.

Lärarbristen har varit ett ord på allas läppar under hösten. Som om den vore lika oväntad som ett sommaråskväder. Lärarnas Riksförbund har under många år varnat för vad som kan hända om lärarna inte ges rätta förutsättningar. Decennier av försyndelser och underlåtenhet har lett till att alldeles för få väljer lärarstudier och att alltför många yrkesverksamma lärare slutar. 

Det är även stor brist på studie- och yrkesvägledare. Studier har visat att tillgången på studie- och yrkesvägledare med rätt utbildning spelar stor roll för elevernas möjligheter i skolan. Det ökar deras möjligheter att göra välgrundade val inför framtiden. Därför anser vi att det måste införas ett krav på studie- och yrkesvägledarutbildning för att få fast anställning som sådan.

Det tar naturligtvis många år att rätta till dessa brister. Långsiktiga lösningar måste skapas, men under tiden är det samhällets skyldighet att se till att elever får en kvalificerad undervisning. På kort sikt krävs akuta lösningar. Verksamheten kan organiseras så att den utbildning och erfarenhet som legitimerade lärare har, används, och betalas, bättre. Organisera så att de legitimerade lärarna tar hand om övergripande planering, kvalificerad undervisning och bedömning, uppgifter som personer utan legitimation inte kan, och inte får göra. De som saknar legitimation måste ges hand- och vägledning av dem som har behörighet och erfarenhet. På så sätt kan vi se till att alla elever ges en kvalitativ utbildning!

Lärarnas Riksförbund räds inte att lyfta problemen i skolan, men vi är också konstruktiva och kommer med lösningar. Det är viktigt! 

Och med dessa ord önskar jag er alla ett riktigt härligt och välförtjänt jullov!

Åsa Fahlén, ordförande Lärarnas Riksförbund
Ledare i Skolvärlden #10 2017

Kommentera

Snart är det dags för Nobeldagen då nobelprisen delas ut. Och varje år diskuteras och kritiseras det faktum att det är så få kvinnliga pristagare. Finns det inga kvinnor som kan belönas eller släpps de inte fram? Eller handlar det om vem som nominerar?

Det här är sega strukturer i samhället som på något sätt gör att vi inte kan se och som gör att det finns outnyttjad kapacitet som inte erkänns. Det finns outnyttjade resurser när inte kvinnor blir sedda. Det är massor med hjärnkapacitet med idéer och perspektiv som kanske inte kommer fram. 

Det är bland annat därför jag engagerat mig i samtalet om #MeToo, kampanjen mot sexuella trakasserier och övergrepp. Där handlar det också om de sega strukturerna i samhället. De som vi inte riktigt vill se, fastän de begränsar både män och kvinnor. De begränsar oss alla. 

I skolan har vi ett tydligt uppdrag att motverka könsstereotypa normer och beteendemönster. Vi ska främja jämställdhet och jämlikhet och även ge individen förutsättningar att förverkliga sin fulla potential. Det handlar om det som betecknas som värdegrundsfrågor.

Jag vet att det finns de som menar att vi i Lärarnas Riksförbund egentligen inte ska ägna oss åt dessa frågor. Att vi ska fokusera på traditionella fackliga frågor som exempelvis arbetsmiljön. Men då vill jag hävda att detta i allra högsta grad handlar om arbetsmiljön, både för lärare och för elever. Vi lärare måste vara goda förebilder och även detta är i allra högsta grad en facklig fråga för en profession.

Vi som lärare hamnar förstås också lätt i dessa strukturer och mönster. Men ska vi ha möjlighet att på allvar kunna utföra uppdraget som beskrivs i styrdokumenten så måste vi få en rimlig arbetssituation. Vi måste ha tid att se och möta våra elever. Vi behöver tid för att se vad är det för strukturer och sammanhang som eleverna befinner sig i. Vad händer i mitt klassrum? Vad händer utanför klassrummet när vi skiljs åt? Vilka är det som pratar, och på vilket sätt bemöter man varandra?

För att vi lärare ska kunna ta oss an detta viktiga uppdrag måste vi ha rätt förutsättningar. Ska vi kunna göra vårt jobb så måste vi ha en rimlig arbetsbörda och arbetssituation. Även om det är mer ”mjuka frågor” om värdegrund och värderingar, så kokar allt ner till de hårda fackliga kärnfrågorna. Det handlar om att lärare måste ha goda, och för vårt yrke ändamåls-enliga, arbetsvillkor för att vi ska kunna ta oss an det som finns i styrdokumenten på ett professionellt sätt.

Våra styrdokument har riktigt bra formuleringar och intentionerna är goda. Vi har en god tanke med skolan i Sverige. Men möjligheten att lyckas med detta står och faller med att lärarna får möjligheter och goda villkor.

Tro inte för ett ögonblick att jag glömmer eller negligerar villkorsfrågorna bara för att jag uttalar mig om det som anses som mjuka frågor. Det är precis tvärt om: Vi ska lyfta de viktiga värderingsfrågorna och för att sedan kunna utföra det så måste vi ha goda villkor. 

Och om inte dagens unga får möjlighet att tillgodogöra sig kunskaper och växa till starka, fritänkande individer så kan vi missa nästa stora upptäckt och framtida nobelpristagare. Allt hänger samman.

Åsa Fahlén, ordförande Lärarnas Riksförbund
Ledare i Skolvärlden #9 2017

Kommentera

Lärarnas Riksförbund har länge kämpat för en likvärdig skola, där staten tar ett ökat ansvar för finansieringen och där fördelningen är anpassad efter behoven. En skola där vi kan ägna oss åt eleverna, åt att ge dem bästa tänkbara undervisning så att de kan gå ut i livet väl rustade.

Kan Skolkommissionens förslag från i våras bli verklighet så har vi tagit ett viktigt steg framåt mot det målet. Att regeringen i statsbudgeten ger ett rejält resurstillskott till skolan och att man därmed helt och fullt följer Skolkommissionens finansieringsförslag var mycket välkommet. 

Den svenska skolan ger inte alla elever lika förutsättningar, och kommuner och friskolor har hittills inte gjort tillräckligt för att ändra på detta. Det behövs mer resurser och större fördelning, men också fler lärare och studie- och yrkesvägledare. För att lärare och studie- och yrkesvägledare ska kunna ägna sig åt varje elev behöver vi få fokusera på vårt uppdrag. Vi behöver vår professionella frihet.

Den modell för finansiering som kommissionen föreslagit innebär att staten tar ett större ansvar och att huvudmännen tvingas satsa en miniminivå för undervisning och elevhälsa för att få del av det statliga bidraget. Dessa miniminivåer måste snabbutredas av regeringen.

När regeringen fullföljer kommissionens finansieringsförslag, bör man gå vidare med övriga förslag om bland annat förändrat skolval och inrättandet av ett professionsprogram för lärare och rektorer. Det är inte bara i vissa klassrum och skolor det finns stora behov, det behövs bättre förutsättningar generellt i det svenska skolsystemet.

Jag menar att det exempelvis måste finnas en tydlig struktur för vad det är som ska premieras i lärar- och rektorsjobbet. Det ska ta fasta på det som vi vet ökar elevernas kunskaper och ökar likvärdigheten. Ett professionsprogram som är transparent och förutsägbart. Som både premierar erfarenhet och ger individen möjlighet att själv välja inriktning på sin yrkeskarriär.

Det ska finnas nationella kriterier där första steget är lärarexamen och legitimation, sen kommer introduktionsåret. I takt med att man skaffar sig mer erfarenhet ska man få mer kvalificerade arbetsuppgifter och ta större ansvar och med det måste högre lön följa.

Det finns tre karriärspår i Skolkommissionens förslag: dels ämnesspåret, där man kan välja att fördjupa sig och eventuellt licensiera och doktorera, dels finns undervisningsspåret där man kan ägna sig åt metodiken och undervisningen. Sedan finns det ledarskapsspåret där man kan välja att bli t ex arbetslagsledare och på sikt kanske rektor.

Vi måste skapa ett system där vi tar vara på det som olika individer är bra på. Alla behöver inte göra samma, vara lika. Men alla ska ha en möjlighet till god utveckling inom sitt yrke.

Detta kommer LR att verka för i det fortsatta arbetet med att förverkliga Skolkommissionens förslag. 

Regeringen kan alltså inte stanna vid finansieringsförslaget. Det är dags att se till att alla Skolkommissionens förslag genomförs om vi på allvar vill ha en bättre och mer likvärdig skola.

Vi i Lärarnas Riksförbund vet vad som behövs och svensk skola behöver att man lyssnar på Lärarnas Riksförbund.

Åsa Fahlén, ordförande Lärarnas Riksförbund
Ledare i Skolvärlden #8 2017

Kommentera

Vi lärare ska förhålla oss till lagar, läroplaner, kursplaner och övriga styrdokument. Vi ska se till att varje lektion leder fram mot målet, för alla elever. För detta krävs det planering och anpassning till gruppen och eleverna.

Beslutsfattare har ofta väldigt svårt att förstå betydelsen av att ha tid att planera och följa upp undervisningen. Man förstår inte att det är det som ger kvalitet, att läraren kan möta varje elev där just den är och fundera på vad som kan göras för att alla ska hänga med och få ut så mycket som möjligt av lektionerna.

Möjligtvis talar arbetsgivarna om att lärare ska planera tillsammans, men det är ofta med ett rent effektivitetssyfte. Aldrig talas det om att lärare, både enskilt och i grupp, behöver tid för eftertanke och planering av undervisningen. Det finns ett utbrett ointresse av just den fråga som intresserar oss lärare allra mest!

En rektor sa till mig att jag skulle kunna stå i klassrummet hela dagen med motiveringen: ”Det fixar du, du som är så bra…” Med detta synsätt är man knappt bättre än en ordningsvakt och i bästa fall enkel underhållare. Vi lärare måste förhålla oss till läroplaner och alla styrdokument, vi måste se till att varje lektion leder fram mot målet, för alla elever.

Jag skulle vilja att SKL och andra huvudmän någon gång visar att man ser sina lärare som en professionell tillgång, som experter, och vid våra möten frågar mig: ”Vad skulle ni behöva för att vi som skolanordnare ska kunna leverera och våra elever nå större framgång? Vad skulle behövas för att vi ska kunna öka likvärdigheten och höja resultaten?”

Att man helt enkelt frågar lärarna och även lyssnar. I stället för att bara tänka på hur man ska få lärare att undervisa fler timmar. Då når man aldrig pudelns kärna. Man förstår helt enkelt inte fullt ut vad det är att vara lärare. 

Lärare som vill fokusera på undervisningen och på att möta de växande elevkullarna, får nu ägna sig åt ändlös dokumentation och mängder av möten och andra arbetsuppgifter som inte direkt har med elevernas kunskapsutveckling att göra.

För att klara den stora anstormningen av nya elever så måste vi lärare få ägna oss åt det som vi är till för: att undervisa! Därför måste lärarjobbet renodlas. Därför måste vi få tid för vår undervisning. Vi behöver ett större professionellt utrymme.

Politikerna ska sätta upp målen för verksamheten och besluta om budgetramar (som måste vara större), men man ska också ge oss lärare en större frihet och ett professionellt ansvar. Det är avgörande för att skolan ska klara sitt uppdrag i hela landet.

Vi kan vårt yrke, vi vet vad som behövs, vi är engagerade och vill att eleverna ska lära sig massor och känna sig trygga. Vi lärare gör hjälteinsatser varje dag i det lilla, som i ett senare skede kan visa sig bli oerhört stort. Det betyder att vi behöver tillräcklig tid för att kunna se varje elev, alltså att få tid att förbereda och planera undervisningen för varje elev på bästa möjliga sätt.

Åsa Fahlén, ordförande Lärarnas Riksförbund
Ledare i Skolvärlden #7 2017

Kommentera

En ny termin väntar. Många förhoppningsfulla elever börjar skolan och ännu fler fortsätter sin skolgång. Men det är också många nya lärar- och vägledarstudenter som börjar sin utbildning och sin yrkesbana. Även där är förväntan stor. 

En del kommer dock att drabbas av ”praxischocken” när de möter verkligheten på sin VFU (verksamhetsförlagd utbildning), som ni kan läsa om i detta nummer på sidan 30. Nästan var fjärde lärarstudent hoppar av och det är inte ovanligt att man gör det under sin första VFU. Ytterligare en del lämnar yrket under de första åren som lärare. Om man hoppar av för att man känner att ”det här var ingenting för mig”, så må det vara hänt, kanske det är bra – men om man känner att man inte får en bra VFU eller introduktion, då är det illa.  

Jag tror att avhoppen kan minska om man stärker såväl VFU:n som introduktionsåret. Det måste finnas bra villkor, både för de nya lärarna och för de lärare som ska vara mentorer. Det är en investering och ett bra sätt att ta tillvara all den erfarenhet som finns i lärarkåren. Det är god hushållning med resurser, både för samhället och för individerna.

Det handlar framför allt om tid, men det handlar också om ekonomisk ersättning. Hittar man bara vägar i detta, där studenten/den nyexade och den som är mentor har lite mindre undervisning blir förutsättningarna bättre för en god VFU respektive introduktion i yrket. 

Jag hoppas också att förslagen från Skolkommissionen på ett professionsprogram som ska hjälpa och stärka lärarna, bidrar positivt. Det måste vara ett krav att det ska vara erfarna, kvalificerade lärare som får vara VFU-handledare eller mentorer åt nya lärare och att det värderas rätt. Det betyder att det både blir en bättre VFU/introduktion, men också att man känner som yrkesverksam lärare med många års erfarenhet, att den är värd något. Det är tyvärr många som inte känner det i dag.     

Jag utgår ifrån att man i Björn Åstrands utredning om nationell samling för läraryrket, som lägger sitt slutbetänkande i december, kommer att ta tag i detta. Han ska föreslå åtgärder som ska ge lärare och skolledare bättre förutsättningar att utföra sina uppdrag. Bland annat ska man se över legitimations- och behörighetsreglerna samt karriärvägsreformen. Men jag hoppas även att man fångar upp VFU:n och introduktionen för nya lärare.  

Det är också nödvändigt med olika och fler vägar in till läraryrket, men samtidigt är det viktigt att behovet av flera vägar in inte gör att kraven sänks. Har du en akademisk utbildning sedan tidigare är det självklart att du ska kunna skaffa dig de nödvändiga kunskaperna när det gäller pedagogik och metodik för att kunna bli lärare. Det behöver finnas utbildningsvägar som är flexibla. Inte flexibla i kvalitet, men flexibla i innehåll beroende på vad man behöver. 

Även den som kanske inte direkt visste att det var just lärare hen ville bli, men som efter en annan yrkesingång upptäckt det senare i livet, måste utbildningssystemet kunna fånga upp. Behovet av både fler lärare och fler studie- och yrkesvägledare är stort.

Välkomna till världens mest fantastiska och roliga yrken!

Åsa Fahlén, ordförande Lärarnas Riksförbund
Ledare i Skolvärlden #6 2017

Kommentera

LÄRARNAS RIKSFÖRBUND

Box 3529
103 69 Stockholm
Sveavägen 50

SKOLVÄRLDEN

Box 3265
103 65 Stockholm