Annons

Vi måste våga vara stolta över vår profession

När man träffar nya människor är en av de första frågorna ”Vad jobbar du med?” Mitt svar är förstås: ”Jag är lärare.” Ibland möts jag av positiv beundrande nyfikenhet, men oftare är det som att man nästan tycker synd om mig och undrar hur jag egentligen orkar …

Kontrasterna kanske är en aning överdrivet beskrivna. Men de är också en anledning till att jag i dag kämpar med skolfrågor som ordförande för Lärarnas Riksförbund. 

Mitt mål är att läraryrket även i Sverige ska vara ett ”högstatusyrke” och att lärare ska känna yrkesstolthet efter sin universitetsutbildning. Jag vill verka för att läraryrket ska vara attraktivt, och att lärare ska få tid att vara lärare och att utbildningen ska löna sig.

Det kräver att vi lärare blir ”kaxigare”. Men då måste vi få en ökad tillit till professionen från skolhuvudmännens sida, samt stöd och uppbackning från kompetenta och lärarutbildade rektorer. 

Bland annat behöver vi försvara tiden till för- och efterarbete. Det är den som ger kvalitet i undervisningen. Som gör det möjligt att se varje elev och att individualisera undervisningen. Som gör det möjligt att skapa förtroendefulla relationer mellan lärare och elev och som bidrar till att minska stressen för eleverna genom att det finns tid att förklara, lyssna och tydliggöra.

Lärare ska stå upp för sin professionalitet och ta ansvar för sitt arbete. Lärare ska bli lyssnade på när vi uttalar oss om vad vi behöver för att kunna utöva vårt yrke: när det finns behov av särskilt stöd, schemaförutsättningar, gruppstorlekar, läromedelsbehov osv. Lärare ska sätta gränser för eleverna och vara en del av fostransuppdraget. Lärare ska stå upp för demokrati, jämställdhet och alla människors lika värde, både här hemma och ute i världen. Läs mer om lärares viktiga insats i Syriens flyktingläger i Skolvärlden.

Skolan har en särställning i samhället. Det är både en rättighet och en skyldighet att gå i grundskolan. Sveriges regering har bestämt att alla barn måste gå i skolan och att skolan och dess personal ska ta ställning och stå upp för demokratiska värderingar. 

Detta gäller så klart även för studie- och yrkesvägledare. En kvalificerad studie- och yrkesvägledning är en viktig förutsättning för att ge eleverna de verktyg de behöver för att göra val för och i framtiden. Ett självklart krav från LR:s sida är därför att det ska krävas en studie- och yrkesvägledarexamen för att få anställning.

Vi ska, som lärare och studie- och yrkesvägledare, vara sakliga och allsidiga men vi måste stå upp för vissa värderingar. Det är alltså inte så att man kan avsäga sig detta som elev eller förälder. Här skiljer sig skolan från övriga delar av välfärden där det går att välja olika och att välja bort.

Och till sist, jag är väldigt stolt över att vara lärare. Världens roligaste jobb! För oavsett hur djup svenska skolans kris är och hur lång tid det tar att laga det som är trasigt så måste vi våga vara stolta över vår profession.

Åsa Fahlén, ordförande Lärarnas Riksförbund
Ledare i Skolvärlden #3 2017

Reagera på inlägget:

Ska skolan få sparka ut föräldrarna?

Samverkan mellan skolan och hemmet har varit och är alltjämt av stor betydelse. Det är vi troligen överens om. Samverkan är också fastlagd i alla styrdokument för skolan. Föräldrainflytandet är viktigt. Studerar man skolans och förskolans styrdokument dyker formuleringar upp om en fungerande sam­verkan mellan skolan och hemmet på flera ställen. Förutom att det är ett viktigt uttryck för ett demokratiskt samhälle, är föräldra­inflytandet ett stöd för barnens utveckling och deras lärande. Det finns forskning som visar att föräldrarnas engagemang och deras förväntningar på barnet spelar stor roll för elevens skolframgångar.

Om jag gör en snabb tillbakablick kan jag se att föräldrarnas inflytande över skolan länge var starkt begränsat. Det var nog först i mitten av 1900-talet, då det fanns en strävan efter likvärdighet, jämlikhet och en samman­hållande grundskola, som skolans dörrar öppnades på vid gavel för föräldrarna. Men fortfarande fanns då en tydlig gräns mellan hem och skola som byggde på att lärarna hävdade sin profession och sitt läraruppdrag. Föräldrasamverkan har inte prioriterats på lärar­utbildningen. Det har inte behövts. Men då infördes det fria skolvalet och för­äldrarnas rätt till inflytande skrevs in i alla styr­dokument. I förskolans läroplan står det till och med att: ”Föräldrarna ska ha möjlighet att inom ramen för målen vara med och påverka verksamheten i förskolan”. I stort sett samtidigt sker en teknisk utveckling som gör det möjligt för föräldrar att kommunicera helt obegränsat med lärare och rektorer via epost, sms, bloggar och via sociala medier.

Något okomplicerat ämne är inte relationen föräldrar – skola. Att vara förälder är det svåraste och viktigaste uppdrag någon av oss har och vi vill alla tro att vi sköter det uppdraget väl. Det här är också – i likhet med läraryrket – ett uppdrag alla har synpunkter på. Det finns mängder av skriverier om föräldrar och skolan: ”Föräldrar curlar sina barn i stället för att uppfostra dem”. ”Föräldrar beter sig som krävande och påstridiga kunder och slukar både lärare och rektorer. ”Mer särskilt stöd om föräldrarna trycker på”. ”Föräldrar hotar med Skolinspektionen”. ”Föräldrar vill slippa läxor, för de ger dålig stämning i familjen”. Det är några rubriker som exempel.

Samtidigt talar precis lika många rubriker om att rätt föräldrar är den viktigaste framgångsfaktorn i svensk skola. Viktigare än läraren, viktigare än begåvning, viktigare än skolval – ja, egentligen viktigare än allt. Hur går allt det här ihop? Kan vi styra föräldrarollen i skolan så att den blir en ren framgångsfaktor? Eller borde vi sparka ut föräldrarna helt och hållet från skolan?

När jag gick i skolan hade föräldrar en högst perifer roll, och deras roll var helt på skolans villkor. De skulle bara skriva under anmärkningar och betyg och dessutom ta sina barn i örat, så snart det var påkallat. Det var vad som förväntades innan det var dags att ställa sig på skolgården med blommor och presenter. Om en lärare ringde hem, eller om en förälder blev kallad på möte hos rektor – ja, då var man som elev alltid riktigt illa ute. Inte sällan även föräldern. Det var ju deras uppdrag att inpränta dygder som punktlighet, hövlighet, flit och renlighet hos sina barn. Och när föräldrarna inte mäktade med, ja, då gav skolan litet extra. En extra örfil, en extra läxa eller en extra vänlighet beroende på lärare.

När jag kom ut som lärare hade skolan så kallade åhörardagar då föräldrar, syskon och mor- och farföräldrar var välkomna till skolan för att delta en dag i verksamheten. Sedan avvecklades de särskilda åhörardagarna och byttes till ett slags öppet hus året runt. Det hade sina fördelar att föräldrar kunde komma till skolan, när de hade tid och möjlighet. Det kom inte så många åt gången. Det fungerade någorlunda bra. Attityderna till skolan från föräldrahåll förr var övervägande positiva. Eller också vågade man inte framföra negativ kritik? Det fanns också en Hem och Skola-rörelse som stöttade positivt.

I början på 2000-talet började de nyblivna lärarna känna rädsla och osäkerhet i samarbetet med föräldrarna. De nyblivna lärarna kände sig oförberedda från lärarutbildningen att möta föräldrarna. Det är alltjämt så. Artikeln i DN, ”Skola har skapat regler för föräldrar”, visar också på nödvändigheten av att styra upp samarbetet med hemmet. I reglerna som omtalas i artikeln finns egentligen mest självklarheter, men det är säkert bra att de finns nedskrivna. Kanske blir regler nödvändiga i framtiden? Egentligen handlar det bara om vanligt folkvett, men fungerar det inte är regler en utväg.

En sak som har förändrats över tid är föräldrars attityder mot skolan. Förr hade många föräldrar respekt för skolan och skolans lärare. Föräldrar frågade, men ifrågasatte inte. Det var faktiskt sällsynt med öppen kritik. Idag är det dessvärre mera regel än undantag. Det kan finnas många anledningar till att synen på skolan har förändrats. Den mörka mediebilden av skolan som målats upp de senaste åren till exempel är en anledning.  

Jag arbetar som coach till nya lärare. Det har blivit allt vanligare med uppdrag att stötta nya lärare som utsätts på olika sätt av föräldragrupper. Det är främst nya lärare som arbetar i socioekonomiskt starka miljöer, ofta med högutbildade föräldrar, som behöver stöd och hjälp. En lärare kontaktade mig efter juluppehållet i samband med ett skolbyte.  Under hennes allra första arbetsvecka på den nya skolan hade hon en föräldragrupp i klassrummet som sade sig studera om hon kunde sitt arbete. Det var väldigt påfrestande, tyckte hon. Jag rådde henne att kontakta rektor och det löste sig omgående. Rektor meddelade föräldragruppen att deras studier av lärarens kompetens omedelbart skulle avbrytas. Han hjälpte också till med ett snabbt föräldramöte, där han själv medverkade. 

Jag har sett många exempel på hur föräldragrupper bidragit till att ge nya lärare en problematisk arbetsmiljö.  Arbetsmiljöverket har studerat lärare och deras arbetsbelastning. Under tre år inspekterade Arbetsmiljöverket en tredjedel av Sveriges grund- och gymnasieskolor, bland annat för att undersöka deras arbetsmiljöarbete och arbetsbelastning. Projektet avslutades under 2016 och i december hade 1 600 av 2 000 inplanerade inspektioner klarats av. De menar att så kallade jobbiga föräldrar är ett nytt riskområde. Arbetsmiljöverket har exempelvis sett att e-post, sms och telefonsamtal från föräldrar har ökat arbetsbelastningen för såväl lärare som skolledare.

Snarare befinner vi oss mitt i en konflikt mellan ifrågasättande föräldrar som tycker det är okej att göra lite som man vill och en skola som inte har något att sätta emot. Hur blev det så? Vad får det för konsekvenser? Och vad gör vi åt det?

Reagera på inlägget:

Representation i undervisningen räknas

Jag är en vit västerlandskvinna. Det är min erfarenhet som jag kan ta med mig in i undervisningen. Jag är inte från överklassen. Det är också en erfarenhet jag kan ta med mig in i undervisningen. Jag kan arbeta med maktanalyser och representationsproblematik utifrån detta. Det är viktigt för mig och jag är bekväm i det.

Det finns så många perspektiv jag missar. Så många förebilder jag inte låter ta plats i mitt klassrum.

Intersektionalitet

I ett intersektionellt perspektiv betraktas inte kvinnor som en enhet. Intersektionaltet inkluderar även t.ex. klass, ålder, funktion, sexuell läggning och etnicitet. Perspektivet innefattar alltså att kvinnor aldrig enbart ses som kvinnor, eftersom många andra parametrar spelar in. Det är ett synsätt som är ganska vanligt, men som vi i skolan ofta glömmer bort.

I höstas fick jag förfrågan att författa ett lektionscase till ett läromedel med lärarstudenter som målgrupp. Mitt expertområde är kvinnohistoria, men i detta case blev jag ombedd att använda ett intersektionellt perspektiv. På grund av vem jag är och mina erfarenheter är jag inte den som ska skriva ett case till ett läromedel med intersektionellt perspektiv. Jag känner att jag inte behärskar det nog för att göra något bra av det. Så jag tackade nej till uppdraget. Men snälla, jag vill gärna läsa det läromedlet. Låt våra lärarstudenter göra det. Låt dem tänka i termer av representation.

Nu vill jag ha revansch

Jag vet hur jag ska arbeta med kvinnlig representation i undervisningen. Jag kan även arbeta med kvinnlig representation ur ett mer globalt perspektiv, och sträva efter stunder då jag bitvis kan släppa eurocenterismen.

Så långt är jag med. Så långt klarar jag av.

Missförstå mig inte. Jag tycker att det är rimligt att anta ett intersektionellt perspektiv. Jag tycker att bred representation är jätteviktigt. För vissa ungdomars vägval i livet kan det till och med vara helt avgörande. Jag vill vara expert på detta också. Men det är jag inte.

Det blev alltså inget case skrivet av mig. På samma sätt som jag förstår att det måste vara jättesvårt för många att lyfta kvinnliga perspektiv i undervisningen. Men trots att caset uteblev, tänkte jag att jag ändå kan droppa några coola tjejer vi kan ta upp för en bred representation.

Funktionsvariation - Temple Grandin f.1947

Denna urhäftiga kvinna är autismtalangen personifierad. Hon är professor, kämpar för djurskyddsfrågor och en talesperson för personer med autism. Dessutom har hon utvecklat ett välanvänt system för human hantering av kor. Hon har tagit med sig sina egna erfarenheter in i teorierna kring hanteringen av boskap. Om Grandin finns en jättebra och prisbelönt spelfilm.  Se den!

I klassrummet

Hur ser en normenlig hjälte ut? Hur ser en normenlig skönhet ut? Vem ryms inom ramen? Vad gör vi med de som faller utanför? Personer med funktionsvariationer har länge i historien varit institutionaliserade. Detta gör att det finns enormt få förebilder. På senare år har diskussionen kring representation av människor med funktionsvariationer inom offentliga media blommat upp. Det är uppenbart att människor i rullstol, med downs syndrom eller någon annan variation inte syns i media så mycket, och det är ett problem. Det är något vi kan diskutera med våra elever om. 

Klass - Moa Martinsson f. 1890

Efter en fattig och ganska eländig uppväxt lyckas denna kvinna bli en av våra mest uppskattade författare. Här finns det många böcker att välja mellan när ni ska diskutera Sveriges historia, kvinnors möjligheter och Martinssons författarskap.

I klassrummet

Vilka möjligheter har arbetarklasskvinnorna idag? Vilka sociala och ekonomiska hinder ska de övervinna? Jämför nu och då! Martinsson var bortglömd under stora delar av 1900-talet. Varför?

Jag funderade och funderande. Jag engagerade dessutom alla runt omkring mig. Kvinnor som kommer från arbetarklassen, men lyckats bli historiska genom sina bedrifter lyser med sin frånvaro. Varför är det så? Dessa kvinnor har såklart haft enorma såväl ekonomiska som sociala hinder att övervinna. Att som arbetarklasskvinna i Sverige välja bort barn och fabriksarbete var för de flesta en omöjlighet. Detta är enormt intressant att diskutera med eleverna.

Bessie ”Queen Bess” Coleman f. 1892

Som dotter till två f.d. slavar och sedan uppvuxen med sin ensamstående mamma, var utsikterna för Coleman egentligen inte de bästa. Att både vara afroamerikan och arbetarklass försvårar avsevärt möjligheten att bli en historiskt känd person. Men Bessie Coleman ville bli pilot. För detta var hon tvungen att uthärda rasistiskt våld och grov diskriminering. Tillslut avslutade hon utbildningen i Frankrike och blev den första afroamerikanska personen att ta flygcertifikat. Efter detta försörjde hon sig som konstflygare för att samla in pengar till en flygskola för afroamerikanska kvinnor.    

I klassrummet

Att ta med sig sina erfarenheter är enormt givande. Vilka erfarenheter bär eleverna omkring på? Erfarenheter som kan ombildas till drivkrafter. Diskutera den tidlösa frågan om vad som driver oss. Många skolor kan dessutom ha turen att bedriva utbildning för ungdomar som just kommit till Sverige. Ungdomar med massor av erfarenheter. Samarbeta! Detta är en guldgruva för den nyfikne.  

Sexuell läggning / könsidentitet - Karin Boye f. 1900

Ett utmärkt sätt att både få njuta av underbar poesi och ta del av ett livsöde utöver det vanliga är att studera Karin Boye. Det går att läsa Karin Boye som en historisk gestalt, som berättar mycket om sin samtid. Man kan bara föreställa sig hur mycket mod det måste ha krävts av Boye att avsluta ett äktenskap med en man, för att leva tillsammans med en kvinna. På den tiden var homosexualitet brottsligt.

I klassrummet

Eftersom normbrytande sexuella handlingar länge fallit under strafflagen är mörkertalet stort. Vi hittar enkelt ett antal kvinnor som klätt ut sig till män, det öppnade dörrar. Det är svårare att hitta historiska förebilder som har brutit mot normer för sexuell läggning och könsidentitet för att leva ett liv som t.ex. öppet homosexuell kvinna. Minnen av dessa människor hittas allt för ofta i arkiven för de psykiatriska institutionerna.

Om sig själv skrev Karin Boye ”Dig jag hatar, du mitt usla videväsen, du som flätas, du som vrides, lydande tåligt andras hand" (Moln 1922). Finns det unga som känner så idag? Jämför och prata om när det är extra svårt att vara sig själv? 

SLUTLIGEN

Representation är jätteviktigt. Vi vill alla kunna relatera. Vi vill veta att vi får delta, att vi räknas, att vi också kan vara som hjältarna, att vi också kan lyckas och att vi också kan bli historiska, eller kanske bara få det där jobbet vi gärna vill ha. Saknar vi representation riskerar vi cementeras in i en föreställning om vad vi borde vara. Då vågar vi inte utmana.  Då vågar vi kanske inte någonting.

Reagera på inlägget:

Trycket på nationella proven har gjort något med lärarkåren

Ett uttryck som använts ganska mycket i engelsk och amerikansk forskning och debatt är uttrycket ”Teaching to the test” Med det menas det fenomen som uppstår när mycket står på spel utifrån enstaka prov. Några av de extrema fallen är från England och USA där skolors existens eller lärares anställning har gjorts beroende av resultaten från eleverna på olika standardiserade prov. Det som händer då är att lärare börjar undervisa i svaren på frågor de tror eller vet ska komma på proven. Man börjar öva barnen på proven.

För ett prov som är tänkt att avspegla till exempel förändringar i elevers kunskaper över tid är detta naturligtvis förödande. Tänk bara på den diskussion vi har haft om att det ska finnas länder som låter sina barn öva på Pisa-frågor så man ska vinna Pisa-tävlingen.

Det finns stor anledning för lärarkåren att börja diskutera det här i det svenska skolsystemet där de nationella proven har börjat få så stor betydelse. Skolors kvalitet är tänkt att bedömas utifrån resultaten, rektorer och lärare bedöms utifrån dem och vi har också hamnat i en diskussion där lärarkårens skicklighet bedöms utifrån hur nära deras betygsättning ligger resultaten på nationella prov för individuella elever. Det är också saker som Skolinspektionen tittar på när de är ute och inspekterar.

Det är viktigt att notera att det här är kan vara en mycket oönskad utveckling som vi verkligen behöver ha en diskussion och där inte minst lärarkåren behöver tänka till.

På just det här området har vi också en mycket kraftfull förändring i lärares attityder över tid. Förändringen är faktiskt så kraftig att jag knappt vet att jag har sett så snabba förändringar i något material av den här sorten någonsin. Trycket på de nationella proven har gjort något med lärarkåren i Sverige. Nationalekonomen Jonas Vlachos har på bloggen Ekonomistas lyft frågan med statistik från Skolverkets analys av de nationella proven. Han har valt ut de här tabellerna:

Och

Förändringarna i svaren mellan 2003 och 2015 är mycket stora. De nationella proven styr allt kraftfullare både hur och om vad lärare undervisar!

Men är det vad som är de nationella provens uppgift? Eller kanske ännu bättre – är det svenska lärares arbete att träna elever på nationella prov eller är det att undervisa utifrån läroplaner och kurs-/ämnesplaner?

Är detta en önskad situation? Är det vad en profession ska göra?

Reagera på inlägget:

Om du sätter många F får du räkna med att bli trakasserad

Jag kommer ut till bilen efter julavslutningen och upptäcker att någon har roat sig med att spotta halstabletter på den. Spott har runnit ner längs rutorna och längs sidan på bilen och halstabletter sitter fast i spottet. I smutsen bak på bilen och på sidorna har någon, med fingret, skrivit ”kuk” upprepade gånger samt ritat snoppar. Tack för den här terminen, liksom.

Det blir  jullov och en kväll runt midnatt. Jag och min 10-åriga dotter ligger under täcket och fnissar som tonåringar åt att vi varit uppe alldeles för länge. Vi borde sova, men bara pratar och pratar och har en sån där härlig stund som man vill ska vara hur länge som helst. Då ringer telefonen. Hemligt nummer. Tusen tankar hinner fara genom huvudet. Har det hänt något? Jag svarar och högljudda rösten i luren frågar: ”Knullar du nu? Gillar du att knulla?”

Snabbt lägger jag på luren och möter min dotters blick. “Det är ingen fara”, lugnar jag henne. ”Det var bara några elever som tyckte det var jättekul att skoja med sin lärare”. Hon sätter sig upp. “Skoja”, säger hon. ”Det var väl inte roligt alls. Jag hann bli rädd.”

Telefonen ringer igen. Och igen. Och igen. Jag svarar inte och har den på ljudlös. Sex missade samtal hade jag just den morgonen. Andra morgnar har det varit både fler och färre. Genom att ignorera att svara har samtalen upphört. Just nu i alla fall.

Harmlösa skämt och tonårsbus eller oacceptabelt beteende? Vissa menar att beteendet borde polisanmälas. Själv har jag landat i att det inte leder till någonting. Polisen har knappt resurser till att utreda mord så hur stor är sannolikheten att de intresserar sig för det här? Det ringdes dessutom från hemligt nummer. Jag förstår att det finns ett symbolvärde i att vissa tycker att man borde polisanmäla, men har valt att inte göra det. Som rutinerad lärare lär man sig mycket fort att ett bra trick är att lära sig känna igen elevernas röster. Jag kan stå med ryggen mot eleverna, veta vem det är som pratar och säga till rätt person utan att se den. Så självklart kände jag igen rösten. Men det blir ändå ord mot ord.

Tyvärr är ovanstående händelse inget unikt för vår skola. En del anser att det hänger ihop med vilka betyg du sätter. Om du sätter många F får du räkna med att bli trakasserad. Själv blir jag väldigt upprörd av ett sådant resonemang. Det är ta mig tusan ingen som ska räkna med att bli uppringd och kränkt nattetid. Det är inte okej. Däremot kan jag förstå att föräldrar och elever kan bli upprörda om betyg sätts på felaktiga eller tvivelaktiga grunder. Det händer tyvärr alldeles för ofta och jag har tidigare bloggat om att Sveriges lärare behöver öka sin kunskap om bedömning.

Varför just jag har blivit utsatt nu kan jag bara spekulera kring och orsaken väljer jag att hålla för mig själv. Det jag dock kan konstatera är att det har påverkat mig negativt. Jag blir ledsen och tom inombords. Varför vill man göra så? Busringa till lärare har väl elever gjort i alla tider, men skillnaden är att de nu ringer nattetid och kommer med rätt mycket grövre grejor än att till exempel rimma på lärarens efternamn.

Jag försöker planera terminen som kommer. Jag stirrar på tangenterna och ingenting händer. Noll inspiration. Jag som har skrivit två böcker som inspirerar andra lärare är helt tom. Kommer inte på en enda idé. Jag brukar bubbla av ideér och tycka att terminsstart är roligt, men inte nu. I mina mörkaste stunder tänker jag att jag inte ska planera ett skit, inte åt enda elev någonsin mer för eleverna vill ju ändå bara dumma sig, kränka mig och inte arbeta med sina uppgifter oavsett hur mycket jag planerat eller utgått från deras intressen.

Sedan samlar jag ihop mig, skärper mig och gör mitt jobb. När inspirationen är totalt slut är det otroligt skönt att ha ett läromedel att luta sig mot. Fram med textbook, workbook och järnstruktur. Helt tvärtemot hur jag brukar jobba. Tipsen och de kreativa lektionerna väller in i sociala medier, men jag känner mig fortfarande bara tom. Till en klass tar jag ett gammalt tema med en skönlitterär bok som jag vet att jag brukar gilla att arbeta med. Tar på mig teatermasken och välkomnar leende eleverna. En efter en kommer de in i klassrummet och tittar på mig med tindrande ögon: ”Hej, vad kul att se dig! Har du haft ett bra lov? Vad ska vi göra denna termin? Å.. jag har saknat dig!”

Lektionen startar och eleverna ömsom fnissar och ömsom gapskrattar. Diskussionerna om boken drar igång och de älskar den. ˝Kan vi inte lyssna tillsammans på kapitel 2 också? Snälla?”

Precis där kommer glädjen med att vara lärare tillbaka igen. Jag är varm inombords och känner att jo, detta är ju kul. Eleverna ger energi och glädje. Jag kör hem och ett nytt tema börjar ta form i huvudet.

 

Reagera på inlägget:

Sidor