Annons

Hur kan vi vända på utvecklingen för lärarprofessionen?

Jag var på pressträffen där det första delbetänkandet i Björn Åstrands utredning ”Om en bättre skola genom mer attraktiva skolprofessioner” presenterades. Det är ett klokt och välskrivet betänkande (SOU 2017:51) som mer än något annat handlar om reformvård, att justera små saker i systemet som inte fungerar så bra. Den slår vakt om legitimationsreformen och föreslår att också fritidspedagoger ska bli legitimerade och ett intressant och som jag tycker viktigt förslag är att förskolechefer också ska tituleras rektor och ha en kort obligatorisk statlig befattningsutbildning. Men den innehåller inga stora nyheter och inget som man kan se på allvar påverka lärarbristen i Sverige. Det kanske kommer i slutbetänkandet som kommer i december. Men jag kan bli lite orolig över hur lång tid det tar att ta fram de förändringar vi faktiskt skulle behöva göra för att ställa tillrätta ett par decennier av new public management och nedbrytning av lärarprofessionen i Sverige.

Det råder liten tvekan om att läraryrket på olika sätt har avprofessionaliserats. En sådan analys handlar inte om hur lärare agerar i klassrummet utan om hur själva yrket, dess ställning och status har förändrats. Det finns en mängd studier som pekar åt det hållet till exempel Niklas Stenlås ESO-rapport ”En kår i kläm”, Leif Lewins kommunaliseringsutredning ”Staten får inte abdikera”, OECD:s rapport ”Improving schools in Sweden”, Skolkommissionens betänkande med flera. Men hur kan man bygga upp en profession? Ja ett första steg är att man måste tydligt visa att man litar på den. OECD rekommenderade 2015 Sverige att sätta upp ett fristående professionsinstitut för skolledare och lärare med ett starkt inslag i ledningen av detta från professionerna. Detta förslag finns också med i Skolkommissionens slutbetänkande fast där kallas det för en ”funktion” och läggs in i en översyn av skolmyndigheterna i Sverige.

Det har varit alldeles för tyst om denna fråga. Vid en av EU-kommissionen anordnat så kallad peer counselling-event i Stockholm förra året där några olika länder delade med sig av sina erfarenheter om reformer som berört läraryrket som profession, rekommenderade såväl de skotska som de irländska representanterna Sverige att inrätta en sådan organisation på grund av de positiva erfarenheter de har. De har sett kvaliteten på lärarutbildningen och läraryrket som profession utvecklas. En sådan institution gör professionen mer synlig i samhället som de uttryckte det.

Det är i de här länderna obligatoriskt för alla lärare på skolor som får offentliga medel att certifiera sig hos dessa institut. Man skulle kunna säga att ett sådant institut här tar över Skolverkets roll för lärarlegitimationen. Det är en avgörande skillnad ur professionssynvinkel att det inte är en myndighet utan professionen själv som tar ansvar för legitimationen och kraven på den. Detta är egentligen en självklarhet om man ska prata om en verklig profession och skulle kunna innebära en tydlig och viktig maktförskjutning i Sverige. Den här institutionen skulle också få ett avgörande inflytande över lärarutbildningars utformning och innehåll och vara en tydlig remissinstans vad gäller alla skolfrågor. Institutet är kanske ett sätt att lösa upp de problem som situationen med olika fackförbund innebär. Facken skulle då arbeta mer med de rent fackliga frågorna såsom löner, arbetstider avtal och försäkringar. Men skulle samarbeta inom ramen för institutet vad gäller de professionsfrågorna, kvalitet, legitimering, ut- och fortbildning.

En sak som var intressant med Peer counselling-eventet var att de deltagande länderna kunde berätta om de spänningar och konflikter som kom till ytan vid inrättandet av sådana institut och de maktförskjutningar det innebar och hur dessa diskussioner och motsättningar i sig hade gett många positiva effekter. Det kanske något för det konflikträdda svenska konsensus (= minsta gemensamma nämnare-) systemet att våga sig på?

Om man menar allvar med professionerna i skolan måste man våga släppa taget och ge dem reellt inflytande över kvaliteten i sin yrkesutövning, över vad som krävs för att bli lärare, lärarutbildningarna och fortbildningsstrukturer. Och vi kanske någon gång skulle kunna inse att man gör något bättre någon annanstans och våga oss på en verklig kursändring bort ifrån den extrema individualisering som har präglat svensk skolas strukturer kring läraryrket ända sedan de avtal och förändringar i styrning som på 90-talet, efter kommunaliseringen, gav oss såväl världsunikt individuella löner för lärare och skolledare, som en extrem målstyrning av hela skolsektorn.

Staten bör kanske också ställa krav på huvudmännen att de för statliga bidrag för skolverksamhet ska ha en miniminivå av legitimerade lärare anställda. Som det är nu finns det egentligen få tunga incitament som försäkrar att huvudmän verkligen gör allt för att fortbilda och anställa sådana lärare. Vi måste bestämma var ansvaret ligger och ställa krav utifrån det. Den nuvarande situationen där alla är ense om problemet med för få lärare men staten skyller på universiteten och huvudmännen och huvudmännen på staten och universiteten är nöjda så länge de får pengarna att använda till vad de vill är inte värdig ett land som menar sig vara en kunskapsnation. Det gäller att ställa till rätta grundförutsättningarna!

Jan Björklund gjorde en bra start med lärarlegitimationen, en reform som Gustav Fridolin nu verkar vårda, men medan Jan Björklund inte vågade sig på de bakomliggande strukturerna kanske det är dags för det nu?

Reagera på inlägget:

Vi måste våga vara stolta över vår profession

När man träffar nya människor är en av de första frågorna ”Vad jobbar du med?” Mitt svar är förstås: ”Jag är lärare.” Ibland möts jag av positiv beundrande nyfikenhet, men oftare är det som att man nästan tycker synd om mig och undrar hur jag egentligen orkar …

Kontrasterna kanske är en aning överdrivet beskrivna. Men de är också en anledning till att jag i dag kämpar med skolfrågor som ordförande för Lärarnas Riksförbund. 

Mitt mål är att läraryrket även i Sverige ska vara ett ”högstatusyrke” och att lärare ska känna yrkesstolthet efter sin universitetsutbildning. Jag vill verka för att läraryrket ska vara attraktivt, och att lärare ska få tid att vara lärare och att utbildningen ska löna sig.

Det kräver att vi lärare blir ”kaxigare”. Men då måste vi få en ökad tillit till professionen från skolhuvudmännens sida, samt stöd och uppbackning från kompetenta och lärarutbildade rektorer. 

Bland annat behöver vi försvara tiden till för- och efterarbete. Det är den som ger kvalitet i undervisningen. Som gör det möjligt att se varje elev och att individualisera undervisningen. Som gör det möjligt att skapa förtroendefulla relationer mellan lärare och elev och som bidrar till att minska stressen för eleverna genom att det finns tid att förklara, lyssna och tydliggöra.

Lärare ska stå upp för sin professionalitet och ta ansvar för sitt arbete. Lärare ska bli lyssnade på när vi uttalar oss om vad vi behöver för att kunna utöva vårt yrke: när det finns behov av särskilt stöd, schemaförutsättningar, gruppstorlekar, läromedelsbehov osv. Lärare ska sätta gränser för eleverna och vara en del av fostransuppdraget. Lärare ska stå upp för demokrati, jämställdhet och alla människors lika värde, både här hemma och ute i världen. Läs mer om lärares viktiga insats i Syriens flyktingläger i Skolvärlden.

Skolan har en särställning i samhället. Det är både en rättighet och en skyldighet att gå i grundskolan. Sveriges regering har bestämt att alla barn måste gå i skolan och att skolan och dess personal ska ta ställning och stå upp för demokratiska värderingar. 

Detta gäller så klart även för studie- och yrkesvägledare. En kvalificerad studie- och yrkesvägledning är en viktig förutsättning för att ge eleverna de verktyg de behöver för att göra val för och i framtiden. Ett självklart krav från LR:s sida är därför att det ska krävas en studie- och yrkesvägledarexamen för att få anställning.

Vi ska, som lärare och studie- och yrkesvägledare, vara sakliga och allsidiga men vi måste stå upp för vissa värderingar. Det är alltså inte så att man kan avsäga sig detta som elev eller förälder. Här skiljer sig skolan från övriga delar av välfärden där det går att välja olika och att välja bort.

Och till sist, jag är väldigt stolt över att vara lärare. Världens roligaste jobb! För oavsett hur djup svenska skolans kris är och hur lång tid det tar att laga det som är trasigt så måste vi våga vara stolta över vår profession.

Åsa Fahlén, ordförande Lärarnas Riksförbund
Ledare i Skolvärlden #3 2017

Reagera på inlägget:

Går det att lita på lärarna?

I många sammanhang hör vi budskapen ”Lita på lärarna” och ”Vi måste lyssna och lita på professionen”. Båda lärarfacken basunerar gärna ut detta och menar att politiker inte ska lägga sig i vad som händer i skolan. Senast idag, 18/3, har Lärarförbundets ordförande Johanna Jaara Åstrand skrivit en debattartikel där Liberalerna, som i helgen har riksmöte, uppmanas lyssna på lärarna då ”vi är lösningen och har lösningen”.

Jag har under ett bra tag funderat på hur i hela friden politiker och allmänhet ska kunna göra det, känna förtroende för och lita på lärarkåren när det gång på gång visar sig att det inte alltid går? Ett tydligt exempel på detta är att vissa lärare inte följer instruktionerna inför nationella proven. Busenkla instruktioner som faktiskt inte går att missuppfatta. Någon eller några har uppenbarligen inte förvarat delprov C i svenska enligt instruktionerna. Därefter har någon lyckats fotografera provet och sprida det via sociala medier. Detta fick stora  konsekvenser för hela Skolsverige. Skolverket fick tidigt kännedom om det och gick ut med information om att ”viss spridning” hade skett. Detta plockades upp av media och sågs av elever som självklart hittade provet på nolltid. Inom några timmar spreds provet som en löpeld och viss spridning blev till att, gissningsvis, majoriteten av Sveriges elever i förväg hade sett provet. Detta på grund av att det inte gick att lita på någon eller några skolor som skulle förvarat provet korrekt.

Ett annat exempel är att det tydligt står att eleverna inte får ha tillgång till internetuppkoppling under tiden de skriver nationella prov. Jag har hört om flera skolor som inte brytt sig om detta utan ändå låtit eleverna skriva med tillgång till internet. Listan kan göras lång runt just att låta bli att bry sig om riktlinjerna för nationella proven. När vi konstaterar just detta hur ska politiker då känna att de kan lita på professionen?

Alldeles för många lärare följer inte heller gällande läroplan. Här kan listan göras ännu längre och jag har inte för avsikt att rada upp vad jag menar, men har tidigare bloggat om till exempel Papegojan och undantagsbestämmelsen och Vi lärare behöver ett bedömnings och betygslyft.

Vad beror det på att det blir så här? Varför följer vissa inte läroplanen och instruktioner och tycker att det inte gäller dem? Och hur kan de komma undan med det år efter år? Naturligtvis är det mycket som är väldigt bra med svensk skola, men det är tabu att säga att lärare inte alltid gör sitt jobb. Att säga att det finns dåliga lärare som inte borde jobba i skolan är ännu värre, men jag säger faktiskt det nu. Alla passar inte som lärare, men i lärarbristens spår går det inte att göra så mycket åt.

Självklart ska vi lärare ifrågasätta och inte bara gapa och svälja allt som är ”inne” och populärt inom skolvärlden just nu. Men vissa delar av lärarens arbete går faktiskt inte att välja bort. Det står, till exempel, i LGR 11 att eleverna ska läsa olika typer av texter i engelska. Här tror jag få skulle ge eleverna endast en och samma texttyp. Det är inte jätteofta man hör lärare säga: ”I år läser och skriver vi endast argumenterande texter för jag tror inte att eleverna lär sig något av att läsa och skriva faktatexter”, eller hur? Däremot hör jag titt som tätt: ”Jag vill inte använda digitala verktyg med mina elever för jag tycker inte de lär sig något.” Användandet av digitala verktyg med eleverna verkar lärare kunna göra som de vill med trots att det står i LGR 11 att de ska ingå. Vissa skolor har inte tillgång till tekniken och kan inte följa LGR 11, men det är inte detta jag syftar på.

Det står i LGR 11 att eleverna ska lära sig och kunna problemlösning inom matten. Då kan man inte välja bort att eleverna ska kunna detta med motiveringen ”men det blir ju för svårt på E-nivå. Då får så många F.” LGR 11 och kunskapskraven är inte en buffé där du kan välja att ge eleverna det du tycker bäst om. Allt ska med. That’s life.

Jag menar att, oavsett vad du anser om LGR 11, så är det vårt styrdokument och det ska följas. Det är inte något du kan välja eller välja bort. Hur ska politiker och allmänhet kunna lita på en yrkeskår där en hel del inte följer rådande styrdokument och tycker att de kan göra som de vill?

Däremot måste vi lärare ges organisatoriska förutsättningar för att kunna utföra vårt jobb och följa LGR 11. LGR 11 skulle också behöva utvärderas, men det är en annan diskussion än att välja bort delar för att just du inte vill. För att höja statusen och tilltron till vårt yrke måste faktiskt en del av oss skärpa till sig och utföra arbetet enligt gällande riktlinjer och styrdokument. Därefter kan vi börja diskutera ”lita på professionen”.

Reagera på inlägget:

Hög tid att ta ett helhetsgrepp på gymnasiet

Den svenska gymnasieskolan har ett överhängande problem som inga reformer hittills lyckats råda bot på. Varje år lämnar var fjärde elev gymnasie-skolan utan fullständiga betyg trots att en fullföljd gymnasieutbildning är avgörande för ungdomars framtida möjligheter. Ett litet land som Sverige har inte råd att tappa en så stor andel av varje årskull när vi ständigt går mot en allt mer kunskapsbaserad ekonomi. 

Den nya gymnasieutredningen har lämnat förslag på åtgärder för att alla unga ska påbörja och fullfölja en gymnasieutbildning. Vi välkomnar många av utredningens förslag, bland annat återinförandet av ämnesbetyg, grundläggande högskole-behörighet på yrkesprogrammen och ett estetiskt ämne. Det finns ett flertal viktiga förslag till bestämmelser som bland annat betonar huvudmannens och rektors ansvar att se till att eleven får det eleven behöver för att klara av utbildningen.

Jag vill dock poängtera att utredningens förslag bör ses som en del av en bredare strategi. Att utveckla en gymnasieskola där alla elever har möjlighet att lyckas kräver fler och mer omfattande åtgärder än de förslag som utredningen kommit fram till.

För att kunna påverka gymnasieskolans verkliga problem måste det till sådant som har betydelse i klassrummet. Framförallt tillgången till legitimerade lärare och behöriga studie- och yrkesvägledare samt att lärarna och vägledarna får rimliga förutsättningar att göra ett bra jobb. Skolan är till för eleverna och eleverna måste ges de bästa förutsättningarna att kunna ta till sig kunskapen. Då spelar den lärarledda undervisningstiden en avgörande roll. Gymnasieskolan måste åter få en reglering som innebär att en gymnasiepoäng motsvarar en garanterad undervisningstimme. Det är också helt avgörande att eleverna får tillräckligt stöd för att klara av utbildningen. 

För att motverka avhoppen från gymnasieskolan är det grundläggande att redan tidigt i grundskolan upptäcka och sätta in stöd till elever som behöver det. Men samtidigt krävs det också kraftigt ökade statliga resurser till stöd även i gymnasieskolan. Det kommer att kosta – men det kostar mer att låta bli. De unga som avbryter sina studier och hamnar i utanförskap kostar samhället runt 260 miljarder per årskull.

För att långsiktigt komma till rätta med problemen kring stöd och resurser, krävs i slutändan en övergripande reform av gymnasieskolan. En reform som riktar in sig på skolans kompensatoriska uppdrag och styr resurserna dit där de behövs mest för att alla elever ska kunna nå gymnasieexamen. 

Vi har länge drivit att staten måste ha finansieringsansvaret och reglera skolverksamheten. Det är enda sättet att garantera eleverna likvärdiga möjligheter. Det är dags att regeringen tar ett helhetsgrepp kring frågan om styrningen och finansieringen av den svenska grund- och gymnasieskolan, annars riskerar alla kommande reformer att bli ett slag i luften. 

Åsa Fahlén, ordförande Lärarnas Riksförbund
Ledare i Skolvärlden #2 2017

Reagera på inlägget:

Inför heltidstjänster för vägledare i grundskolan

Gymnasievalet närmar sig med stormsteg och det är hög tid för nior och IM-elever att träna sin valkompentens. Många elever i grundskolan klagar på att de inte får tillräckligt med studie- och yrkesvägledning inför sina svåra gymnasieval och samhället klagar på att elever gör felval eller hoppar av gymnasiet.

Enligt Skolverket fanns det 1 303 gymnasieskolor i riket läsåret 2015/2016. Och totalt finns det just nu 5 065 utbildningsalternativ inom gymnasieskolan i hela landet, enligt utbildningsinfo.se.

För oss studie- och yrkesvägledare gäller det att hjälpa eleverna med de fyra grundläggande färdigheterna som krävs för att välja rätt: Självkännedom, kunskap om alternativen, beslutsförnåga och förmågan att genomföra det fattade beslutet.

Hur rustar vi studie- och yrkesvägledare eleverna för det?

Jo, genom skriftlig information som gymnasiekataloger, informationsblad och broschyrer, muntlig information som de får klassvis eller under enskilda samtal, och erfarenhetsbaserad information som att besöka en gymnasieskola eller praktisera på en arbetsplats.

Därmed inte sagt att eleverna blir helt kolugna inför valet genom massiva informationsinsatser. Valångest och panik kan ändå slå till. Det är då som vi behöver finnas till hands och lotsa dem framåt och lugna dem. Inför heltidstjänster för vägledare även på grundskolorna, så att alla elever hinner få den information och vägledning de behöver för att kunna genomföra välgrundade val.

Reagera på inlägget:

Sidor

Annons
Annons
Annons